Broderikursen startar

Igår kväll startade broderikursen på distans med Renée Rudebrandt. Vi träffades i Zoom och fick kursens upplägg förklarat för oss. Vi ska utgå från en och samma bild i fyra kursmoment då vi får nya uppgifter varje gång. Vi ska välja en bild, egen eller hennes förslag, och sedan skissa den med olika tekniker, som blyerts, kol, collage, kritor. Därefter ska vi brodera bilden. Jag tänkte på akvarellmålning när hon beskrev det. Att tänka på det vita som sparas ut. Om olika lager av djup i bilden som skildras med olika sorters tråd.

Jag hinner inte påbörja något förrän jag kommer hem från den konferens i Norrköping som jag ska åka på idag. Jag kommer hem på torsdag kväll. Kanske jag blir sugen på att börja skissa i mina vilopauser på hotellet! Men först ska jag välja bild. Jag tror jag ska ta en av mina egna bilder. Kanske en som jag tog i Paris för en del år sedan? Den har jag förstorat och ramat in. Eller en som jag tog i Visby och som också hänger på väggen? Fast jag hade egentligen tänkt mig en naturbild. Jag för se.

Jag har känt mig låg på sistone, mer än vanligt. Jag har tänkt kontakta min husläkare om det, för att öka på den antidepressiva medicinen eller lägga till någon annan. Så här orkar jag inte må i längden. Det är förlamande, och trots att jag har tid så kan jag inte uppbåda kraften till det kreativa arbetet i verkstan som jag längtar efter, utan städar köket och rensar en garderob i stället. Eller så sitter jag bara. Går in i ännu en bok.

Det är så skönt att jag hittat ljudböcker som avkoppling! Egentligen borde det vara krävande med all den koncentration som krävs. Men kanske är det för att jag är en så van läsare och framför allt podradio-lyssnare som det känns vilsamt. Och det lustiga är att just i och med att någon annan läser så hör jag varje ord på ett annat sätt än när jag läser själv – jag läser fort och missar säkert en del av den anledningen. Själva litteraturupplevelsen får jag mig till livs, till trots mot den diskussion om ljudböcker som lättsamt och utan tuggmotstånd. Jag är så extra glad åt det eftersom jag inte orkar läsa så mycket själv.

Klockan är 5.53 och det är dags att sova en stund till i soffan!

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Likheter

God fortsättning! Hoppas julen varit vilsam. Jag har haft en fin julhelg med samvaro som varit ovanligt lite tröttande, långpromenad i det vackra vintervädret och mycket tid att inte göra någonting alls.

Jag lyssnar på boken Autisterna – om kvinnorna på spektrat av Clara Törnvall. Jag har personer i min närhet med autismdiagnoser, och har slagits av hur vissa av de svårigheter jag har när jag mår som sämst i utmattningssyndrom, har likheter med några av de svårigheter personer med autism har. Det jag tänker på har mest att göra med perception. Ljud, ljus och andra sinnesintryck. Här spelar min högkänsliga sida in också. Det som är njutbart när jag mår bra – att påverkas fysiskt av en vacker färgkombination eller stämsång – är samma fenomen som förstärks ju sämre jag mår, men då är det obehagligt gränsande till panikartat. Många människor som rör sig omkring mig skapar sinnesintryck i form av ljud och bilder som jag inte kan stänga ute, vilket jag kan när jag mår bra.

För att inte vara helt dränerad på energi redan innan jag kommer fram till jobbet, brukar jag se till att sätta mig med öronproppar på en plats i pendeltåget där jag enbart har en medpassagerare och en vägg framför mig. Numera åker jag sällan till jobbet och har det lugnt och skönt på min arbetsplats hemma. Det passar mig utmärkt, och det måste vara många med liknande problematik som jag som upplever samma sak, och även många med autism.

Ett annat exempel (som jag kanske redan skrivit om här) är när flera personer pratar med mig samtidigt. Det gör att jag kan få stillestånd i hjärnan som direkt följs av panik, gelé i knäna och att jag kan behöva gå och lägga mig att vila. Jag vet inte varför just det är så fruktansvärt men så är det.

Clara Törnvall beskriver hur trött hon blir av att umgås och kan behöva vila i ett par dagar efter en social sammankomst. Så brukar en nära vän som fått autismdiagnos som vuxen säga, och jag känner igen det hos mig själv från de tider jag mått som sämst. Författaren tipsar också om det här klippet för att få en bild av hur det kan vara att åka buss om man har autism: https://youtu.be/Paf82OiEoqg

Hon beskriver så bra hur vi utan autism har så många saker automatiserade att vi inte behöver tänka på hur vi knyter skorna, brygger kaffe eller borstar tänderna. För en person med autism blir dessa sysslor en intellektuell övning: ”jaha, hur gör man det här nu då?” Även om det knappast märks för någon annan, så tar det på energireserven och är tröttande. Och, vilket jag märkt mycket på personer runt mig, det är väldigt olika från dag till dag. Det som gått bra en dag, är väldigt svårt en annan. Det gör det ännu svårare för utomstående att begripa.

Jag behöver väl inte säga att jag verkligen inte menar att jag är autistisk! Jag menar bara att det finns likheter i hur jag kan uppleva saker ibland, och att det är bra att ha ett hum om hur tillvaron kan te sig för de personer som har autism och som inte alltid möts med förståelse.

