Påskledigt

Jag har varit duktig. Jag har ställt in. Vi skulle ha en mycket anspråkslös påsklunch idag med min mamma och hennes man som gäster, men jag kände mig så trött och framför allt låg. Det som skulle vara trevligt kändes bara tungt. Då var det skönt att redan igår kunna ringa och ställa in, och att det var gäster som förstod precis.

Jag har verkligen ansträngt för att göra just ingenting, och försökt avvärja de krav som ställts. De frågor och önskemål som Mamman automatiskt får bara för att hon är Mamman. Det har gått sådär.

Idag fick jag lite mer energi och röjde på uteplatsen. Jag premiärsov en halvtimme i utesoffan också. Så oerhört skönt, det ska bli många gånger i vår!

Fina samtal och egentid

I söndags traskade jag runt i skogen i en och en halv timme medan jag pratade i telefon med en kär vän som jag känt i snart 50 år. Det var bra på så många sätt. Det får vi snart göra om A!

På eftermiddagen låg jag och en annan kär vän i varsin ände av hennes stora soffa, drack bubbelvin och pratade. Det händer oftare än samtalen med A, men på sistone har det varit mer sällan eftersom jag inte mått bra.

I går åkte jag till jobbet och gick därefter till min systers lägenhet i närheten, där jag fick många timmar av egentid. Det var så himla skönt att vara helt ensam, och fördelen med att inte vara hemma var förstås att det inte finns en massa saker att fixa med som kan vara pockade när man är hemma hos sig själv. Jag broderade, tittade på ett par tv-program, lyssnade på radio och tog på eftermiddagen en sväng runt kvarteret till Tygverket för att köpa band till väskor gjort. På kvällen kom min syster och hennes man hem och vi åt en jättegod middag tillsammans och – pratade. Jag stapplade bokstavligen i säng klockan halv nio och sov som en stock.

Jag tänker mer och mer på att jag vill ha en liten stuga, och letade på Blocket. Jag kontaktade en som önskar hyra ut sin stuga en längre tid, men har inte fått svar ännu. Det kanske är helt orealistiskt men jag har en så stark önskan om denna stuga, och vad den skulle kunna göra gott för mig. Jag har bara den senaste veckan hört två personer beskriva ankomsten till deras respektive stugor att axlarna faller ner. Jag behöver det.

Här är nu min ylleväska med axelband och tryckknapp så att jag kan stänga den. Jag tänker att den kan användas när jag ska på kalas och bara behöver lypsyl, mobil och mediciner med mig.

 

Artikel i Hemslöjd

I senaste numret av den vackra tidskriften Hemslöjd finns ett reportage om Maja Delborn, en ung kvinna som är sjuk i utmattningssyndrom – eller Sjukan som hon kallar det – och som broderar alla välmenta men tröttande råd man kan få av människor omkring sig. Ryck upp dig! Ta en promenad! Känn inte efter! Tänk positivt! Du måste ju anstränga dig! Maja Delborn känner igen att hon sagt dessa saker själv, inte minst till sig själv. Och det är en väldigt viktig sak: att kunna känna självmedkänsla. Att inte skammen över att inte ha orkat lägga sten på bördan. Det är nog en stor anledning till varför det är så lätt att trilla dit igen. Jag har visserligen taggat ner många ambitioner men samtidigt har en del lagrats i hemlighet, och så fort en liten ork tittat fram så är det så lätt att ta tag i något försummat. Det är många år sedan jag stötte på uttrycket good enough – tillräckligt bra – som barnläkaren Donald Winnicott använde om föräldraskapet. Det är ett av de allra viktigaste rättesnören jag har i livet, men måste erövras om och om igen (och jag har skrivit om både självmedkänsla och good enough tidigare på bloggen).

I artikeln hänvisas också till läkaren Agneta Sandström som skrivit en doktorsavhandling om stress och vad den gör med våra hjärnor. Där visar hon hur utmattningssyndrom leder till mätbara förändringar i hjärnan. Hon säger att rehabiliteringen är i princip densamma som för patienter med hjärnskador, och att en vanlig missuppfattning är att man kan bli frisk om man bara skärper sig.

Agneta Sandström säger också att när man handarbetar kan hjärnan gå in i ett viloläge som när man dagdrömmer. Viloläget kallas default mode network och är en del av hjärnans återhämtning. Hon tror att handarbete varit en tillflykt för återhämtning för kvinnor i alla tider. Intressant, eller hur? Jag är väldigt bra på att dagdrömma också, och har varit i hela mitt liv. Inte visste jag att jag tränade! 😄

Två nya börsar:

Nya prövningar

Igår var jag på 60-årsfest på gångavstånd hemifrån. Det kändes roligt att komma ut och träffa folk, även om jag in i det sista var osäker på om jag skulle orka. En incident i familjen på förmiddagen hade sänkt mig rejält. Det är så närmast skakande att inse hur skört mitt skal är! Men det var trevligt att leta fram kläder att ha på mig – det är en månad sedan jag behövde annat än mjukiskläder – och att komma iväg och träffa folk. Jag letade upp den sittplats där jag trodde det skulle vara minst högljutt under middagen, men fick ändå ta en tyst paus på övervåningen mellan huvudrätt och dessert.

Idag fick vi ett kort besök av min syster och hennes man, och när de åkt fick jag lägga mig och sova en timme. Det blir lätt alltför intensivt att sitta och prata tillsammans, och alla ljud skar i öronen.

Som grädde på moset mår en annan familjemedlem inte på topp just nu, och det påverkar mig väldigt mycket. Jag har nästan panik och vet inte vad jag ska göra åt det. Längtan efter den där lilla stugan på landet tränger sig på med förnyad styrka. Ett ställe där all stress och oro ska rinna av mig. Där jag kan vila och läka,

Jag är inte ensam om att ibland inte känna det som att hemmet är en plats för total avkoppling. Det finns många saker man kan göra avkall på men relationerna i familjen kommer man inte ifrån. De kan man inte skala bort eller nedprioritera på samma sätt som städning och matlagning. Vad skulle motsvarigheten till frysta köttbullar och städhjälp vara? Jag varken kan eller vill leja bort umgänget med barnen. Samtidigt så orkar jag inte när allt inte går som på räls. Jag mäktar inte med att vara ett stöd och vill bara bort bort bort.

I morgon ska jag till jobbet och fika med mina fina arbetskamrater. Det känns väldigt bra! Jag får också känna hur det känns att åka in till stan. Jag är väldigt förhoppningsfull men också lite orolig för hur det ska gå att börja jobba igen. Jag försöker intala mig själv att en del av den trötthet jag känner idag härrör ur den oron.

Störningar

”Jag klarar inte alla dessa plötsligheter. Om ni rör mig så dör jag.”

Så skriver Pia Dellson i boken Väggen under rubriken Ömtålig. Jag känner igen mig så mycket i det! Jag vill inte bli inblandad i det som rör övriga familjen. Jag vill inte behöva ta ställning, lyssna eller bli tillfrågad. Jag vill vara i en bubbla och huka tills allt blåst över. Jag är som knappen som sitter fast i en enda tråd – om någon nuddar så ramlar jag av.

Men så ser inte livet ut. Jag är ingen solitär och tur är väl det. Vem skulle då handla hem mat Läs mer

Fortsatt ett snäpp bättre

Jag skrev sist att jag är lite piggare, även om jag inte riktigt vågade tro på att det var en egentlig förbättring. Men det har hållit i sig och jag är fortfarande ett snäpp piggare. Det ger hopp om livet!

Jag har till och med rensat bort det som vissnat ned i rabatterna sedan i somras, och legat och vilat i solen. Skönt att vara ute nu när vädret varit så fint. Det verkar hålla i sig de närmaste dagarna så jag får passa på.

På ett sätt är det här en riktigt underbar tid på året, med all förväntan på våren som är i antågande. Jag är urusel på fågelsång men känner i alla fall igen talgoxens cykelpump, och den har jag hört en del nu.

(Hm – jag tittar precis ut genom fönstret och ser att det snöar!)

Jag har stickat klart alla delar till min tröja, och den andra ärmen fick jag repa upp några centimeter eftersom jag stickat för långt. Nu ska jag göra en kraftansträngning och montera tröjan. Jag hoppas innerligt att den passar!

Jag har också broderat lite, och har gjort pulsvärmare med ett av mina favoritmönster och med gamla pärlemorknappar på baksidan. Jag har köpt många såna knappar på Tradera – jag tycker att de är så fina.

I verkstan igen

Igår kände jag mig lite piggare, jag var igång mer än under de senaste veckorna. Jag har till och med suttit i verkstan idag, och igår kväll broderade jag halvliggandes i soffan. Jag vet bättre än att luras att hoppas för mycket, men det håller i sig idag också. Jag har ett så bra citat från Pia Dellsons bok Väggen:

”Jag är ständigt steget efter. Märker för sent att jag inte orkade. Hoppfullheten fäller mig om och om igen.”

Det är så tänkvärt, liksom resten av boken. Jag ska ta och läsa om den! Den är skriven på väldigt kort prosa så att även en utmattad person ska orka. Och det är en utmattad person som skrivit den, som dessutom är överläkare i psykiatri!

Igår fick jag ett kort besök av min kära vän E. Det var länge sedan vi sågs. Hon konstaterade att jag är arg och att det är bra. Mycket bättre än att vara uppgiven. Och det är förstås en bra tanke att ha med sig. Jag är skitförbannad på den här förbannade sjukdomen som aldrig låter mig bli frisk och leva mitt liv!!

När jag pratade med henne kom jag ihåg ett hjälpsamt redskap hon fått. Det var en trästicka som hon ständigt hade i fickan. Den symboliserar ens energidepåer. Var någonstans befinner jag mig: är jag någonstans i mitten av stickan långt från stupet, eller är jag nära att tippa över kanten? I det andra fallet är det dags att dra i bromsen riktigt ordentligt. Risken är att glädjen över en liten förbättring leder till ett beteende som ställer till det.

Idag lyser solen och det är riktigt varmt i luften. Jag ska komma ut på en liten promenad i alla fall.

Svagt uppåt

Det blir som att läsa börskurserna det här: det går upp och ner om vartannat! Jag är fortsatt väldigt matt i kroppen och långsam som en snigel. I morgon ska jag träffa min husläkare och prata med honom om sjukskrivning. Jag hoppas att jag kan få bli sjukskriven helt under ett par veckor och sedan trappa upp. Men långsamt och försiktigt, och inte till heltid. Jag har verkligen bestämt mig för att inte göra det – jag orkar uppenbarligen inte.

Det är många tankar och funderingar som rör sig i skallen dessa dagar. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om de sjukdomar jag har, men ibland verkar det som om att jag inte kommer ihåg något av det. Min pappa brukar säga att jag gör saker alldeles för snabbt, till exempel när jag lagar mat. Han tycker sig väl se stress i det. Jag gör saker snabbt, oftast. Jag är sån. Och jag kanske fäller krokben för mig själv. Eftersom jag vill göra så mycket men inte har så mycket tid då jag orkar göra något, så gör jag sakerna snabbt och hinner på så sätt mer! Det gäller absolut på jobbet, men även hemma med hushållsarbetet. Kanske inte handarbetet lika mycket. Där tycker jag om det långsamma, men samtidigt så går det ganska så fort det också. Hur nu det går ihop?

Jag vill så mycket! På lördag är jag anmäld till en kurs i yllebroderi med applikation som jag sett fram emot jättemycket. Men det är bara att inse att jag inte kan det, utan lämnade återbud idag. Jag har också sagt ifrån mig att arbeta som röstmottagare vid valet till EU-parlamentet i maj. Det känns väldigt skönt. Det är ganska många timmars arbete. Dessutom insåg jag att det krockar med den marknad jag ska delta i, och den kan jag utebli ifrån ifall det skulle kännas för mycket. Jag lovar.

Men jobbet då – hur får jag balans där? Jag trodde att jag fått det, med ändrade arbetsuppgifter. Men kanske är det just en arbetstidsförkortning som behövs?

Jag har suttit lite i verkstan de här dagarna, men det blir inte så långa stunder. Idag har jag också fått användning för det yllegarn som blev över när jag vävde i rosengång för mer än 30 år sedan! Jag gick en vävkurs i ett studieförbund, Vuxenskolan tror jag, när jag var 22 eller 23 år gammal. Jag var inspirerad av en trilogi böcker av Hans Peterson om en ung kvinna som började väva. Av en slump såg jag en gul trasmatta i ett skyltfönster och bestämde mig för att göra något liknande. En matta gul som solen! Någon gång kanske jag lägger upp en bild på den.

Jag gick en kort promenad i en liten skogsdunge alldeles i närheten. Jag tittade upp mot solen vars strålar silades mellan träden, ner på mig. Ett litet skogsbad. Efteråt satt jag en lång stund på vår lilla gård.

(Jag har gått ner lite mer än ett kilo på en vecka.)

 

 

 

 

Sämre igen

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.