Jag har gått hos psykolog-J sedan i september 2023, i drygt ett och ett halvt år. Det har varit helt avgörande för att jag mår så bra som jag gör nu. Efter den oerhört påfrestande tiden som inleddes hösten 2022 med mammas mans död och strax därefter pappa sjukdomstid och död, med allt vad det innebar av att ta hand om mamma, att ordna med begravning, rensa lägenheter, sälja lägenheter, köpa lägenhet till mamma och mitt i alltihop misslyckas med att ta hand om mig själv — så var det ett vrak som började jobba efter semestern 2023. Jag var inte alls utvilad, och tog några extra dagar semester för att helt fåfängt tro att jag skulle varva ner.

Jag minns inte riktigt om jag blev helt sjukskriven i några få veckor, men jag tror det. Jag började i alla fall att jobba 25 procent, och sedan dess har jag stannat på den nivån. Som min psykolog förklarade för mig så småningom så var jag efter alla år av utmattningssyndrom och depression så känslig för den här stora påfrestningen, att det blev som det sista strået som knäckte den här kamelens rygg.

Jag beslöt att leta efter en psykolog som skulle kunna hjälpa mig med allt som hänt genom åren, det som gjort mig sjuk. Det var dags för det, det kände jag starkt. Att gå i terapi kostar mycket men jag var beredd att betala för det. Jag hade ärvt en slant efter pappa, och i visshet om att han skulle tycka att det var väl använda pengar kändes det extra bra att satsa dem på mig själv.

Jag chansade och googlade ”psykolog Upplands Väsby”, jag hittade en kvinna med egen praktik som såg trevlig ut på bilden på hemsidan. Jag kontaktade henne, vi klickade och så enkelt kan det vara!

Hon konstaterade snabbt att jag hade PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och frågade om jag var beredd att jobba med det. Och jag som har en mycket god erfarenhet av psykoterapi från mina unga år, svarade snabbt ja. Det var en oerhört jobbig tid under den tidigare terapin, och jag var beredd på att jobba mig igenom det här också. Det finns ingen väg runt det, man måste igenom!

Den första hösten träffades vi två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och under det här året har vi setts varannan vecka. Och nu är jag redo att runda av. Det känns lite konstigt och kommer att bli tomt, vi trivs väldigt bra tillsammans. Men hon finns ju kvar och jag kan boka en tid sen också om jag skulle känna behov av det. Det känns tryggt.

Det är hon som tipsade mig om basal kroppskännedom som jag hade god nytta av. Men framför allt är det hon som fick mig att tänka om: att jag ska se till att inte enbart kunna jobba så mycket som möjligt, utan se välmåendet som en helhet, livet är mer än arbete och jag ska må bra hela tiden!

Nu på slutet har vi pratat om vad som utlöste den långa ångestperiod jag hade för 35 år sedan, och ofrånkomligt kommit in på barn- och ungdomstiden. Även om jag gjorde det i terapin på den tiden också, så är det flera saker som fallit på plats nu. Jag har varit rädd för så många saker, och är det fortfarande även om det är så mycket bättre nu. Men när vi pratat ett tag sa psykologen att hon mer tyckte att det mer verkade ha handlat om otrygghet. Jag tänkte mycket på det och annat som vi pratat om, och insåg att det är det som min man betyder för mig: trygghet. Avsaknaden av aggressivitet och behov av att hävda sig. Det kändes väldigt fint att inse! ❤️