Återhämtning

Jag ägnar helgen åt återhämtning, mer än vanligt. Veckans eskapader har satt sina spår. Jag känner mig också missmodig och lite orolig över Försäkringskassans samtal, och det brev som kom igår med önskan om komplettering av läkarintyget. Som jag skrev häromdagen vill FK att min nya läkare ska skriva den kompletteringen, och jag ska träffa honom på onsdag så det passar i och för sig bra. Jag försöker intala mig att det bara är ett dåligt skrivet intyg Som är anledningen till att FK vill ha komplettering, men kommer inte ifrån tanken att FK drar åt snaran nu. De vill ha en prognos för återgång i heltidsarbete i intyget. Det vill jag också. Det vore fantastiskt att se ett slut på detta elände och återfå krafterna!

”Vad är det som gör att patienten inte klarar de sista fyra timmarna på arbetet?” är en annan fråga som FK ställer. Jag kan berätta att efter 3,5 timmes arbete, då jag åker hem de allra flesta dagar, är jag så trött att det känns som att jag gett allt. Att det inte finns mer att pressa fram ur mig. Huvudet känns överfullt av intryck och jag måste bort. När jag vilat hemma i ett par timmar arbetar jag en halvtimme till – svarar på e-post och en del annat.

Nu ska jag sova middag. Här ett tyg jag är väldigt nöjd med. Det är tryck av vårt vildvin på linne. Skal och kärnor av avokado samt lite rödlöksskal i vattnet. Den första bilden är hela tyget, och sedan kommer detaljbilder.

Inga hål

Jag var på det årliga besöket hos tandläkaren idag. Jag har inte haft hål i tänderna sedan jag var barn tror jag, och av ren skräck för att laga hål (eller något värre!) sköter jag mina tänder noggrant – tandtråd varje dag och eltandborste.

En av mina mediciner har muntorrhet som biverkan och periodvis (lustigt nog) är jag väldigt torr i munnen. Då är det risk för karies, och förra året rådde tandläkaren mig att börja fluorskölja, så det har jag gjort en del sedan dess. Jag hade en del funderingar på Citrullinet också. Det är väldigt sött men framförallt ohyggligt surt (bara nu när jag skriver om det så drar det i käkarna!). Jag antar att det är sötningsmedel och inte socker, men syran är inte så bra för tänderna.

Jag var med andra ord lite orolig för om jag fått hål, men tandläkaren var väldigt nöjd med mina tänder och jag kunde andas ut. Jag behöver inga fler problem!

En väska jag sytt av kraftigt oblekt linnetyg, och tryckt linoleumtryck på. En svägerska ska få den i present.

En väska jag sytt av kraftigt oblekt linnetyg, och tryckt linoleumtryck på. En svägerska ska få den i present.

Så senaste rapporten från växtfärgningen. Igår trotsade jag regnet och åkte runt och letade efter gullris och renfana i första hand. Jag plockade också rallarros, som jag redan torkat till att ha i vinter, men jag vill gärna prova det redan nu. Någonstans har jag läst att de ståtliga tistlarna med punkiga lila toppar – brudborste – ska ge bra färg, så det plockade jag också. Men när jag senare på kvällen gjorde ett bad med tistlarna så blev det ingen färg alls, så jag körde alltihop en timme till med renfana i vattnet. Trots allt detta syntes det knappt någon som helst nyans på tygerna, med undantag av yllebiten som fick en trist brungrön färg. Sånt som händer, tröstade mig min kursledare och funderade på om det kanske gått bättre om jag tagit med rost i badet.

Ikväll var jag trött efter att både ha jobbat och varit hos tandläkaren, men jag kunde inte låta bli att köra ett växtbad! Jag plockade några vackra blad och la dem i rostvatten någon timme. Senare på kvällen satte jag på en kastrull med rallarros och gjorde i ordning några paket. Nu har det kokat i en timme och jag ser att de i alla fall blivit färg. Jag ska låta det ligga till i morgon, så får vi se vad det blev!

Ännu ett brev med oro

Häromdagen sa jag till min man att jag ofta fantiserar om att det ska komma ett brev med något som ändrar våra liv, eller åtminstone innebär något stort och spännande – oklart vad – när jag vittjar brevlådan. Men det brukar bara vara den vanliga mixen av Amnesty, Nordea och erbjudanden om att lägga om taket.

Vi glömde att kolla brevlådan i fredags, och igår lördag när min man hämtade posten skämtade jag och frågade om det var något revolutionerande spännande bland breven. ”Du har fått brev från Försäkringskassan” sa han. Det kom från den handläggare jag pratade med i onsdags, och meddelade att mitt läkarintyg behövde kompletteras. Min läkare hade inte beskrivit tillräckligt väl vad jag inte klarar av på grund av diagnoserna.

IMG_3264Jag tycker det är märkligt att hon inte sa något när hon ringde till mig! Det här brevet måste hon ju ha skickat i samband med samtalet. Jag förstår på ett sätt vad hon menar, min husläkare skriver inget vidare och när han lägger till saker blir det till slut ett nära nog obegripligt lapptäcke av alltihop.

Jag var så glad igår. Kände mig ganska pigg, orkade saker. När jag såg brevet skulle precis våra goda vänner komma till oss på middag. Jag la det åt sidan och bestämde mig för att inte oroa mig, åtminstone inte under kvällen. Och jag kunde släppa det, men precis när gästerna gått poppade det upp i huvudet.

Jag ska ringa doktorn i morgon och erbjuda mig att återigen skriva om intyget så det blir begriplig svenska och relevant för frågeställningen. Det är ju hans ord ändå, jag hjälper honom bara med att formulera dem.

Nu ska jag försöka att lägga brevet långt bak i minnesbanken idag och njuta av ännu en sommardag.

Dags för psykologbesök

I morgon bitti ska jag till psykolog Siri inne i stan. Jag ser mycket fram emot besöket och har förberett mig en del genom att skriva sånt jag vill prata om. Samtidigt är jag lite nervös inför att åka in till stan. Även om jag blivit snäppet piggare varje dag de senaste dagarna så har jag inte varit ute bland folk på ett tag. Men jag vet att det kommer att gå bra, egentligen! Jag ska åka till min mamma efteråt och vila där innan jag åker hem.

Jag testade ju att gå upp i dos av Sertralin, men funderar på att trappa ner igen. Jag märker ingen positiv effekt, men har däremot ökad ångest och muntorrhet – båda vanliga biverkningar. Jag ska ge det några dagar till, det tar lite tid innan effekten kommer.

Mina pippifåglar är populära på Instagram! Här är dagens partypingla och gårdagens Mycket Viktiga Fågel.

IMG_1455

IMG_1449

Ett försök att förklara

Jag är sjukskriven på heltid igen sedan i tisdags. Jag jobbade på måndagen men det gick inte alls bra. I torsdags skrev jag texten nedan, mest för att reda upp för mig själv hur jag mår just nu.

imageJag känner mig så glad över allt gensvar nu när bloggen finns på Facebook, men samtidigt är det lite läskigt att få mer klart för sig hur många som läser och vilka ni är. Å andra sidan har jag enbart fått positiva reaktioner så jag vet inte vad jag är rädd för. Jo det gör jag – jag är rädd att verka gnällig, självupptagen och att be om medömkan. Så nu lägger jag ansvaret på DIG som läser: jag utgår ifrån att du läser om du vill.

Här kommer texten:

Jag ska försöka beskriva hur jag mår, hur det känns i kroppen.

Det är en känsla i benen som gör att jag har svårt att hålla dem stilla, eller åtminstone låta blir att spänna musklerna i dem. Inte direkt pirrningar men nånting ditåt, obehagligt. Ofta är den känslan i större delen av kroppen och inte enbart i benen, men om det bara är på ett ställe så är det smalbenen.

Kroppen är utmattad. Jag går långsamt eftersom det känns som att nästan all ork är borta. Ibland känns det nästan övermäktigt att göra någonting alls. Jag upplever det dels som att kroppen är trött, men också som en signal från kroppen att jag ska ta det lugnt. Att det är det jag behöver nu. Jag skulle önska att alla omkring mig, från FK till jobbet till familjen sa till mig att släppa ALLT. Inte känna några som helst krav på att prestera något eller känna en tidspress, som t ex att sjukskrivningen går ut om en månad och att jag då inte vet någonting om hur det blir. Jag vill helst inte ens vara en del av lösningen. Kan nån annan fixa?

Jag har ångest, vilket fysiskt ter sig som en allmän obehagskänsla i kroppen och dels en känsla i bröstet, huvudet och ansiktet. I magen finns en obehagskänsla som gör att jag spänner även de musklerna. Psykiskt är det en känsla av att jag vill bort bort bort. Bort från mig själv.

Inser att jag andas grunt, ska försöka tänka på det.

Jag får också en känsla av lätt panik av att det är människor omkring mig, jag vill helst vara ensam. Minsta fråga känns som en press och krav på mig.

Jag tänker på saker jag ska göra och blir stressad av tanken på att det överhuvudtaget finns sånt, t ex att jag ska åka till doktorn idag. Jag fick ett mejl med en återbudstid till sjukgymnasten nu på morgonen, men jag kände direkt att det blir för mycket med två saker på samma dag med bara ett par timmar emellan. Skönt att jag kunde släppa pliktkänslan och tacka nej.

Mitt minne är påtagligt påverkat. Jag får en tanke och i nästa stund är den helt borta. Inte så som vem som helst kan glömma, utan på ett nästan kusligt sätt.

Ett exempel på hur hjärnan inte funkar: sista dagen jag jobbade, måndag 3 januari, skulle jag jämföra två dokument jag skrivit om samma sak för att se att jag fått med allt i det ena och kunde kasta det andra. Det gick en liten stund, men så blev det med ens alldeles blankt i skallen. Alltså helt blankt. Tomt. Jag kunde inte hålla reda på vad jag skulle göra, visste inte vilket dokument som var vilket eller hur jag skulle gå till väga. Hjärnan hade lagt av, kanske en signal som när kroppen blir så där trött och långsam. ”Gå hem!”

Oro. För att Försäkringskassan ska krångla och inte godkänna läkarintyg, oro att jag aldrig blir frisk, oro att det aldrig löser sig på något bra sätt här hemma, att de tröttnar på mig på jobbet, att de måste ordna på annat sätt för barnverksamheten när jag är borta så mycket.

Förut, t ex för ett år sedan, kände jag ändå ett hopp om att det skulle bli bättre. Det fanns en lösning för familjen som skulle funka på lång sikt. Men det blev inte som vi planerat, och mitt hopp för mitt tillfrisknande är nästan borta. Kanske det är en del av att jag mår sämre?

Ska det vara så här?

Jag försökte ta en promenad med min jullovslediga dotter idag, men jag orkade inte. Hela kroppen sa ifrån. Jag har sovit en del, och legat i soffan tillsammans med katterna,

Det är ju inte som att detta är mitt första bakslag. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag får acceptera att jag inte orkar. Ska det vara så här jämt? Snart är det två år sedan jag arbetade heltid senast, och det var inte mer än några få månader då heller.

Det blir ett kort inlägg idag, hjärnan är inte riktigt med.

image

Det går bakåt :(

I förra veckan försökte jag mig på ett möte med en kollega som inte gick något vidare, som jag skrev häromdagen. Tankarna klafsade omkring i gröt, och ville inte inordna sig i rader av vettiga ord.

Jag kände mig orolig igår och undrade hur det skulle gå att arbeta idag. Jag tog det lugnt, satte inte upp några mål för dagen utan jobbade på lite stillsamt. Men det var bara att inse, jag kunde inte tänka. Jag åkte hem och däckade. Sov lite och låg med en kudde på huvudet för att stänga ute intryck. Jag orkade inte laga mat, och sa tydligt till barnen att jag mår sämre och att de måste visa mer hänsyn än vanligt.

image

När jag kommit upp ur det värsta hålet tittade jag lite i en bok jag lånat, Tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa av Åsa Kruse. Jag slog upp delen där hon skriver om bakslag, men kände mig bara arg och frustrerad eftersom det handlade om att ta tag i de redskap man lärt sig och som skapat förändring. För mig går inte det! Jag har försökt skapa förändring men det är inte jag som rår över det!

 

Jag har tänkt mycket på gränser på sistone. Var går gränsen för när jag ska sätta stopp och backa? Jag skrev om det häromdagen. Nu verkar min kropp sätta p för mig i alla fall. Benen är sega, tunga och trötta, tanken står stilla och det tjuter i öronen. Kroppen har lagt av, för stunden.

Orolig, hur ska jag veta?

Igår var jag på jobbet på förmiddagen. Jag och min kollega hade möte om vårt gemensamma projekt och om hur vi ska lägga upp arbetet under våren så det blir hållbart. Vi kommer att få flera nya kollegor och en ny chef inom kort, vilket vi ser fram emot men inser också att det kommer att ta mycket tid.

Jag kände mig trött och trög i huvudet under mötet, och blev frustrerad över att jag inte var mig själv. Eller rättare sagt, att jag inte var den jag ville vara – pigg och smart. På väg från jobbet kände jag mig ledsen och orolig. Jag trodde att jag var piggare än så här. Jag känner mig vilsen – hur ska jag veta hur jag ska göra? Kroppen säger att jag ska vila, och den brukar ha rätt. Men jag vill verkligen undvika att bli sjukskriven på mer än 50 % igen.

Jag försöker ta reda på hur det ska kännas: är det ok att jag mer eller mindre varje dag känner mig på gränsen till vad jag orkar? Att jag ibland måste ligga i vilrummet innan jag kan åka hem, och att resten av dagen tillbringas i soffan?

Jag tänker långsiktigt – kan det skada tillfrisknandet att jag pressar mig, eller är det ok eller rent av bra?

Jag hade en tid hos psykolog Siri före jul, men hon blev sjuk och skulle höra av sig senare. Det är nog hon som kan svara på mina frågor bäst. Jag hoppas få träffa henne snart.
image

I morgon är det nyårsafton och vi ska fira med våra goda vänner som vanligt. Jag var lite tveksam först, men kom på att de är så nära vänner att jag kan gå och lägga mig att vila eller rent av att sova när de är här. Vi har knytkalas så allt ligger inte på mig, och jag har planerat mat som går att göra i ordning i förväg. Strategisk nyårsafton!

Nu lägger vi skit-året 2016 bakom oss, och hälsar 2017 välkommen med en sträng förmaning om att rätta till allt!

Gott nytt år!

Forskning om RLS/WED

Det pågår ett forskningsprojekt om RLS/WED för att försöka hitta diagnosverktyg och lindring för drabbade. Så lycklig jag blir! Det är Karolinska Institutet KI, KTH och Stockholms läns landsting som driver projektet tillsammans med Stanford University i USA. Jag försökte anmäla mig till projektet men det visade sig vara för sent. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det pågår forskning.

Det är en oro jag har som ligger och skvalpar lite i bakgrunden. Att det ska bli värre. Ryckningarna i benen har till exempel tillkommit senaste året, och jag vet att många med RLS/WED har svåra smärtor i främst benen. Det har inte jag alls, och vill verkligen inte ha det heller! Nu ska jag inte ta ut eländet i förskott men det gnager lite. Nästa gång jag träffar psykologen Siri ska vi prata om oro, och det behöver jag ett verktyg för att hantera.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att beredskap <-> tillit är viktigt för mig. Det var terapeuten Jeanette, som jag gått hos i omgångar under de senaste åren, som utbrast ”Men du lever ju med en konstant beredskap för vad som ska hända! Du måste jobba på tilliten!” Ett ständigt pågående arbete, men hjälpsamt att bli varse.

img_1370

Julrosor!

Nytt läkarintyg

Då har min läkare förlängt min sjukskrivning till 15 januari, och idag gäller de nya reglerna hos Försäkringskassan. Jag hör många långtidssjukskrivna som är oroliga, och läser att fackförbundet Kommunals förbundsjurist tror att vi med diagnoser som inte går att fastställa med hjälp av röntgen eller blodprov kommer att få det svårare att få igenom läkarintygen.

Jag ska inte ta ut det i förskott men visst finns det en oro. Min läkare sa att de på vårdcentralen fått tillbaka väsentligt fler intyg än vanligt, intyg som underkänts och måste skrivas om. Samtidigt måste ju läkarna satsa på att bli bättre på att skriva intyg så som FK vill ha dem. Med tydlig formulering om varför patienten inte kan arbeta och, för oss som är sjukskrivna i mer än 180 dagar, en motivering till varför patienten inte kan prövas mot hela arbetsmarknaden och på så sätt arbeta heltid.

Det är tur att jag har en man med en inkomst och sparade pengar ifall det drar ut på tiden. Tänk de som är beroende av att pengarna kommer regelbundet!