Jag övervägde att vara uppe i natt och valvaka, vilket är ett skämt eftersom jag har svårt att hålla mig vaken längre än till kl 21 de flesta kvällar. Däremot är jag en fena på att vakna tidigt, så jag klev upp strax före kl 4 och la mig i soffan framför tv:n. Då kändes det fortfarande möjligt att tro på mänskligheten och att Hillary Clinton skulle bli USA:s första kvinnliga president Men nu är klockan snart 8 och allt verkar komma på skam.

Dottern frågar om det kommer att påverka oss i Sverige, och jag svarar henne lugnande att även om det kommer att göra det så behöver hon inte oroa sig för vår familj. Det är ju en sanning, men det finns ju fler sanningar. Jag känner mig orolig för många saker som rör hela mänskligheten. Inte minst för att ännu en populist långt till höger röstas fram i ett demokratiskt val. Att världen ser ut så att så många bara ser till sig själva och sina närmaste. Och jag förstår också att många i USA känner sig övergivna av politikerna. Många har till och med gett upp att söka jobb vilket innebär att de inte syns i arbetslöshetsstatistiken. Då är det begripligt om än förfärligt sorgligt att människor börjar slå omkring sig, och lyssnar på en som kommer utifrån och lovar att ta i med hårdhandskarna och sätta USA först.

Valet är ännu inte helt avgjort. Nu ska jag gå och lägga mig att sova någon timme till. Jag önskar att jag vaknar till ett mirakel.