Jag är sjukskriven på heltid igen sedan i tisdags. Jag jobbade på måndagen men det gick inte alls bra. I torsdags skrev jag texten nedan, mest för att reda upp för mig själv hur jag mår just nu.
Jag känner mig så glad över allt gensvar nu när bloggen finns på Facebook, men samtidigt är det lite läskigt att få mer klart för sig hur många som läser och vilka ni är. Å andra sidan har jag enbart fått positiva reaktioner så jag vet inte vad jag är rädd för. Jo det gör jag – jag är rädd att verka gnällig, självupptagen och att be om medömkan. Så nu lägger jag ansvaret på DIG som läser: jag utgår ifrån att du läser om du vill.
Här kommer texten:
Jag ska försöka beskriva hur jag mår, hur det känns i kroppen.
Det är en känsla i benen som gör att jag har svårt att hålla dem stilla, eller åtminstone låta blir att spänna musklerna i dem. Inte direkt pirrningar men nånting ditåt, obehagligt. Ofta är den känslan i större delen av kroppen och inte enbart i benen, men om det bara är på ett ställe så är det smalbenen.
Kroppen är utmattad. Jag går långsamt eftersom det känns som att nästan all ork är borta. Ibland känns det nästan övermäktigt att göra någonting alls. Jag upplever det dels som att kroppen är trött, men också som en signal från kroppen att jag ska ta det lugnt. Att det är det jag behöver nu. Jag skulle önska att alla omkring mig, från FK till jobbet till familjen sa till mig att släppa ALLT. Inte känna några som helst krav på att prestera något eller känna en tidspress, som t ex att sjukskrivningen går ut om en månad och att jag då inte vet någonting om hur det blir. Jag vill helst inte ens vara en del av lösningen. Kan nån annan fixa?
Jag har ångest, vilket fysiskt ter sig som en allmän obehagskänsla i kroppen och dels en känsla i bröstet, huvudet och ansiktet. I magen finns en obehagskänsla som gör att jag spänner även de musklerna. Psykiskt är det en känsla av att jag vill bort bort bort. Bort från mig själv.
Inser att jag andas grunt, ska försöka tänka på det.
Jag får också en känsla av lätt panik av att det är människor omkring mig, jag vill helst vara ensam. Minsta fråga känns som en press och krav på mig.
Jag tänker på saker jag ska göra och blir stressad av tanken på att det överhuvudtaget finns sånt, t ex att jag ska åka till doktorn idag. Jag fick ett mejl med en återbudstid till sjukgymnasten nu på morgonen, men jag kände direkt att det blir för mycket med två saker på samma dag med bara ett par timmar emellan. Skönt att jag kunde släppa pliktkänslan och tacka nej.
Mitt minne är påtagligt påverkat. Jag får en tanke och i nästa stund är den helt borta. Inte så som vem som helst kan glömma, utan på ett nästan kusligt sätt.
Ett exempel på hur hjärnan inte funkar: sista dagen jag jobbade, måndag 3 januari, skulle jag jämföra två dokument jag skrivit om samma sak för att se att jag fått med allt i det ena och kunde kasta det andra. Det gick en liten stund, men så blev det med ens alldeles blankt i skallen. Alltså helt blankt. Tomt. Jag kunde inte hålla reda på vad jag skulle göra, visste inte vilket dokument som var vilket eller hur jag skulle gå till väga. Hjärnan hade lagt av, kanske en signal som när kroppen blir så där trött och långsam. ”Gå hem!”
Oro. För att Försäkringskassan ska krångla och inte godkänna läkarintyg, oro att jag aldrig blir frisk, oro att det aldrig löser sig på något bra sätt här hemma, att de tröttnar på mig på jobbet, att de måste ordna på annat sätt för barnverksamheten när jag är borta så mycket.
Förut, t ex för ett år sedan, kände jag ändå ett hopp om att det skulle bli bättre. Det fanns en lösning för familjen som skulle funka på lång sikt. Men det blev inte som vi planerat, och mitt hopp för mitt tillfrisknande är nästan borta. Kanske det är en del av att jag mår sämre?