Kategoriarkiv: Utmattningssyndrom

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!

I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.

Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.

Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?

En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!

Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!

Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.

Nu är det klart, men ändå oklart

Publicerat av
Svara

Sedan några dagar är det klart hur vår nya arbetsgrupp ska se ut. Ända tills nu har alltså i synnerhet några av oss svävat i ovisshet om vår anställning. Det har varit en slitig tid, och även om vi har klarhet i detta så är det ännu inte riktigt klart hur vi ska arbeta framöver. Just nu är direktivet att köra på som vanligt, men vi är samtidigt en halverad arbetsgrupp så något måste ändras.

För min egen del har jag inte påverkats lika mycket som en del andra, men visst sätter det spår. En dag i förra veckan tänjde jag på mig för mycket. Möte på förmiddagen, lunch och vila hemma hos mamma och så ett möte till (som blev längre än jag trott) på eftermiddagen. Det blev en sjukdag dagen därpå, och det är inte förrän efter fem sex dagar som jag känner mig helt återhämtad. Annars har ju återhämtningstiden kortats betydligt sedan förr. Men kanske det här hänger ihop med hur den här tiden har varit?

En börs jag gjorde för en del år sedan.

Vi är väldigt noga med att påtala för våra chefer att vi farit illa och att de måste jobba med det under hösten. Vi ska ta fram den riskanalys vi gjorde i våras och följa upp den, och där finns detta givetvis med. Jag är inte så orolig för min dipp; jag gjorde som jag brukar och strök i kalendern.

Idag fick jag höra att jag beskrivits som ”hon som strålar” av en på kontoret! Det gjorde min dag!

Slut på ledigheten

Publicerat av
Svara

Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.

En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!

Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …

Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.

Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.

Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.

Sommarkursen

Publicerat av
Svara

Jag är hemma igen efter en vecka på sommarkurs på Mullsjö folkhögskola. Det är femte gången jag är där, och det är så härligt med igenkänningen. Att hitta överallt på området och till badplatsen, att känna till verkstaden och alla verktygen, och inte minst att känna igen flera kursdeltagare som jag mött tidigare år.

Det var en särdeles fin grupp i år. Alla utom en var i min ålder. Vi hade så fina samtal vid pauserna för fika och lunch, och jag orkade med bättre än jag brukar. Som vanligt tog jag en extra lång lunch för att vila, och några dagar sov jag middag. Varje dag inleddes med ett morgondopp i Mullsjön – en fin tradition. Jag trodde att det skulle bli en regnig vecka, men det var fint väder hela tiden.

Det är lätt att bli uppstressad i början av kursveckan, av att vilja hinna göra så mycket. Men jag tog det ovanligt lugnt och hade siktet inställt på att testa en del saker, och att lära mig nytt när jag nu hade hjälp av vår kursledare. Men ambitionsnivån sänktes direkt, jag prioriterade en lugn vecka utan alltför mycket nervpåfrestande finlir!

Här är det jag gjorde:

Örhängen som är mattpolerade
En ring med en karneol, kanske inte helt lätt att bära!
Här testade jag för att se vad det skulle kunna bli. Jag tror att det är halssmycken som ska hänga på band av gummi eller läder. Hamrat silver är inte min grej egentligen.
Samma med den här ringen som är hamrad på från olika håll.
En ring till min dotter
Ett infall efter att ha valsat ut en silvertråd lite väl tunt
Ännu en något spårburen ring, men kul och snygg tycker jag. Det är en kula av onyx på.

Som vanligt är jag inspirerad när jag kommer hem, och har skrivit upp några saker som jag ska beställa. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kommer med på kursen nästa sommar också! Första tisdagen i december kl 8 släpps platserna …

Som en ny människa

Publicerat av
Svara

Jag har gjort saker som jag inte gjort på länge, i alla fall inte utan kostnad. Vi tog oss en liten resa till Mariefred, min man M och jag. Vi bodde över en natt på Sveriges äldsta värdshus, där vi också åt middag. På eftermiddagen var vi på visning på Gripsholms slott, där vi fick oss en genomgång av Sveriges historia från Gustav Vasa till och med Gustaf IV Adolf. ”Du kan redan det här, eller hur?” viskade M. Joråsåatt.

För att fortsätta dagen baklänges så åt vi lunch på ett kafé. Det var första gången jag var ute och åt sedan operationen, och jag frågade om jag kunde få en halv portion med hänvisning till min lilla magsäck. Javisst, det gick bra. Jag är billig i drift numera!

När vi skulle beställa mat till middag frågade jag igen, och servitrisen kollade med köket och återkom med vilka rätter som passade bra att dela på. Jag beställde fiskgryta som var oerhört god. Vi satt utomhus i den ljumma kvällen, och det kändes som att vara utomlands!

Den här dagen var jag på kafé, gick på visning på museum och åt middag på restaurang! Allt sådant jag inte orkat på många år. Sist jag var på museum blev jag så trött att jag allvarligt övervägde att ta taxi hem. Det är några år sedan och gav inte direkt mersmak.

Men nu orkade jag! Det underlättade att Mariefred är så litet, och det är korta gångavstånd till allt. Men det var ganska mycket folk överallt, vilket är väldigt tröttande för mig med alla intryck av framför allt ljud.

En annan rolig sak: de hade sådana där små fällbara museistolar som man kunde ta med sig runt på visningen för att vila benen. Jag tog med en sån eftersom jag kände att korsryggen protesterade lite. Så slog det mig att stolen kanske inte klarar min tyngd! Men inte nog med att den gjorde det – jag rymdes också i den!

Hittills har jag mest tagit det lugnt på semestern. Badat lite, cyklat ganska mycket, läst massor. Njutit av trädgården som jag ägnat mig lite åt. Snart ska jag emellertid till Mullsjö folkhögskola på kurs i silversmide för femte gången. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har skrivit ner några saker som jag vill lära mig eller åtminstone bli bättre på. Det gäller att passa på när man har en så bra lärare! Sånt jag redan kan kan jag ju göra hemma.

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Avslutning

Publicerat av
Svara

Jag har gått hos psykolog-J sedan i september 2023, i drygt ett och ett halvt år. Det har varit helt avgörande för att jag mår så bra som jag gör nu. Efter den oerhört påfrestande tiden som inleddes hösten 2022 med mammas mans död och strax därefter pappa sjukdomstid och död, med allt vad det innebar av att ta hand om mamma, att ordna med begravning, rensa lägenheter, sälja lägenheter, köpa lägenhet till mamma och mitt i alltihop misslyckas med att ta hand om mig själv — så var det ett vrak som började jobba efter semestern 2023. Jag var inte alls utvilad, och tog några extra dagar semester för att helt fåfängt tro att jag skulle varva ner.

Jag minns inte riktigt om jag blev helt sjukskriven i några få veckor, men jag tror det. Jag började i alla fall att jobba 25 procent, och sedan dess har jag stannat på den nivån. Som min psykolog förklarade för mig så småningom så var jag efter alla år av utmattningssyndrom och depression så känslig för den här stora påfrestningen, att det blev som det sista strået som knäckte den här kamelens rygg.

Jag beslöt att leta efter en psykolog som skulle kunna hjälpa mig med allt som hänt genom åren, det som gjort mig sjuk. Det var dags för det, det kände jag starkt. Att gå i terapi kostar mycket men jag var beredd att betala för det. Jag hade ärvt en slant efter pappa, och i visshet om att han skulle tycka att det var väl använda pengar kändes det extra bra att satsa dem på mig själv.

Kungsängsliljor från trädgården

Jag chansade och googlade ”psykolog Upplands Väsby”, jag hittade en kvinna med egen praktik som såg trevlig ut på bilden på hemsidan. Jag kontaktade henne, vi klickade och så enkelt kan det vara!

Hon konstaterade snabbt att jag hade PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och frågade om jag var beredd att jobba med det. Och jag som har en mycket god erfarenhet av psykoterapi från mina unga år, svarade snabbt ja. Det var en oerhört jobbig tid under den tidigare terapin, och jag var beredd på att jobba mig igenom det här också. Det finns ingen väg runt det, man måste igenom!

Den första hösten träffades vi två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och under det här året har vi setts varannan vecka. Och nu är jag redo att runda av. Det känns lite konstigt och kommer att bli tomt, vi trivs väldigt bra tillsammans. Men hon finns ju kvar och jag kan boka en tid sen också om jag skulle känna behov av det. Det känns tryggt.

Peony-tulpaner och vitsippor

Det är hon som tipsade mig om basal kroppskännedom som jag hade god nytta av. Men framför allt är det hon som fick mig att tänka om: att jag ska se till att inte enbart kunna jobba så mycket som möjligt, utan se välmåendet som en helhet, livet är mer än arbete och jag ska må bra hela tiden!

Nu på slutet har vi pratat om vad som utlöste den långa ångestperiod jag hade för 35 år sedan, och ofrånkomligt kommit in på barn- och ungdomstiden. Även om jag gjorde det i terapin på den tiden också, så är det flera saker som fallit på plats nu. Jag har varit rädd för så många saker, och är det fortfarande även om det är så mycket bättre nu. Men när vi pratat ett tag sa psykologen att hon mer tyckte att det mer verkade ha handlat om otrygghet. Jag tänkte mycket på det och annat som vi pratat om, och insåg att det är det som min man betyder för mig: trygghet. Avsaknaden av aggressivitet och behov av att hävda sig. Det kändes väldigt fint att inse! ❤️

Förändringar

Publicerat av
Svara

Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.

Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!

Forsythian blommar på bar kvist

Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)

Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?

Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.

Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.

Känslor inför julen

Publicerat av
Svara

Då är det jul igen då. December var under många år en oerhört jobbig månad i vår familj, och den upplevelsen sitter delvis kvar. Det var en del år då jag bara ville att julen skulle försvinna, jag till och med föreslog att vi skulle ducka och låtsas som om att den inte fanns. När det värsta var över kom en del år då jag ändå inte såg fram emot att fira jul. Men kanske är tiden kommen nu då jag kan tycka att det ska bli roligt och mysigt?

I år är första gången då inget av barnen bor hemma. Min man Pensionären vikarierar mycket på sitt gamla jobb, men är hemma en hel del ändå. Med mig, jag som bara jobbar två timmar om dagen – nästan helt hemifrån. Vi lufsar alltså på en del tillsammans här hemma och har hunnit med en del julgodis och julklappsfixande utan att stressa alls. Det är väl så det ska vara – julefrid?

Jag hittade en bild på en börs med en koltrast som jag gjorde för några år sedan. Vi väntar på att koltrastarna ska komma till vårt vildvin som dignar av bär som de brukar tycka om.

(Varning för gnäll som du troligen läst tidigare i nästa stycke.)

Jag har ingen semester kvar att ta ut så jag ska jobba de få arbetsdagar som årets jul innehåller. Jag har säkert gnällt om det förut, men jag fick ju tvärtom återbetala hälften av min uttagna semester eftersom jag bara jobbat 25 procent i år. Jag fick ingen lön i två månader nu i slutet av året, och en faktura på den resterande summan. Lagom till jul. Nästa år vet jag i alla fall vad som gäller: om försäkringskassan beslutar att jag får sjukersättning så får jag halv semester, om jag inte får sjukersättning utan ska fortsätta med vanlig sjukskrivning så får jag ingen betald semester alls. Med samma logik som att högkostnadsskyddet höjs för mediciner nästa år: de som är sjuka och har behov av mediciner, samt sämre ekonomi än de som är friska, ska tas ifrån än mer.

Det ska ju vara en friskhetsfaktor att vara tacksam och det ÄR jag! Också. Men man får faktiskt gnälla. Jag ör exempelvis tacksam över att leva i det land som fortfarande har ett skyddsnät för oss som inte klarar av livet på ett eller annat sätt. För även om det finns mycket att önska så har vi det relativt sett mycket bra. Jag tänker på det ofta, och även på hur tacksam jag är över mina barn, min man, mina föräldrar och syster, mina vänner, arbetskamrater, att jag har sparade pengar så att jag inte slås omkull av indragen semester, hur jag bor och ändå lever mitt liv. Och jag är tacksam över att jag känner tacksamhet, det är en rikedom i sig.

Jag såg 30 minuter med Anders Holmberg på SVT häromdagen. Den han intervjuade var en man som enligt sig själv är libertarian och vill ha mer frihet i Sverige. Jag har tänkt mycket på vad frihet är sedan jag såg programmet. För honom handlade det till stor del om att samhället ska lätta på regler för företagare och sluta att lägga sig i så mycket. Det är inte frihet för mig. Frihet är något som både den generella välfärden och den individbaserade ger människor. Frihet att slippa leva på allmosor, att gamla föräldrar slipper tas omhand av sin barn, att människor ges samma chans i livet genom obligatorisk och kostnadsfri skola (tänk att det inte kostar något att läsa på högskola i Sverige!), att jag får tycka och tänka vad jag vill och till och med i viss mån ge uttryck för det, och jag kan räkna upp mer saker men jag stannar här innan jag blir arg.

Jag lämnar tanken på frihet och fortsätter med en för mig mer akut fråga: ska jag göra en ny omgång knäck enär den första blev väldigt hård? En till: kan våra julaftonsgäster hantera den väldigt lösa och kladdiga mintkolan?

Här är ett mycket gott julgodis för dig som gillar nötter! MUMS! är det högsta betyget i min receptpärm.


Förändringar

Publicerat av
2

Jag har funderat mycket på varför jag fick en dipp för en månad sedan. Det var en oro och stress i kroppen som jag upplevde kom från ingenstans. Men nu tror jag att jag vet vad det handlade om. Det kan nog ha att göra med de stora förändringar jag har framför mig. Dels gastric bypassoperationen, dels ansökan om sjukersättning. Det var inga lätt fattade beslut men nu är jag helt säker på att de är rätt för mig. Sjukersättningen innebär en betydligt lägre inkomst vilket också bidrar till oro, men det kommer att funka med hjälp av sparade pengar sedan tidigare.

Jag ser verkligen framåt med tillförsikt, även om jag vet att det inte kommer att gå av sig själv. Jag får jobba med diet och träning efter operationen för att komma i form. Min målbild är utförsåkning vintern 2026! Jag åkte senast 2022 i Edsåsdalen och det gick hyfsat, men det kommer att bli mycket roligare när jag är starkare i framför allt benen.

Jag har tänkt en del på broscher på sistone, och testade en idé häromdagen. Jag har sparat en cykelslang för att använda om tillfälle skulle givas. Och nu kom det!


För några år sedan gjorde jag en del av metallnät. Här är en brosch med tovad mitt med pärlor som jag använt en del.


Och den här hittade jag halvfärdig i lådan med metall och gummiprylar. Jag gjorde den klar och satte dit en kula.