Vi pratade om tv-program på jobbet häromdagen och jag berättade att jag älskar Sofias änglar på Kanal 5. Det är ett så kallat reality-program där hantverkare åker hem till familjer som drabbats av svåra saker i livet, milt uttryckt: svåra sjukdomar i familjen, förlust av ett barn eller att en av föräldrarna gått bort. Familjens hem är i stort behov av renovering och upprustning men orken och pengarna är slut. Inte sällan finns behov av kristerapi eller annan samtalsstöd för att komma vidare i livet.

Det tv-teamet gör är att de drar ihop ett stort gäng hantverkare och så kör dom järnet hemma hos familjerna. De lagar och bygger, målar och tapetserar och avslutningsvis fyller de rummen med nya möbler och saker. Om familjen har behov av något särskilt så ordnar dom det: allt ifrån att få matkassar hemlevererade till hjälp med körkortet. De företag som är inblandade sponsrar.

Varför älskar jag detta så till den milda grad att jag sett alla tio säsongerna en gång, och ser nu om dem igen? Det är inte likt mig, jag brukar inte titta på andra snyftprogram, om jag nu får sätta den etiketten på denna genre. Men här finns en värme från snickaren Mattias, målaren Jonnie och programledaren Sofia till de drabbade som faktiskt berör mig. Det är ett allt igenom snällt program med många kramar. Men jag tror också att det är något med att dessa familjer verkligen hamnat så långt ner man kan – i djup sorg och saknad, rädsla inför en oviss framtid och svarta hopplöshetskänslor. All den handlingsförlamning de beskriver. Jag vet inte hur många som säger i programmet att ”det tog stopp”. Jag tror att den känslan är svår att begripa om man inte själv har upplevt den. Att det bara inte går att ta sig själv i kragen och steppa upp, lägga på ett kol eller sparka sig själv där bak. Det Går Inte.

Utan jämförelser i övrigt kan jag känna igen mig i deras känslor. I att befinna mig på en gräns för vad jag orkar med och står ut med. Långa tider utan ljusning i sikte, och när det uppstår ett litet hopp så släcks det igen. Med stor oro inför framtiden: kommer situationen att lösa sig och kommer jag någonsin på fötter? Kommer jag att må bra igen? Orkar jag ta mig upp? Kan jag ta mig förbi hopplöshetens svarta hål?

I Sofias änglar får jag om och om igen se hur hopplöshet vänds till något som kanske till och med kan liknas vid tillförsikt. Det är väl inte så konstigt att jag vill titta på det?