Jag mår så mycket bättre på flera sätt, men det förbaskade RLS är sig likt (restless legs syndrome). Symtomens intensitet går lite upp och ner, och just nu är jag inne i ett skov. Det innebär att jag har svårare att återhämta mig, och det gör mig tröttare. Men framför allt påverkar det min mentala hälsa. Det är verkligen psykande med den här obehagliga känslan i kroppen! Jag känner av den jämt jämt jämt, även om den inte är lika stark hela tiden. I värsta fall har jag känningar i hela kroppen, till och med i tandköttet och under naglarna.
Jag hjälper RLS-förbundet med korrläsning av deras medlemstidning, och kommer att bli intervjuad i nästa nummer. När jag läst intervjuer med andra patienter börjar jag undra om jag inte borde byta medicin igen. Jag ska prata med den neurolog jag kontaktar vid behov. Nästa nivå är opioider och det är inget man sätter in lättvindigt. Men eftersom det påverkar min livskvalitet så pass mycket kanske det är nödvändigt. Han har tidigare tröstat mig med att det finns starkare medicin att ta till, och den vetskapen har varit viktig för mig när det känts som värst.

Härom morgonen satte det igång i vänster ben så att jag höll på att bli tokig. Jag hade min vana trogen klivit upp i arla morgonstund, och efter ett tag skulle jag som vanligt somna om i fåtöljen. Men benet satte stopp för det. Jag stretchade och rullade kruskaveln över benet, men det hjälpte bara på marginalen. Så kom jag ihåg det tunga och kylande täcke — avsett för hundar en varm sommardag — som jag köpt. Jag lindade in benet i det och fick tillräcklig ro för att kunna somna om!

Jag har äntligen köpt plantor till trädgården, och satt en del i krukor och andra har fått fylla ut i rabatten. Jag har beställt en del plantor också som kommer i nästa vecka. Det är verkligen ljuvligt att kunna ha dörren till trädgården öppen, och få ett extra rum!