Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!

Verkstan i förändring

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Värdefulla små saker

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!

Dags för drömtydning igen

Jag har skrivit tidigare här på bloggen om drömmar som betytt något viktigt för mig. Skriv ordet drömmar i sökrutan så hittar du de inläggen. Nu har jag haft en dröm som jag tänkt en del på i efterhand. Det kändes direkt som att den betydde något, frågan är vad.

Det enda jag minns är en kort sekvens där jag åker på någon slags motordriven vattenfarkost. Jag hänger på den med fötterna nere i vattnet, och snuddar då och då vid stora stenar som finns djupt därnere på botten. Jag har alltid haft en stark obehagskänsla inför djupt vatten, eller snarare vad som döljs däri. Jag har till och med känt mig närmast skräckslagen när jag åkt med båt förbi en grynna som sticker upp. Hur stor är inte den stenen och jag ser bara en liten bit som sticker upp! Det är inte så svårt att tänka vad det skulle kunna stå för, om man tänker att djupet är mitt undermedvetna. Den värsta fasan är att simma där det är djupt och känna sjögräs eller stenar med tårna! Och det är just det jag gör i den här drömmen. Jag försöker lägga mig horisontellt i vattnet så att jag inte ska nå dem med fötterna. Jag skymtar de stora stenarna i vattnet, de är märkligt ljusa. Så kommer min svåger förbi på en vattenskoter. Han berättar att de stora stenarna på bottnen fått pålagringar på grund av miljöförstöring, och att det är därför de växt sig så nära vattenytan. Slut på drömmen.

Jag funderade en stund men kom snart fram till denna tolkning: vattendjupet är mitt inre, mitt psyke, min själ. Pålagringarna är allt jag varit med om som orsakat min psykiska ohälsa. De har lagts till i lager på lager, och börjar nu komma väldigt nära ytan. Frågan är vad den står för. Att jag är nära vad jag klarar av? Ännu en intressant sak är att min svåger i drömmen är läkare och specialist i arbets- och miljömedicin. Det är min själsliga arbetsmiljö som gett dessa pålagringar!

Tänk ändå

Ok, det blev inte en helt optimal vecka orkmässigt. Jag har varit riktigt trött när jag kommit hem från jobbet nästan alla dagar, igår så pass att jag undrade hur jag skulle orka ta mig hem. Men nu har jag en hel helg att vila och planera nästa vecka på ett mer hållbart sätt.

”Det är ändå fantastiskt att du jobbar heltid nu” sa min man häromdagen, ”det trodde man inte för ett halvår sedan”.

Ja tänk ändå, att jag blev frisk – typ. Helt återställd kanske jag aldrig kommer att bli. Men under mina år av utmattningssyndrom och depression har det funnits dagar jag

inte orkat hålla i en bok utan att stötta armarna med kuddar

inte orkat gå hem från bussen och fått be min man hämta mig med bilen

suttit utomhus i vårsolen, tittat på vissna fjolårsblommor men inte kunnat mobilisera ork att resa mig och ta bort det

bara kunnat laga mat om jag varit ensam, det är alldeles tyst i köket och jag har gott om tid på mig

inte klarat av att handla i en mataffär

känt att tanken på att åka in till stan, och t ex gå på en utställning, varit helt oöverstiglig

varit urtrött men inte kunnat slappna och vila på grund av starka känningar av WED/RLS

knappt velat gå upp på morgonen överhuvudtaget.

 

 

Känslighet på gott och ont

Stort tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, de värmer!

I skådespelaren Clas Månssons sommarprogram berättar han om sin känslighet, och att han kommit fram till att det kan vara en tillgång i livet. Han berättar att det var pinsamt när han var barn, att han kände att det inte var ett önskvärt beteende och han möttes av samma attityd som ung. Men nu, som medelålders, kan han förstå sig själv. ”Var inte så blyg” fick han höra och menade att gör en rädd och självmedveten.

Jag tycker att det här var väldigt intressant och lyssnade med stor igenkänning. Som flicka var det alldeles säkert betydligt mer accepterat, ja kanske rent av önskvärt i vissa kretsar, att vara blyg. Däremot kände jag det som en stor nackdel för mig själv, och önskade att jag kunde vara lite tuffare.  Det jag fick höra var att jag inte var så stark, när det egentligen var känslig jag var.

Jag har några tydliga minnen från barndomen av när min blyghet och känslighet mötts av nästan förakt av andra barn. Tillfällen då jag förbannat att jag inte varit mer självklar och tuff. Jag minns också hur vuxna tyckte att jag var fånig som gick med knästrumpor och skor en hel sommar när de andra barnen gick barfota. Jag skämdes över mina stora fula fötter, och önskade hett ett större självförtroende, en starkare självkänsla. Just i det här sammanhanget var en blyg flicka inte alls önskvärd och jag kände vad de tyckte.

Just det där Clas Månsson sa om självmedvetenhet har jag tänkt mycket på efteråt. Det satte ord på något jag inte kunnat formulera och som jag upplevt under hela livet. Jag har tyckt att de flesta andra är så självklara och bottnar i sig själva, medan jag förhållt mig till allt och alla hela tiden, känt av vad som är önskvärt beteende och försökt rätta mig efter det. De gånger jag i viss mån satt mig över det tänker jag länge på efteråt som något eftersträvansvärt, samtidigt som jag vänt och vridit på situationen för att förstå om jag gjorde rätt.

Det här låter väl ganska arbetsamt och det är det också, även om det går med automatik. Och jag ska verkligen understryka att det blivit lättare med åren. Jag förstår mig själv bättre och bryr mig lite mindre om vad andra tycker om mig, En stor fördel med att passera 50!

Trött och tjock

Många har sagt till mig att jag är modig som skriver om psykisk ohälsa. En del känner igen sig och säger att de blivit hjälpta av att läsa bloggen. Jag förstår vad de menar men jag behöver inget mod för att prata om min ångest, utmattning och depression. Däremot begränsar jag mig lite med hänsyn till mina närmast anhöriga och deras oro.

Det som jag behöver mod för att skriva om är övervikten. Jag såg mig själv på bild i förra veckan, och även om jag vet att jag är rejält överviktig så blev jag helt ställd när jag såg bilden. Jag vill inte skriva vad jag väger men enligt BMI-tabellen är jag inte bara överviktig utan lider av fetma. Smaka på det ordet! Jag som alltid var så smal oavsett vad jag åt och utan att träna. Upp till 27-årsåldern var det så. Efter det har jag pendlat mellan mer eller mindre övervikt och att vara smal (jag viktväktade en gång med lyckat resultat).

Det är långt ifrån enbart utseendet det handlar om. Jag känner mig verkligen tung. Jag tar plats. Jag går in i saker eftersom jag har dålig koll på var min kropp tar slut! Jag får inte plats i en del stolar (oerhört förnedrande!). Jag satt på en buss häromveckan där fästet för säkerhetsbältet skar in i mig – jag bredde ut mig där man inte ”ska”. Jag når dåligt med armarna. Magen är i vägen när jag ska äta. Magen är i vägen när jag ska yoga. Magen är i vägen när jag ska hitta en bra sovställning. När jag ska böja mig ner och ta upp något på golvet. Jag flåsar efter minsta ansträngning men försöker dölja det.

Det är något så patetiskt över tjockheten, fetman. En karaktärslöshet. Jag vill vara kroppspositivist och bejaka min kropp, men det finns inte på kartan. Jag skäms, tror att jag kan dölja det tjocka med kläder men vet samtidigt att det inte går. Det är som att mina inre kvaliteter och min karaktär har med min kroppshydda att göra – det är ju helt bisarrt!

Jag har svårt att köpa kläder. De flesta butiker har inte min storlek. Nu har jag en liten uppsättning kläder som jag varvar och kombinerar bäst jag kan. Egentligen inte min klädstil men det har fått bli det. Jag känner mig enorm, gammal och ful ful ful.

Jag har börjat få lite ont i knäna, i synnerhet när jag går i trappor. Jag har halsbränna. Mina smalben, vrister och fötter är svullna. Jag får ofta ont i smalbenen när jag går, och ska fråga min läkare. Jag tror att det är kärlkramp i benen, vilket ironiskt nog botas med promenader! Jag har en så dålig kondition som jag aldrig haft någonsin tidigare. Fatta vad det tar emot att börja träna! Men samtidigt är jag väldigt motiverad. Det viktiga är förstås att börja i liten skala men ofta, och sedan öka på lite i taget. Simning är ju skonsam träning men jag är inte så sugen på att visa mig i baddräkt.

Igår inledde jag mitt nya matliv, och gjorde helt slut med godis och andra farligheter. Jag ska äta på samma sätt som förra hösten då jag gick ner 15 kg fram till jul. Det blir mycket pasta gjord på bönor och vegetariska såser till det. Lite enahanda men gott, nyttigt och mättande. Jag hoppas att det kommer att gå lika lätt den här hösten och att jag kommer att hålla i det även under våren. Den här kosten gör det också lättare att avstå socker eftersom det är långsammare kolhydrater än i vanlig pasta. Dubbel effekt alltså.

Idag gick jag hem lite tidigare och tog med jobb hem. Hade också tänkt fortsätta jobba lite i verkstan men det blev ingenting av varken det ena eller det andra – jag la mig att sova istället. Jag var så trött, och ställde om klockan två gånger för att jag ville sova mer. Ibland glömmer jag att unna mig att bara göra ingenting. Att strunta i det jag vill eller borde göra, och bara vara. Men så kommer jag på att jag kan ligga i soffan och slösurfa en kväll – ibland är det precis det jag vill och borde!

Så, nu kastar jag mig ut och skriver om detta skämmiga – min stora kropp. Min övervikt. Min fetma. Fan, vilket fult ord!