Igenkänning

Det här kan vara ett jobbigt inlägg att läsa för mina nära.

Häromdagen läste jag ut Kristina Sandbergs självbiografiska bok En ensam plats. Den handlar om hennes sjukdomstid med en aggressiv form av bröstcancer, och skildrar sjukdomsförloppet, behandlingarna och framför allt hur hon mår både fysiskt och psykiskt. Det är en öppenhjärtig berättelse intill skoningslöshet, både gentemot henne själv och andra.

Hennes skildring berörde mig starkt. Det finns en igenkänning i känslor, även om mycket givetvis skiljer i våra respektive sjukdomshistorier. För henne har frågan om överlevnad varit extremt påtaglig hela tiden. Om behandlingen inte lyckas så finns risken att hon dör ifrån sin familj, från sina barn. För mig har det hängt mer på mig själv, och jag har tröstat mig med att jag alltid kan be min läkare om starkare antidepressiv medicin eller i värsta fall att de ska söva mer mig. Hellre det än att jag ska dö ifrån barnen. Det låter kanske både konstigt och hemskt, men så har jag tänkt. När jag var sjuk i 25-årsåldern var självmord min ventil, både enett sätt att trösta mig med när jag var rädd att ångesten skulle bli ännu värre. Det fanns en utväg, och det räckte med att veta att jag hade den. Det lugnade. Nu när jag har familj kan jag inte tänka så lika lätt, jag har ett större ansvar nu.

Men åter till boken och igenkänningen. Hon mötte så många reaktioner från andra som både förvånade i sin självtillräcklighet och gjorde mig förbannad. Plötsligt finns så många kännare av just din sjukdom, såna som VET. En reaktion som jag känner igen är att nu får du inte göra detta till din identitet. Som att ta för givet att man VILL vara sjuk! Vill ställa hela livet på vänt. Vill att barnen när de blir äldre bara ska minnas en sjuk mamma som inte ORKADE. Eller hur andra måste berätta om sin egen eller andras kriser, som om det måste påpekas att det minsann inte bara är jag som har det lite jobbigt. Kristina skriver att om priset att få berätta om sin oro, ångest, smärta är att det ska vara ömsesidigt och att det förväntas att hon ska ha tröst över även för den andra personen – ”då måste jag dra mig undan just nu”. Hon har fullt upp med att hantera sina egna känslor och har en genomsläpplighet som gör det för tungt att ta hand om andras oförmåga att hantera den ångest som de bär på.

Hon skriver att hon får veta att det är vanligt att människor kring en person som gått igenom en svår sjukdom liksom inte orkar med en längre, och tycker att nu ska du väl vara positiv. Nu är det ju över! Men det är då monstren släpps fram som hon formulerar det. Då när vårdapparaten inte längre håller dig uppe, och du klarar att stå på egna ben. Det kanske är då en del tycker att man ältar eller har fastnat i sjukdomen slår det mig. När man blivit fysiskt frisk men psyket inte hunnit med, utan snarare får fritt spelrum.

Det här stycket klipper jag in här:

SOM jag känner igen detta! Inte bara rädslan att vara en börda utan en rädsla att alla ska bli trötta på mig och min evighetslånga sjukdom! Och just detta att du inte behöver komma med några smarta lösningar eller ens trösta mig, bara du tror på min berättelse!

Nu ska jag säga att de allra allra flesta har varit väldigt förstående och stöttande gentemot mig, oavsett om de förstår av egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller inte.


Kristina går till en psykolog som till slut säger till henne att hon bara pratar om barnens behov, och frågar hur det är med hennes egna behov då? Hon tänker efter och säger att bara vill vila och låta någon annan ta hand om röran åt sig så att hon slipper fatta en massa beslut. Och just detta är så mitt i prick! Jag har fantiserat om hur det det skulle vara att befinna mig på en plats där ingenting hängde på mig! Eller rättare sagt där andra inte förlitade sig på att jag skulle fixa saker!

Ännu en träffsäker formulering: den ensammaste platsen är med andra, det är så fasansfullt att den ensammaste platsen är att vara tillsammans med andra som inte förstår. 

”Nåden att ha sina människor” skriver hon så vackert. Ja, tänk att jag har mina människor! De som betyder. De som jag på olika sätt har stöd av. Några kan jag prata med, några finns bara där. Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *