Ok att vara trött

Det tog ett tag men sen kom jag på det: det är helt ”normalt” att vara trött så här efter semestern när höstens arbete drar igång. Jag har tänkt göra klart några silvergrejer jag inte hann klart på kursen, men orken har inte funnits. Den här helgen hade jag ingenting inbokat och jag såg fram emot lite tid i verkstan. Jag kanske rent av skulle läsa något?

Och nu när halva helgen gått så kan jag i alla fall konstatera att jag gjorde några smågrejer med silvret, bland annat lödde jag klart den berlock jag gjort till dotterns armband, och lödde på en förlängningskedja på ett halsband som blivit för trångt. Men efter det var jag så trött, så trött. Benen var som spagetti och jag tänkte att så här skulle benen kunna kännas efter ett maratonlopp. Hjärnan fylldes av den välbekanta känslan av att alla viktiga beståndsdelar trängdes ut mot kanterna av en säck blöt sand.

Frustrerande när jag ville vara åtminstone liiite pigg och orka göra åtminstone liiite mer. Jag tog fram en bok jag tänkt på en tid, Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Läste elva sidor innan ögonen föll igen. Det var kanske den där sandsäcken som låg i vägen.

Försökte sova middag, jag var ju så sömnig, men det pirrade så mycket i benen att det inte gick att ens ligga ner.

Till slut trillade myntet ner: enligt arbetsterapeuten på Stressmottagningen så är det ju helt normalt, och till och med väntat, att jag ska bli så här trött på höstkanten. Det är bara att ta ett steg tillbaka, ta det lugnt och låta det ha sin gång. Det tog några veckor förra hösten, innan jag var tillbaka på samma energinivå som innan. Så släpp frustrationen och följ känslan i kroppen!

Jag åkte och badade igår morse. Det var tretton grader i luften och sjutton i vattnet. Kallt men jätteskönt. Jag flöt på rygg och kisade mot solen. Sothönorna syntes inte till, men plötsligt kom det ett helt gäng simmande från baksidan av udden. De är så vackra! 

 

Äntligen dags för paradiset!

Idag åker min mamma och jag till min systers och svågers underbara ställe i Söderhamns skärgård! Ni som följt bloggen vet att det är ett ställe jag älskar att vara på, och jag hoppas få lite ro i kropp och själ där i helgen.

 

De sista dagarna har jag haft mer ångest än vanligt och den där nedbrytande känslan av diffus oro blandad med hopplöshet. Jag hade tänkt läsa mycket under semestern och få ork till verkstan, men det har inte funnits energi och koncentration till något av dem. I sig är det ingen fara med det, det är ju inget jag ska prestera. Men jag hade sett fram emot det. Nu blir det mest korsord och patiens på dagarna, och så lyssnar jag på poddar. Det är fascinerande att se hur dagsformen avgör om jag klarar DN:s svårast korsord eller inte! Hjärnans kapacitet varierar med nivå av ångest och depression.

Nu är det bara en vecka tills jag åker till Mullsjö folkhögskola på silversmideskurs. Jag hade hoppats komma igång med att smida här hemma så att jag inte behöver ägna värdefull kurstid åt att putsa av rosten på mina färdigheter först. Det är ett bra tag sedan jag ägnade mig åt silvret. Men det får bli vad det blir. Bra blir det i vilket fall som helst. Att komma bort hemifrån alldeles på egen hand, och bara tänka på mig.

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Upp och ner – en sån dag

En dag då viktiga saker gick fel och jag blev en trasa. Kämpade mig igenom ett jobbmöte, avstod ett annat. Låg mycket, andades, sov en stund. Slapp att ge mig ut på grund av snöyran. Tillät mig att ha en mellandag utan mycken produktion.

Solen bestod i att jag var på massage. En mycket duktig och trevlig massageterapeut som knådade mina stackars stenhårda muskler i övre delen av ryggen och halsen. ”Jag ser att du har ont” sa hon när när jag kom in i rummet. Jag ska tillbaka i nästa vecka och har bokat ytterligare besök. Så bra beslut!

Läste ut en stark bok av en lettisk författare, Nina Ikstenas Modersmjölken. Lettlands historia från 1940-tal till murens fall som en bakgrund till en mors och dotters växelvisa berättelse om att leva under den sovjetiska stöveln.

I morgon börjar helgen jag sett fram emot under hela vintern: jag ska på keramikkurs igen! Igår kunde jag inte ens glädja mig åt den, utan skulle helst byta den mot nästa helg då jag ska till min goda vän T och vila upp mig. Sällan har jag haft ett sådant behov! Men jag tror nog att kursen blir vilsam och stimulerande så att den fyller det behovet också.

Ännu ett klipp ur boken

Jag skrev förra helgen om Niklas Rådströms senaste bok Som har inget redan hänt. Jag läste inte ut den förrän idag, det har varit så mycket i veckan så jag har inte haft ro eller ork att läsa mer än korta stycken.

Förutom att skildra en del av barndomen och hans insjuknande i leukemi häromåret, så är det en tänkebok. Många funderingar och betraktelser som ger en del att tänka på, och inte minst att beundra för den stilistiska känslan.

Det här stycket tänkte jag på en del:


Jag tänker att det är tvärtom, att det är hans kreativitet och känslighet som gjorde att han upplevde sorgen efter sin pappa, eller frånvaron efter honom, på det här sättet. Det kanske triggar ömsesidigt också men jag tror att kreativiteten finns där från början.

En av de psykologer jag gått hos sa att det är vanligt att känsliga eller högkänsliga personer är konstnärliga. Att personer som är känsliga för yttre stimuli ger uttryck för dem i form av konstnärligt skapande. Men även utan konstnärlig uttrycksform kan det inre livet vara kreativt, som i den unge Niklas Rådströms fall. Han beskriver det ännu mer i boken, hur saknaden tedde sig inom honom på ett högst påtagligt sätt. Som en bild av hur han vakade över den känslan. Det var så fint att ta del av.

 

En bok i min smak!

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra särr som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Tillägg, om läsning

Jag glömde en av mina käpphästar om läsning, eller snarare om skrivande: jag blir otroligt irriterad när författaren inte litar på läsaren utan skriver en allt på näsan! Jag behöver inte alltid veta relationerna mellan alla människor i boken, jag behöver inte veta hur allt ser ut eller dess beskaffenhet. Jag vill att författaren ska GESTALTA istället för att beskriva.

En favoritmening jag lagt på minnet: ”I luften snö.” Jag fattar precis! Det är kallt, kanske det rent av snöar men det kan också vara den där känslan av att det snart kommer att snöa. Det sätter en stämning av temperatur men kanske även om sinnesstämning eller hur stämningen är i samhället. Håller något på att hända? (Jag ska leta fram var jag hittade meningen, kanske var det hos Anne Svärd.)

Ännu ett irritationsmoment är när en person i boken formulerar sig helt onaturligt för att jag ska förstå: ”Du kan väl ta med Lena, din syster.” Som om den som tilltalas inte vet vem Lena är! Men det är inte helt ovanligt i böcker med den typen av övertydliga formuleringar.

Jag vill vara medskapande och författaren måste bjuda in mig genom att utelämna! Använda språket som något annat än att tala om för mig vad som händer. Skildra, gestalta! Annars händer inget i mig när jag läser.

Vad läsning är för mig

Min arbetsgrupp träffades (digitalt förstås!) i förra veckan för att samtala om läsning ur olika aspekter. En av frågorna vi skulle fundera på inför mötet var om vad läsning är för mig? Jag skrev ner några tankar inför mötet:

Bärare av texten är ointressant, även om jag personligen hellre läser på papper än skärm. Det är delvis en vanesak tror jag, men det har också att göra med den taktila känslan och inte minst det estetiska i en pappersbok. Omslaget, papperskvaliteten, typsnittet. Allra helst vill jag ha ganska breda marginaler på boksidorna och så ett vackert typsnitt. Att omsorg lagts ned även på formen.

Läsning för mig är framför allt text. Först och främst bokstäver på papper, skärm, vägg osv. Men även en ljudbok eller uppläsning av text är läsning, och även en muntlig berättelse. Här finns andra kvaliteter än i den tryckta boken, såsom uppläsarens röst och frasering, det vill säga användandet av pauser och melodi. Hur väl uppläsaren förstår det hen läser.

Centralt i läsandet är språkets skönhet, och en intressant historia ur någon aspekt som talar till mig. Det är nog alltid igenkänning även om berättelsen är långt från mitt liv och karaktärerna är olika mig. ”Det som botten i dig, är botten också i andra” (Gunnar Ekelöf)

Det värsta är när språket är banalt! En banal historia kan passera med ett bra språk (våra liv är väl ganska banala då och då!), men ett banalt språk kan aldrig rädda en bra historia! Med banal menar jag schablonmässig, slapp och själlös. Det behöver inte vara en komplicerad text rent tekniskt, men det ska finnas någonting där under texten som jag får plocka fram ur mig själv. Då känner jag boken inuti mig, och då är det som bäst!

Igår läste jag ut en bok som passar in på det mesta ovan, Doris Dahlins Skammens boning, en självbiografisk roman om hennes uppväxt i ett hem präglat av fattigdom och alkoholism. Att inte ha det andra har, såsom vattentoalett inomhus, rinnande vatten och pengar till aktiviteter. Att komma till skolan i urmodiga vuxenskor för att det inte finns pengar att köpa andra. Att mamma gömmer pengar för pappa så att han inte köper sprit för matpengarna, men så stjäl han ur barnets sparbössa och sedermera hennes studiebidrag.

Pappan är inte fysiskt våldsam men det är så väl skildrat hur präglat av våld hemmet ändå är. Flickan Doris försöker skydda mamma men det är ju klart att hon inte kan, och hon försöker avleda pappa när han ska ut i vedboden för att dricka. Hon tar på sig ett ansvar och en skuld som inget barn borde ens tänka på, och hon bryts långsamt men säkert ner tills hon upplever det som att hon inte finns mer, att hon dör.

Men det finns också ljusglimtar i form av snälla mostrar som hon träffar ibland, och som skickar presenter. Men vuxenhetens blinda ögon för barn som far illa gör mig illamående! Det psykiska våldet så oerhört väl skildrat! Hur hon i vuxen ålder drabbas av en välbekant skräck när en stor hund springer mot henne och hon inser att kroppen minns: ”I min kropp finns allt det jag glömt.”

En bok som gav tankar

Häromdagen läste jag ut en bok som jag tyckte mycket om, Springa med åror av Cilla Naumann. Det var särskilt några formuleringar som träffade mig mitt i prick.

Till en del handlar boken om att bli mamma, och huvudpersonen är ensamstående med ett barn som inte är riktigt som alla andra. Här beskriver hon en insikt som överfaller huvudpersonen: att som förälder blir man två om sitt enda liv. Man är inte frånkopplad resten av världen längre. Ansvaret och allvaret är stort, vackert och också tungt.

De här meningarna känner jag också så oerhört väl igen mig i – lyckan över frigörelseprocessen! Jag har alltid tyckt att det är spännande och roligt att se hur barnen växer, hur de lär sig och hur de tar sig fram i världen. Som små är de så tydligt beroende av en som förälder, även om ”kan själv” är ett steg för att bli en egen person. Men även som unga vuxna finns behovet av föräldrarna påtagligt. Frigörelsen ter sig bara olika i olika åldrar. Det är häftigt att följa med!

Det här stycket handlar om något helt annat, men blev en så stark igenkänning att jag kippade efter andan! Att jag inte gör det jag vill, eller hur längre jag vill och så vidare, utan hela tiden (och då menar jag HELA tiden!) funderar på vad som förväntas av mig, vad som är lagom och RIMLIGT, att inte vänta tills någon säger till utan räkna ut hur jag BÖR göra och handla därefter. Det är svårt att förklara utan konkret exempel men det kan handla om hur lång tid jag tar på mig att göra saker. Någon slags social kontroll som är viktig för att få samhället att fungera, men det är något mera. Jag kan få höra efteråt att någon annan gjort på annat sätt, så som jag också velat men inte vågat, av ängslighet över att andra inte skulle tycka att det var RIMLIGT.

Nu är det jul igen!

Så kan det kännas, som att det inte var så länge sedan det var jul senast och så kommer den IGEN! Jag har varit en riktig julfantast, som tidigt på hösten kunde förundras över att snart – SNART – är det jul! Är det verkligen sant!? På senare år har Verkligheten sabbat allt, och andras behov kommit i första rummet på ett sätt som gjort att jag åtminstone ett år försökte ställa in hela julfirandet. Hela december var under många år en kamp och en utnötning som jag knappt orkar tänka på.

Men det finns stor chans att det blir en bra jul och ledighet i år. Min förhoppning för egen del är att få tid och ro att läsa. Det har blivit dåligt med det under december, och jag saknar det verkligen. Det kräver en del ostörd tid.

Jag har berättat om att vi gjort en rumsrockad, och att min man och jag fått ett betydligt mindre rum än vi hade tidigare. Det börjar bli riktig mysigt, och idag kom vår nya säng (inte helt vältajmat!). Där i sängen, med en katt på magen, ska jag ligga och läsa och läsa och läsa …

God jul!