Hemmaliv

Jaha, nu ligger jag här i soffhörnet igen. Jag pendlar mellan känslor av hopplöshet – kommer jag någonsin att bli frisk? – och mer resignerat lugn. Hopplösheten väcker ångesten till liv och då går jag och lägger mig under kedjetäcket. Jag har sovit en del på dagarna, och det är skönt.

Tankarna går runt runt. Vad är det jag missar? Måste jag förändra mitt liv mer i grunden? Jag kanske inte orkar med ett jobb som det jag har, utan skulle jobba mer med händerna? Det är ju fåfänga tankar – jag har ju ingen sådan utbildning – men jag dagdrömmer om att baka bröd, binda buketter eller arbeta på bondgård. Jag har tittat en del på snälla program på SVT Play de senaste dagarna, till exempel Sommartorpet från 2001, Trädgårdstider, danska Hundra procent bonde (Bonderöven!) och på TV 4 min favvo: Mandelmanns gård. Det är förstås en romantisk dröm att kunna förändra livet så radikalt och dessutom ha en inkomst. Det är det som är haken: jag och familjen ska ju kunna leva också. Men jag kan ju inte ha det så här resten av mitt arbetsliv heller! Jag fyller 55 år i år och räknar med att arbeta i minst 12 år till. Eller tänker jag fel?

Igår fick jag för mig att gå in i verkstan. Kanske jag skulle kunna påbörja ett nytt broderi? Något att ta med mig till soffan och sy på emellanåt? Men jag blev alldeles tung i hela kroppen när jag satte mig i stolen, så jag gav upp idén. Som jag skrev häromdagen så krävs det mycket energi att komma igång med något nytt. Jag måste fundera ut vad jag vill göra, skissa mönster och bestämma mig för färger. Det får vänta.

Jag har stickat en del på min gröna linnetröja. Nu är den ena ärmen snart klar och sedan är det dags för den andra, och så montering förstås.

 

 

Svar på tal

Bara för att jag skrev om avsaknaden av mjuka värden på slalomskidor – jag nämnde just fjärilar – så såg jag vid två tillfällen rosa skidor med just fjärilar på! En hel svärm av fjärilar i ljusblått och vitt som bredde ut sig över hela skidan. Jag såg också skidor med regnbågen på, och rosa skidor med ljusare rosa organiskt mönster. Där fick jag så att jag teg. Men fortfarande är denna typ av färger och mönster högst ovanliga.

En härlig sak med skidåkning är att det verkar vara en sysselsättning som lockar fram mäns glammiga sida. Kombinationer som knalligt orange jacka till lysande gröna byxor, turkos jacka till limegröna byxor och tomatröd jacka med orangea detaljer till gula byxor är plötsligt helt enligt normen. På män. (När vi var på hotellet i Agadir konstaterade vi att om vi fått en tia för varje man i rosa shorts eller skjorta som vi såg så hade vi kunnat köpa en väldans massa keramik! Det är något med golfande män och rosa.)

Hur som helst njuter jag av alla dessa förgkombinationer och bestämde mig raskt för att sy på gula detaljer på min röda skidjacka.

Skidåkningen fick en baksmälla inte bara i form av onda knän och stela benmuskler, utan även ett rejält skov av WED/RLS idag. Många olycksbröder och -systrar vittnar om att hårdare träning inverkar triggande, medan lättare motion bara är bra. Jag gissar att mina nerver fick lite mer än de tålde i helgen.

Till mina jobbiga nerver kom som ett brev på posten en hel del ångest under senare delen av dagen, när jag var på hemväg. Kvällen blev ganska jobbig men jag försökte döva allting med att brodera vidare på min Litskudde. Det är inte mycket kvar på själva framsidan, tror jag i alla fall. Jag har inte tittat så mycket på helheten ännu, det ska bli så spännande att se hur den blir!

I morgon ska jag jobba hemifrån, och det känns bra.

Njuter av det vackra

Jag måste visa några bilder av hur vackert här är! 

En i personalen sa att det är för kallt för marockaner nu, att den bästa tiden är april. Men vi tycker att det är väldigt behagligt nu med lite mer rimlig värme. Dessutom är det skönt med lågsäsong och lite färre gäster.

Jag mår huvudsakligen väldigt bra här. Jag får sekundsnabba ilningar av ångest men de kommer sällan. Krypningarna i benen har hållit sig på uthärdlig nivå. I morgon ska vi delta i vattengympan som är en gång om dagen och avslutas med zumbaliknande dans – det ser så härligt ut och då deltar ett helt gäng av den unga roliga personalen.

Nu vill jag åka!

Jag är så himla sugen på att resa iväg nu och det är faktiskt bara två dagar kvar! En arbetsdag till innan jag är ledig i en vecka i Agadir! Packningen är påbörjad, och allt praktiskt är ordnat.

Det har varit några jobbiga dagar men det beror inte på att jag arbetat. Igår hade jag ovanligt mycket krypningar i främst benen, som inte stillade sig förrän till kvällen. Det tog mycket på mina krafter, det kände jag. Idag kändes det inte av så mycket men jag blev lite trött i hjärnan på eftermiddagen och hade svårt att fokusera. Det gjorde mig nedstämd att jag kände mig så korkad rent ut sagt. Den svåra känslan av hopplöshet kom över mig.

På hemvägen fick jag lite ångest och ringde min syster för att ha sällskap per telefon på pendeltåget. Det kändes bättre när jag kom hem. På en tiogradig ångestskala var det inte mer än en tvåa eller en trea, men tillräckligt för att dra ner mig.

Jag repriserar den lilla kudde jag gjorde till min mamma i våras.

Jag tänker mycket på yllebroderi nu, på vad jag ska göra härnäst. Det känns väldigt roligt! Jag minns inte om jag redan skrivit det: jag ska på en heldagskurs i yllebroderi i februari för min kursledare på växt- och skrotfärgningen sommaren 2017. Hon heter Elisabet Jansson och har en fin blogg som heter Textila inslag – kolla gärna in den! Det ska bli jättekul att få lära sig lite mer och att inspireras av andra på kursen!

Tryck

Nu ikväll mår jag ganska bra. I synnerhet i jämförelse med tidigare idag då jag hade en lågintensiv ångest i flera timmar. Tunga tankar som krävde en del självövervinnelse. RLS/WED har varit lite mänskligare idag i alla fall.

Men jag fick lite sug efter verkstan till slut, och den där känslan av att VILJA göra något är oerhört viktig. Att inte tycka att allt är mer eller mindre likgiltigt. Depressionens mörka mörka sida, som kräver och kväver. Ibland drar skapandet i verkstan upp mig, men en del dagar räcker ingenting.

Idag har jag i alla fall testat ett nytt linoleumtryck som jag påbörjade i somras, och gjorde klar tidigare i veckan. Jag blev riktigt nöjd med min fisk!

Jag har flera svarta anteckningsböcker som jag tänkt trycka på, och då behöver jag vit färg. Efter idogt letande hittade jag till slut en slatt, och det räckte till ett tryck.

Jag fick lite mer energi på kvällen och rotade runt bland sånt jag gjort för att välja ut vad jag ska ha med på julmarknaden. Jag har inga illusioner om att sälja så mycket men vill försöka få till ett snyggt bord med lagom mycket saker.

Jag har gjort så himla många mycket saker med olika material och tekniker, mycket bara för att jag kunde och ville testa. Inte konstigt att jag fick tennisarmbåge! Här är rosor av filt som flöt upp idag:

 

Kortslutning

Jag sökte en lång stund efter en rubrik till detta inlägg, och kom till slut fram till KORTSLUTNING. Det får duga, i brist på bättre ord, för det jag känner nu. Jag har haft många nervryckningar i benen de senaste dagarna, och idag undrar jag verkligen vad folk omkring mig trodde att jag höll på med. Jag spände och masserade muskler i framför allt vänster ben för att häva de obehagliga pirrningarna och försöka hindra ryckningarna. Jag blir trött och jag blir arg, men mest blir jag rädd. Vad händer nu? Blir jag sämre i RLS/WED igen? Kan jag öka dosen på medicinen, eller prova någon annan? Handlar det om samma sak som hände med min förra medicin Sifrol – att jag fick för stor dos och mådde bättre av att trappa ner, så kallad augmentation? Jag har bestämt mig för att kontakta neurologen jag träffade förra hösten, men vill först avvakta i ett par veckor för att se om inte den ökade dosen ger effekt. Jag orkar faktiskt inte med det här.

Ångestnivån är förhöjd, troligen mest på grund av RLS/WED. Jag blir trött och har ingen ork över för verkstan som jag längtar till. Just nu är det så stökigt där eftersom jag har för lite plats för alla grejer och inte kommit mig för att göra något åt det, och då blir det ännu lite motigare. Jag inbillar mig att jag skulle kunna slå mig ner en liten stund i alla fall, om jag inte behövde gräva mig fram först.

Jag har faktiskt tagit semester en dag och kanske blir det en till i november. Jag behöver extra ledigt för att få något gjort till julmarknaden. Jag är inte orolig för att ha saker att sälja – jag har en del som är färdigt eller går snabbt att få klart – men jag har en del idéer som jag vill testa och framför allt vet jag att jag skulle tycka att det vore så KUL! Kul att sitta där och göra grejer, planera hur bordet på marknaden ska se ut och skriva listor över saker att ta med (tidningar att stå på som isolering mot den kalla marken!).

Att det blev just kortslutning som fick symbolisera det jag känner, är vid närmare eftertanke inte helt rätt. Jag är inte helt körd ännu! Men det är som att tio tankar och känslor går genom huvudet samtidigt, och en del gör mig glad men andra gör mig förtvivlad. Det är ingenting jag kan ta på riktigt, det är undanglidande tankar eller snarare känslor. Jag får också lätt panik vid tanken på vad det är som händer. Min stora överskuggande rädsla är ju att jag ska bli sjuk på nytt. Inte för att jag tror det – det gör jag faktiskt inte – men konsekvensen blir så stor om det händer. Jag tänker ofta på att jag liksom balanserar mellan olika bråddjup, och den yta där jag är trygg och säker är inte så stor. Förut beskrev jag det som att jag inte hade några marginaler alls, att jag gick på fäljarna. Nu har jag marginaler, men de är fortfarande högst begränsade.

Jag och min syster var hos vår pappa i Jämtland i helgen. En skön och avslappnad helg. Den här bilden har han på väggen: Pia 10 år. Vi var hos fotografen och jag minns att jag hade bestämt mig för att le med stängd mun för att inte visa mina skeva framtänder. Men fotografen lurade mig att skratta och det blev ju fina bilder tycker jag idag! (Därefter följde fem år av tandställning …)

Igenkänning

Vi pratade om tv-program på jobbet häromdagen och jag berättade att jag älskar Sofias änglar på Kanal 5. Det är ett så kallat reality-program där hantverkare åker hem till familjer som drabbats av svåra saker i livet, milt uttryckt: svåra sjukdomar i familjen, förlust av ett barn eller att en av föräldrarna gått bort. Familjens hem är i stort behov av renovering och upprustning men orken och pengarna är slut. Inte sällan finns behov av kristerapi eller annan samtalsstöd för att komma vidare i livet.

Det tv-teamet gör är att de drar ihop ett stort gäng hantverkare och så kör dom järnet hemma hos familjerna. De lagar och bygger, målar och tapetserar och avslutningsvis fyller de rummen med nya möbler och saker. Om familjen har behov av något särskilt så ordnar dom det: allt ifrån att få matkassar hemlevererade till hjälp med körkortet. De företag som är inblandade sponsrar.

Varför älskar jag detta så till den milda grad att jag sett alla tio säsongerna en gång, och ser nu om dem igen? Det är inte likt mig, jag brukar inte titta på andra snyftprogram, om jag nu får sätta den etiketten på denna genre. Men här finns en värme från snickaren Mattias, målaren Jonnie och programledaren Sofia till de drabbade som faktiskt berör mig. Det är ett allt igenom snällt program med många kramar. Men jag tror också att det är något med att dessa familjer verkligen hamnat så långt ner man kan – i djup sorg och saknad, rädsla inför en oviss framtid och svarta hopplöshetskänslor. All den handlingsförlamning de beskriver. Jag vet inte hur många som säger i programmet att ”det tog stopp”. Jag tror att den känslan är svår att begripa om man inte själv har upplevt den. Att det bara inte går att ta sig själv i kragen och steppa upp, lägga på ett kol eller sparka sig själv där bak. Det Går Inte.

Utan jämförelser i övrigt kan jag känna igen mig i deras känslor. I att befinna mig på en gräns för vad jag orkar med och står ut med. Långa tider utan ljusning i sikte, och när det uppstår ett litet hopp så släcks det igen. Med stor oro inför framtiden: kommer situationen att lösa sig och kommer jag någonsin på fötter? Kommer jag att må bra igen? Orkar jag ta mig upp? Kan jag ta mig förbi hopplöshetens svarta hål?

I Sofias änglar får jag om och om igen se hur hopplöshet vänds till något som kanske till och med kan liknas vid tillförsikt. Det är väl inte så konstigt att jag vill titta på det?

 

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Bästa yogapasset ever!

Jag har varit hemma och försökt vila mig i form idag också. Stickat en del och tittat på Modern family på Netflix – den får mig ofta på gott humör. Jag sov middag utomhus. Det är tredje gången jag sover ute i år och det är inte maj ännu! Det är så otroligt mysigt när jag virar in mig i filten och ligger och blundar. Jag andas långa djupa andetag som på yogan, och till slut somnar jag.

Apropå yoga så var det dags för veckans mediyoga-pass ikväll. Jag hade ett litet men påtagligt ångestpåslag i början av passet, men sen var det som att obehagskänslan försvann. Den rann av mig, så underbart! En av övningarna som jag tidigare tyckt varit ganska jobbig – eller i alla fall ingen favorit – tyckte jag var riktigt vilsam idag! Det var det bästa yogapasset jag varit på!

Det som inte försvann däremot var den ökade känningen av WED/RLS. Tyvärr har det blivit lite sämre, och igår kväll ökade jag på medicindosen lite. Jag tar Gabapentin tre gånger om dagen, och neurologen sa att om jag behöver öka dosen så är det bästa att dubblera vid den tidpunkt på dagen då det är som värst. Om det går bra på förmiddagen men blir sämre på eftermiddagen kan jag stå kvar på en kapsel på morgonen, men ta två kapslar klockan 14 och eventuellt även dubblera kvällsdosen. Jag provar och hoppas på det bästa. Det finns inte med i min planering att jag ska få mer känningar av detta elände! Jag har i det närmaste varit symptomfri sedan jag bytte medicin, och det har varit avgörande för att jag mått så mycket bättre under vintern. Avgörande för att jag ska orka jobba 75 % och snart också 100 %.

Syrenknopp

Min psykiater ringde idag och sa att han pratat med överläkaren som tyckte att jag ska stå kvar på samma medicindos som nu, och så får vi utvärdera vid återbesöket som är inbokat till i mitten av maj. Jag frågade om jag kan ta en extra Oxascand om jag får ångest, men han sa att det vore bra om jag är försiktig med den medicinen eftersom jag haft den i tre år nu. Den ska egentligen bara användas kortare tid sa han. Jag fick den för att kunna sova hela natten eftersom jag tidigare vaknat ofta och haft svårt att somna om. Vi ska prata om alla medicinerna när vi ses.

Jag påbörjade ett armband i vadmal idag men är inte säker på hur det ska bli än.

Då nu återstår att hoppas på det bästa, lite magiskt tänkande kanske skulle göra susen.