Den spännande fortsättningen och så pensionatet på beställning

Jag ber om ursäkt om min cliff hanger från igår påverkade vissas nattsömn, men nu kan det avslöjas: jag ska starta Språk- & Slöjdkafé! En mötesplats där nya och gamla Väsbybor kan handarbeta och samspråka tillsammans. Biblioteket är helt med på tåget och ställer lokal till förfogande, bjuder på fika och ordnar marknadsföring. Jag startar i september så blir det en testomgång med tio tisdagkvällar. Under förutsättning att jag lyckas ragga fler volontärer. Jag kan inte ta på mig att köra allting själv. Dessutom är ju tanken att det ska vara ett tillfälle att öva på att samtala på svenska, och då behöver vi ju vara några med svenska som modersmål. Så om du bor i Upplands Väsby med omnejd och kan se vad som är bak och fram på en virknål så är du varmt välkommen att höra av dig! Du behöver inte ta på dig att göra så mycket, men det är roligt om vi är flera!

Det här har jag tänkt göra länge, jag har bara väntat på att jag ska känna att jag orkar. För ett par år sedan kunde man anmäla intresse för att bli ihop-parad med en nyanländ person för att träna svenska men framför allt få nya bekantskaper. Jag ville så gärna men det var helt fel tid för mig då.

 

För några veckor sedan var det en läsare av bloggen som hörde av sig och undrade om jag hade någon bild på min mormor och morfars pensionat i Söderhamn. Nu har min moster skickat den enda bild hon har, och här står min morfar vintern 1955-56 utanför Mårtensons pensionat! Det är inte mycket av själva huset man ser, det är bara en litet bit till vänster. Men skylten är ju väldigt stilig! Till höger är annexet där de också hade en del gäster boende. Mina föräldrar gifte sig i Söderhamns kyrka 1962 och hade bröllopsmiddagen här, så jag har några korta snuttar film på huset med den stora trappan.

Jag har också små reklamkort från pensionatet. Visst är det underbart! Propra rum med goda bäddar. Rinnande vatten. Rekommenderas!

Huset revs 1968 och jag har ett svagt minne av att jag slog i en framtand i ett tvättställ där. Tanden ”dog” och blev lite brungrön. Jag minns desto starkare när jag låg och skulle sova en kväll i vår lägenhet i Västertorp. Jag var 6 år och ville för allt i världen att jag skulle tappa den fula framtanden, och så kände jag plötsligt att den var lös! Jag sprang upp och berättade för mina föräldrar – en lyckans kväll!

 

 

Om att arbeta med minnen

Jag lyssnade på radioprogrammet Kropp och själ i P1 för några dagar sedan.  Det var ett avsnitt från 6 mars om den läkande glömskan. Raka motsatsen mot att minnas alltså! Det här är en viktigt sak för mig och något jag tänkt mycket på. Det blir en slags strategisk fråga också. Har jag råd att jobba med mina minnen? Är jag beredd att betala priset för något jag inte är säker på att jag vare sig behöver eller ens kommer att få ut? För att uttrycka mig tydligare: jag har tidigare i livet arbetat mycket med minnen och upplevelser från förr och det kostar på. Till en början, när jag öppnade mig för minnena och släppte fram ångesten, mådde jag betydligt sämre än jag gjort innan. Periodvis har jag levat med nästan outhärdlig ångest. Samtidigt visste jag att det var nödvändigt att gå igenom allt detta för att komma ut på den andra sidan och må bättre. Hur jag kunde veta det med en sådan visshet har jag funderat över. Det var nästan som en instinkt. Jag hade läst grundläggande psykologi på universitet och hade ett hum om hur vi funkar, men det var också något annat. Jag kunde frammana en styrka och kan så här efteråt se mig själv stående som en vågbrytare i det stormiga havet. Var fick jag den styrkan ifrån? Jag var ensam och vågade inte riktigt prata med mina nära om det. Jag orkade bara vara stark för mig själv och hade inte kraft att ta hand om deras oro.

Nu finns minnen i närtid som jag undrar om jag behöver ta itu med. Jag tror inte att jag kommer att störtdyka så mycket, men en förhöjd ångestnivå får jag räkna med och jag är inte så säker på att jag är beredd att ta det. Just nu är jag så lycklig över att må så pass mycket bättre att jag inte vill peta hål på den bubblan!

En sak de pratade om i radioprogrammet var just att inte minnena ska ta överhanden, utan att man kan gå vidare i livet med vetskapen om vad man varit med om men med en minnesbild som inte tagit en i sitt grepp. Och det är väl där jag står och vacklar. Ska jag låta det vara eller kan det växa med tiden och komma tillbaka och bita mig i svansen?

Eksem

Jag upptäckte att jag fått rejält med eksem i knävecken – området är stort som ett tefat: rött och torrt men kliar bara lite. Jag hade födoämnesallergi med eksem som barn, och en hudläkare – som jag fick remiss till för en del år sedan då jag fått ett riktigt aggressivt eksemutbrott över i stort sett hela kroppen – sa att eksem är min kropps sätt att reagera på när det blir för mycket. Den gången var det stress, men nu vet jag inte varför jag fått det. För en vecka sedan fick jag lika stora partier med eksem på insidan av låren, men lyckades få bort det genom ihärdigt smörjande med kortisonsalva som jag har och använder vid behov. Jag gör samma sak nu så jag hoppas att det försvinner snabbt.

Jag har ett litet batteri med olika kortisonpreparat som jag tar till när eksem blossar upp någonstans. En mer försiktig variant till den ömtåliga huden runt ögonen där jag får eksem ibland, två starkare salvor till mer tåliga delar av kroppen samt en vätska till hårbotten när jag får anfall där. Tur att det finns!

Jag har broderat en del på ylle de senaste dagarna. Det är så himla kul och tillfredsställande att se hur det växer fram! Ett så tacksamt material att jobba med, både klädet som är bottentyget och garnerna. Jag repar ofta upp och gör om eftersom jag vill vara riktigt nöjd. Mönstret hittar jag på allt eftersom, det finns ofta ingen helt färdig plan från början. Stygnen gör jag efter eget huvud men de baseras förstås på befintliga stygn så som kråkspark, och så franska knutar förstås – de får alltid vara med! Jag har också sytt på en del pärlor. Så här är den nu: nåldynan jag påbörjade på workshop med Anna Wengdin på Syfestivalen. Bottentyget är ett annat och garnerna också. Men bakstycket i skinn och stoppningen fick jag med mig från workshopen. Och så inspirationen förstås! Jag är jättenöjd!

 

 

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 2

Musiken fick inte plats i första inlägget men för mig, liksom som många andra, är musik viktigt. Inte så att jag håller mig uppdaterad om ny musik. Jag är lyckligt lottad med människor omkring mig som ger mig tips. Framför allt min man som själv spelar gitarr och trumpet, men också sjunger väldigt bra. Han gillar de flesta genrer och jag ber ofta honom sätta på musik när jag vill lyssna, det blir ofta bäst! På senare tid har han till exempel hittat Glen Campbell, Maria Muldaur och Andrew Bird som jag älskar!

Vi var båda stora fan av Frank Zappa när vi träffades. Två gånger har vi varit på sonen Dweezil Zappas konserter när han spelar pappa Franks låtar.

Min syster är också en viktig musiktipsare, underbara Rufus Wainwright hittade jag genom henne och det var hon som trodde att jag skulle gilla A Camp som är något av dem jag lyssnat mest på på senare år, liksom Cardigans.

namnlöst-50Ett minne av musik som empowerment: jag ska representera biblioteket i kultur- och fritidschefens ledningsgrupp (jag jobbade då på Sollentuna bibliotek). Jag vet att det kommer att bli ett möte då jag behöver stå på mig, och jag laddar på vägen dit genom att lyssna på King Crimson The Great Deciever på hög volym i hörlurarna, samtidigt som jag upprepar mantrat för mig själv: jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom. Musiken får mig på stöddigt humör och stärker mig. Jag minns inget av mötet men jag minns känslan jag fick av musiken.

För tillfället lyssnar jag mycket på Rigmor Gustafssons skiva When you make me smile. Jazzpop kan man väl karaktärisera det som, påminner mycket om Rebecka Törnqvist som jag lyssnade mycket på för en del år sedan.

Avslutningsvis två skivor jag ständigt återkommer till: Parallell lines med Blondie med en av de vackraste textraderna jag vet – ”I will give you my finest hour – the one I spent watching you shower”, och Hunky Dory med David Bowie. Jag älskade Liv på mars med Annifrid Lyngstad och hörde en dag till min förvåning en man sjunga den på engelska!

Här är den i den oförlikneliga Auroras version som hon avslutade konserten med som jag var på i vintras:

 

 

Ännu ett sinnesminne!

Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!

image

Minnen av sinnen

Idag har jag tänkt på minnen som härrör från sinnesintryck. Det började med att jag berättade för min mamma om ljudet av bladsus genom det öppna fönstret i mitt rum på Biskops Arnö. Att det påminde mig om samma ljud i min systers sommarstuga i Söderhamn skärgård. ”Ja, det skrev du om i bloggen” sa mamma. Hm, minnet är kort. Jag kom på flera såna minnen av sinnesintryck:

Smaken av en sockerbit doppad i kaffe. När jag var fyra år bodde jag en sommarmånad hos min farmor och farfar på den gård de arrenderade i Mälgåsen i Jämtland. På morgnarna väckte farmor och jag farfar med kaffe på sängen, och då fick jag doppa en sockerbit i kaffet och suga på. Jag kan framkalla den stunden på ett ögonblick med den smaken!

Ljudet av morfars steg i källartrappen i Vallrun, deras hus i fjällen. Tunga jämna steg som hördes ofta. Han var nere i källaren och fixade med pannan eller något annat kollijox, det var alltid nånting på gång. Också ljudet av dörren från farstun in till köket. Den dörren var oftast stängd för värmens skull.

Ett annat ljudminne är från huset i Söderhamns skärgård. Det är ett särskilt ljud när man går in i det lilla köket. Det är dels hur själva steget på golvet låter, men det är också en annan slags ljud i det rummet. Det är inte enbart ett minne utan jag upplever det varje gång jag är där. Men det är förknippat med så mycket underbart från tidigare vistelser! Även den lätt burkiga ljudbilden i den branta trappan upp till övervåningen här hit. Och hur det låter när mamma frenetiskt pumpar igång fotogenköket! Ljud jag kan framkalla när som helst.

Ett doftminne jag upptäckt på senare tid är när jag borrar in näsan i hästpäls. Den doften gör att jag slängs tillbaka till 11-12-årsåldern då jag hängde med min granne och klasskompis Eva till olika stall i grannskapet.

ZzzzzW Det här har katten Semlan skrivit, som synes tycker hon att jag borde ägna mig mer åt henne!

image

Jag kommer säkert på fler minnen av liknande slag, visst är det fascinerande! Och jag njuter av att plocka fram dem. Det är det där med att vara minneskänslig som jag skrev om tidigare.

 

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002

Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

Minneskänslig

Jag läste alldeles nyss en väns inlägg på Facebook. Hennes dotter sa att hon var minneskänslig. Jag tar mig friheten att ta till mig det ordet och göra det till mitt också. (Det är ju så språket förändras och växer till.)

Det känns mycket bättre att vara minneskänslig än nostalgisk. Kanske för att ordet nostalgisk är belastat med sentimentalitet. Men jag är alla de där sakerna. Älskar att sitta och minnas tillsammans med andra. Gamla fotografier med sina berättelser. Eller som i somras när jag åkte runt tillsammans med min pappa i hans barndomstrakter i Jämtland. Se spår i landskapet där inget hus fanns kvar. Prata med de som nu bor i huset han föddes i. Se forsen han flottat timmer i. Min farfars namn i förteckningen över flottarna i den lilla flottarmuseet.

Det är ju pappas minnen men jag är känslig för dem med! De är en del av mig och det är här känsligheten kommer in tänker jag: hans minnen fyller mig med vemod, sorgsenhet och en känsla av samhörighet. Jag har inte bott i Jämtland på över 30 år. Jag bodde där mellan 6 och 18 års ålder, de viktiga formande skolåren. Jag känner ingen längtan att flytta dit alls, men jag känner en släktskap med landskapet, med människorna, med dialekten, med tempot. Jag är minneskänslig.

cropped-IMG_837711.jpg