Om att arbeta med minnen

Jag lyssnade på radioprogrammet Kropp och själ i P1 för några dagar sedan.  Det var ett avsnitt från 6 mars om den läkande glömskan. Raka motsatsen mot att minnas alltså! Det här är en viktigt sak för mig och något jag tänkt mycket på. Det blir en slags strategisk fråga också. Har jag råd att jobba med mina minnen? Är jag beredd att betala priset för något jag inte är säker på att jag vare sig behöver eller ens kommer att få ut? För att uttrycka mig tydligare: jag har tidigare i livet arbetat mycket med minnen och upplevelser från förr och det kostar på. Till en början, när jag öppnade mig för minnena och släppte fram ångesten, mådde jag betydligt sämre än jag gjort innan. Periodvis har jag levat med nästan outhärdlig ångest. Samtidigt visste jag att det var nödvändigt att gå igenom allt detta för att komma ut på den andra sidan och må bättre. Hur jag kunde veta det med en sådan visshet har jag funderat över. Det var nästan som en instinkt. Jag hade läst grundläggande psykologi på universitet och hade ett hum om hur vi funkar, men det var också något annat. Jag kunde frammana en styrka och kan så här efteråt se mig själv stående som en vågbrytare i det stormiga havet. Var fick jag den styrkan ifrån? Jag var ensam och vågade inte riktigt prata med mina nära om det. Jag orkade bara vara stark för mig själv och hade inte kraft att ta hand om deras oro.

Nu finns minnen i närtid som jag undrar om jag behöver ta itu med. Jag tror inte att jag kommer att störtdyka så mycket, men en förhöjd ångestnivå får jag räkna med och jag är inte så säker på att jag är beredd att ta det. Just nu är jag så lycklig över att må så pass mycket bättre att jag inte vill peta hål på den bubblan!

En sak de pratade om i radioprogrammet var just att inte minnena ska ta överhanden, utan att man kan gå vidare i livet med vetskapen om vad man varit med om men med en minnesbild som inte tagit en i sitt grepp. Och det är väl där jag står och vacklar. Ska jag låta det vara eller kan det växa med tiden och komma tillbaka och bita mig i svansen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *