Kategoriarkiv: Min historia

Rädsla går över

Postat av
Svara

Jag vet inte om det hade varit någon tröst om jag fått veta när jag var 5 år eller 9, 15 år eller 22 att mina rädslor skulle antingen gå över eller åtminstone förminskas och bli allt mindre med åren. Att de skulle få ett mindre grepp om mig, och begränsa mig mindre. Jag tänkte på det inför första april. Det var några år då jag var så rädd att bli lurad och därmed bortgjord att jag funderade på att bli sjuk första april. Det är en rädsla jag delar med många tror jag, men för mig är den inte alls så stor längre. Jag är fortfarande oerhört medveten om vad andra tycker om mig och låter det styra lite för mycket, men det är på ett helt annat sätt. Om någon skulle lura mig april eller om jag skulle göra något som den yngre Pia skulle tycka var piiiinsamt, så kan jag skratta åt det själv nu.

Några av mina mest efterhängsna rädslor har jag jobbat mycket med de senaste åren. Jag har med hjälp av terapi fått perspektiv på saker som gör dem hanterbara och genomförbara. Som att åka tunnelbana, åka buss utan att tro att jag ska kräkas, och att köra på motorväg till exempel. Jag har till och med fått lite hybris av all denna framgång och tagit itu med min rädsla för spindlar. Förra sommaren började jag tvinga mig att peta på dem (vilket inte var det lättaste eftersom de var så rädda för MIG!) och till slut kändes det mycket bättre att vara på ställen där jag riskerade att stöta på en spindel. Jag har till och med övervägt att åka till Skansenakvariet och klappa på en fågelspindel! Men det kanske är en bit kvar dit.

Men min största rädsla, och den som präglat mitt liv mest, är den som handlar om allt som är spännande och läskigt på olika sätt. När jag var barn handlade det om Scooby Doo på jullovsmorgon (jag stod i dörröppningen och kisade mot tv:n) och den läskiga boken som fröken läste högt i klassen i 6:an och som fröken fick låtsas att hon tappat bort eftersom den var för läskig för mig. Klassen var i uppror men jag kunde slappna av. Mamma lånade boken och försökte läsa högt för mig hemma för att göra den mindre laddad, men jag höll för öronen och skrek.

När jag gick i 9:an såg vi en film om franska revolutionen, och sedan dess innehöll mitt liv en skräck för allt som hade med en giljotin att göra. Det kan låta som en pryl man sällan stöter på men jag kan intyga att i överförd betydelse dyker den upp här och där. Som exempel kan jag åtminstone minnas två teaterföreställningar då jag rest mig upp mitt i pjäsen och starkt ångestfylld gått därifrån. En av gångerna, på Stockholms stadsteater, gick jag fel och hamnade bakom scenen där en mycket snäll man tog mig i handen som om jag vore en liten flicka, och ledde mig ut från teatern. Han såg min panik och lugnade mig med sin varma hand.

Styckmordet på Catrine Da Costa 1984 gjorde att jag nästan inte vågade gå ut. Inte av rädsla för att bli mördad själv utan för att se alla otäcka löpsedlar. Min fantasi visste inga gränser och jag var fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag såg ett ålderdomligt verktyg i ett skyltfönster en kväll, fick en stark ångestattack och bröt ihop totalt. Det var en stark skräck inför risken att få SE något otäckt, inte att bli utsatt för det själv. Vänner som berättade om skräckfilmer de sett, en kompis som hade en skiva med ljud från skräckfilmer som sades vara riktigt våld (jag satt skräckslagen på toaletten med händerna för öronen när han spelade den) – sånt var också skrämmande. Det var som VÅLD mot mig! Det är svårt att riktigt beskriva hur mycket denna rädsla hade mig i sitt grepp under många år.


Samtidigt är det intressant att se alla de strategier jag utvecklade för att få tillvaron att fungera ändå. Som att jag alltid tog reda på varför en film hade en åldersgräns om det så bara var från sju år. Om det handlade om våld så undvek jag att se filmen. Om det ändå var en film som jag verkligen ville se, så visste min syster vilken gräns jag hade, och kunde berätta om en film var något för mig eller inte.

På grund av min rädsla hade jag missat många bra filmer som ”alla” sett. För att inte tala om alla deckarserier som gick på tv under min tonårstid – Kojak, Baretta, McCloud, Columbo och Magnum – som kompisar såg och pratade om. Min dåvarande pojkvän och jag hyrde filmer jag missat genom åren, och så censurerade han dem för mig genom att spola förbi de otäcka scenerna.

Det händer än idag att jag får en känsla av att en utställning på museum innehåller något jag inte vill se, och då går min man före och rekar åt mig.

En tv-serie jag verkligen ville se var Homeland, men jag tvekade eftersom den delvis utspelar sig i länder och miljöer där jag förväntar mig att se otäcka scener. Men till slut tog jag mod till mig, efter att ha pratat med min syster som lugnat mig på den punkten. Det kändes som en seger att våga se den, och även andra serier som vore fullkomligt otänkbara längre tillbaka. Tv-serien Bron är ett annat exempel. Den hade jag också fått klartecken för av min syster, och när jag sett första avsnittet ringde jag till henne och frågade om hon inte tänkt på att mordoffret var i två delar! Men jag var mest full i skratt. Dels på grund av att hon inte tänkt på att det var så nära mitt ALLRA VÄRSTA men också för att jag inte fått panik och inte undvikit att fortsätta titta. Jag har väl trubbats av en del med åren också, och det känns oerhört skönt hur knäppt det än låter. Jag har inte vant mig vid verkligt våld utan vid det fiktiva, och det är en skillnad numera. Det var det inte förut.

Jag var ett känsligt och lite ängsligt barn, det är det flera vuxna från min barndom som minns. Det var som en tunn hinna mellan mig och Farligheten, som jag måste akta mig för. Det gjorde att jag inte vågade så mycket, vilket jag led av i sällskap med mer våghalsiga vänner (eller hur AP?) och sågs som mesig.

Jag läser just nu Elisabeth Åsbrinks självbiografiska roman Övergivenheten där hon beskriver att det finns förbjudna ord när hon som litet barn lever med mamman. Pappan har lämnat mamman för en annan kvinna, och alla ord som på något sätt kan anspela på detta kan sätta igång mammans raseri och våldsamma gråtorgier. Flickan ser till att samla på de orden så att hon vet att akta sig för att använda dem. Hon ser också till att stänga av tv:n om det visas något som skulle kunna vara farligt nära de onämnbara orden, och blir mästare på att avleda modern för att i möjligaste mån avstyra utbrotten. Hon lyckas inte alltid och skuldbelägger sig själv.

Jag har inte riktigt levt i en sådan relation med någon, men jag känner ändå igen mig i den här skildringen. Jag har också byggt upp föreställningar om att inte få säga vissa ord eller komma in på vissa områden, i rädsla av vad som ska komma. Jag skriver ”föreställningar” för det är nog delvis så att det inte fanns så mycket farligt som kunde hända, inte egentligen. Men rädslan att bli rädd är nog den värsta ändå.

Min gamla ångestdröm

Postat av
Svara

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Lycka för länge sedan

Postat av
Svara

Idag berättade en god vän för mig om första gången vi träffades. Hon hade nyligen blivit tillsammans med en nära vän till min man (dåvarande sambo). Det var hemma hos oss nyårsafton 1993. Vi stod på balkongen strax efter tolvslaget, och pratade om förhoppningar på det nya året. ”Jag vill bli lycklig” sa min mans kompis. ”Det är jag redan” hade jag svarat.

Det var så fint att få det minnet av henne! Jag minns inte samtalet, men jag förstår precis min känsla. Några år tidigare hade jag varit inne i en djup psykisk svacka med stark ångest. En svacka jag ofta tvivlade på att jag skulle orka ta mig igenom. Här stod jag nu på min egen balkong. Jag hade träffat mannen i mitt liv, och vi skulle gifta oss om några månader. Jag hade precis blivit klar med min utbildning till bibliotekarie, och fått ett vikariat. Vi hade fått en jättefin hyreslägenhet precis där vi ville bo. Livet låg öppet – klart att jag var lycklig!

Hos pappa i några dagar

Postat av
Svara

Tidigt i fredags morse styrde min syster och jag kosan norrut, mot pappa i Jämtland. Han har äntligen fått båda vaccinsprutorna och vi kan ses. Det är  tretton månader sedan jag träffade honom senast. Som tur var så åkte vi till honom sista helgen i februari förra året, precis innan det blev omöjligt. Fin rastplats i Stöde, på vägen upp.

Vi har haft sköna dagar med ömsom fix av bland annat dator, ömsom goda middagar tillsammans. Han är en tacksam person att göra saker för, han är glad för allt och tycker att all mat är så god!

Igår tog vi en nostalgitripp till Lit, där vi växte upp. Det är precis 50 år sedan familjen flyttade hit från Stockholm. Det var strax innan jag började skolan. Vi åkte en sväng genom samhället och sedan hem till min systers gamla bästis, där vi fick överdådigt fika utomhus i solen.

Vår gamla lågstadieskola, ”Lär ej för skolan utan för livet”. En bra devis.

Idag åker vi hem igen, och det ska bli fint att komma hem till familjen. Jag har saknat att sova tillsammans med katten Semlan som brukar sova bredvid mitt huvud. Men faktum är att jag har varit väldigt avslappnad under helgen, vilket jag märker på att mitt RLS varit bättre än vanligt.

 

Vilohelg

Postat av
Svara

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.

 

 

Uppdrag granskning

Postat av
Svara

Jag har sett Uppdrag gransknings reportage i tre delar om försäkringskassan. Det är å ena sidan ingenting som förvånar mig – jag vet att de underkänner läkarintyg på löpande band och utförsäkrar människor som inte är arbetsföra. Å andra sidan var det upplysande att höra beslutsfattares och tjänstemäns förklaringar till vad som hände och händer. Jag hade hoppats på en intervju med nuvarande ministern Ardalan Shekarabi, som för en tid sedan sa att det inte ska få gå till på det här sättet. Att något ska göras. Jag har inte hört någonting från honom om denna härdsmälta i välfärdssverige sedan dess.

”Det var inte meningen att människor som är sjuka skulle hamna mellan stolarna” säger dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Men det gjorde de, och gör fortfarande. De får nej från försäkringskassan och hänvisas till Arbetsförmedlingen, som i sin tur ser att personerna är för sjuka för att kunna få ett jobb, Vart ska de då vända sig – är det bara socialbidrag som återstår?

Jag sitter här efteråt och undrar hur det kommer sig att just jag inte fått avslag under alla år som jag varit sjukskriven? Visserligen har intygen fått kompletteras några gånger, och för ett par år sedan skulle jag utredas av kassans förtroendeläkare (bara ordet!). Det hade förmodligen lett till ett avslag, men då var jag redo att prova att jobba heltid, vilket gick ganska bra i några månader. Sedan kraschade jag igen och fick börja om på ruta ett. Det handlar inte om att jag är sjukare än de som nämndes i programmet, där ingen av de medverkande hade utmattningssyndrom, utan andra sjukdomar. Jag har haft ett antal handläggare under åren så det lär inte bero på en enskild snäll person till handläggare heller. Dessutom är de av mina diagnoser som intygen baserats på sådana att de inte syns på röntgen eller andra objektiva provresultat: utmattningssyndrom, depression och RLS. Nåväl, jag får väl nöja mig med att vara tacksam helt enkelt.

Jag har hittat blåsippor!!

Jag ser fram emot några lediga dagar över påskhelgen nu, och att veckorna blir lite kortare framöver. Faktum är att veckorna under hela april kommer att vara korta för min del! Främst på grund av helgdagar, men också för att jag planerar att tillsammans med min syster bila upp till pappa i Jämtland, som äntligen fått båda sprutorna vaccin! Det ska bli fint att träffa honom, det är lite drygt ett år sedan sist. Vi var där i slutet av februari, precis innan pandemin blev känd och allt sådant omöjliggjordes. Men nu är det dags!

 

Dokumentär som lämnar en del att önska

Postat av
Svara

Jag tittade på SVT:s dokumentär Aldrig mer utbränd igår, med bland andra artisten Ana Diaz. Jag tänker att målgruppen främst är yngre personer, och det är väldigt bra att visa på att även unga högpresterande personer kan drabbas. Det är verkligen viktigt, med tanke på den epidemi av psykisk ohälsa som grasserar bland unga. Jag tänker att det är därför dokumentärens berättelse är så fragmentiserad och grund, att man tror att unga inte klarar av annat berättande. Dessutom kommer plötsligt korta avbrott med några snabba bilder, som för att väcka oss tittare.

Två experter medverkar men det är väldigt korta inslag. Jag vill veta mer om personerna som skildras! Vad gjorde dem sjuka? Hur fick de hjälp? Hur kom de tillbaka?  Vad har de lärt sig? Det står att det är avsnitt 1, men ingenting tyder på att det blir fler avsnitt. (Det som står som avsnitt 2 är en sju minuter uppföljning av ett tidigare program om utmattning.)

En av dem säger ”Istället för att gå tillbaka – gå till något annat!” Det är bra tänkt, och en viktig sak att förmedla. ”Mitt liv ser helt annorlunda ut nu” säger en annan. Gör mitt det, tänker jag? Ja, på ett sätt gör det det, men knappast för att jag valt att ha det så. Ingen i filmen verkar ha barn, och det tror jag gör en himmelsvid skillnad. Om man blivit sjuk av sitt arbete så kan man förhoppningsvis välja att inte gå tillbaka dit, utan se sig om efter ett annat jobb. Men när problemet ligger i ens privatliv är det inte lika enkelt (utan att på något sätt förringa problemet med ett arbete som gör en sjuk!). Gemensamt för oss alla är att den största faran ligger i oss själva, i våra ambitioner och krav på oss själva att prestera. Att inte lära oss utan göra om samma misstag om och om igen.

En väldigt viktigt sak som en av experterna (från Stressmottagningen!) sa är att inte ständigt göra slut på den energi man lyckas skrapa ihop. Det fick vi lära oss på Stressmottagningen, att just det beteendet som vi alla ägnar oss åt är anledningen till att vi inte blir friska. Det är en av de absolut viktigaste sakerna jag fick med mig därifrån. Tänk om jag fattat det tidigare! Fast tidvis har jag inte haft en chans att använda mig av den kunskapen. När jag inte höll på att släcka bränder, var jag i ständig beredskap inför nästa brasa.

Jag sorterade papper idag. En tjock bunt med läkarintyg från åren som sjukskriven, tidningsartiklar om utmattning och stress, material från kurser/behandlingar och terapier jag gått i under åren, meditationer och andningsövningar, och så några fina peppande meddelanden från kollegor från en tidigare arbetsplats. Mycket kunde jag slänga, men en del ska jag gå igenom lite närmre först. Kanske finns några guldkorn att återknyta kontakten med?

Tar det varligt med mig

Postat av
Svara

Jag är så grymt trött nu, hela kroppen strejkar, och jag inser att mitt beteende är ett jättestort problem. Jag kan inte säga nej här hemma. Delvis på grund av dåligt samvete över allt och ingenting, och delvis på grund av rädsla för andras ilska och utbrott. Jag orkar inte med det så jag navigerar runt alla grynnor i hopp om att dämpa vågorna innan de slår över båten (urkass metafor men ändå, ni fattar). Som jag alltid gjort. Ett av de tydligaste mönstren i mitt liv.


På dagens morgonpromenad med min syster ventilerade jag hela problematiken och fick rådet att helt enkelt säga som det är: jag kämpar nu för att inte bli helt sjukskriven igen och det behöver jag allas hjälp med. Inte för att jag inte försökt det förut, men det var nog ett tag sedan jag pratade om det på ett tydligt sätt.

Jag har jobbat så samvetsgrant under hela perioden av hemarbete, så jag kostar på mig att ta det lugnt i ett par dagar nu. Låta pauserna bli lite längre, och dra ner på ambitionsnivån. Om det inte hjälper ska jag ta semester i ett par dagar, och om det behövs ska jag ta ut flera. Allt för att slippa hel sjukskrivning igen, med risken att försäkringskassan sätter ner foten. Det är min största rädsla.

På fredag ska jag ha videomöte med min husläkare angående fortsatt sjukskrivning, och jag har kontaktat neurologmottagningen som ska kalla mig i vår för mina ökade symptom av WED/RLS. Det känns bra att det händer något på den fronten också. Det är ju en av anledningarna till att jag mår så dåligt och är så trött nu.

Under tiden köper jag tulpaner.

 

När skygglapparna kommer på

Postat av
Svara

Idag slog det mig hur jag ofta funkat inför en krasch och återgång till hel sjukskrivning. Jag har ofta jobbat frenetiskt med någonting, och å ena sidan haft på känn att detta inte går, att jag inte kommer att hålla, men kört på ändå eftersom jag bestämt mig för att det SKA BLI KLART! Skygglapparna liksom fälls upp så de nästan täcker ögonen för alla varningslampor som blinkar.

Det är inte enbart arbetet i sig som stjälpt mig, även om det verkligen bidragit till att putta mig över kanten. Det är förstås mina vanliga underliggande upphov till att jag blivit sjuk från början som är den största boven, och även sådant som tillkommit, t ex WED/RLS som är oerhört stressande. Men när jag tvingats, alternativt tvingat mig själv, att gå upp i arbetstid till en nivå jag egentligen vet att jag inte kommer att orka över tid, så har jag inte haft förmågan att hålla igen. ”Nu jobbar jag ju heltid, tänkt så mycket jag ska hinna då!” Det grundar sig förstås i min ambitiösa läggning, tillsammans med min frustration över att min insats på det här drömjobbet inte blev som jag hoppades. Det har jag kommit över till en del i alla fall. Igår var det tio år sedan jag började jobba här, och jag trivs fortfarande väldigt bra. Jag lär mig och utvecklas hela tiden, det är en gåva.

Min chef och jag har kommit överens om att skynda långsamt med att föra in nya arbetsuppgifter nu när jag jobbar mer. En rolig sak är att jag ska ingå i en grupp som jobbar med vissa frågor, och det har jag verkligen sett fram emot. Det blir ett sammanhang som jag saknat. Min chef höll tillbaka och sa att i februari kan du börja med det, men både han och gruppen är noga med att ta det lugnt med mig. Första riktiga mötet var i måndags, och det var som att vara ny på jobbet – jag fattade knappt vad de pratade om! Dagen hade redan bjudit på ett långt möte så när arbetsdagen var slut var jag också det. Men jag har pratat mycket med mig själv om det här. Att ta det lugnt och flyta med. Jag hinner lära mig och kommer att fatta tids nog.

Låter det inte bra? Lite FÖR bra? Jag som härom veckan började tänka på när jag ska börja jobba heltid, trots att jag lovat mig själv att INTE jobba mer än 75 %! Jag måste skärpa mig, påminna mig – får inte glömma. Får inte drömma mig bort vid tanken på stordåd att utföra. Det blir inga stordåd, det blir bra ändå. Gömma undan gaspedalen! (Jag är lite smittad av dotterns skoluppgifter i svenska, med stilfigurer som ni kanske noterar! 😄)

Så bort med skygglapparna och gaspedalen är dagens motto!

 

1000 inlägg och 5 år!

Postat av
Svara


Idag fyller bloggen 5 år, och inte nog med det: detta är mitt 1000:ende inlägg! Det betyder att jag skrivit inlägg oftare än varannan dag. Det visste jag förstås inte när jag satte igång 2 februari 2016. Då skrev jag så här:

   Tid för mig har att göra med att jag utropat 2016 till mitt år. Efter en längre sjukdomsperiod med utmattningssyndrom, då jag varit sjukskriven på hel- eller deltid, bryter jag vattenytan och kommer upp igen. Jag började arbeta på 25 % igår och det känns hoppfullt, nervöst och väldigt roligt. Hoppfullt eftersom jag tror att det kommer att fungera denna gång – med nya insikter och en del förändringar i förutsättningar. Nervöst eftersom jag är ringrostig och lite rädd att jag blir för ivrig så det går för fort. Och väldigt roligt att komma ut i världen igen, till finaste arbetskamraterna!

   Jag har odlat mina kreativa sidor den sista tiden vilket har del i mitt tillfrisknande, det är jag säker på. Jag har skrivit, gjort smycken, nålfiltat, broderat och arbetat med mina foton. Det kommer jag också att skriva om. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen!

Det där sista, att det ska bli spännande att se vad det kreativa tar vägen – tänk om jag anat! Det är källan till så mycket lycka för mig, till livsglädje. Något jag inte alltid orkat göra, men som funnits i mina tankar varje dag. När det känts hopplöst angående min hälsa, när jag tvivlat på att någonsin komma tillbaka till ett någorlunda friskt liv, då har jag tänkt att jag har i alla fall min verkstad!

Mitt liv har inte påverkats till närmelsevis lika mycket som de flesta andras under coronapandemin. Jag är van vid att vara hemma mest för jämnan. Här har jag mina viktigaste personer, mina katter och min verkstad. Jag jobbar hemifrån och stortrivs med det. Tänk om pandemin omöjliggjort mitt skapande, att en av mina största källor till glädje försvunnit! (Jag broderade så intensivt första året att jag drog på mig en tennisarmbåge, och fick gå hos en naprapat i några månader! Då var jag lite nervös inför framtiden – skulle detta underbara tas ifrån mig?)

Min nya kudde i yllebroderi

Men jag ska säga att själva skrivandet är bland det viktigaste. Jag har fått lov att formulera mig i skrift, och då måste jag tänka till så att det blir rätt. Och det är många gånger som mynt har trillat ner och insikter landat medan jag skrivit!

Jag har framför allt skrivit om min hälsa: om utmattningssyndrom, WED/RLS, ångest, depression, mediciner och övervikt. Vad ohälsan gör med mig: om känslor av hopplöshet och otillräcklighet, av oro och rädsla. Hur det bryter ner mig, men också om glädjen när det känns bättre och till och med riktigt ok.

Jag har också skrivit om alla turer kring sjukskrivningen, den oroliga väntan på besked från försäkringskassan, och oron över att bli tvungen att behöva jobba mer än jag klarar av (vilket jag blev häromåret, med känt resultat).

Men jag hoppas att jag också förmedlat det som håller mig uppe. Om familjen och vänner, naturen och trädgården, och de kurser i olika hantverk jag gått.

Det är också oerhört värdefullt med era kommentarer, på bloggens Facebook-konto, här i bloggen och per e-post. Om ni visste! Jag får pepp och glad tillrop, omtanke och empati, beröm och kärlek – både från vänner och personer som jag aldrig träffat. Det är så fint att känna att jag inte bara skriver rakt ut i rymden! Ett djupt känt tack till er alla!