Svårt att få utrymme till vila ibland

En del dagar har jag svårt att freda mig och få utrymme att vila. Det känner säkert alla som lever i familjer igen. Det är inte bara mina behov som ska tillgodoses, och ibland – som igår – får jag göra ett snabbt överslag om situationen och inse att nu måste jag stå tillbaka. Men det kostar på. Jag blir väldigt trött efteråt och gårdagskvällen, då jag sett fram emot att vara ensam och få tid att brodera, tillbringades istället i sängen. Jag hade tänkt se en direktsänd konsert på Facebook med mina gamla punkhjältar KSM3, men jag orkade inte.

Senare på kvällen glömde jag – IGEN – att ta medicinen till natten och sov därefter: vaknade många gånger och hade svårt att somna om. Jag vågar inte ta medicinen på natten eftersom jag inte vet hur länge jag kommer att sova nästa dag. Men jag kanske borde göra det ändå.

Den här veckan har jag tagit en morgonpromenad innan jobbet varje dag. Två av dagarna med min syster på telefon. Så himla skönt att börja dagen med fågelsång och frisk luft, och i morse sken solen från en klarblå himmel!

De här vackra tulpanerna såg jag vid ett hus i morse.

Trött men ändå

Om den första arbetsdagen på 50 % gick bra så blev den andra mer förvirrad. Jag hade inget inbokat men gjorde ett schema för dagen som jag försökte följa. En kort stunds vila med Asahi och en med promenad – visst låter det bra? Men jag tror att jag försökte bita över för mycket den dagen. Letade runt och omvärldsbevakade vilket är en viktig del av mitt arbete. Men det blev lite för mycket tror jag.

Det var länge sedan jag såg doftvioler!

Dagen därpå skulle jag vara ensam hemma i några timmar, och hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt att jag skulle både orka och vilja arbeta i verkstan. Men jag var så trött. Efter en promenad på förmiddagen (där jag fotograferade blommorna) så blev jag sittande i fåtöljen. Jag gick in och satte mig i verkstan efter ett tag, men blev sittande med händerna i knät. Tillbaka till fåtöljen. Sov lite. Tillät mig att vara trött.

En dag att glömma

Igår var ingen bra dag. Den börjadevisserligen bra. Jag satt i verkstan en god stund och experimenterade med en slags necessär som jag sett en reklamfilm för. Tänkte att jag kunde göra en likadan, och det kunde jag även om den behöver förfinas lite. Den blev inte helt bra första gången och inte heller den andra. Men jag är glad att jag inte hunnit göra mig av med vårt gamla duschdraperi för det passar jättebra som foder i necessären där man ju gärna har ett tyg som går att torka av.

Jag rensade klart i vår lilla trädgård också, och nu är rabatterna redo för perennerna att växa upp igen. Jag hittade en fin planta akleja som frösått sig utanför rabatten, grävde upp den och planterade den bredvid de andra aklejorna.

Allt detta gick bra, men direkt efter lunchen – när jag i stort sett skulle vara ensam hemma i ett par timmar – blev jag helt tokslut i kroppen och orkade ingenting. Ingenting. Det höll i sig hela eftermiddagen men lättade lite till kvällen.

Vad värre var så hade jag superjobbiga krypningar i fötterna, underbenen och låren, och stundtals även högre upp. När det känns i musklerna kan jag ofta lindra med att stretcha, till exempel genom att sitta på foten. Den brukar till slut mer eller mindre domna bort, och det känns bättre. Ibland tröttar jag ut fötterna så att det gör ont, men det är en så väldigt mycket mer behaglig känsla än krypningarna. Det värsta igår var tårna, känslan ligger nära obehaget när någonting kliar. Det går inte att stretcha bort den känslan och det hjälper föga att klia dem heller.

Summa summarum: en dålig kombo av krypningar och matthet i kroppen under större delen av dagen. Men till slut så somnade jag gott i alla fall.

Citrontimjan blommar, det har jag aldrig sett förut

Hoppas

Jag har varit tillsammans med en nära vän i hennes stuga i ett par dagar. Den ligger inte så långt hemifrån så jag tycker inte att den räknas till kategorin stockholmare-ska-stanna-hemma-över-påsken. Vi träffade inte en kotte heller. Eller, jo kottar träffade vi eftersom den ligger i skogen! Men inga människor.

Det var skönt att komma hemifrån ett tag. Jag hade med mig symaskinen och hade förberett tyg att sy och det var skönt att kunna ägna mig åt det i lugn och ro. Det blev ännu en väska av ett jättehäftigt tyg som jag ropat in på Tradera. Här syns båda sidorna:

Den har blixtlås också och ett orange foder. Den passar bra att frakta datorn i till och från jobbet.

Jag har tidigare sett tussilago från bilfönstret men nu såg jag dem på nära håll för första gången denna vår.

Jag har anmält mig till samma silverkurs som förra sommaren, men frågan är om det kommer att bli någon kurs under dessa coronatider. Jag fick ett mejl häromdagen från folkhögskolan där de skrev att de kommer att fatta beslut om sommarkurserna i maj. Jag hoppas innerligt att den blir av, men inser också att mitt problem är futtigt jämfört med alla som riskerar sin hälsa, sina jobb och sin ekonomi.

Ny vecka

Jag tycker att det är skönt när det är dags för en ny vecka. Visst är det trevligt när hela familjen är hemma men ganska tröttande. Under arbetsveckan har jag mer tid i ensamhet som jag behöver.

De senaste dagarna har jag jobbat lite randigt i verkstan. Det vill säga jag har inte jobbat så långa stunder i taget, men ändå åstadkommit lite nytt.

I morgon ska vi gå stavgång på Stressmottagningen, eller rättare sagt i Kronobergsparken i närheten. Det ska regna på förmiddagen men bli soligt på eftermiddagen då vi ska ut och traska så det blir nog fint. Jag har ett par stavar som jag köpte för en del år sedan. Jag använde dem en del men tyckte att det gjorde ont i underarmen Läs mer

Fundering om orken

Jag har de sista dagarna känt en lust att göra saker, men att orken försvunnit direkt när jag ska sätta igång. Dels sådant jag vill göra och dels sådant som behöver göras här hemma. Vad är nytt med detta? undrar du kanske. Det jag funderat på är om jag börjat känna mig själv bättre, eller rättare sagt känna när jag är för trött? Att jag inte bara ångar på och tar ut mig. I så fall är det någonting bra samtidigt som det är jättetråkigt!

Idag jobbar jag hemifrån, och har en del utrymme både i tid och ork eftersom jag slipper resvägen. Kanske förväntningarna på allt jag skulle kunna göra sätter krokben för mig?

Det här är någon som kan vila!

Igår körde fysioterapeuten på Stressmottagningen hårt med oss! Vi har använt en slags långa rullar som vi legat på när vi gjort avslappningsövningar tidigare. Nu blev det ett styrketräningspass på rullen! Först en timme där vi gick igenom muskler i hela kroppen, och efter en kort paus masserade vi oss själva genom att ligga på rullen på olika sätt och rulla fram och tillbaka. På somliga ställen gjorde det riktigt ont, så det var verkligen effektivt! Sonen har en liknande rulle som jag ska testa här hemma.

På hemvägen kände jag mig lätt och mjuk i kroppen – en riktigt bra känsla.

Fin helg

Min syster och jag har varit hos vår pappa i Jämtland i helgen. Vi umgicks och hjälpte honom med en del saker, tittade på skidtävlingar på tv och led tillsammans av den, i vårt tycke, dåliga musiken framför Mello.

Jag var ganska trött och låg och vilade med öronproppar en hel del. Till slut kom jag på varför. Jag är inte van vid att umgås så mycket under en dag, utan brukar ha mycket mer tid I ensamhet. Ljudet från tv:n under dagen blev också tröttande. Vi gick och handlade några få saker i en liten mataffär, och då märkte jag hur liten marginal jag hade. Jag blev trög i skallen, lite yr och toktrött. Men jag har ju lärt mig nu att inte pressa mig utan går undan och vilar, så det gick bra. En skillnad mot hemma var ju att det inte fanns några förväntningar eller krav på mig!

Jag blev lite förkyld i helgen och har rejält ont i halsen nu. Sonen hade en dunderförkylning förra veckan och det kanske är den som huggit tag i mig nu. Förhoppningsvis blir jag inte sjuk utan bara förkyld.

Den här duken känner jag så starkt ihåg från min barndom. Jag antar att det är min farmor eller faster som broderat den. Visst är den fin!

Det viktiga samtalet

Finns det något viktigare än att samtala? Det gör det kanske men ni fattar! Så många bra och hjälpsamma samtal jag haft genom åren! Ibland är det inte förrän jag säger saker högt till en annan person som jag kan komma till rätta med problemet. Bloggen har fungerat på liknande sätt. Genom att formulera mig i skrift blir det tydligt även för mig själv vad det är jag funderar på.

Här på Stressmottagningen är det så lyxigt att jag får ett antal enskilda samtal med en psykolog om jag behöver. Det erbjudandet har jag tagit fasta på och idag träffade jag en av de psykologer som vi haft under gruppbehandlingen. Vi samtalade om det svåra som jag av hänsyn till andra inte kan skriva om här på bloggen. Det är lite av en mörk klump inom mig, som jag helst inte går nära. Det är också något jag tagit upp i den del av behandlingen som handlat om exponering. Och det märktes redan – det var inte lika svårt att prata om som det tidigare varit! Så skönt!

Efter samtalet har jag nu en och en halv timme innan fysioterapisessionen börjar och jag tänkte sitta i väntrummet. Men då frågade en som jobbar här om jag inte ville ha ett rum med en fåtölj, och bokade det åt mig! Och på väg dit träffade jag på fysioterapeuten som erbjöd mig sitt rum att vara i! Sådana är de här på Stressmottagningen! Nu ska jag köra hälsoandning.

Asahi

Som jag skrev förut så lärde vi oss ett qigong-liknande program i fysioterapin. Jag har kört det programmet mest varje dag sedan dess och gillar det verkligen. Jag tror att det kan hjälpa mig med långsamheten. Här är programmet: https://m.youtube.com/watch?v=vwy7IXVYeD4

Här är min senaste ring – cool va? Min mobiltelefon speglas i den stora kulan!

 

Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …