Det viktiga samtalet

Finns det något viktigare än att samtala? Det gör det kanske men ni fattar! Så många bra och hjälpsamma samtal jag haft genom åren! Ibland är det inte förrän jag säger saker högt till en annan person som jag kan komma till rätta med problemet. Bloggen har fungerat på liknande sätt. Genom att formulera mig i skrift blir det tydligt även för mig själv vad det är jag funderar på.

Här på Stressmottagningen är det så lyxigt att jag får ett antal enskilda samtal med en psykolog om jag behöver. Det erbjudandet har jag tagit fasta på och idag träffade jag en av de psykologer som vi haft under gruppbehandlingen. Vi samtalade om det svåra som jag av hänsyn till andra inte kan skriva om här på bloggen. Det är lite av en mörk klump inom mig, som jag helst inte går nära. Det är också något jag tagit upp i den del av behandlingen som handlat om exponering. Och det märktes redan – det var inte lika svårt att prata om som det tidigare varit! Så skönt!

Efter samtalet har jag nu en och en halv timme innan fysioterapisessionen börjar och jag tänkte sitta i väntrummet. Men då frågade en som jobbar här om jag inte ville ha ett rum med en fåtölj, och bokade det åt mig! Och på väg dit träffade jag på fysioterapeuten som erbjöd mig sitt rum att vara i! Sådana är de här på Stressmottagningen! Nu ska jag köra hälsoandning.

Asahi

Som jag skrev förut så lärde vi oss ett qigong-liknande program i fysioterapin. Jag har kört det programmet mest varje dag sedan dess och gillar det verkligen. Jag tror att det kan hjälpa mig med långsamheten. Här är programmet: https://m.youtube.com/watch?v=vwy7IXVYeD4

Här är min senaste ring – cool va? Min mobiltelefon speglas i den stora kulan!

 

Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …

Första fysioterapisessionen

Igår ägnade jag många timmar på Stressmottagningen. Jag träffade först arbetsterapeuten en kort stund då hon berättade hur hon tänkt lägga upp mötet med min chef, och undrade om jag hade något jag ville ta upp. Därefter en kort paus, och sedan kom min chef. Arbetsterapeuten berättade om behandlingen och om utmattningssyndrom, och därefter om hur vi kan tänka på arbetet. Hur vi kan lägga upp arbetstiden och innehållet i arbetet så att jag med små små steg utmanar mig att göra allt mer. Vi enades om att jag och min chef ska ha korta avstämningar varje fredag. Det kändes bra.

Sedan åt jag min medhavda lunch och så vilade jag, djupt nedsjunken i en soffa i deras väntrum. De spelar lugnande musik på låg volym och det kändes skönt.

Så var det dags för nästa session! Det första passet med fysioterapeuten som vi ska träffa åtta gånger. Vi höll till i ett rum med yogamattor på golvet, och jag hade satt på mig lite ledigare kläder eftersom vi skulle röra på oss. Och SOM i rörde på oss! Vi fick göra många olika fysiska övningar för att få musklerna att slappna av, och det var verkligen verksamt. Jag har inte känt mig så avslappnad i axlar och nacke på flera år! Vi fick skratta en del också, och om vi till en början var lite blyga och försiktiga så blev vi mer lössläppta mot slutet! Svettiga och med bultande hjärtan fick vi lägga oss ner för att slappna av, innan en välbehövlig vattenpaus.

Avslutningsvis pratade hon om att göra saker i långsammare takt, och vi fick även öva på det. Min värsta gren! Men jag har verkligen börjat förstå att mitt hetsiga sätt att göra saker på hänger ihop med det här. Jag har inte insett det förut. Inte tyckt att jag är stressad. Men jag har haft fel. Jag undrar när jag började bli så här, för jag tror inte att jag alltid varit så.

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Softar i solstol

Jag är på Gran Canarias sydkust på en veckas viloläger tillsammans med min goda vän T. Det är tredje året i rad som vi åker söderut strax efter jul- och nyårshelgerna. Det är ca 20 grader varmt och soligt med ett och annat välbehövligt moln. Vi gör i stort sett ingenting och det är liksom det som är meningen. Det är lågsäsong och inte så farligt mycket folk här heller.

Vi förundras över att så många sitter och äter inomhus i den bjärt upplysta och larmiga matsalen, när det går att sitta utomhus där det är mycket tystare och mysigare. Jag får nästan panik där inne av alla ljud. Det slamrar från diskplockningen och folk pratar högt i ett rum helt utan ljuddämpande material. Tur att vi slipper sitta där!

Ikväll har vi bokat bord i hotellets restaurang med inhemsk kanarisk mat. Det ska bli spännande!

 

Inför 2020

Nytt år och nytt decennium. Jag har fått en dagbok i julklapp som jag tänker använda för reflektion om min behandling på Stressmottagningen.

Jag trodde att det skulle finnas en del sidor för anteckningar förutom dagboksbladen men det var bara ett par sidor för adresser. Jag har sammanfattat det jag hittills lärt mig och som jag ska använda som redskap för att långsamt bli frisk, och det har jag skrivit in längst bak i dagboken. Tanken är att jag ständigt ska stämma av hur det går, och om det är något jag behöver förändra.

Jag har skrivit om att förändringen och förbättringen ska gå med myrsteg och att jag inte ska pressa mig. Att skapa randiga dagar och planera in vilan i förskott. Att inte göra slut på energin så snart jag får den, och att dela upp uppgifter i mindre delar med vila emellan. Att utföra lite mer en dålig dag och hålla tillbaka en bra dag. Att njuta av naturliga pauser som till exempel toalettbesök, köer och rödljus vid övergångsställen. Att inte tränga undan jobbiga tankar utan betrakta dem och reflektera över om huruvida de är hjälpsamma eller inte – om de är något jag ska agera på eller släppa. Att byta ut MÅSTE mot VILL och VÄLJER ATT. Att få distans och perspektiv genom att tänka ”Just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken/känslan …”

Jag har också lagt till att jag ska försöka göra saker långsamt, och att jag ska promenera.

Om en vecka sitter jag på ett plan på väg till Gran Canaria – det känns både overkligt och alldeles underbart!

Ont i kroppen

Det är inte helt lätt att få till randiga dagar i juletid. Det har inte varit riktigt den där julefriden här hemma som behövts för det, och då försöker jag kompensera för det så att allt ska bli så bra som möjligt. Det lyckades så där. Två dagar före dopparedan kände jag av den välkända värken i axlar och armar som innebär att jag spänt mig. Den sitter fortfarande i och jag hoppas kunna slappna av nu efter att julafton är över.

Jag fick en fin dagbokskalender i julklapp av dottern som jag önskat mig. Jag har tänkt använda den för reflektioner över hur det går med alla de redskap för tillfrisknande jag får från behandlingen på Stressmottagningen.

Nu har jag tagit en promenad tre dagar i sträck, och det är något jag tänkt försöka fortsätta med. Oavsett ork så kan jag ta en liten promenad, även om det bara är runt husen där jag bor. Dottern som är intresserad av hälsa har koll på att motion har god effekt på hjärnan, inte minst för deprimerade. Och då måste jag lyssna på det förstås.

God fortsättning på julen kära vänner! ❤️

På pricken!

På Stressmottagningen såg jag ett citat:

”I’m not faking beeing ill. I’m faking beeing well!”

Alltså: jag låtsas inte vara sjuk, jag låtsas vara frisk. Det är ett sånt bra uttryck, som jag känner igen mig i. Framför allt på jobbet. Jag motar bort känslan av att jag inte orkar, sätter på en mask av kompetens och jobbar på, Det går till en viss gräns och då åker jag hem och faller ihop. Det är ju just detta beteende som de på Stressmottagningen säger är kontraproduktivt, och som gör att jag inte blir frisk. Det håller inte att göra slut på all energi gång på gång. Jag måste hushålla mer, och anpassa beteendet efter de dagarna då jag orkar som minst.

Jag har tidigare tänkt att jag måste koncentrera min ork till jobbet, för det är det som jag måste göra för att få en inkomst. Allt annat får komma i andra hand. Men det har inneburit att jag satt hälsan i andra hand, eller kanske ännu länge ner på prioriteringsordningen! Det är detta som blir min stora utmaning nu: att samla på mig energi som jag inte gör av med direkt.

Jag ska använda en dagbokskalender för daglig reflektion och planering så att dagarna blir lagom randiga, det vill säga att aktiviteter varvas med vila. Jag har också lovat min oroliga dotter att promenera dagligen, även om det bara blir en kort stund. Föresatser inför det nya decenniet! Blir det ”det glada 20-talet” månne?

Långsammare

Jag försöker leva på ett nytt sätt. Randigt och långsammare. Det är oerhört svårt för mig som hellre tar ut mig helt för att slutföra en uppgift, än att dela upp den och göra klart senare. Jag menar, hur trist är det inte att dela upp badrumsstädningen under en hel dag när det kan bli klart på en gång? Men jag måste lära om helt enkelt.

Det där med långsamt är ännu svårare. Det finns inte i mig. Jag har ofta mötts med förvåning över att något redan är gjort – svisch svisch! När jag var hos min pappa för några veckor sedan sa han att han blev trött av att bara titta på mina härjningar i köket. ”Inte konstigt att du är trött!”

Jag har inte blivit sjuk av att göra saker snabbt och utan paus, men det är en av nycklarna till hur jag ska bli frisk.

Virkningen har fått ett mål nu. Jag har ett så vackert mörkblått garn i bomull/lin och jag har beställt fler nystan av det. Det ska bli en sjal att ha över axlarna när jag sitter i soffan, mest för att jag tror att det blir vackert att ha liggande i soffan!

Jag tror att det här är det längsta uppehållet jag haft mellan två bloggposter – en hel vecka! Ibland skriver jag mer sällan för att jag inte har något särskilt att skriva om, och ibland för att det är för mycket att skriva om!