Påfylld energi

Igår träffade jag två barndomsvänner i några timmar. Vi har känt varandra i snart 51 år, sedan min familj flyttade från Stockholm till Jämtland. Det dröjer mellan gångerna vi ses, men det är alltid lika kärt och enkelt att ta vid samtalet.

Samtalet kretsade en del kring våra gamla föräldrar (som vi ju också känner sedan barndomen!), våra respektive familjer och så pandemin förstås. Hur den påverkar jobb och annat fortfarande. Jag fick också en del nya tips om utflyktsmål i Jämtland som jag genast skrev upp på min lista över besöksmål i min Grand tour Jämtland som jag vill göra snart.

Vi bjöds på en fantastisk lunchmacka!

Gamla gemensamma minnen är ofrånkomliga samtalsämnen och den här gången pratade vi en del om våra skolresor i 6:an (Kosteröarna) och 9:an (Ängelholm). Så fina och roliga minnen!

Jag insåg att det inte var tröttande att umgås utan att det nästan enbart innebar påfyllning av energidepåerna, och tänker att det beror på att vi känner varandra så väl att jag är mig själv i vårt samtal. Jag tänker inte på att verka något annat, eller hur de ska uppfatta mig. Så skönt och vilsamt. Jag är verkligen tacksam över att ha dessa fina personer i mitt liv!

Utmattningens skuld

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

Min gamla ångestdröm

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Lycka för länge sedan

Idag berättade en god vän för mig om första gången vi träffades. Hon hade nyligen blivit tillsammans med en nära vän till min man (dåvarande sambo). Det var hemma hos oss nyårsafton 1993. Vi stod på balkongen strax efter tolvslaget, och pratade om förhoppningar på det nya året. ”Jag vill bli lycklig” sa min mans kompis. ”Det är jag redan” hade jag svarat.

Det var så fint att få det minnet av henne! Jag minns inte samtalet, men jag förstår precis min känsla. Några år tidigare hade jag varit inne i en djup psykisk svacka med stark ångest. En svacka jag ofta tvivlade på att jag skulle orka ta mig igenom. Här stod jag nu på min egen balkong. Jag hade träffat mannen i mitt liv, och vi skulle gifta oss om några månader. Jag hade precis blivit klar med min utbildning till bibliotekarie, och fått ett vikariat. Vi hade fått en jättefin hyreslägenhet precis där vi ville bo. Livet låg öppet – klart att jag var lycklig!

Vilohelg

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.

 

 

Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Gamla dagböcker

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!