Tillägg, om läsning

Jag glömde en av mina käpphästar om läsning, eller snarare om skrivande: jag blir otroligt irriterad när författaren inte litar på läsaren utan skriver en allt på näsan! Jag behöver inte alltid veta relationerna mellan alla människor i boken, jag behöver inte veta hur allt ser ut eller dess beskaffenhet. Jag vill att författaren ska GESTALTA istället för att beskriva.

En favoritmening jag lagt på minnet: ”I luften snö.” Jag fattar precis! Det är kallt, kanske det rent av snöar men det kan också vara den där känslan av att det snart kommer att snöa. Det sätter en stämning av temperatur men kanske även om sinnesstämning eller hur stämningen är i samhället. Håller något på att hända? (Jag ska leta fram var jag hittade meningen, kanske var det hos Anne Svärd.)

Ännu ett irritationsmoment är när en person i boken formulerar sig helt onaturligt för att jag ska förstå: ”Du kan väl ta med Lena, din syster.” Som om den som tilltalas inte vet vem Lena är! Men det är inte helt ovanligt i böcker med den typen av övertydliga formuleringar.

Jag vill vara medskapande och författaren måste bjuda in mig genom att utelämna! Använda språket som något annat än att tala om för mig vad som händer. Skildra, gestalta! Annars händer inget i mig när jag läser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *