Jag har tidigare nämnt bloggen En psykiaters funderingar, Niklas Nygrens blogg om sitt utmattningssyndrom, så extra intressant eftersom han är psykiater. Han beskriver orken med bilden av en tratt. När han var frisk var tratten och trattens rör mer eller mindre lika stora. Allt som rann in kunde snabbt rinna igenom, han orkade och hann med allt i samma takt som det kom in: jobbet, familjen och allt annat runt omkring. Numera är trattens rör väldigt smalt, och han måste vara vaksam på hur mycket tratten fylls på med så den inte blir överfylld och rinner över. I denna liknelse skulle det innebära att bli sjukare.

Jag har lätt att känna igen mig i denna metafor, den är hjälpsam. Jag har blivit mycket bättre på att tänka mig för innan jag fyller tratten med allt annat än det som är nödvändigt. Att säga ifrån mig saker jag vet kommer att ställa till det för mig. Att avstå sånt jag vill vill vill, eftersom jag vet att det kommer att bli för jobbigt – både i stunden och efteråt. Som att träffa vänner till exempel. Jag tycker väldigt mycket om att bjuda vänner på middag men det har vi inte gjort på flera månader. En av mina allra bästa vänner bor i Småland och kom till Stockholm på konferens men jag orkade inte träffa henne. Jag planerar lunch på stan med en vän, men får panik kvällen innan. Jag kommer inte att orka träffa henne efter jobbet. Ställer in och skjuter upp. Vet att hon förstår. Samma sak med en annan vän. Vi måste ha bytt dag för lunch 4-5 gånger nu.

Som Niklas Nygren skriver så har jag inga dolda reserver att ta av bara för att det är jul! Det måste jag inse. Jag brukar göra en hel del julgodis, en tradition som lever kvar sedan den tiden vi firade jul hos andra och bidrog på det sättet. Det är egentligen inte jobbigare eller svårare att göra julgodis än att laga mat, vilket jag gör de allra flesta dagar. Men kanske är det att godiset hänger ihop med julen, och att jag trots allt är ganska uppstressad över den? Igår kände jag mig stark och sa att jag passar på att gör lite godis. Jag började plocka fram ingredienser men överfölls (bokstavligen!) av en stor trötthet. Benen och armarna blev alldeles tunga och jag blev långsam i hela kroppen. Bara att ge upp. Det måste ha varit att bara tanken på att göra julgodis blev för mycket!

Och jag VET att det blir jul vare sig vi har julgodis eller ej. Min man har i alla fall gjort pepparkaksdegen, kanske blir det gräddade pepparkakor också så småningom. Degen är annars god som den är! 🙂