Radioprogram

Jag är en hängiven P1-lyssnare som jag tidigare beskrivit, och lyssnar oftast via SR-appen i telefonen. Då kan jag välja precis när det passar mig – till exempel på väg till jobbet eller när jag sitter i verkstan. Som jag skrivit förut har jag de senaste månaderna inte orkat med så mycket ljud från radioprogram eller ens musik ibland. Det är hjärnan som är för trött och känns överfylld.

Men igår satt jag i verkstan och broderade samtidigt som jag lyssnade på ett avsnitt av Kropp och själ. Det handlade om utmattningssyndrom, och ofta tycker jag inte att det är så mycket nytt som framkommer i den här typen av inslag, att jag hört det mesta redan. Men här var en del intressant.

Att det finns så lite forskningsresultat om diagnosen utmattningssyndrom gör att det blir svårt för sjukvården att behandla patienterna. En medverkande i programmet sa att det finns visst stöd för att TID är viktig i sammanhanget. Hon menade att det är ingen (kanske inte ens Försäkringskassan!) som ifrågasätter att ett benbrott tar ett visst antal veckor att läka. Men om en patient slitits ned under lång tid är det inte konstigt om det tar lång tid att rehabiliteras. Problemet är väl just att det inte finns någon vetenskapligt belagd behandling. Det framkom också i programmet att själva interventionen, att patienten får något slags omhändertagande – kanske får gå stresshanteringskurs eller erbjuds terapeutiska samtal – kan betyda mycket för tillfrisknandet. Att patienten känner att någon GÖR något, att man tas på allvar.

Kanske är det så att tid i sig är läkande, och att det viktigaste är att lära sig att inte hamna i samma beteendemönster som gjort en sjuk. Att lära sig att inte bli sjuk igen.

Som vanligt handlade programmet enbart om patienter som blivit sjuka av sitt arbete, men vi är ju väldigt många med en helt annan bakgrund till insjuknande. Det som däremot gäller oss alla är det 24/7-samhälle vi måste lära oss att hantera. Att vi är nåbara varje vaken timme alla dagar i veckan, och nås av nyheter och intryck hela tiden. Saker som vi är oroliga att missa, och känner att vi måste ta ställning till. Det kan upplevas vådligt stressande i sig. Vi måste hantera gränser på ett nytt sätt sa någon i programmet. Just detta tänker jag ofta på, och ibland känns det som ett stort problem att jag inte orkar hänga med. En stor nackdel för mitt jobb-jag. Men det är bara så det är, kan jag tänka andra gånger – det är inte mycket att göra åt. Det viktigaste är att försöka släppa det, men det är lättare sagt än gjort!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *