Som stadsministern

Jag kom att tänka på hur det måste vara för stadsministern, hur han måste hålla sig väl med olika viljor. Gulla med Vänsterpartiet så att de inte blir alltför missnöjda. Balansera Centern och Liberalerna så att han hedrar januariöverenskommelsen utan att göra alltför mycket våld på sitt eget partis värderingar. Se till att Miljöpartiet får igenom åtminstone en del av sina hjärtefrågor, och säkerligen dutta med alla statsråd så att de blir nöjda också. Mitt i allt detta, med tryck från alla håll, ska han stå och försöka hålla sig på rätt köl. Det kan inte vara lätt.

Anledningen till att jag tänker på Stefan är att jag känner igen mig i känslan, hur jag jonglerar, fixar och trixar så att det ska fungera någorlunda utan katastrofer här hemma. Vi är långt ifrån en situation där ömsesidig förståelse och hänsyn kan skapas för ens eget bästa. Avundsjuka med ofrånkomlig missunnsamhet är alltings moder. Kvar finns Mamman som ska hålla alla om än inte på gott humör så åtminstone på en nivå som är möjlig att stå ut med. Jag har tagit på mig min gamla medlarroll igen!

För alternativet, att jag låter allt bara hända utan att gripa in, skulle på kort sikt vara helt förödande för mig själv också. Jag har inga marginaler för att hantera stora utbrott och hot om att ställa till det ännu värre. Jag vill bara få det att fungera så att jag kan bli frisk någon gång. Men frågan är om jag långsiktigt förlorar på den här strategin?

Som jag skrev om i tidigare inlägg så gör jag ett schema för min arbetsdag innan jag börjar jobba. Men en del dagar kan jag inte hålla mig till schemat eftersom det blir en massa avbrott av olika anledningar – frågor att ta ställning till, saker som ska fixas, skjutsningar hit och dit – och till slut vet jag inte hur länge jag har jobbat den dagen. Som igår till exempel: jag slutade inte jobba förrän sent på eftermiddagen eftersom jag hade en känsla av att jag inte fått ihop mina timmar. Och då hade flera saker kvar att göra hemma som jag lovat av anledningar som jag beskrev ovan.

Frågan jag ställer mig är om jag ska orka med detta i längden, och det givna svaret är förstås nej. Samtidigt kan jag fascineras av hur mycket jag ändå orkat med! Om det varit på det här sättet förra hösten så hade jag blivit sjukskriven på heltid, helt säkert. Då kämpade jag hårt för att orka jobba 50 %, utan att lyckas riktigt. Läkaren på Stressmottagningen sa att jag jobbade för mycket och ändrade sjukskrivningen så att jag bara jobbade 25 %. Jag var skörare och betydligt tröttare i både kropp och hjärna. Min goda vän T sa häromdagen att jag den hösten inte orkade gå mer än en mycket kort promenad när jag besökte henne, men nu går jag gärna en längre stund.

Så ja, jag har orkat mer än jag trodde möjligt. Men jag vet också att det inte funkar att jag får spänningshuvudvärk och totalstopp i maskineriet varje kväll. Något måste ändras, och jag tror benhårt på att när rumsrockaden är helt klar (kanske redan ikväll …) så kommer det att bli bättre. Det måste det bli.

2 reaktion på “Som stadsministern

  1. Jag känner dig inte privat utan endast via jobbet men har följt din blogg en tid och på så sätt känns det ändå som vi känner varandra. Jag hoppas att ommöblering förbättrar situationen för dig.
    Jag kan inte relatera till din sjukdom men alka har vi olika erfarenheter med oss i bagaget. Jag har en nu vuxen dotter med diagnos språkstörning sedan hon var i 3-årsåldern. Hon kämpade sig igenom skolan, gick in i väggen på gymnasiet, hoppade av , tog ett sabbatsår och läste in gymnasiet på folkhögskola. Nu har hon flyttat hemifrån, jobbar och mår mycket bättre men får hela tiden kämpa med att inte bränna ut sig igen.
    Åren när hon var liten och vi kämpade på med skolan var jobbiga för hela familjen och syskonen kom i kläm. E tog all plats och krävde vår tid o uppmärksamhet.
    Nu vet jag inte hur stora dina barn är men funderar på om inte de skulle kunna avlasta en del. Jag tyckte mycket för oss blev enklare när barnen blev äldre och självständigare. Klart att de behöver skjutsas ibland men många gånger kanske det funkar att fixa resan själv med t ex SL, kanske kan ni laga mat vars en dag? Våra barn hade en hemkunskapslärare som gav praktiska läxor så från åk 6-7 så fick barnen vara med och planera veckomatsedel och laga middag vars en dag. Jag tänker att det skulle ge dig lite andrum och så är det alltid bra att barnen får växa in i större ansvar. Men jag gissar att det här har du redan tänkt på själv.
    ? Kram!

    • Tack för din kommentar Anita, och för att du delar med dig! ?
      Visst är det som du så klokt beskriver, att de växer in i ansvarstagande. Men med ett ständigt dåligt samvete för att en hamnat i kläm och undran om vi gjort allt vi kunnat för den andre så hamnar jag ständigt i att försöka kompensera. Jag hoppas kunna ta mig ur det på något sätt.
      Kram! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *