Kategoriarkiv: Återhämtning

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!

I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.

Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.

Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?

En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!

Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!

Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.

Nu är det klart, men ändå oklart

Publicerat av
Svara

Sedan några dagar är det klart hur vår nya arbetsgrupp ska se ut. Ända tills nu har alltså i synnerhet några av oss svävat i ovisshet om vår anställning. Det har varit en slitig tid, och även om vi har klarhet i detta så är det ännu inte riktigt klart hur vi ska arbeta framöver. Just nu är direktivet att köra på som vanligt, men vi är samtidigt en halverad arbetsgrupp så något måste ändras.

För min egen del har jag inte påverkats lika mycket som en del andra, men visst sätter det spår. En dag i förra veckan tänjde jag på mig för mycket. Möte på förmiddagen, lunch och vila hemma hos mamma och så ett möte till (som blev längre än jag trott) på eftermiddagen. Det blev en sjukdag dagen därpå, och det är inte förrän efter fem sex dagar som jag känner mig helt återhämtad. Annars har ju återhämtningstiden kortats betydligt sedan förr. Men kanske det här hänger ihop med hur den här tiden har varit?

En börs jag gjorde för en del år sedan.

Vi är väldigt noga med att påtala för våra chefer att vi farit illa och att de måste jobba med det under hösten. Vi ska ta fram den riskanalys vi gjorde i våras och följa upp den, och där finns detta givetvis med. Jag är inte så orolig för min dipp; jag gjorde som jag brukar och strök i kalendern.

Idag fick jag höra att jag beskrivits som ”hon som strålar” av en på kontoret! Det gjorde min dag!

Slut på ledigheten

Publicerat av
Svara

Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.

En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!

Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …

Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.

Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.

Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.

Sommarkursen

Publicerat av
Svara

Jag är hemma igen efter en vecka på sommarkurs på Mullsjö folkhögskola. Det är femte gången jag är där, och det är så härligt med igenkänningen. Att hitta överallt på området och till badplatsen, att känna till verkstaden och alla verktygen, och inte minst att känna igen flera kursdeltagare som jag mött tidigare år.

Det var en särdeles fin grupp i år. Alla utom en var i min ålder. Vi hade så fina samtal vid pauserna för fika och lunch, och jag orkade med bättre än jag brukar. Som vanligt tog jag en extra lång lunch för att vila, och några dagar sov jag middag. Varje dag inleddes med ett morgondopp i Mullsjön – en fin tradition. Jag trodde att det skulle bli en regnig vecka, men det var fint väder hela tiden.

Det är lätt att bli uppstressad i början av kursveckan, av att vilja hinna göra så mycket. Men jag tog det ovanligt lugnt och hade siktet inställt på att testa en del saker, och att lära mig nytt när jag nu hade hjälp av vår kursledare. Men ambitionsnivån sänktes direkt, jag prioriterade en lugn vecka utan alltför mycket nervpåfrestande finlir!

Här är det jag gjorde:

Örhängen som är mattpolerade
En ring med en karneol, kanske inte helt lätt att bära!
Här testade jag för att se vad det skulle kunna bli. Jag tror att det är halssmycken som ska hänga på band av gummi eller läder. Hamrat silver är inte min grej egentligen.
Samma med den här ringen som är hamrad på från olika håll.
En ring till min dotter
Ett infall efter att ha valsat ut en silvertråd lite väl tunt
Ännu en något spårburen ring, men kul och snygg tycker jag. Det är en kula av onyx på.

Som vanligt är jag inspirerad när jag kommer hem, och har skrivit upp några saker som jag ska beställa. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kommer med på kursen nästa sommar också! Första tisdagen i december kl 8 släpps platserna …

Skov

Publicerat av
Svara

Jag mår så mycket bättre på flera sätt, men det förbaskade RLS är sig likt (restless legs syndrome). Symtomens intensitet går lite upp och ner, och just nu är jag inne i ett skov. Det innebär att jag har svårare att återhämta mig, och det gör mig tröttare. Men framför allt påverkar det min mentala hälsa. Det är verkligen psykande med den här obehagliga känslan i kroppen! Jag känner av den jämt jämt jämt, även om den inte är lika stark hela tiden. I värsta fall har jag känningar i hela kroppen, till och med i tandköttet och under naglarna.

Jag hjälper RLS-förbundet med korrläsning av deras medlemstidning, och kommer att bli intervjuad i nästa nummer. När jag läst intervjuer med andra patienter börjar jag undra om jag inte borde byta medicin igen. Jag ska prata med den neurolog jag kontaktar vid behov. Nästa nivå är opioider och det är inget man sätter in lättvindigt. Men eftersom det påverkar min livskvalitet så pass mycket kanske det är nödvändigt. Han har tidigare tröstat mig med att det finns starkare medicin att ta till, och den vetskapen har varit viktig för mig när det känts som värst.

Rosenskära

Härom morgonen satte det igång i vänster ben så att jag höll på att bli tokig. Jag hade min vana trogen klivit upp i arla morgonstund, och efter ett tag skulle jag som vanligt somna om i fåtöljen. Men benet satte stopp för det. Jag stretchade och rullade kruskaveln över benet, men det hjälpte bara på marginalen. Så kom jag ihåg det tunga och kylande täcke — avsett för hundar en varm sommardag — som jag köpt. Jag lindade in benet i det och fick tillräcklig ro för att kunna somna om!

Taklöken brukar övervintra ganska bra i krukorna, men jag fick byta ut några. De blommar så vackert!

Jag har äntligen köpt plantor till trädgården, och satt en del i krukor och andra har fått fylla ut i rabatten. Jag har beställt en del plantor också som kommer i nästa vecka. Det är verkligen ljuvligt att kunna ha dörren till trädgården öppen, och få ett extra rum!

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Avslutning

Publicerat av
Svara

Jag har gått hos psykolog-J sedan i september 2023, i drygt ett och ett halvt år. Det har varit helt avgörande för att jag mår så bra som jag gör nu. Efter den oerhört påfrestande tiden som inleddes hösten 2022 med mammas mans död och strax därefter pappa sjukdomstid och död, med allt vad det innebar av att ta hand om mamma, att ordna med begravning, rensa lägenheter, sälja lägenheter, köpa lägenhet till mamma och mitt i alltihop misslyckas med att ta hand om mig själv — så var det ett vrak som började jobba efter semestern 2023. Jag var inte alls utvilad, och tog några extra dagar semester för att helt fåfängt tro att jag skulle varva ner.

Jag minns inte riktigt om jag blev helt sjukskriven i några få veckor, men jag tror det. Jag började i alla fall att jobba 25 procent, och sedan dess har jag stannat på den nivån. Som min psykolog förklarade för mig så småningom så var jag efter alla år av utmattningssyndrom och depression så känslig för den här stora påfrestningen, att det blev som det sista strået som knäckte den här kamelens rygg.

Jag beslöt att leta efter en psykolog som skulle kunna hjälpa mig med allt som hänt genom åren, det som gjort mig sjuk. Det var dags för det, det kände jag starkt. Att gå i terapi kostar mycket men jag var beredd att betala för det. Jag hade ärvt en slant efter pappa, och i visshet om att han skulle tycka att det var väl använda pengar kändes det extra bra att satsa dem på mig själv.

Kungsängsliljor från trädgården

Jag chansade och googlade ”psykolog Upplands Väsby”, jag hittade en kvinna med egen praktik som såg trevlig ut på bilden på hemsidan. Jag kontaktade henne, vi klickade och så enkelt kan det vara!

Hon konstaterade snabbt att jag hade PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och frågade om jag var beredd att jobba med det. Och jag som har en mycket god erfarenhet av psykoterapi från mina unga år, svarade snabbt ja. Det var en oerhört jobbig tid under den tidigare terapin, och jag var beredd på att jobba mig igenom det här också. Det finns ingen väg runt det, man måste igenom!

Den första hösten träffades vi två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och under det här året har vi setts varannan vecka. Och nu är jag redo att runda av. Det känns lite konstigt och kommer att bli tomt, vi trivs väldigt bra tillsammans. Men hon finns ju kvar och jag kan boka en tid sen också om jag skulle känna behov av det. Det känns tryggt.

Peony-tulpaner och vitsippor

Det är hon som tipsade mig om basal kroppskännedom som jag hade god nytta av. Men framför allt är det hon som fick mig att tänka om: att jag ska se till att inte enbart kunna jobba så mycket som möjligt, utan se välmåendet som en helhet, livet är mer än arbete och jag ska må bra hela tiden!

Nu på slutet har vi pratat om vad som utlöste den långa ångestperiod jag hade för 35 år sedan, och ofrånkomligt kommit in på barn- och ungdomstiden. Även om jag gjorde det i terapin på den tiden också, så är det flera saker som fallit på plats nu. Jag har varit rädd för så många saker, och är det fortfarande även om det är så mycket bättre nu. Men när vi pratat ett tag sa psykologen att hon mer tyckte att det mer verkade ha handlat om otrygghet. Jag tänkte mycket på det och annat som vi pratat om, och insåg att det är det som min man betyder för mig: trygghet. Avsaknaden av aggressivitet och behov av att hävda sig. Det kändes väldigt fint att inse! ❤️

Förändringar

Publicerat av
Svara

Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.

Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!

Forsythian blommar på bar kvist

Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)

Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?

Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.

Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.

Det händer mycket nu

Publicerat av
Svara

Jag har varit sjukskriven på 100 procent nu i tre veckor. Det visade sig vara bra, för nu känner jag mig i balans igen. Mycket har hänt under tiden. Det började med att min handläggare på försäkringskassan ringde och sa att hon skulle vilja ha en avstämning med min läkare och min chef angående vad som kan göras för att jag ska kunna gå upp i arbetstid. Jag sa att jag har all den anpassning man kan tänka sig på jobbet, och dessutom en fantastisk psykolog som jag för mycket hjälp av. Till slut sa hon att jag kanske skulle tänka på att ansöka om sjukersättning på deltid istället (hette förut sjukpension). Enligt henne bedöms personens arbetsförmåga inte gentemot hela arbetsmarknaden när man fyllt 60 år, utan enbart mot den typ av arbete som man har. Det gör att ansökningen beviljas mer välvilligt.

Jag har tänkt på att det kanske skulle komma att sluta så, men trodde att man skulle vara äldre än 60. För säkerhets skull ringde jag en handläggare som arbetar med sjukersättning, och fick veta att man ska vara 60 år och elva månader. Han föreslog att jag och min läkare kan skicka in ansökan under våren, men skriva att den gäller från 1 juli. Jag har bestämt mig för att göra det. Då kan jag lugnt jobba på med mina 25 procent, slipper att gå till doktorn var tredje månad för att få ett nytt läkarintyg, och vänta på försäkringskassans beslut. Ersättningen är betydligt sämre, men det får det vara värt. Man får ca 64 procent av den inkomst man haft de senaste åren. Eftersom de flesta är långtidssjukskrivna innan man får sjukersättning innebär det en låg andel av en redan låg inkomst.

Detta innebär att jag kommit till en ände med mitt arbetsliv så som jag hade tänkt mig det. Det har varit och ÄR en stor sorg att jag inte kunnat göra allt jag velat i arbetet. Jag är ambitiös och – ska erkännas – ärelysten, och vill MER! Men nu är det bara att inse att jag aldrig kommer att jobba mer än 25 procent, och inte orka göra mer än det jag gör nu. Jag älskar ju mitt jobb, det är inte alla förunnat att göra det efter nästan 14 år på samma ställe! Jag får nöja mig med det.

Jag inser också att jag inte sörjer det lika mycket som jag gjorde för en del år sedan. Det har varit en så utdragen process att jag vant mig vid tanken, även om jag inte gett upp den helt. Förrän nu.

Samma dag som handläggaren från försäkringskassan ringde, fick jag ett telefonsamtal från lönekontoret. Eftersom jag tagit ut all min semester i år, blir jag återbetalningsskyldig enär man inte får full semester när man arbetar mindre än 40 procent. Det visste jag redan men det jag inte visste var att jag nästa år kommer att få ut hälften av mina semesterdagar, och att jag vad jag förstår under åren därefter inte får ut någon betald semester alls! Jag tycker att det är provocerande! För mig är detta som att arbeta heltid.

Psykolog-J och jag arbetar som jag skrivit om tidigare med att locka fram mina känslor, och den här dagen grät jag verkligen! Efter samtalet med lönekontoret kände jag mig värdelös, som om att mitt arbete inte räknas. När jag pratat med handläggaren på försäkringskassan kom sorgen över mitt arbetsliv ikapp mig. Och ändå – en förlösande känsla.

Nästa inlägg kommer att handla om en helt annan sak som också innebär en stor förändring för mig …

Backar

Publicerat av
Svara

Jag var tjänstledig förra veckan och gjorde i stort sett ingenting. Det var lite tråkigt men nödvändigt tror jag. När veckan närmaste sig sitt slut, fick jag ett rejält stresspåslag i kroppen och mådde pyton. Min man hade två klockslag att passa den dagen, men det var som om att jag tänkte att det var MINA tider, och kunde inte slappna av. Dessutom blandade jag ihop vilka dagar vi skulle vaccinera oss, och trodde att det var ytterligare en tid att förhålla mig till den dagen. Jag som hade avbokat allt utom psykologen den här lediga veckan för att bara kunna vara! När jag insåg hur galet jag tänkt blev jag både lite rädd och sur. Jag som hade kunnat ha en lugn dag i fåtöljen med min ljudbok, utan att tänka på någonting alls!

Jag smsade till psykolog-J – min klippa – och beskrev hur jag mådde, och att jag funderade på att be doktorn sjukskriva mig ett par veckor. Hon tyckte att det lät klokt, och jag kunde långsamt gå ner i varv. Just nu funderar jag på om det kanske räcker att jag sjukskriver mig denna vecka. Jag tror inte alls att jag är på väg att krascha och bli helt sjukskriven en längre tid, utan behöver bara backa lite och ta det lugnt. Kanske är det fortfarande efterdyningarna av stressen tidigare i höst, när jag tänkte gå upp i arbetstid, som spökar?

Jag har gjort små försök att komma igång med saker i verkstan, men det blir bara kortare stunder för tillfället. Jag har några idéer till smycken, bland annat av material som jag skulle vilja kombinera med silver, till exempel plexiglas som jag verkligen gillar. Det går givetvis inte att löda fast, men limma eller sätta ihop som på de här örhängena och halsbandet som jag gjorde för en del år sedan.


Jag har också börjat på en kudde i yllebroderi som jag tycker att så kul att göra. Det blir i en teknik som jag inte kommer ihåg vad den heter. Så här, som på en kudde jag gjort tidigare, kan den se ut:


Det får ta den tid det vill, jag gör det ju inte för att producera utan för att jag tycker om och mår bra av det. Och yllebroderi passar att göra när årstiden blir kallare.