Andra kursdagen

Efter en god natts sömn tog jag en morgonpromenad ner till Mullsjön strax före kl 7. Det tar bara ett par minuter, den ligger helt nära skolan. Dimman låg tät över sjön men allt eftersom kunde jag skönja de vackra omgivningarna.
Jag kände på vattnet och förvånades över hur pass varmt det var. Skulle jag gå upp efter baddräkten? Jag nöjde mig med att promenera den här morgonen, men i morgon bitti har jag tänkt bada.

Jag fortsatte med det halsband med infattad stor agat, som jag påbörjade igår. Det tar väldigt lång tid och är svårt! Jag får massor av hjälp i hur jag ska göra, och ibland om hur jag ska lyckas rätta till sådant som gått fel. Det blev nästan helt klart idag, men jag har lite slipning och putsning kvar att göra i morgon. Igår kväll var jag nära att beställa en likadan agat för att göra ett armband i samma stil, men som tur var gjorde jag inte det, för det lär dröja innan jag vill ge mig på ett sådant projekt igen!

Den så kallade Stenmannen kom igår och sålde stenar. Jag köpte ett par ”droppar” i rökkvarts. Jag förvånade mig själv eftersom jag inte brukar gilla den typen av stenar, åtminstone inte på mig själv. Men jag gjorde ett par örhängen som jag är riktigt nöjd med!

Efter middagen idag hade jag först tänkt gå och vila på rummet, och sedan ansluta till de andra och fortsätta jobba. (Själva kursen med ledare var slut för dagen men vi har tillgång till lokalen.) Men när jag kom till mitt rum kunde jag hur trött jag var. Hjärnan orkade ingenting den första timmen. Jag bara låg och blundade. Det blir väldigt många intryck under dagen, många ljud och djup koncentration. Nu är klockan halv 8, och jag är en aning mindre trött. Ett telefonsamtal med min kära man piggade upp också. Men jag är inte alls stressad över missad tid att smida. Det är flera dagar kvar!

 

 

jdjjd

Mer än jag kunde föreställa mig

Jag har haft en helg som blev nästan overkligt bra. Min mamma, som hade stort behov av att komma iväg hemifrån några dagar, och jag tog bilen i lördags morse och var framme i min syster och svågers stuga redan vid halv 11-tiden. När vi åkte därifrån två dygn senare fick vi nästan nypa oss i armen för att fatta hur perfekt helgen blev!

Vädret var helt ljuvligt. Soligt, men inte för varmt. Vi badade flera gånger, och det var jätteskönt trots att det är i Bottenhavet. Vi kunde till och med soltorka oss på bryggan utan att frysa. Vi åt jättegod mat, som vanligt, och fick till och med surströmming!

Det märkligaste som hände var att min kära vän T och hennes man H, som jag visste var ute med sin segelbåt norrut, kom seglande förbi och ankrade för natten utanför oss! De åt middag tillsammans med oss och vi hade det hur mysigt som helst.

Vi såg solnedgången från bryggan båda kvällarna och den sista morgonen vaknade jag precis vid soluppgången! Det var min födelsedag och den kunde inte ha börjat bättre! Jag somnade om och när jag vaknade igen lite senare, tog jag ett morgondopp med syster och mamma innan frukosten.

Jag behövde verkligen den här helgens ro och fina umgänge! Jag har mått bra och kommit bort från en del malande tankar som inte ger något annat än oro. Det enda smolket i bägaren har varit att jag inte kunde sova middag i hängmattan på grund av RLS.Jag fick en del tankar om saker jag vill göra nu innan nästa veckas sommarkurs. Bara att viljan finns där känns bra. Bland annat ska jag försöka ta mig samman (så lätt det låter – som om det handlade om det, att skärpa sig!) och smida något litet i alla fall, så jag inte kommer till silversmideskursen helt ringrostig.

Äntligen dags för paradiset!

Idag åker min mamma och jag till min systers och svågers underbara ställe i Söderhamns skärgård! Ni som följt bloggen vet att det är ett ställe jag älskar att vara på, och jag hoppas få lite ro i kropp och själ där i helgen.

 

De sista dagarna har jag haft mer ångest än vanligt och den där nedbrytande känslan av diffus oro blandad med hopplöshet. Jag hade tänkt läsa mycket under semestern och få ork till verkstan, men det har inte funnits energi och koncentration till något av dem. I sig är det ingen fara med det, det är ju inget jag ska prestera. Men jag hade sett fram emot det. Nu blir det mest korsord och patiens på dagarna, och så lyssnar jag på poddar. Det är fascinerande att se hur dagsformen avgör om jag klarar DN:s svårast korsord eller inte! Hjärnans kapacitet varierar med nivå av ångest och depression.

Nu är det bara en vecka tills jag åker till Mullsjö folkhögskola på silversmideskurs. Jag hade hoppats komma igång med att smida här hemma så att jag inte behöver ägna värdefull kurstid åt att putsa av rosten på mina färdigheter först. Det är ett bra tag sedan jag ägnade mig åt silvret. Men det får bli vad det blir. Bra blir det i vilket fall som helst. Att komma bort hemifrån alldeles på egen hand, och bara tänka på mig.

Matt mitt i semestern

Idag har jag haft precis halva min semester. Vi kom hem från en tur till min pappa i Jämtland igår kväll. Där var det kallt och blåsigt, och riktigt skönt som omväxling. Min man frågade när vi åkte därifrån om jag känner något speciellt när jag är i min barndoms hemtrakter, och det gör jag absolut. Men det är inte helt lätt att sätta ord på det. Det är nästan 40 år sedan jag flyttade därifrån, men det är något med landskapet som känns hemma.

Åkte och handlade i en stor matbutik idag. Vi skulle inte handla så mycket, men vi råkade vara i närheten så vi valde den. Men jag klarar inte av så stora mataffärer. Jag får starka utmattningssymptom: blir långsam i hela kroppen och hjärnan. Kan inte skynda mig och inte heller tänka något vidare. Som tur var så var min man med så vi tog oss därifrån till slut. Försöker vila och ta det lugnt nu bara.

Jag mår inte så bra, känner hur jag dippar nära kanten till depressionen då och då. Jag får se hur det fortsätter, och ringer psykiatrikern om jag känner att det behövs. Han ska ringa i morgon bitti för att höra hur det gått med melatoninet.

Jag hade ett inbokat besök hos min massör idag också, och det var så skönt att komma iväg dit. Jag var inte så spänd i axlarna som förut, och det beror nog mest på att jag har semester och inte sitter vid datorn hela dagarna.

Höstanemonen har precis börjat blomma

 

Ett steg på väg

Igår gick jag in i verkstan och satte mig vid arbetsbordet. Jag fick för en tid sedan en mycket generös gåva: massor av broderigarn i främst ull och bomull. De låg i påsar efter färg, och jag satte mig att sortera för att lägga dem i mina lådor. Jag gick inte igenom alla påsarna, men det blev en rejäl stund i verkstan i alla fall, och det känns superbra! Jag känner mig lite stabilare.

Broderigarnerna

Igår regnade det hela dagen, men min vän Å och jag åkte till badbryggan och tog ett dopp i alla fall. Det är minst lika skönt att bada när det regnar som när det är soligt, och vi var garanterat ensamma på bryggan!

Sothönan och en av hennes ungar hade hamnat på varsin sida av bryggan, och ropade på varandra. Vi väntade med att hoppa i tills de hittat varandra igen.

I morse åkte min man och jag ner och badade. Vilket ställe vi ”hittat”. Det har ju alltid funnits men vi har inte kommit oss för att bada där helt enkelt. Men jag tror att det blir många dopp där i sommar.

Förra sommaren såg vi bara två-tre fjärilar, men nu har vi oftast fem-sex stycken på våra blommor varje dag! Det är nässelfjärilar och de är så vackra.

 

Jag får ge mig till tåls

På ett bekant sätt känner jag mig väldigt trött och oföretagsam de här första dagarna på semestern. Det är väl egentligen ingenting konstigt med det, att det kommer en trötthet över en när man efter ett arbetsår kan slappna av och gå ner i varv. Bara att ha tålamod och låta den ta plats i några dagar. Jag har inga planer för den närmaste tiden ändå.

Jag minns med en rysning en semester då jag jobbade stenhårt ända till sista dagen innan semestern. Åkte hem med en känsla av att ändå inte hunnit klart det jag tänkt. Stressade igenom kvällen med förberedelser inför bilresan upp till Jämtland nästa morgon med hela familjen. Det resulterade i att det dröjde långt in på semestern innan jag lugnat ner mig, och att vi glömde flera saker hemma. Bland annat jackor till oss alla fyra, vilket inte är en helt oväsentlig persedel i den norrländska sommaren!

Varför hade vi så bråttom? Jag lärde mig mycket på den situationen, även om det dröjde några år innan myntet helt trillade ner. Detta utspelade sig nämligen under en tid då jag fortfarande trodde att jag orkade hur mycket som helst (trots att jag redan varit sjukskriven för utmattning en gång!), och jag trodde att allt hängde på mig – både på jobbet och hemma. Så dumt.

 

Igår fick jag ett hugskott och gick in i verkstan utan direkt ärende. Jag stod och tittade på arbetsbordet, och fick en ångestvåg i bröstet. Inte så väldigt stark men tillräcklig för att gå därifrån, och lägga mig en stund. Nåja, jag får ta det lugnt helt enkelt. Verkstan är ju på ett sätt också förknippad med att prestera, även om jag inte har någon yttre press på mig.

Tidigt i morse sov jag en stund på soffan på uteplatsen. När min man också vaknat åkte vi till närmaste sjö och badade från en brygga med badstege. Helt ljuvligt – det var inte sista gången!

Norrvikensjön i Upplands Väsby

Sothöna med unge

Lite skört

Jag har inte gjort något kreativt i verkstan på väldigt länge. Det har inte funnits vare sig lust eller ork till det. Men nu när jag fått besked att silversmideskursen blir av, kom i alla fall lite lust tillbaka och med den glädjen. Jag har plötsligt börjat tänka på vad jag vill göra i silver, i synnerhet på kursen. Då måste jag passa på att göra sådant jag tycker är svårt och sånt jag inte gjort ännu, för då har jag finfin handledning i form av kursledaren Anna Neudorf.

Den första blomman har slagit ut! Rosen ’The fairy’

Jag har tidigare tänkt att jag ska göra infattningar. Alltså infattning av en vacker sten,
och det är pilligt och svårt tycker jag. Jag gjorde en på kursen för två år sedan, och skulle vilja göra ett armband med oranga stenar. Jag har några som skulle passa. Kanske jag köper några till så jag har så det räcker.

Gråmalvan har börjat blomma

På förra kursen kom ”Stenmannen” förbi, en man som säljer vackra halvädelstenar till smyckestillverkning och annat. Jag köpte bara några små turmaliner varav jag använde en. Här finns en bild på en av dem.

Men lusten och orken är väldigt skör just nu. Kanske är det bara det att jag behöver semester, och vet att den är nära förestående? Idag behövde jag bara petas på (en dispyt med dottern) för att jag skulle hamna i Tröttheten och få gå och lägga mig. Det känns nog bättre i morgon.

Sömnig dag

Jag lyckades sitta uppe och titta på Sverige-Ukraina igår kväll, men när det gick till förlängning fick jag ge upp och gå och lägga mig. Jag tog alltså melatonin och oxascand senare än vanligt.

Rallarros

Jag sov inte så bra. Vaknade flera gånger, och även om jag kunde somna om ganska snabbt så blev sömnkvaliteten inget vidare. Jag ställer inte väckarklockan i vanliga fall, utan vaknar tidigt av mig själv. Undantaget är när jag vill vara helt säker på att vakna, om jag till exempel ska resa. I morse skulle jag ut och promenera med min syster kvart i sju, som vi brukar. Som tur var ställde jag klockan men fattade först inte vad det var som väckte mig. Jag var helt groggy när jag klev upp, och hade jag kunnat tänka så skulle jag ha ställt in promenaden och gått och lagt mig igen. Men jag gick ut på en uppiggande promenad och sen satte jag mig att jobba.

Men jag har varit jättetrött hela dagen, alltså sömnig. Jag sov en timme på eftermiddagen, men är ändå så sömnig att jag skulle kunna somna när som helst. Kanske inte så konstigt men jag är ändå förvånad över att det fick såna konsekvenser av att vara uppe en timme längre än vanligt! Kan det ha att göra med medicinen? Att jag tog den senare?

Apropå medicinen så har jag tagit melatonin i drygt en vecka tillsammans med oxascand. Men jag sover sämre! Jag vaknar flera gånger varje natt och somnar om nästan direkt. Jag får se om det fortsätter så här. Psykiatern ska ringa den 22 juli och höra hur det går, innan vi trappar ner oxascand. 
Nu ska jag jobba i en och en halv dag till, sedan har jag fem veckors semester! Det känns verkligen välkommet.

Igenkänning

Det här kan vara ett jobbigt inlägg att läsa för mina nära.

Häromdagen läste jag ut Kristina Sandbergs självbiografiska bok En ensam plats. Den handlar om hennes sjukdomstid med en aggressiv form av bröstcancer, och skildrar sjukdomsförloppet, behandlingarna och framför allt hur hon mår både fysiskt och psykiskt. Det är en öppenhjärtig berättelse intill skoningslöshet, både gentemot henne själv och andra.

Hennes skildring berörde mig starkt. Det finns en igenkänning i känslor, även om mycket givetvis skiljer i våra respektive sjukdomshistorier. För henne har frågan om överlevnad varit extremt påtaglig hela tiden. Om behandlingen inte lyckas så finns risken att hon dör ifrån sin familj, från sina barn. För mig har det hängt mer på mig själv, och jag har tröstat mig med att jag alltid kan be min läkare om starkare antidepressiv medicin eller i värsta fall att de ska söva mer mig. Hellre det än att jag ska dö ifrån barnen. Det låter kanske både konstigt och hemskt, men så har jag tänkt. När jag var sjuk i 25-årsåldern var självmord min ventil, både enett sätt att trösta mig med när jag var rädd att ångesten skulle bli ännu värre. Det fanns en utväg, och det räckte med att veta att jag hade den. Det lugnade. Nu när jag har familj kan jag inte tänka så lika lätt, jag har ett större ansvar nu.

Men åter till boken och igenkänningen. Hon mötte så många reaktioner från andra som både förvånade i sin självtillräcklighet och gjorde mig förbannad. Plötsligt finns så många kännare av just din sjukdom, såna som VET. En reaktion som jag känner igen är att nu får du inte göra detta till din identitet. Som att ta för givet att man VILL vara sjuk! Vill ställa hela livet på vänt. Vill att barnen när de blir äldre bara ska minnas en sjuk mamma som inte ORKADE. Eller hur andra måste berätta om sin egen eller andras kriser, som om det måste påpekas att det minsann inte bara är jag som har det lite jobbigt. Kristina skriver att om priset att få berätta om sin oro, ångest, smärta är att det ska vara ömsesidigt och att det förväntas att hon ska ha tröst över även för den andra personen – ”då måste jag dra mig undan just nu”. Hon har fullt upp med att hantera sina egna känslor och har en genomsläpplighet som gör det för tungt att ta hand om andras oförmåga att hantera den ångest som de bär på.

Hon skriver att hon får veta att det är vanligt att människor kring en person som gått igenom en svår sjukdom liksom inte orkar med en längre, och tycker att nu ska du väl vara positiv. Nu är det ju över! Men det är då monstren släpps fram som hon formulerar det. Då när vårdapparaten inte längre håller dig uppe, och du klarar att stå på egna ben. Det kanske är då en del tycker att man ältar eller har fastnat i sjukdomen slår det mig. När man blivit fysiskt frisk men psyket inte hunnit med, utan snarare får fritt spelrum.

Det här stycket klipper jag in här:

SOM jag känner igen detta! Inte bara rädslan att vara en börda utan en rädsla att alla ska bli trötta på mig och min evighetslånga sjukdom! Och just detta att du inte behöver komma med några smarta lösningar eller ens trösta mig, bara du tror på min berättelse!

Nu ska jag säga att de allra allra flesta har varit väldigt förstående och stöttande gentemot mig, oavsett om de förstår av egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller inte.


Kristina går till en psykolog som till slut säger till henne att hon bara pratar om barnens behov, och frågar hur det är med hennes egna behov då? Hon tänker efter och säger att bara vill vila och låta någon annan ta hand om röran åt sig så att hon slipper fatta en massa beslut. Och just detta är så mitt i prick! Jag har fantiserat om hur det det skulle vara att befinna mig på en plats där ingenting hängde på mig! Eller rättare sagt där andra inte förlitade sig på att jag skulle fixa saker!

Ännu en träffsäker formulering: den ensammaste platsen är med andra, det är så fasansfullt att den ensammaste platsen är att vara tillsammans med andra som inte förstår. 

”Nåden att ha sina människor” skriver hon så vackert. Ja, tänk att jag har mina människor! De som betyder. De som jag på olika sätt har stöd av. Några kan jag prata med, några finns bara där. Tack.

Tvärnit

Gårdagen inleddes så fint. Jag åkte in till stan och besökte först min mamma och hennes man, och gav dem bland annat pioner från vår trädgård. Det finns ingen mer tacksam att ge blommor än min mamma! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme gick jag till jobbet där jag skulle fika med min närmaste arbetskamrat. Det var hennes sista arbetsdag innan först föräldraledighet och därefter nytt jobb.

Vi blev fyra kollegor som satt utomhus och drack kaffe ihop. Det var en så fin stund som gav massor av energi, och en känsla av tacksamhet över att ha sådana fina och kloka vänner på jobbet. Därefter åkte jag hem för att jobba hemma igen.

Senare på eftermiddagen kom min nära vän T förbi med sina hundar. Hon bor numera tio mil härifrån så vi ses inte så ofta, men hon hade ärenden i mina trakter. Ytterligare en energikick!  Jag vet att även positiva sådana kan trötta, och kanske blev det lite för mycket av det goda.

Vi skulle titta på EM-matchen Sverige-Polen och höll på att trassla ut hur vi skulle kunna se den på rätt kanal, och med  rätt utrustning. Jag blev stressad och kände hur jag kom längre och längre in i stresskonen. Förslagen flög i luften och när jag fick ett sms från dottern som ville ha inloggningsuppgifter till en annan medietjänst tog det stopp. Jag blev tom i huvudet och trög i kroppen. Ett alltför välkänt fenomen. Utmattningen tog ut sin rätt: ”Stopp! Stopp! Det här går inte! Nu blev det för mycket på en gång!”

Till slut la jag mig med öronproppar i sovrummet och tänkte på andningen så gott jag kunde.