Andning och montering

Jag sitter och monterar bilder inför utställningen som börjar på onsdag (gulp!) och lyssnar på radions P1, som vanligt. Ikväll har jag hört ett avsnitt av Kropp & själ som handlade om andning. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på det. Det gavs en hel del tips om övningar.

https://sverigesradio.se/kroppsjal

För mig har detta med andningsövningar långsamt smugit sig på som läkande och stressreducerande metod. Till en början tyckte jag att det var svårt med mindfullness och yoga, men när jag väl fick ordning på själva andningen så kände jag hur jag kunde lugna ner hela systemet i kroppen genom de långa djupa andetagen. Just mindfulness är jag fortfarande inte riktigt vän med, men jag ser verkligen fram emot att yogan börjar snart igen!

När jag känner att stressen drar igång och andningen blir grund så brukar jag börja andas långsamt och djupt en stund. Om jag har möjlighet sätter jag mig någonstans där det är lugnt, sluter ögonen och djupandas en stund tills jag känner att kroppen taggar ner. Men jag kan göra en sån liten andningsövning var som helst och när som helst egentligen. Det är väldigt effektivt och har bevisad effekt.

Två läkare var med i radioprogrammet och de sa att yoga och meditation har funnits i årtusenden, men det är först nu som vetenskapen börjar förstå hur det fungerar. Genom att andras styr man stresscentrum som i sin tur ändrar på hjärnan. De bekräftade precis det som jag skrev om ovan: att om man blir bättre på att självdiagnosticera sin egen stress så blir andningen ett effektivt verktyg.


Här är en andningsövning från programmet:

Börja med att andas ut så långt du kan. Andas in i sex sekunder. Håll andan i sex sekunder och slappna samtidigt av. Andas ut i sex sekunder. Andas in i sex sekunder, osv. Håll på i tre minuter till att börja med.

Den här helgen ska jag ta en promenad med en nära vän, men annars ska jag ägna mig åt utställningen. Montera klart de bilder som inte är klara, och gå igenom allt för att se vad som återstår. Jag är inte stressad – jag kommer att hinna, åtminstone tillräckligt. Good enough var det ju!

Radioprogram

Jag är en hängiven P1-lyssnare som jag tidigare beskrivit, och lyssnar oftast via SR-appen i telefonen. Då kan jag välja precis när det passar mig – till exempel på väg till jobbet eller när jag sitter i verkstan. Som jag skrivit förut har jag de senaste månaderna inte orkat med så mycket ljud från radioprogram eller ens musik ibland. Det är hjärnan som är för trött och känns överfylld.

Men igår satt jag i verkstan och broderade samtidigt som jag lyssnade på ett avsnitt av Kropp och själ. Det handlade om utmattningssyndrom, och ofta tycker jag inte att det är så mycket nytt som framkommer i den här typen av inslag, att jag hört det mesta redan. Men här var en del intressant.

Att det finns så lite forskningsresultat om diagnosen utmattningssyndrom gör att det blir svårt för sjukvården att behandla patienterna. En medverkande i programmet sa att det finns visst stöd för att TID är viktig i sammanhanget. Hon menade att det är ingen (kanske inte ens Försäkringskassan!) som ifrågasätter att ett benbrott tar ett visst antal veckor att läka. Men om en patient slitits ned under lång tid är det inte konstigt om det tar lång tid att rehabiliteras. Problemet är väl just att det inte finns någon vetenskapligt belagd behandling. Det framkom också i programmet att själva interventionen, att patienten får något slags omhändertagande – kanske får gå stresshanteringskurs eller erbjuds terapeutiska samtal – kan betyda mycket för tillfrisknandet. Att patienten känner att någon GÖR något, att man tas på allvar.

Kanske är det så att tid i sig är läkande, och att det viktigaste är att lära sig att inte hamna i samma beteendemönster som gjort en sjuk. Att lära sig att inte bli sjuk igen.

Som vanligt handlade programmet enbart om patienter som blivit sjuka av sitt arbete, men vi är ju väldigt många med en helt annan bakgrund till insjuknande. Det som däremot gäller oss alla är det 24/7-samhälle vi måste lära oss att hantera. Att vi är nåbara varje vaken timme alla dagar i veckan, och nås av nyheter och intryck hela tiden. Saker som vi är oroliga att missa, och känner att vi måste ta ställning till. Det kan upplevas vådligt stressande i sig. Vi måste hantera gränser på ett nytt sätt sa någon i programmet. Just detta tänker jag ofta på, och ibland känns det som ett stort problem att jag inte orkar hänga med. En stor nackdel för mitt jobb-jag. Men det är bara så det är, kan jag tänka andra gånger – det är inte mycket att göra åt. Det viktigaste är att försöka släppa det, men det är lättare sagt än gjort!