Dessa mediciner!

Jag är så glad över att kunna sluta med Mirtazapin som vad jag förstår är en stor anledning till min viktuppgång, och även ett stort hinder för att gå ner i vikt. Men jag sover klart sämre sedan jag slutade med den. Jag tar Oxascand till natten som är lugnande, men frågan är om den ensam klarar av att ge mig en god natts sömn? Jag ska förstås ge det lite mer tid, kanske är det bara nu i början. Men att sova bra är nyckeln till allt välmående så det måste jag få ordning på.

Jag har haft några jävliga dygn med WED/RLS, och har haft svårt att få ro i kroppen på grund av de symptomen. Kanske att allt hänger ihop i en trist katten-på-råttan-cirkel? Jag är med i en väldigt bra grupp på Facebook om WED/RLS och där fick jag tipset att ta vanlig Panodil (paracetamol) som kan hjälpa lite på marginalen, så det ska jag testa.

Igår pratade jag med en gammal vän för första gången på flera år. Det var så himla kul! Jag ska försöka se till att det inte går lika lång tid tills näst gång vi hörs av. Vi har en gemenskap i det textila, i synnerhet ull, och det var fint att prata om, men även minnen från förr.

Nu ska jag jobba i en och en halv dag, sedan har jag semester så det blir fem och en halv dag ledigt. Då ska jag påbörja ett nytt broderi eller kanske smida något i silver?

Snart jubileum

Om drygt en månad kan jag fira att bloggen funnits i fem år! Dessutom kan jag snart fira mitt tusende inlägg! 1000 inlägg – det blir 200 per år, vilket innebär att jag i genomsnitt publicerat ett inlägg oftare än varannan dag. Det trodde jag inte när jag startade bloggen 2016. Det året jag utropade till mitt, då jag skulle bli frisk. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men 2016 inledde jag min bana som brodös, smyckestillverkare, sömmerska, tovare, kalligraf, växtfärgare och så småningom silversmed. Både bloggen och det jag gjorde med mina händer har kommit att betyda oerhört mycket för mitt välbefinnande, som en friskhetsfaktor.

Ett första broderi på målad bakgrund, från 2016.


Det är så det ser ut alltsom oftast – att jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan och bara ta mig igenom tillvaron. Det som får lida just nu är handarbetet. Sedan jag sydde klart julkudden har jag inte gjort något kreativt. Det har varken funnits tid eller ork eller lust. Men jag vet att det kommer tillbaka. I nästa vecka har jag semester torsdag-fredag och tillsammans med trettondagshelgen blir det drygt fem dagar ledighet på raken. Då hoppas jag ha kraften att komma igång med något nytt.

Ett halsband från 2016

 

Nu är det jul igen!

Så kan det kännas, som att det inte var så länge sedan det var jul senast och så kommer den IGEN! Jag har varit en riktig julfantast, som tidigt på hösten kunde förundras över att snart – SNART – är det jul! Är det verkligen sant!? På senare år har Verkligheten sabbat allt, och andras behov kommit i första rummet på ett sätt som gjort att jag åtminstone ett år försökte ställa in hela julfirandet. Hela december var under många år en kamp och en utnötning som jag knappt orkar tänka på.

Men det finns stor chans att det blir en bra jul och ledighet i år. Min förhoppning för egen del är att få tid och ro att läsa. Det har blivit dåligt med det under december, och jag saknar det verkligen. Det kräver en del ostörd tid.

Jag har berättat om att vi gjort en rumsrockad, och att min man och jag fått ett betydligt mindre rum än vi hade tidigare. Det börjar bli riktig mysigt, och idag kom vår nya säng (inte helt vältajmat!). Där i sängen, med en katt på magen, ska jag ligga och läsa och läsa och läsa …

God jul!

 

Roligt att jobba!

Jag tycker att det är så roligt att jobba mer, och det har gått riktigt bra. Jag fortsätter att inleda arbetsdagen med att planera in pauser och göra påminnelser i mobilen, och det funkar bra. Det jag saknar är förstås att träffa arbetskamraterna, men igår hade vi gemensamt digitalt fika och det var jättemysigt! Samtidigt inser jag ju att det är tack vare att jag jobbar hemifrån som jag klarar av att jobba så här mycket. Det låter inte så bra att tacka pandemin för det, men för mig har den i alla fall inneburit detta positiva.

Jag är väldigt lite drabbad av pandemin men det jag saknar mest är att inte kunna träffa mina föräldrar. Min mamma som bor i Stockholm har jag träffat en del på avstånd, i synnerhet i somras då vi kunde sitta utomhus, men jag skulle vilja kunna åka dit och träffas mer ordentligt.

Min pappa bor i Jämtland och tack och lov så åkte min syster och jag dit i slutet av februari, precis innan pandemin omöjliggjorde sådana resor och besök. Vi hade hoppats kunna åka dit under hösten, men vi vill inte flyga nu och en bilresa kändes för ansträngande. Vi hade ändå inte kunnat träffa honom ordentligt. Vi får ta igen det senare. När allt det här är över ser jag fram emot att krama dem båda två!


Veckan har bjudit på många toppar och dalar. Dotterns körkort och försäkringskassans beslut om mitt läkarintyg var två höga toppar, men det har också krisat i familjen och mina eksem har blivit lite värre. Det är ingen stor förändring, men jag är så vaksam på åt vilket håll det går och hade hoppats på att kortisonsalvan skulle gett mer effekt vid det här laget. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna klia så hårt, för ibland kan jag bara inte låta bli. Igår kväll kom en sådan attack av klåda på båda armarna, som ser ut som prickiga korvar. På två ställen har det i alla fall blivit markant bättre: på ryggen och huden bakom ena örat och ner på halsen. Det är bra och inger hopp.

Jag kom att tänka på när jag var barn och hade födoämnesallergi. Min farmor sydde en pyjamas åt mig som hade påsydda vantar, för att jag inte skulle kunna dra upp ärmarna i sömnen och klia! Jag tror inte att jag använde den, och dessutom går det bra att klia genom tyg också.

 

Fundering om beteendemönster

Igår fick jag en tankeställare om stress och mina egna beteendemönster. Jag har en förmåga att pressa mig att göra saker som jag egentligen inte orkar. Som jag när jag ser i backspegeln borde låtit bli, eftersom det skadat mig. Å ena sidan är det ett tecken på styrka, men å andra sidan är det ett tecken på svaghet att jag inte kunnat säga nej. Inte kunnat stå upp för mig själv. Jag kör över mig själv! Gång på gång på gång, och resultatet vet vi. Just nu i form av eksem som breder ut sig på överkroppen; igår började det klia på bröstkorgen, och små bulliga nässelutslag blev synliga.

Bilkörningsmetaforerna ovan passar särdeles bra här. Igår övningskörde jag med dottern i den stad där hon ska köra upp. Hon är väldigt stressad över uppkörningen, och det är inte så konstigt förstås. Det är inte det enda stressmomentet i hennes liv för närvarande, när hon missat en del i skolan på grund av sjukdom, och de nu dessutom ska ställa om till distansundervisning. Det är många elever – och utbildningsministern – som vittnat om svårigheterna med det, om hur stressen och kraven på eleverna ökar.

Med den vetskapen var ändå min reaktion på hennes förtvivlan igår att ”nu tar vi nya tag”, och ”det är nu du kan öva på det här” och andra kommentarer om att inte backa, inte ge upp. Mitt i allt detta kommer tankeställaren som jag inledde med. Är det här ett beteendemönster som jag vill föra vidare till mitt barn? Borde jag inte lära henne att lyssna på sin självbevarelsedrift istället?

Ljuvliga julrosor som vi tyvärr inte vågar ha eftersom de är så giftiga för katter. Alla julblommor är det: hyacinter, amaryllis och julstjärnor – tråkigt men sant.

Jag fungerar så att jag intalar mig själv att om jag bara pressar mig förbi nästa hinder så kommer det att bli bättre, och då får jag vila. Men det blir inte så. Efter det hindret finns flera, och jag tar skada av att göra saker som jag egentligen inte orkar. ”Man orkar mer än man tror” – en bekant fras, men den har en mörk baksida. Många som lever i svåra situationer kan vittna om att instinkten att överleva och att skydda sina närmaste är så stark, att de gjort saker de inte trodde varit möjliga. Måhända går det, men hur länge och vad kostar det?  Läs mer

Tårar

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.


Kaos och anspänning

Vi har haft ett Stort Utbrott här hemma, som i stort sett gick ut på att jag är dålig. Det var som om att någon blivit nerslagen och låg blödande på marken, och ändå fick motta slag efter slag efter slag. Det låter kanske både drastiskt och hemsk, ja rentav överdrivet. Men känslan hos mig var sådan.

Att det bara är jag som får vara sjuk, som ska visas hänsyn, men att det finns fler i familjen som inte mår så bra alla gånger – den visste var den tog.

Resten av eftermiddagen och kvällen skulle jag bara ta mig igenom. Jag kunde inte laga mat, inte läsa, inte titta på tv – bara ligga under min kudde och försöka andas lugnt. Jag sov lite och lyckades till slut gå upp för att äta ett par mackor till middag, och gick och la mig för natten halv nio.

Jag var spänd i hela kroppen, och när jag vaknade i morse hade jag ont överallt. Stel som en pinne fick jag tänja på kroppen för att komma igång. Känslan av otillräcklighet har legat i bakgrunden hela dagen, och jag har ägnat en del tid åt att försöka komma på lösningar så att familjen ska kunna fungera bättre tillsammans.

Det gnager mig mellan varven – om jag gjort tillräckligt, om jag (vi) kunnat göra något annorlunda. Det slutar ofta med att jag i och för sig kan se att jag gjort så gott jag kunnat, men ändå finns tanken där att det inte räcker.

Dagen idag blev harmonisk, och det behövde vi nog allihop. I morgon är det Pia-dag! Jag ska följa dottern till tandreglering, men det är det enda jag måste göra.

En dröm till

För några månader sedan hade jag en dröm som jag skrev ner nästa morgon. Jag hade glömt bort den men hittade anteckningen nu. Som jag tolkar den hänger den ihop med när jag blev sjuk i 25-årsåldern, med så stark ångest att jag inte klarade av vare sig studier eller arbete, och knappt något annat heller.

Det började med att jag hade tagit ett studieuppehåll från universitetet, och jobbade som sekreterare på en liten advokatbyrå. Jag kände de två advokaterna genom mitt engagemang i flyktingrörelsen. De arbetade nästan uteslutande med asylärenden, och en av mina största arbetsuppgifter var att skriva ut de asylsökandes uppgifter om varför de sökte asyl i Sverige. Det var så fruktansvärda berättelser att det hände att jag bad att få slippa skriva, när de blev alltför vidriga. Då fick advokaterna skriva inlagorna till invandrarverket (som det hette då) själva, Till detta så ringde många av de asylsökande till advokatbyrån i olika tillstånd av oro. De ville höra om något hänt i deras ärenden och helst tala med advokaten. Det var min arbetsuppgift att vänligt men bestämt säga att det inte går att prata med advokaten, och att vi hör av oss så snart vi vet något mer. Agera grindvakt helt enkelt så att advokaterna hann jobba. En del lät sig nöjas med detta, och andra skrek ut sin rädsla och frustration i telefonen.

Det var svårt att hålla allt detta ifrån mig. Jag påverkades mer än jag förstod till en början. Och en dag tog det helt stopp. Jag har ganska dimmiga minnen av vad som hände, men jag minns att den ena advokaten började bläddra i sin kalender för att hitta en vecka då jag kunde vara ledig. Han fattade inte eller också kunde jag inte förklara att jag blivit sjuk. ”Men jag går nu” minns jag i alla fall tydligt att jag sa, och gick.

Jag ville plocka ljung och göra en krans, men hittade ingen fin. Däremot var ormbunkarna vackra och så plockade jag några kvistar med nypon.

Tillbaka till drömmen: Jag sitter på min terass i ett flerfamiljshus, ser ett stort djur och inser att det måste vara en varg. Jag sitter som på en avsats och tänker att om vargen kommer så måste jag hoppa ner. Men det är flera våningar högt och jag tänker att jag kommer att bryta alla ben (inte dö tyvärr) och sedan kommer vargen att slita mig i stycken.

Jag lyckas ta mig in in huset, men är plötsligt i någon annans stora lägenhet. Massor av flyktingar står på balkongen dit de räddat sig. Jag bjuder in dem i lägenheten och ber dem hjälpa mig att duka av de stora borden med massor av kladdig disk. Tänker först att de bara ska få vistas i vissa rum, men det funkar inte. De sprider ut sig i hela lägenheten.
Plötsligt ser jag två nära vänner, Z och A, som sitter vid ett stort bord. Jag känner hur ledsenheten väller över mig, jag gråter och kramar A.
När jag vaknade tänkte jag på att A och Z var två viktiga personer för mig under den här tiden (och är fortfarande). Drömmen är nästan övertydlig när jag tänker på den efteråt! Jag engagerade mig för flyktingars rätt till fristad (bjöd in dem från faran på balkongen), deras lidande letade sig in under skinnet på mig och tog överhanden (de spred ut sig i hela lägenheten), jag orkade inte med det till slut (ledsenheten som överföll mig) och så stödet jag hade av mina vänner.
Min psykiska ohälsa fanns med mig sedan tonåren, även om den oftast höll sig på en hyfsad nivå, men den här tiden på advokatbyrån fick min bägare att svämma över. Det var inte den som gjorde mig sjuk, utan den var mer som en katalysator. För att kunna vara så engagerad i en så tung fråga krävs en hårdare hud än min tror jag.
Jag slutade på advokatbyrån, blev sjukskriven i ett par veckor, påbörjade en psykoterapi och försökte sedan ta upp mina universitetsstudier igen. Jag skulle skriva c-uppsats men till slut blev jag sjukskriven från studierna. Jag orkade ingenting, men tack vare terapin kom jag ut på andra sidan igen. Ut till livet. Jag är min terapeut evigt tacksam.

Om lärande

”Upprepning är lärandets moder” finns som uttryck i lite olika varianter. Det beror kanske lite på vad som upprepas och hur. Om jag gör fel upprepade gånger så har jag bara lärt mig att göra fel. Men många saker kan man ha glädje av att ha gjort enbart för att lära sig och utvecklas.

När jag började min trevande gång inom smyckestillverkning och broderi så kunde jag väldigt lite. Jag skaffade en del material, lärde mig en teknik som var kul och så körde jag. Jag gjorde enorma mängder halsband, ringar, armband, broscher, mobilfodral, burkar, gratulationskort och glasögonfodral. Materialen var metalltråd av olika tjocklek och färg, träkulor som jag målade, pärlor av enklare och finare slag, snoddar av läder och gummi, konstfiberfilt, garn av alla möjliga kvaliteter, linoleum, papper, ull, plexiglas, pvc-plast som jag värmde och formade, färdiggjorda smyckesdelar och olika tyger.

Här är några exempel från de första månaderna:

Glasögonfodral

Nålfiltat lock till en ask

Ring av gummi och plexi

Halsband med metalltråd och pärlor

Halsband av plexiglas

Örhängen av gummi och metallnät

Väska med applikationer och broderi

Ask med applikation och broderi

Halsband av pvc-plast

Inuti min första marschma, gjord i filt

Gratulationskort med linoleumtryck

Det var läkande för mig i mitt utmattningssyndrom och depression – det var så himla kul! Jag hittade en kreativ sida hos mig som jag inte känt av på mycket länge. När jag ser tillbaka på det jag gjorde det första året så är det kanske inte så mycket som jag tycker är så mycket att ha nu. Men det är fint att tänka på det som del i min lärandeprocess. Jag lärde mig tekniker och så småningom också om vilka material jag ville arbeta i. Jag hade inte tänkt på att filten jag tyckte så mycket om att broderi i inte var gjord av ull. Numera använder jag enbart ullfilt, vadmal eller kläde som på ett sätt är mindre följsamt och trögare att brodera i än konstfiberfilten, men så mycket vackrare, mer hållbart och miljövänligt.

Det innebär inte att jag gjort mig av med material som jag inte använt på länge. Det finns kvar och då och då poppar det upp en idé som inbegriper plast, plexi, trä och annat som jag har i mina gömmor! Det går inte en dag utan att jag fantiserar om min framtida verkstad där jag ska kunna ha allting mer överskådligt. Jag har ordnat och sorterat allting i min verkstad efter bästa förmåga på den lilla yta som finns, men jag riskerar att inte hitta saker och att helt enkelt glömma bort att jag har dem.

Jag har förstås inte enbart lärt mig på egen hand. Kurserna har blivit många: kalligrafi, flera kurser i broderi, fotografi, fotoredigering, tovning, växt- och rostfärgning, silversmide och keramik. Dessutom finns outtömliga resurser på nätet förstås. Vi skulle kunna skriva om det där citatet till ”Youtube är all kunskaps moder”!

Nästa lördag ska jag faktiskt på ännu en kurs. Det är Slöjd Stockholm som arrangerar en kurs i att göra Zhen Xian Bao, en kinesisk slags nål-tråd-bok i papper. Apropå många material!

 

Vänner sedan ett halvt århundrade!

I lördags fick jag besök av två barndomsvänner. Ett par dagar innan hade jag funderingar på att ställa in och skjuta på vår träff, men jag kände mig pigg på lördagen som tur var.

Det går oftast ett par år mellan våra fysiska träffar, men vi har kontakt via Facebook och sms ibland. Det häftiga är att det inte spelar någon roll att det går lång tid – det är bara att haka i och fortsätta vårt samtal! Det blir förstås en del frågor om våra respektive familjer och inte minst våra gamla föräldrar. En del egna krämpor avhandlas också, vi börjar ju bli lite till åren komna även vi!

Jag känner mig så tacksam över att ha dem i mitt liv! Vi har så många gemensamma minnen. Med en av dem gick jag nio år i skola, och med den andra i tolv. De var bland de första jag lärde känna när min familj flyttade från Stockholm till Lit i Jämtland när jag var sex och ett halvt år. Vi bodde då i lägenheter på samma gata. Och nu när jag tänker efter så är det faktiskt 50 år sedan min familj flyttade dit, i januari 1971!

I slutet av vårt samtal kände jag tröttheten komma smygande, även om jag pressade mig ett tag till. Så snart de åkte lade jag mig med öronproppar i öronen och en kudde över huvudet för att stänga ute ljud och ljus. Det blev en dryg timme utan andra sinnesintryck än dem jag hade i huvudet, men sedan var jag ganska ok igen.

Igår hade jag mer ångest än på länge. Jag kände ett sug efter att äta något för att dämpa den, men avhöll mig från annat än frukt och lite flingor. När jag la mig att sova tog jag fram kedjetäcket som jag inte behövt de senaste månaderna. Det var riktigt skönt att krypa ner under det tio kilo tunga täcket och ge mig hän åt känslan av att vara omsluten av en öm kram.