Lyssnar

Jag har hittat en ny passion – ljudböcker! Jag har ju alltid lyssnat mycket på radions P1, och numera på poddar. Men nu har jag hittat ljudböcker och lyssnar varje ledig stund. I vanlig ordning blir det inte så lagom när jag kommer på något som jag gillar. Jag har lyssnat på många böcker på kort tid, och då ska man betänka att varje bok är 10-12 timmar lång!

Från morgonpromenaden i morse

Men det är verkligen en njutning nu när jag inte orkar läsa – igen. Jag får litteraturen även om det inte är riktigt detsamma som att läsa själv. Men språket och mina egna bilder får jag även av ljudboken.

Jag har lyssnat på Åsa Larssons böcker med deckartema som utspelar sig i Kiruna. Så fascinerande med landskapet och människorna där som spelar stor roll i boken! De två sista läser hon in själv och det ger en extra dimension till berättelsen. Det är viktigt vem som läser. Jag stod bara ut i ett par meningar med en bok med en alltför dramatisk Dramatenskådespelare framför mikrofonen! Jag har förstått att många väljer bok efter inläsare och det kan jag förstå.

Fick en beställning

Häromdagen fick jag plötsligt en beställning på en börs jag broderat en koltrast på. Det var en person som letat runt efter något med just en koltrast, och som fått träff på bloggen. Jag har inte den börsen kvar, och inte den andra jag broderat en koltrast på heller. Jag erbjöd mig att göra en ny, men den kostade mer än hon tänkt så det blev ingen affär av.

Jag blev ändå väldigt glad och peppad, det var längesedan jag försökte sälja någonting. Under sjukskrivningen kan jag ju inte aktivt annonsera, och har inte heller den orken.

Jag hade tänkt läsa mycket som jag gjorde förra sommaren, men jag har varit lite för trött för det. Jag blir ofta sömnig av läsningen och känner mig lite oengagerad. Det som framför allt sätter guldkant på den här sommaren är att jag badat mycket. Det ger en bra känsla av semester, och då gör det inget att jag mest såsar omkring under de dagar jag är hemma. Märkligt att det är så viktigt att känna att jag gör något vettigt, som att läsa eller rensa förrådet till exempel! Under den mer extrema värmen är jag inomhus med dörrar och fönster stängda, och luftvärmepumpen ställd på kyla mellan varven. Jag har nog av mitt inre värmeaggregat!

I morgon åker jag med min man och dotter till min pappa i Jämtland i några dagar, det blir fint! Där är det lite svalare, som tur är. Jag har ytterst få klädesplagg som jag står ut med när det är 25-30 grader, men nu kanske jag kan variera mig lite mer. Jag har inte tänkt köpa kläder innan jag går ner mer i vikt heller, och sakta men säkert växer jag i kläder i garderoben igen som tur är! Målet för semestern är att hålla vikten, inte att gå ner, och det har jag hållit hittills. Men sen ska jag sätta fart igen med viktnedgången! Jag hoppas verkligen vara i mål till nästa sommar.

Min gamla ångestdröm

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Ännu ett klipp ur boken

Jag skrev förra helgen om Niklas Rådströms senaste bok Som har inget redan hänt. Jag läste inte ut den förrän idag, det har varit så mycket i veckan så jag har inte haft ro eller ork att läsa mer än korta stycken.

Förutom att skildra en del av barndomen och hans insjuknande i leukemi häromåret, så är det en tänkebok. Många funderingar och betraktelser som ger en del att tänka på, och inte minst att beundra för den stilistiska känslan.

Det här stycket tänkte jag på en del:


Jag tänker att det är tvärtom, att det är hans kreativitet och känslighet som gjorde att han upplevde sorgen efter sin pappa, eller frånvaron efter honom, på det här sättet. Det kanske triggar ömsesidigt också men jag tror att kreativiteten finns där från början.

En av de psykologer jag gått hos sa att det är vanligt att känsliga eller högkänsliga personer är konstnärliga. Att personer som är känsliga för yttre stimuli ger uttryck för dem i form av konstnärligt skapande. Men även utan konstnärlig uttrycksform kan det inre livet vara kreativt, som i den unge Niklas Rådströms fall. Han beskriver det ännu mer i boken, hur saknaden tedde sig inom honom på ett högst påtagligt sätt. Som en bild av hur han vakade över den känslan. Det var så fint att ta del av.

 

En bok i min smak!

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra särr som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Tillägg, om läsning

Jag glömde en av mina käpphästar om läsning, eller snarare om skrivande: jag blir otroligt irriterad när författaren inte litar på läsaren utan skriver en allt på näsan! Jag behöver inte alltid veta relationerna mellan alla människor i boken, jag behöver inte veta hur allt ser ut eller dess beskaffenhet. Jag vill att författaren ska GESTALTA istället för att beskriva.

En favoritmening jag lagt på minnet: ”I luften snö.” Jag fattar precis! Det är kallt, kanske det rent av snöar men det kan också vara den där känslan av att det snart kommer att snöa. Det sätter en stämning av temperatur men kanske även om sinnesstämning eller hur stämningen är i samhället. Håller något på att hända? (Jag ska leta fram var jag hittade meningen, kanske var det hos Anne Svärd.)

Ännu ett irritationsmoment är när en person i boken formulerar sig helt onaturligt för att jag ska förstå: ”Du kan väl ta med Lena, din syster.” Som om den som tilltalas inte vet vem Lena är! Men det är inte helt ovanligt i böcker med den typen av övertydliga formuleringar.

Jag vill vara medskapande och författaren måste bjuda in mig genom att utelämna! Använda språket som något annat än att tala om för mig vad som händer. Skildra, gestalta! Annars händer inget i mig när jag läser.