Kategoriarkiv: Min historia

Jag får ge mig till tåls

Postat av
Svara

På ett bekant sätt känner jag mig väldigt trött och oföretagsam de här första dagarna på semestern. Det är väl egentligen ingenting konstigt med det, att det kommer en trötthet över en när man efter ett arbetsår kan slappna av och gå ner i varv. Bara att ha tålamod och låta den ta plats i några dagar. Jag har inga planer för den närmaste tiden ändå.

Jag minns med en rysning en semester då jag jobbade stenhårt ända till sista dagen innan semestern. Åkte hem med en känsla av att ändå inte hunnit klart det jag tänkt. Stressade igenom kvällen med förberedelser inför bilresan upp till Jämtland nästa morgon med hela familjen. Det resulterade i att det dröjde långt in på semestern innan jag lugnat ner mig, och att vi glömde flera saker hemma. Bland annat jackor till oss alla fyra, vilket inte är en helt oväsentlig persedel i den norrländska sommaren!

Varför hade vi så bråttom? Jag lärde mig mycket på den situationen, även om det dröjde några år innan myntet helt trillade ner. Detta utspelade sig nämligen under en tid då jag fortfarande trodde att jag orkade hur mycket som helst (trots att jag redan varit sjukskriven för utmattning en gång!), och jag trodde att allt hängde på mig – både på jobbet och hemma. Så dumt.

 

Igår fick jag ett hugskott och gick in i verkstan utan direkt ärende. Jag stod och tittade på arbetsbordet, och fick en ångestvåg i bröstet. Inte så väldigt stark men tillräcklig för att gå därifrån, och lägga mig en stund. Nåja, jag får ta det lugnt helt enkelt. Verkstan är ju på ett sätt också förknippad med att prestera, även om jag inte har någon yttre press på mig.

Tidigt i morse sov jag en stund på soffan på uteplatsen. När min man också vaknat åkte vi till närmaste sjö och badade från en brygga med badstege. Helt ljuvligt – det var inte sista gången!

Norrvikensjön i Upplands Väsby

Sothöna med unge

Igenkänning

Postat av
Svara

Det här kan vara ett jobbigt inlägg att läsa för mina nära.

Häromdagen läste jag ut Kristina Sandbergs självbiografiska bok En ensam plats. Den handlar om hennes sjukdomstid med en aggressiv form av bröstcancer, och skildrar sjukdomsförloppet, behandlingarna och framför allt hur hon mår både fysiskt och psykiskt. Det är en öppenhjärtig berättelse intill skoningslöshet, både gentemot henne själv och andra.

Hennes skildring berörde mig starkt. Det finns en igenkänning i känslor, även om mycket givetvis skiljer i våra respektive sjukdomshistorier. För henne har frågan om överlevnad varit extremt påtaglig hela tiden. Om behandlingen inte lyckas så finns risken att hon dör ifrån sin familj, från sina barn. För mig har det hängt mer på mig själv, och jag har tröstat mig med att jag alltid kan be min läkare om starkare antidepressiv medicin eller i värsta fall att de ska söva mer mig. Hellre det än att jag ska dö ifrån barnen. Det låter kanske både konstigt och hemskt, men så har jag tänkt. När jag var sjuk i 25-årsåldern var självmord min ventil, både enett sätt att trösta mig med när jag var rädd att ångesten skulle bli ännu värre. Det fanns en utväg, och det räckte med att veta att jag hade den. Det lugnade. Nu när jag har familj kan jag inte tänka så lika lätt, jag har ett större ansvar nu.

Men åter till boken och igenkänningen. Hon mötte så många reaktioner från andra som både förvånade i sin självtillräcklighet och gjorde mig förbannad. Plötsligt finns så många kännare av just din sjukdom, såna som VET. En reaktion som jag känner igen är att nu får du inte göra detta till din identitet. Som att ta för givet att man VILL vara sjuk! Vill ställa hela livet på vänt. Vill att barnen när de blir äldre bara ska minnas en sjuk mamma som inte ORKADE. Eller hur andra måste berätta om sin egen eller andras kriser, som om det måste påpekas att det minsann inte bara är jag som har det lite jobbigt. Kristina skriver att om priset att få berätta om sin oro, ångest, smärta är att det ska vara ömsesidigt och att det förväntas att hon ska ha tröst över även för den andra personen – ”då måste jag dra mig undan just nu”. Hon har fullt upp med att hantera sina egna känslor och har en genomsläpplighet som gör det för tungt att ta hand om andras oförmåga att hantera den ångest som de bär på.

Hon skriver att hon får veta att det är vanligt att människor kring en person som gått igenom en svår sjukdom liksom inte orkar med en längre, och tycker att nu ska du väl vara positiv. Nu är det ju över! Men det är då monstren släpps fram som hon formulerar det. Då när vårdapparaten inte längre håller dig uppe, och du klarar att stå på egna ben. Det kanske är då en del tycker att man ältar eller har fastnat i sjukdomen slår det mig. När man blivit fysiskt frisk men psyket inte hunnit med, utan snarare får fritt spelrum.

Det här stycket klipper jag in här:

SOM jag känner igen detta! Inte bara rädslan att vara en börda utan en rädsla att alla ska bli trötta på mig och min evighetslånga sjukdom! Och just detta att du inte behöver komma med några smarta lösningar eller ens trösta mig, bara du tror på min berättelse!

Nu ska jag säga att de allra allra flesta har varit väldigt förstående och stöttande gentemot mig, oavsett om de förstår av egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller inte.


Kristina går till en psykolog som till slut säger till henne att hon bara pratar om barnens behov, och frågar hur det är med hennes egna behov då? Hon tänker efter och säger att bara vill vila och låta någon annan ta hand om röran åt sig så att hon slipper fatta en massa beslut. Och just detta är så mitt i prick! Jag har fantiserat om hur det det skulle vara att befinna mig på en plats där ingenting hängde på mig! Eller rättare sagt där andra inte förlitade sig på att jag skulle fixa saker!

Ännu en träffsäker formulering: den ensammaste platsen är med andra, det är så fasansfullt att den ensammaste platsen är att vara tillsammans med andra som inte förstår. 

”Nåden att ha sina människor” skriver hon så vackert. Ja, tänk att jag har mina människor! De som betyder. De som jag på olika sätt har stöd av. Några kan jag prata med, några finns bara där. Tack.

I ensamhet

Postat av
Svara

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Rädsla går över

Postat av
Svara

Jag vet inte om det hade varit någon tröst om jag fått veta när jag var 5 år eller 9, 15 år eller 22 att mina rädslor skulle antingen gå över eller åtminstone förminskas och bli allt mindre med åren. Att de skulle få ett mindre grepp om mig, och begränsa mig mindre. Jag tänkte på det inför första april. Det var några år då jag var så rädd att bli lurad och därmed bortgjord att jag funderade på att bli sjuk första april. Det är en rädsla jag delar med många tror jag, men för mig är den inte alls så stor längre. Jag är fortfarande oerhört medveten om vad andra tycker om mig och låter det styra lite för mycket, men det är på ett helt annat sätt. Om någon skulle lura mig april eller om jag skulle göra något som den yngre Pia skulle tycka var piiiinsamt, så kan jag skratta åt det själv nu.

Några av mina mest efterhängsna rädslor har jag jobbat mycket med de senaste åren. Jag har med hjälp av terapi fått perspektiv på saker som gör dem hanterbara och genomförbara. Som att åka tunnelbana, åka buss utan att tro att jag ska kräkas, och att köra på motorväg till exempel. Jag har till och med fått lite hybris av all denna framgång och tagit itu med min rädsla för spindlar. Förra sommaren började jag tvinga mig att peta på dem (vilket inte var det lättaste eftersom de var så rädda för MIG!) och till slut kändes det mycket bättre att vara på ställen där jag riskerade att stöta på en spindel. Jag har till och med övervägt att åka till Skansenakvariet och klappa på en fågelspindel! Men det kanske är en bit kvar dit.

Men min största rädsla, och den som präglat mitt liv mest, är den som handlar om allt som är spännande och läskigt på olika sätt. När jag var barn handlade det om Scooby Doo på jullovsmorgon (jag stod i dörröppningen och kisade mot tv:n) och den läskiga boken som fröken läste högt i klassen i 6:an och som fröken fick låtsas att hon tappat bort eftersom den var för läskig för mig. Klassen var i uppror men jag kunde slappna av. Mamma lånade boken och försökte läsa högt för mig hemma för att göra den mindre laddad, men jag höll för öronen och skrek.

När jag gick i 9:an såg vi en film om franska revolutionen, och sedan dess innehöll mitt liv en skräck för allt som hade med en giljotin att göra. Det kan låta som en pryl man sällan stöter på men jag kan intyga att i överförd betydelse dyker den upp här och där. Som exempel kan jag åtminstone minnas två teaterföreställningar då jag rest mig upp mitt i pjäsen och starkt ångestfylld gått därifrån. En av gångerna, på Stockholms stadsteater, gick jag fel och hamnade bakom scenen där en mycket snäll man tog mig i handen som om jag vore en liten flicka, och ledde mig ut från teatern. Han såg min panik och lugnade mig med sin varma hand.

Styckmordet på Catrine Da Costa 1984 gjorde att jag nästan inte vågade gå ut. Inte av rädsla för att bli mördad själv utan för att se alla otäcka löpsedlar. Min fantasi visste inga gränser och jag var fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag såg ett ålderdomligt verktyg i ett skyltfönster en kväll, fick en stark ångestattack och bröt ihop totalt. Det var en stark skräck inför risken att få SE något otäckt, inte att bli utsatt för det själv. Vänner som berättade om skräckfilmer de sett, en kompis som hade en skiva med ljud från skräckfilmer som sades vara riktigt våld (jag satt skräckslagen på toaletten med händerna för öronen när han spelade den) – sånt var också skrämmande. Det var som VÅLD mot mig! Det är svårt att riktigt beskriva hur mycket denna rädsla hade mig i sitt grepp under många år.


Samtidigt är det intressant att se alla de strategier jag utvecklade för att få tillvaron att fungera ändå. Som att jag alltid tog reda på varför en film hade en åldersgräns om det så bara var från sju år. Om det handlade om våld så undvek jag att se filmen. Om det ändå var en film som jag verkligen ville se, så visste min syster vilken gräns jag hade, och kunde berätta om en film var något för mig eller inte.

På grund av min rädsla hade jag missat många bra filmer som ”alla” sett. För att inte tala om alla deckarserier som gick på tv under min tonårstid – Kojak, Baretta, McCloud, Columbo och Magnum – som kompisar såg och pratade om. Min dåvarande pojkvän och jag hyrde filmer jag missat genom åren, och så censurerade han dem för mig genom att spola förbi de otäcka scenerna.

Det händer än idag att jag får en känsla av att en utställning på museum innehåller något jag inte vill se, och då går min man före och rekar åt mig.

En tv-serie jag verkligen ville se var Homeland, men jag tvekade eftersom den delvis utspelar sig i länder och miljöer där jag förväntar mig att se otäcka scener. Men till slut tog jag mod till mig, efter att ha pratat med min syster som lugnat mig på den punkten. Det kändes som en seger att våga se den, och även andra serier som vore fullkomligt otänkbara längre tillbaka. Tv-serien Bron är ett annat exempel. Den hade jag också fått klartecken för av min syster, och när jag sett första avsnittet ringde jag till henne och frågade om hon inte tänkt på att mordoffret var i två delar! Men jag var mest full i skratt. Dels på grund av att hon inte tänkt på att det var så nära mitt ALLRA VÄRSTA men också för att jag inte fått panik och inte undvikit att fortsätta titta. Jag har väl trubbats av en del med åren också, och det känns oerhört skönt hur knäppt det än låter. Jag har inte vant mig vid verkligt våld utan vid det fiktiva, och det är en skillnad numera. Det var det inte förut.

Jag var ett känsligt och lite ängsligt barn, det är det flera vuxna från min barndom som minns. Det var som en tunn hinna mellan mig och Farligheten, som jag måste akta mig för. Det gjorde att jag inte vågade så mycket, vilket jag led av i sällskap med mer våghalsiga vänner (eller hur AP?) och sågs som mesig.

Jag läser just nu Elisabeth Åsbrinks självbiografiska roman Övergivenheten där hon beskriver att det finns förbjudna ord när hon som litet barn lever med mamman. Pappan har lämnat mamman för en annan kvinna, och alla ord som på något sätt kan anspela på detta kan sätta igång mammans raseri och våldsamma gråtorgier. Flickan ser till att samla på de orden så att hon vet att akta sig för att använda dem. Hon ser också till att stänga av tv:n om det visas något som skulle kunna vara farligt nära de onämnbara orden, och blir mästare på att avleda modern för att i möjligaste mån avstyra utbrotten. Hon lyckas inte alltid och skuldbelägger sig själv.

Jag har inte riktigt levt i en sådan relation med någon, men jag känner ändå igen mig i den här skildringen. Jag har också byggt upp föreställningar om att inte få säga vissa ord eller komma in på vissa områden, i rädsla av vad som ska komma. Jag skriver ”föreställningar” för det är nog delvis så att det inte fanns så mycket farligt som kunde hända, inte egentligen. Men rädslan att bli rädd är nog den värsta ändå.

Min gamla ångestdröm

Postat av
Svara

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Lycka för länge sedan

Postat av
Svara

Idag berättade en god vän för mig om första gången vi träffades. Hon hade nyligen blivit tillsammans med en nära vän till min man (dåvarande sambo). Det var hemma hos oss nyårsafton 1993. Vi stod på balkongen strax efter tolvslaget, och pratade om förhoppningar på det nya året. ”Jag vill bli lycklig” sa min mans kompis. ”Det är jag redan” hade jag svarat.

Det var så fint att få det minnet av henne! Jag minns inte samtalet, men jag förstår precis min känsla. Några år tidigare hade jag varit inne i en djup psykisk svacka med stark ångest. En svacka jag ofta tvivlade på att jag skulle orka ta mig igenom. Här stod jag nu på min egen balkong. Jag hade träffat mannen i mitt liv, och vi skulle gifta oss om några månader. Jag hade precis blivit klar med min utbildning till bibliotekarie, och fått ett vikariat. Vi hade fått en jättefin hyreslägenhet precis där vi ville bo. Livet låg öppet – klart att jag var lycklig!

Hos pappa i några dagar

Postat av
Svara

Tidigt i fredags morse styrde min syster och jag kosan norrut, mot pappa i Jämtland. Han har äntligen fått båda vaccinsprutorna och vi kan ses. Det är  tretton månader sedan jag träffade honom senast. Som tur var så åkte vi till honom sista helgen i februari förra året, precis innan det blev omöjligt. Fin rastplats i Stöde, på vägen upp.

Vi har haft sköna dagar med ömsom fix av bland annat dator, ömsom goda middagar tillsammans. Han är en tacksam person att göra saker för, han är glad för allt och tycker att all mat är så god!

Igår tog vi en nostalgitripp till Lit, där vi växte upp. Det är precis 50 år sedan familjen flyttade hit från Stockholm. Det var strax innan jag började skolan. Vi åkte en sväng genom samhället och sedan hem till min systers gamla bästis, där vi fick överdådigt fika utomhus i solen.

Vår gamla lågstadieskola, ”Lär ej för skolan utan för livet”. En bra devis.

Idag åker vi hem igen, och det ska bli fint att komma hem till familjen. Jag har saknat att sova tillsammans med katten Semlan som brukar sova bredvid mitt huvud. Men faktum är att jag har varit väldigt avslappnad under helgen, vilket jag märker på att mitt RLS varit bättre än vanligt.

 

Vilohelg

Postat av
Svara

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.

 

 

Uppdrag granskning

Postat av
Svara

Jag har sett Uppdrag gransknings reportage i tre delar om försäkringskassan. Det är å ena sidan ingenting som förvånar mig – jag vet att de underkänner läkarintyg på löpande band och utförsäkrar människor som inte är arbetsföra. Å andra sidan var det upplysande att höra beslutsfattares och tjänstemäns förklaringar till vad som hände och händer. Jag hade hoppats på en intervju med nuvarande ministern Ardalan Shekarabi, som för en tid sedan sa att det inte ska få gå till på det här sättet. Att något ska göras. Jag har inte hört någonting från honom om denna härdsmälta i välfärdssverige sedan dess.

”Det var inte meningen att människor som är sjuka skulle hamna mellan stolarna” säger dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Men det gjorde de, och gör fortfarande. De får nej från försäkringskassan och hänvisas till Arbetsförmedlingen, som i sin tur ser att personerna är för sjuka för att kunna få ett jobb, Vart ska de då vända sig – är det bara socialbidrag som återstår?

Jag sitter här efteråt och undrar hur det kommer sig att just jag inte fått avslag under alla år som jag varit sjukskriven? Visserligen har intygen fått kompletteras några gånger, och för ett par år sedan skulle jag utredas av kassans förtroendeläkare (bara ordet!). Det hade förmodligen lett till ett avslag, men då var jag redo att prova att jobba heltid, vilket gick ganska bra i några månader. Sedan kraschade jag igen och fick börja om på ruta ett. Det handlar inte om att jag är sjukare än de som nämndes i programmet, där ingen av de medverkande hade utmattningssyndrom, utan andra sjukdomar. Jag har haft ett antal handläggare under åren så det lär inte bero på en enskild snäll person till handläggare heller. Dessutom är de av mina diagnoser som intygen baserats på sådana att de inte syns på röntgen eller andra objektiva provresultat: utmattningssyndrom, depression och RLS. Nåväl, jag får väl nöja mig med att vara tacksam helt enkelt.

Jag har hittat blåsippor!!

Jag ser fram emot några lediga dagar över påskhelgen nu, och att veckorna blir lite kortare framöver. Faktum är att veckorna under hela april kommer att vara korta för min del! Främst på grund av helgdagar, men också för att jag planerar att tillsammans med min syster bila upp till pappa i Jämtland, som äntligen fått båda sprutorna vaccin! Det ska bli fint att träffa honom, det är lite drygt ett år sedan sist. Vi var där i slutet av februari, precis innan pandemin blev känd och allt sådant omöjliggjordes. Men nu är det dags!

 

Dokumentär som lämnar en del att önska

Postat av
Svara

Jag tittade på SVT:s dokumentär Aldrig mer utbränd igår, med bland andra artisten Ana Diaz. Jag tänker att målgruppen främst är yngre personer, och det är väldigt bra att visa på att även unga högpresterande personer kan drabbas. Det är verkligen viktigt, med tanke på den epidemi av psykisk ohälsa som grasserar bland unga. Jag tänker att det är därför dokumentärens berättelse är så fragmentiserad och grund, att man tror att unga inte klarar av annat berättande. Dessutom kommer plötsligt korta avbrott med några snabba bilder, som för att väcka oss tittare.

Två experter medverkar men det är väldigt korta inslag. Jag vill veta mer om personerna som skildras! Vad gjorde dem sjuka? Hur fick de hjälp? Hur kom de tillbaka?  Vad har de lärt sig? Det står att det är avsnitt 1, men ingenting tyder på att det blir fler avsnitt. (Det som står som avsnitt 2 är en sju minuter uppföljning av ett tidigare program om utmattning.)

En av dem säger ”Istället för att gå tillbaka – gå till något annat!” Det är bra tänkt, och en viktig sak att förmedla. ”Mitt liv ser helt annorlunda ut nu” säger en annan. Gör mitt det, tänker jag? Ja, på ett sätt gör det det, men knappast för att jag valt att ha det så. Ingen i filmen verkar ha barn, och det tror jag gör en himmelsvid skillnad. Om man blivit sjuk av sitt arbete så kan man förhoppningsvis välja att inte gå tillbaka dit, utan se sig om efter ett annat jobb. Men när problemet ligger i ens privatliv är det inte lika enkelt (utan att på något sätt förringa problemet med ett arbete som gör en sjuk!). Gemensamt för oss alla är att den största faran ligger i oss själva, i våra ambitioner och krav på oss själva att prestera. Att inte lära oss utan göra om samma misstag om och om igen.

En väldigt viktigt sak som en av experterna (från Stressmottagningen!) sa är att inte ständigt göra slut på den energi man lyckas skrapa ihop. Det fick vi lära oss på Stressmottagningen, att just det beteendet som vi alla ägnar oss åt är anledningen till att vi inte blir friska. Det är en av de absolut viktigaste sakerna jag fick med mig därifrån. Tänk om jag fattat det tidigare! Fast tidvis har jag inte haft en chans att använda mig av den kunskapen. När jag inte höll på att släcka bränder, var jag i ständig beredskap inför nästa brasa.

Jag sorterade papper idag. En tjock bunt med läkarintyg från åren som sjukskriven, tidningsartiklar om utmattning och stress, material från kurser/behandlingar och terapier jag gått i under åren, meditationer och andningsövningar, och så några fina peppande meddelanden från kollegor från en tidigare arbetsplats. Mycket kunde jag slänga, men en del ska jag gå igenom lite närmre först. Kanske finns några guldkorn att återknyta kontakten med?