Etikettarkiv: oro

Omskakad

Publicerat av
Svara

Jag har skrivit om psykiatern Pia Dellsons bok Väggen flera gånger (sök på hennes namn i sökrutan efter de inläggen om du vill läsa mer). Den handlar om när hon insjuknade i utmattningssyndrom, och är skriven i korta stycken för att även den som knappt orkar läsa ska kunna ta del av den. Jag har läst den flera gånger, och understrykningarna och hundöronen (det är min bok!) är många.

Jag nämnde den för psykolog-J och lånade ut den till henne. Hon tyckte också att den uttryckte mycket på pricken. Här är ett par exempel:


Jag har mååånga gånger kört över mig själv för att jag hoppas att det ska funka att exempelvis fika med arbetskamrater och sedan gå på ett möte, eller att göra två saker dagarna efter varandra som suger för mycket energi. Jag VILL ju! Som sagt: det får inte alltid vara så här! Stycket under — om att lyssna på kroppen och agera efter vad den säger NU för att det så småningom ska bli bättre under resten av mitt liv — provocerar mig. Författaren var sjuk under en kortare tid än jag, och blev frisk. För min del är det många år av sjukdom utan utsikter att bli helt frisk. Gäller det där med bättre senare inte mig? Jag kan inte se det. Om jag lyssnar och agerar förnuftigt så blir resultatet att det funkar just nu och i morgon. Det känns urtrist.

Den andra bildens första citat hade kunnat vara skrivet av mig! Så många gånger som jag undrat hur jag ska orka ta mig hem från jobbet! Under perioder då jag jobbat hemma större delen av arbetsveckan, har jag ibland åkt in till kontoret för ett möte. Väl där ser jag mina fina arbetskamrater och vänner som vill fika med mig. Jag kan inte stå emot och går in i det med öppna ögon, jag vet hur det kommer att bli. Men ändå.

Jag började läsa boken (för vilken gång i ordningen) häromdagen, och läste den sista delen igår morse. Den handlar om återgång i arbete, och jag översköljdes av obehag. Trycket i huvudet som hör till hjärntröttheten och den välbekanta utmattade känslan i kroppen kom från en stund till en annan. Jag tänkte febrilt på att jag måste veta vad som utlöst känslan, så att jag kunde förstå den. När jag en stund senare lugnat mig lite och känslan ebbat ut, insåg jag att det var oron för att börja jobba 50 % senare i höst som det handlade om. Jag har inte tänkt på det under semestern, och det är jättebra. Kanske blev känslan desto starkare?

Nu kommer höstanemonerna med full kraft!

I morgon 26 juli fyller jag 60 år! Det låter så trist på något vis, 60. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, och har det inte nu heller. Men jag tänker på det en del i alla fall. Det är först nu som jag ser hur utseendet förändras till det sämre. Det är inte så kul, i synnerhet som jag dessutom är rejält överviktig och inte trivs i min kropp. Jag får väl tänka på det som någon klok person sagt: vilket är alternativet? Det är att redan vara död.

Men hur som helst så kommer mina allra närmaste hit i morgon för en enkel middag med mycket bubbel, det ska bli roligt! Om en månad ska jag ha en liten fest, en som jag orkar med.

Broderikursen går mot sitt slut

Publicerat av
Svara

Veckan inleddes med en oerhört trött dag. Det är längesedan jag var så slut, men jag jobbade på hemmavid och tog många och långa pauser. Sov mycket. Det hade aldrig gått att åka in till kontoret. Jag hade en kort avstämning med några kollegor, och hörde att min röst var så svag, det var liksom inget tryck i den.

Jag skulle hålla i ett digitalt arrangemang på torsdagen, och började bli nervös för hur jag skulle orka genomföra det. Jag gladde mig åt att jag snabbt plockade fram en av mina strategier. Den går ut på att komma på ett sätt att undvika, skjuta upp eller överlåta allt till någon annan. Syftet är göra dilemmat så litet att jag kan slappna av, och sedan brukar det lösa sig på ett eller annat sätt.

Den här gången insåg jag att arrangemanget faktiskt skulle kunna skjutas på framtiden. Det var ingen anlitad föreläsare som skulle medverka, utan det var jag och en kollega som skulle hålla i ett samtal med ett trettiotal personer. Det är inte optimalt att flytta fram det, men inte så farligt heller. Nåväl, jag blev allt piggare under dagarna som följde, och arrangemanget gick att genomföra utan att jag oroat mig dagarna innan!

Den digitala broderikursen avslutas på tisdag, då vi ska ha skickat in bilder på de fyra uppgifterna och ha en vernissage. Det ska bli så spännande att se de andras bilder när de är färdiga! Vi har visat varandra hur broderierna sett ut så långt vi hunnit med dem under kursens gång, och kursledaren Renée Rudebrant har kommenterat och gett råd.

Uppgifterna har varit att med samma foto som utgångspunkt brodera fyra bilder med olika tekniker. Jag har aldrig broderat någon bild tidigare, och det är inte riktigt sådant broderi jag vill ägna mig åt. Men jag ville gå kursen dels för att jag beundrar Renées broderier så mycket, och dels för att lära mig nya saker som kan vara användbara i andra broderier också. Det har varit mycket givande!

Här är min ursprungsbild, ett foto jag tog i Paris för en del år sedan, förstorade och ramade in. Här är den lite beskuren framförallt upptill, och det vita strecket till vänster härrör från en spegling i ramens glas.

Här är de tre broderierna jag gjort hittills. Den första uppgiften gick ut på att förenkla bilden och använda högst tre sorters stygn. Jag har sytt på en bit handduk som min mormor vävt av hennes barndomsgårds eget lin. Den är märkt OM så den var nog tänkt till hennes bror, Olle som var ogift och inte hade någon fru som vävde åt honom. Jag älskar att använda allt detta vackra linnetyg som hon vävt!

Den andra uppgiften var att göra en mola, som är ett traditionellt sätt att brodera som härrör från kunafolket i Panama. Det är en slags omvänd applikationsteknik, där man plockar fram applikationerna från undersidan. Eftersom min bild är svartvit så blev den inte så färgsprakande som molabroderier brukar vara. Bildgoogla gärna på mola! Om man tittar noga kan man se motorcyklarnas lyktor och även billyktorna i bakgrunden.

Den tredje uppgiften var att göra ett kanthabroderi. Jag har provat på det tidigare när jag gick på sommarkurs på Capellagården 2016. Här kan du se den lilla fågel jag gjorde då! Den här gången skulle vi först skissa bilden på rispapper (inte det man gör vårrullar av!) och lägga under det första lagret av tre, av tunt och glest tyg (ostduk). Därefter fyller man tyget med förstygn i olika färger och eventuellt mönster. Mina nariga nagelband fastnade i det glesa tyget men det gjorde inte så mycket.
Resultatet är väl inte så fantastiskt, men jag är nöjd med husen med fönstren och bron i alla fall.

Den fjärde och sista uppgiften ska jag hålla på med i helgen. Den tror jag kommer att passa mig mycket mer, och det ska bli roligt! Resultatet följer …

 

 

… ner som en pannkaka

Publicerat av
Svara

Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.

Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.

Norrköping by night



Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!

Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.