Värdefulla små saker

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!

Sämre igen

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.

Perspektiv

Idag dök det upp bilder från den helg min man och jag tillbringade på hotell i Nynäshamn för två år sedan. Det var en fin vinterhelg med god mat och bubbelpool. Men det som slog mig var att jag minns hur trött jag var i kroppen då. Vi tog en promenad men Inte så lång som vi ville, eftersom jag var orolig för att jag inte skulle orka gå tillbaka.

Det är med blandade känslor jag minns tillfällen som detta. Jag blir lite ledsen eftersom jag minns hur sjuk jag varit under så lång tid. Jag känner också att tillvaron gungar till lite eftersom jag påminns om hur sårbar jag är. Men jag är också glad över att jag trots allt mår så pass bra nu. Idag hade jag orkat hela den där promenaden och kommit så långt att vi sett Östersjön öppna sig!

Det här är en av bilderna från den helgen.

Jag har kommit ganska långt på ett nytt yllebroderi. Jag är inte helt säker på om jag tycker att det blir så fint. Det är liksom snyggare med svart bakgrund tycker jag. Men det är ett lärande i det. Jag provar mig fram med yllebroderigarnerna. Jag har inte använt dem så mycket tidigare eftersom de är så fylliga. Men nu provar jag dem, och även om jag repat upp en hel del jag broderat (i stjärnans alla uddar broderade jag först en kvist med små löv som jag tyckte blev för klumpiga) så har en del blivit bra. Och allt yllegarn är inte så tjockt och fylligt. Dessutom är det en ren fröjd att komponera mönster! När jag satt och broderade i verkstan i helgen kände jag ren lycka över att brodera!

Nog hade det varit mer effektfullt med de olika färgerna på svart botten! Men jag ska fortsätta och se vad det kan bli av det här. Storleken är 40×40 cm så måhända det blir en kudde till. Men jag ska nog repa upp stjärnan i mitten och brodera något annat där …

Den spännande fortsättningen och så pensionatet på beställning

Jag ber om ursäkt om min cliff hanger från igår påverkade vissas nattsömn, men nu kan det avslöjas: jag ska starta Språk- & Slöjdkafé! En mötesplats där nya och gamla Väsbybor kan handarbeta och samspråka tillsammans. Biblioteket är helt med på tåget och ställer lokal till förfogande, bjuder på fika och ordnar marknadsföring. Jag startar i september så blir det en testomgång med tio tisdagkvällar. Under förutsättning att jag lyckas ragga fler volontärer. Jag kan inte ta på mig att köra allting själv. Dessutom är ju tanken att det ska vara ett tillfälle att öva på att samtala på svenska, och då behöver vi ju vara några med svenska som modersmål. Så om du bor i Upplands Väsby med omnejd och kan se vad som är bak och fram på en virknål så är du varmt välkommen att höra av dig! Du behöver inte ta på dig att göra så mycket, men det är roligt om vi är flera!

Det här har jag tänkt göra länge, jag har bara väntat på att jag ska känna att jag orkar. För ett par år sedan kunde man anmäla intresse för att bli ihop-parad med en nyanländ person för att träna svenska men framför allt få nya bekantskaper. Jag ville så gärna men det var helt fel tid för mig då.

 

För några veckor sedan var det en läsare av bloggen som hörde av sig och undrade om jag hade någon bild på min mormor och morfars pensionat i Söderhamn. Nu har min moster skickat den enda bild hon har, och här står min morfar vintern 1955-56 utanför Mårtensons pensionat! Det är inte mycket av själva huset man ser, det är bara en litet bit till vänster. Men skylten är ju väldigt stilig! Till höger är annexet där de också hade en del gäster boende. Mina föräldrar gifte sig i Söderhamns kyrka 1962 och hade bröllopsmiddagen här, så jag har några korta snuttar film på huset med den stora trappan.

Jag har också små reklamkort från pensionatet. Visst är det underbart! Propra rum med goda bäddar. Rinnande vatten. Rekommenderas!

Huset revs 1968 och jag har ett svagt minne av att jag slog i en framtand i ett tvättställ där. Tanden ”dog” och blev lite brungrön. Jag minns desto starkare när jag låg och skulle sova en kväll i vår lägenhet i Västertorp. Jag var 6 år och ville för allt i världen att jag skulle tappa den fula framtanden, och så kände jag plötsligt att den var lös! Jag sprang upp och berättade för mina föräldrar – en lyckans kväll!

 

 

Om att arbeta med minnen

Jag lyssnade på radioprogrammet Kropp och själ i P1 för några dagar sedan.  Det var ett avsnitt från 6 mars om den läkande glömskan. Raka motsatsen mot att minnas alltså! Det här är en viktigt sak för mig och något jag tänkt mycket på. Det blir en slags strategisk fråga också. Har jag råd att jobba med mina minnen? Är jag beredd att betala priset för något jag inte är säker på att jag vare sig behöver eller ens kommer att få ut? För att uttrycka mig tydligare: jag har tidigare i livet arbetat mycket med minnen och upplevelser från förr och det kostar på. Till en början, när jag öppnade mig för minnena och släppte fram ångesten, mådde jag betydligt sämre än jag gjort innan. Periodvis har jag levat med nästan outhärdlig ångest. Samtidigt visste jag att det var nödvändigt att gå igenom allt detta för att komma ut på den andra sidan och må bättre. Hur jag kunde veta det med en sådan visshet har jag funderat över. Det var nästan som en instinkt. Jag hade läst grundläggande psykologi på universitet och hade ett hum om hur vi funkar, men det var också något annat. Jag kunde frammana en styrka och kan så här efteråt se mig själv stående som en vågbrytare i det stormiga havet. Var fick jag den styrkan ifrån? Jag var ensam och vågade inte riktigt prata med mina nära om det. Jag orkade bara vara stark för mig själv och hade inte kraft att ta hand om deras oro.

Nu finns minnen i närtid som jag undrar om jag behöver ta itu med. Jag tror inte att jag kommer att störtdyka så mycket, men en förhöjd ångestnivå får jag räkna med och jag är inte så säker på att jag är beredd att ta det. Just nu är jag så lycklig över att må så pass mycket bättre att jag inte vill peta hål på den bubblan!

En sak de pratade om i radioprogrammet var just att inte minnena ska ta överhanden, utan att man kan gå vidare i livet med vetskapen om vad man varit med om men med en minnesbild som inte tagit en i sitt grepp. Och det är väl där jag står och vacklar. Ska jag låta det vara eller kan det växa med tiden och komma tillbaka och bita mig i svansen?

Eksem

Jag upptäckte att jag fått rejält med eksem i knävecken – området är stort som ett tefat: rött och torrt men kliar bara lite. Jag hade födoämnesallergi med eksem som barn, och en hudläkare – som jag fick remiss till för en del år sedan då jag fått ett riktigt aggressivt eksemutbrott över i stort sett hela kroppen – sa att eksem är min kropps sätt att reagera på när det blir för mycket. Den gången var det stress, men nu vet jag inte varför jag fått det. För en vecka sedan fick jag lika stora partier med eksem på insidan av låren, men lyckades få bort det genom ihärdigt smörjande med kortisonsalva som jag har och använder vid behov. Jag gör samma sak nu så jag hoppas att det försvinner snabbt.

Jag har ett litet batteri med olika kortisonpreparat som jag tar till när eksem blossar upp någonstans. En mer försiktig variant till den ömtåliga huden runt ögonen där jag får eksem ibland, två starkare salvor till mer tåliga delar av kroppen samt en vätska till hårbotten när jag får anfall där. Tur att det finns!

Jag har broderat en del på ylle de senaste dagarna. Det är så himla kul och tillfredsställande att se hur det växer fram! Ett så tacksamt material att jobba med, både klädet som är bottentyget och garnerna. Jag repar ofta upp och gör om eftersom jag vill vara riktigt nöjd. Mönstret hittar jag på allt eftersom, det finns ofta ingen helt färdig plan från början. Stygnen gör jag efter eget huvud men de baseras förstås på befintliga stygn så som kråkspark, och så franska knutar förstås – de får alltid vara med! Jag har också sytt på en del pärlor. Så här är den nu: nåldynan jag påbörjade på workshop med Anna Wengdin på Syfestivalen. Bottentyget är ett annat och garnerna också. Men bakstycket i skinn och stoppningen fick jag med mig från workshopen. Och så inspirationen förstås! Jag är jättenöjd!

 

 

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 2

Musiken fick inte plats i första inlägget men för mig, liksom som många andra, är musik viktigt. Inte så att jag håller mig uppdaterad om ny musik. Jag är lyckligt lottad med människor omkring mig som ger mig tips. Framför allt min man som själv spelar gitarr och trumpet, men också sjunger väldigt bra. Han gillar de flesta genrer och jag ber ofta honom sätta på musik när jag vill lyssna, det blir ofta bäst! På senare tid har han till exempel hittat Glen Campbell, Maria Muldaur och Andrew Bird som jag älskar!

Vi var båda stora fan av Frank Zappa när vi träffades. Två gånger har vi varit på sonen Dweezil Zappas konserter när han spelar pappa Franks låtar.

Min syster är också en viktig musiktipsare, underbara Rufus Wainwright hittade jag genom henne och det var hon som trodde att jag skulle gilla A Camp som är något av dem jag lyssnat mest på på senare år, liksom Cardigans.

namnlöst-50Ett minne av musik som empowerment: jag ska representera biblioteket i kultur- och fritidschefens ledningsgrupp (jag jobbade då på Sollentuna bibliotek). Jag vet att det kommer att bli ett möte då jag behöver stå på mig, och jag laddar på vägen dit genom att lyssna på King Crimson The Great Deciever på hög volym i hörlurarna, samtidigt som jag upprepar mantrat för mig själv: jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom. Musiken får mig på stöddigt humör och stärker mig. Jag minns inget av mötet men jag minns känslan jag fick av musiken.

För tillfället lyssnar jag mycket på Rigmor Gustafssons skiva When you make me smile. Jazzpop kan man väl karaktärisera det som, påminner mycket om Rebecka Törnqvist som jag lyssnade mycket på för en del år sedan.

Avslutningsvis två skivor jag ständigt återkommer till: Parallell lines med Blondie med en av de vackraste textraderna jag vet – ”I will give you my finest hour – the one I spent watching you shower”, och Hunky Dory med David Bowie. Jag älskade Liv på mars med Annifrid Lyngstad och hörde en dag till min förvåning en man sjunga den på engelska!

Här är den i den oförlikneliga Auroras version som hon avslutade konserten med som jag var på i vintras:

 

 

Ännu ett sinnesminne!

Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!

image

Minnen av sinnen

Idag har jag tänkt på minnen som härrör från sinnesintryck. Det började med att jag berättade för min mamma om ljudet av bladsus genom det öppna fönstret i mitt rum på Biskops Arnö. Att det påminde mig om samma ljud i min systers sommarstuga i Söderhamn skärgård. ”Ja, det skrev du om i bloggen” sa mamma. Hm, minnet är kort. Jag kom på flera såna minnen av sinnesintryck:

Smaken av en sockerbit doppad i kaffe. När jag var fyra år bodde jag en sommarmånad hos min farmor och farfar på den gård de arrenderade i Mälgåsen i Jämtland. På morgnarna väckte farmor och jag farfar med kaffe på sängen, och då fick jag doppa en sockerbit i kaffet och suga på. Jag kan framkalla den stunden på ett ögonblick med den smaken!

Ljudet av morfars steg i källartrappen i Vallrun, deras hus i fjällen. Tunga jämna steg som hördes ofta. Han var nere i källaren och fixade med pannan eller något annat kollijox, det var alltid nånting på gång. Också ljudet av dörren från farstun in till köket. Den dörren var oftast stängd för värmens skull.

Ett annat ljudminne är från huset i Söderhamns skärgård. Det är ett särskilt ljud när man går in i det lilla köket. Det är dels hur själva steget på golvet låter, men det är också en annan slags ljud i det rummet. Det är inte enbart ett minne utan jag upplever det varje gång jag är där. Men det är förknippat med så mycket underbart från tidigare vistelser! Även den lätt burkiga ljudbilden i den branta trappan upp till övervåningen här hit. Och hur det låter när mamma frenetiskt pumpar igång fotogenköket! Ljud jag kan framkalla när som helst.

Ett doftminne jag upptäckt på senare tid är när jag borrar in näsan i hästpäls. Den doften gör att jag slängs tillbaka till 11-12-årsåldern då jag hängde med min granne och klasskompis Eva till olika stall i grannskapet.

ZzzzzW Det här har katten Semlan skrivit, som synes tycker hon att jag borde ägna mig mer åt henne!

image

Jag kommer säkert på fler minnen av liknande slag, visst är det fascinerande! Och jag njuter av att plocka fram dem. Det är det där med att vara minneskänslig som jag skrev om tidigare.

 

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002