Våga ta plats

I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.

Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.

Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!

Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.

Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.

”Vila i det som är!”

Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.

Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.

Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!

Och så lite covid på det!

Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.

Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).

Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.

Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.

Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?

Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!

Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.

Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.

Sorgen som är ett gott tecken

Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.

Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.

För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.

Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.

En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.

Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.

Mynt trillar ner

Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!

Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.

Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.

Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.

  1. Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
  2. Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.


Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.

Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.

Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.

När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.

Som sagt, tillförsikt är ordet för dagen!

Tillförsikt

Jag pratade med psykologen J om det förra inlägget, om MOD, TÅLMOD och TILLIT. Jag sa också att jag känner ett hopp om att må bättre som jag sällan känner. Då la hon till ett ord: TILLFÖRSIKT. För mig är ord väldigt viktiga. För andra kanske det är bilder, musik eller något annat som betyder samma sak. Någonting stadigt att hålla sig i.

Vi är klara med exponeringen för tillfället i alla fall, och börjar titta på de olika systemen som bör vara i balans: driv, belöning och utforskande; lugn och trygghet; samt hot och skydd. Jag har en uppenbar tendens att hamna i hot- och skyddsystemet. Det ska bli väldigt spännande att prata om det här!

Jag fick en bild av min vän T . Den är tagen sommaren 2022, då de plötsligt kom seglande till min syster och svågers sommarparadis.


Det är en ganska konstig tid nu, egentligen har hela hösten varit så. Jag är nästan enbart hemma. Jobbar mina två timmar, utspridda över dagen efter hur jag orkar. Tyvärr hamnar jag lätt i drivsystemet och slutar inte i tid, utan när jag känner av hjärntröttheten och bokstavligen vinglar iväg till fåtöljen. Jag minns arbetsterapeuten på Stressmottagningen som sa att jag ska ta paus och vila INNAN jag kommit så långt. Det ska jag försöka göra hädanefter, ställa mobilen på 40 minuter och testa.

Jag har i stort sett inget socialt liv. De få gånger jag ska ha det planerar jag mycket noga hur det ska gå till utan att jag ska ta slut. Jag har ett sånt sug efter att träffa vänner att jag lätt förhastar mig. Häromhelgen var jag hos min mamma på förmiddagen, min syster (som bor granne) kom över på lunch och sedan var jag hos henne på eftermiddagen, innan jag åkte hem. Jag låg och sov en bra stund både hos mamma och min syster. På så sätt gick det bra.

Min psykolog säger att jag är så klok och att jag kan så mycket om mig själv. Det sistnämnda är ju något jag lärt mig med åren. I samtalsterapi, det jag läst och sådant jag lärt av hur jag mått och vad som funkat respektive försvårat för mig. Hon tycker också att jag är känslig men modig och stark. Jag håller med helt frankt! Ord är viktiga som sagt.

PS. Nu är jag sjukskriven på 75 % året ut, och 1 januari börjar jag jobba 50 %. Jag hoppas i alla fall det, innerligt.

Ett gammalt inlägg som passar bra nu

Förra veckan var det ett år sedan mammas man Daniel gick bort. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev för några år sedan. Det visade sig vara skrivet redan 2016, då bloggen bara var några månader gammal.

Det är ett kärt minne av Daniel, och stämmer in så bra på den här hösten också.
Jag är MODIG som vågar ta itu med mina jobbigaste minnen.
Jag har TÅLAMOD med att att det tar sin tid.
Men jag har framför allt TILLIT till att det kommer att gå bra, att jag orkar och att det kommer att bidra till min läkning.

Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat 

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image

”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”

Ett samtal som band ihop allt

Fredagens besök hos psykologen J blev ingen exponering. Jag hade med mig en fråga som hela samtalet kom att handla om. Jag hade kommit att tänka på att jag skulle vilja höra vad hon tänker om min barndoms mardröm. Den var återkommande och jag minns ingen annan dröm, varför jag tror att det enbart var den mardrömmen jag hade. Jag har beskrivit den förut tror jag. Det var en ren ångestdröm som gick ut på att göra något ogjort. Inte ställa tillbaka något på sin plats igen, eller sudda ut ett blyertsstreck. Jag skulle aldrig ha tagit saken eller ritat det där strecket ÖVER HUVUD TAGET! En omöjlighet helt enkelt, och jag har tänkt mycket på drömmen genom åren.

Jag passade alltså på att fråga J om den, och så blev det ett samtal som kom att knyta ihop den drömmen med min psykiska ohälsa genom hela livet! Jag vill inte bli för specifik här för att inte hänga ut personer, men det handlar i stort om att vara rädd att göra fel och för de konsekvenser det får. Att jag inte sett min mardröm så förut kan jag tänka nu, men jag har bara sett ångesten i den. Känslan den framkallat.

Vi fortsatte samtalet och jag tänkte efter en stund att det här skulle kunna vara ett sånt där samtal man har inför publik. Jag frågar och berättar, och hon förklarar utifrån psykologisk forskning och biologiska fakta om hjärnan, samtidigt som hon bekräftar mig som person. Det var så klargörande. Jag har ju en mängd tankar om varför jag mått och mår som jag mått och mår. Kunskaper jag samlat på mig genom åren och insikter jag fått. Det var som att hon byggde på de kunskaperna och insikterna, och vecklade ut dem framför mig. Jag såg det som en bild:

En del saker har jag kommit längre med och andra är bara ett frö till något. J förklarade och gjorde att allt kom i ett sammanhang. Hon sa också att det jag varit med om hade varit utmattande för vem som helst, och med mitt bagage blev det än värre.

– Nu blev det ingen exponering idag, sa hon. Kanske lite ångerfullt eftersom hon är rädd om mina pengar. Men det här blev ett av mitt livs viktigaste samtal istället! Värt en och annan krona.

Små små steg

Jag ser att det är två veckor sedan jag skrev sist, troligen rekord. Det beror dels på att jag inte orkat, dels på att det inte hänt så mycket av det som jag kan berätta. Terapin rullar på och jag träffar oftast psykologen J två gånger i veckan. Vi gör stora framsteg och det är fascinerande. Nya tankar och insikter. Trådar knyts ihop, ibland över lång tid.

Jag har äntligen orkar åka till min kära vän T i Roslagen! Förra helgen var jag där och vi gjorde som vanligt nästan ingenting. Pratade förstås, men även det med måtta. Jag orkar inte så mycket umgänge. Hon fick en kudde som jag gjort speciellt till henne, eftersom hon älskar koltrastar.

Den senaste veckan har varit hård. Den inleddes med ett särdeles tungt besök hos psykologen. Jag har varit lite orolig att den antidepressiva medicinen ska göra att behandlingen inte riktigt förmår tränga igenom, men det gjorde den! Tufft men väldigt bra. Jag är så otroligt glad över att jag hittade J, för hon är en fantastisk psykolog!

Veckan fortsatte med en dag i stan, först hos min mamma och därefter på jobbet. Jag behövde komma in för att fotograferas för byte av tjänstekortet, och givetvis passade jag på att prata med två av mina närmaste arbetskamrater. Jag kan inte LÅTA BLI, trots att jag vet att jag inte orkar. Min hjärna varnade mig, men jag lyssnade inte. Till slut hade det gått två timmar! och jag vinglade till pendeln. Jag såg att jag vinglade eftersom det ofta finns streck i marken där det ligger markplattor.

Jag fick också så lov att köra vår bil till verkstad eftersom min man var sjuk. Det var en helvetesfärd i rusningstrafik på motorvägen, flera filbyten, en GPS som ville att jag skulle åka på annat sätt än jag tänkt — men till slut var jag framme! Till detta ett telefonsamtal med en stackars människa som måste fråga sina kollegor flera gånger, och varje gång fick jag lyssna på helt VIDRIG musik!! Du fattar att jag blev trött! Veckan avslutades med att jag fick min mans förkylning, och sedan i fredags kväll är jag sjuk.

Det får räcka för stunden, jag måste vila nu.

Ett nytt kapitel

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!