Godkänt läkarintyg

Igår loggade jag in på Försäkringskassans hemsida och såg att de godkänt det senaste läkarintyget. Väldigt skönt att veta. Oron kommer och går över att jag aldrig kommer att orka mer än så här, och idag har den varit starkare än vanligt. Det känns lite jobbigt att det blir semestertider så att mina läkare är lediga, men min nya psykiater sa att hon skulle se till att de läkare som är i tjänst finns tillgängliga om jag behöver. Och jag ska prata med min husläkare om sjukskrivningen veckan innan han går på semester. Däremot har neurologen inte hört av sig. Han sa att vi skulle utvärdera förändringen i medicineringen i början av juni. Jag kanske minns fel, och att det är jag som ska ringa? RLS/WED är bättre med den här kombinationen av Gabapentin och Sifrol, men det kan förhoppningsvis bli ännu bättre.

Jag är hemma igen från min lillsemester i Söderhamns skärgård. Idag har jag jobbat, och sedan åkt hem och vilat. Jag har också ägnat mig åt min trädgårdsterapi och tittat över mina täppor. Rensat lite ogräs och vattnat där det behövdes. Dragit med handen över kryddväxterna och känt doften av salvia, mejram, rosmarin, citronmeliss, dragon, oregano och lavendel. Salvian, ja – den blommar som allra ståtligast nu!

Jag fick så vackra vita rosor av min man på vår silverbröllopsdag i förra veckan. De har blivit lite omilt behandlade av en av våra katter så jag hängde upp två av dem på tork. De andra tre skar jag ner ordentligt och så plockade jag rosa blommor i trädgården och satte allt i samma vas: stjärnflocka, akleja och rödklöver. Visst blev det fint! 

Potatisen och morötterna har börjat komma upp under odlingsduken (som skyddar dem mot katterna som tror att odlingslådorna är deras toalett!).

Och vildvinet har äntligen kommit igång efter att jag klippte ner det helt i våras! Jag blev lite orolig att det hade dött, men nu så klättrar det igen. Jag måste skynda mig att sätta upp en ny spaljé så de har något att klänga fast vid.

Tankar som trängs

Påskhelgen har fortsatt bra – jag är riktigt pigg. Men det är många tankar som trängs. Funderingar på hur det ska gå att jobba varvas med dagdrömmar om ett enklare liv och oro inför framtiden.

Idag promenerade jag med min goda vän E och vi hade som vanligt ett bra samtal. Vi har liknande anledning till varför vi båda drabbats av utmattningssyndrom och depression, och förstår varandra bra. Känslan av att jag inte har full kontroll över mitt liv förstår hon. Det vill säga att det finns osäkra och oförutsägbara faktorer som spelar alltför stor roll. Det är här mitt stora dilemma ligger, och jag tror inte att jag kommer att bli helt frisk så länge det ser ut så här. Det är frustrerande och sorgligt.

Idag såg jag vitsippor för första gången i år – alltid lika förunderligt underbart!

Jag har gett mig i kast med att sy på symaskin igen. Det är bara en som fungerar och den är inte så bra egentligen. Jag har också två Husqvarna zigzag som inte funkar. Den ena tror jag att motorn gått sönder på (utan att kunna nåt om motorer) men den andra tror jag kan funka om den får service och rengöring. Jag ska ta tag i att lämna in den nu. Jag är väldigt sugen på att sy. Efter många svordomar och en avbruten nål fick jag till slut ihop en liten necessär på min skruttmaskin.

Nya prövningar

Igår var jag på 60-årsfest på gångavstånd hemifrån. Det kändes roligt att komma ut och träffa folk, även om jag in i det sista var osäker på om jag skulle orka. En incident i familjen på förmiddagen hade sänkt mig rejält. Det är så närmast skakande att inse hur skört mitt skal är! Men det var trevligt att leta fram kläder att ha på mig – det är en månad sedan jag behövde annat än mjukiskläder – och att komma iväg och träffa folk. Jag letade upp den sittplats där jag trodde det skulle vara minst högljutt under middagen, men fick ändå ta en tyst paus på övervåningen mellan huvudrätt och dessert.

Idag fick vi ett kort besök av min syster och hennes man, och när de åkt fick jag lägga mig och sova en timme. Det blir lätt alltför intensivt att sitta och prata tillsammans, och alla ljud skar i öronen.

Som grädde på moset mår en annan familjemedlem inte på topp just nu, och det påverkar mig väldigt mycket. Jag har nästan panik och vet inte vad jag ska göra åt det. Längtan efter den där lilla stugan på landet tränger sig på med förnyad styrka. Ett ställe där all stress och oro ska rinna av mig. Där jag kan vila och läka,

Jag är inte ensam om att ibland inte känna det som att hemmet är en plats för total avkoppling. Det finns många saker man kan göra avkall på men relationerna i familjen kommer man inte ifrån. De kan man inte skala bort eller nedprioritera på samma sätt som städning och matlagning. Vad skulle motsvarigheten till frysta köttbullar och städhjälp vara? Jag varken kan eller vill leja bort umgänget med barnen. Samtidigt så orkar jag inte när allt inte går som på räls. Jag mäktar inte med att vara ett stöd och vill bara bort bort bort.

I morgon ska jag till jobbet och fika med mina fina arbetskamrater. Det känns väldigt bra! Jag får också känna hur det känns att åka in till stan. Jag är väldigt förhoppningsfull men också lite orolig för hur det ska gå att börja jobba igen. Jag försöker intala mig själv att en del av den trötthet jag känner idag härrör ur den oron.

Omtugg

Allt är så välbekant. Samma samtal hos husläkaren. Samma oro inför framtiden. Samma uppgivenhet. Samma frustration. Samma sorg.

Just samtalet hos husläkaren kändes alltför bekant. Hur många gånger har jag suttit i hans besöksstol och försökt uttrycka hur jag mår, vad jag inte orkar? Om det ändå gick att mäta med objektiva instrument! ”Jaha fru Borrman, jag ser här på röntgenplåtarna att ni inte är frisk ännu, och blodproverna ser inte heller bra ut. Det blir till att stanna hemma i ytterligare någon tid.” Men nu är det upp till mig att beskriva och doktorn att tolka, och i sin tur beskriva för Försäkringskassan som ska tolka och besluta.

Jag är så trött på hela situationen. Trött på att beskriva och tugga om allt igen. Trött på mig själv. Jag märker det när jag ska skriva här på bloggen också. Hur många gånger har jag inte skrivit om det här? Jag känner mig trotsig och vill inte ta till andningsövningar och andra strategier. Jag har andats på sjuttioarton olika sätt och mår ändå så här!

Jag försöker skjuta oron för Försäkringskassans beslut åt sidan. Jag läser på deras hemsida om det som tidigare hette sjukpension och numera sjukersättning. Det kan man få om det bedöms att man inte kommer att kunna jobba mer på grund av bland annat sjukdom, helt eller delvis. Men då ska man prövas mot hela arbetsmarknaden först och det låter som en oerhört arbetsam process att komma igenom det nålsögat! Samtidigt så tror jag inte riktigt längre på att jag kommer att kunna jobba heltid mer under mitt arbetsliv.

Nu är det en vecka kvar av min sjukskrivning på heltid. Jag hoppas att min psykiater ringer så att jag får prata med honom om det här. Jag har ju svårt att tro att jag kommer att kunna jobba halvtid nästa onsdag. Jag önskar det så hett och tänker på det lite för mycket tror jag. Jag vill jag vill jag vill!

Piggare

Jag är betydligt piggare idag och det är en stor lättnad! Jag har kunnat jobba hemifrån så att jag slapp resan till jobbet, och det underlättar mycket. Alla såna här bakslag, som innebär att jag kommer in i den totala utmattningskänslan, gör mig livrädd. Jag har ingen aning om huruvida jag är på väg in i en längre sjukdomsperiod med sjukskrivning, eller om det är en tillfällig svacka. Jag skakas om, och försöker tassa tyst.

Jag blir påmind om hur sårbart allting är. Hur sårbar jag är. Och oron det väcker hos framför allt dottern. Det dåliga samvetet jag får, även om jag inte tycker att jag försatt mig i min situation med vett och vilja. Jag tänker på hur barnen kommer att minnas sin uppväxt med en mamma som ständigt var trött. Ibland så trött att hon inte kunde göra någonting alls i perioder. Så trött att hon inte ens orkade ta hand om oron.

Det har blivit många timmar i soffan de senaste dagarna, men till slut tog jag mig till verkstan. Och det blev ännu en kudde, en modernistisk.

I lördags gjorde jag en kraftansträngning och skjutsade dottern till ridlektion. Medan hon red satt jag i passagerarsätet i bilen med dörren öppen och njöt av solen!

I morgon ska jag till neurologen på Danderyds sjukhus på återbesök. Jag ska vara tydlig och klar med att jag inte kan ha det på det här viset. Om det skulle gå att översätta de rörelser med benen som jag gjorde idag – för att överhuvudtaget stå ut – till steg så måtte jag ha gått en mil eller två.

Broderiets kraft

Jag läser en artikel i the Guardian som handlar om broderiets ångestdämpande och lugnande kraft. I samband med första världskriget uppfanns arbetsterapin genom att läkare lät de mentalt skadade soldaterna brodera! Det visade sig vara ett effektivt sätt att få deras händer stadiga och lugna deras sinnen. Dessutom blev det en inkomstkälla för dem, och ett sätt att få tillbaka lite av sin självkänsla. Visst är det fantastiskt! Men jag är inte alls förvånad egentligen. Jag vet ju vad broderiet betyder för mig och för mitt välmående.

Det känns tomt när jag inte har något broderi på gång, men det är inte alltid jag har orken att påbörja ett nytt. Det krävs en hel del att bestämma vad jag ska brodera och att komponera mönstret. Om det finns ett påbörjat broderi som ligger och väntar på mig så kan jag sy några stygn även om jag inte är så pigg.

Litskudden är alltså klar, och så här blev den.Jag kommer att vara med på Morsdags-marknad 26 maj här i Upplands Väsby, på samma ställe som julmarknaden – Picchus café. Det ska bli kul, och nu ska jag koncentrera mig på några få saker. Jag har haft alldeles för mycket olika smycken, broderade saker och saker med tryck på bordet – det ser rörigt ut. De broderade börsarna gick bra på julmarknaden så det får det nog bli mer av.

Jag är fortfarande väldigt trött och känner mig faktiskt lite orolig för hur mycket jag ska hinna pigga på mig till nästa arbetsvecka.

 

Broderiet är klart

Ikväll är det onsdag och egentligen skulle jag vara på väg till Språk- och slöjdkaféet. Men min dotter har avkrävt mig ett löfte om att inte vara med varje vecka. Hon är orolig för mig, att jag tar ut mig för mycket. Jag har haft lite svårt att säga det till de andra volontärerna – jag har ju satt igång det här! -men idag skrev jag som det är i vår Facebook-grupp, och ikväll är det tillräckligt många som kommer så jag kan med gott samvete vara hemma.

Jag har nu sytt sista stygnet på det yllebroderi jag arbetat med ett tag. Jag undrar hur många timmar det blivit! Jag har komponerat mönstret allt eftersom. Det har varit ett så tydligt lärande i det för mig. Jag har provat, repat upp och tänkt om. Vissa partier har jag gjort om flera gånger innan jag blivit nöjd. Men nu får det vara klart. Jag har ingen plan för vad det ska användas till, men det har onekligen formen av en kudde. Tyvärr tänker jag mest på hur mycket finare det varit på svart kläde!

Här är broderiet uppspänt med liten vatten på för att bli slätt över natten.

Flera av garnerna har jag köpt på Stadsmissionen och de är handfärgade med små lappar på om vad som använts i färgbadet! Fina tunna yllegarner.

Jag har flera idéer på vad jag ska brodera härnäst. Det blir yllebroderi igen, det är så himla kul och jag lär mig hela tiden. En idé är att jag ska brodera med min mormors växtfärgade garner. Jag har inte använt dem så väldigt mycket ännu men det vore roligt att göra det mer. De är ganska sköra och går lätt av så jag får sy med korta garnstumpar. Garnet slits mycket av att dras igenom tyget gång på gång.

Jag har anmält mig till ännu en kurs i yllebroderi. Det är den underbara butiken Fingerborg på Åsögatan i Stockholm som har en heldagskurs om yllebroderi i mars. Jag gick en tovningskurs där en kväll i vintras. Hon som har butiken och kurserna är så kunnig och trevlig!

 

Perspektiv

Idag dök det upp bilder från den helg min man och jag tillbringade på hotell i Nynäshamn för två år sedan. Det var en fin vinterhelg med god mat och bubbelpool. Men det som slog mig var att jag minns hur trött jag var i kroppen då. Vi tog en promenad men Inte så lång som vi ville, eftersom jag var orolig för att jag inte skulle orka gå tillbaka.

Det är med blandade känslor jag minns tillfällen som detta. Jag blir lite ledsen eftersom jag minns hur sjuk jag varit under så lång tid. Jag känner också att tillvaron gungar till lite eftersom jag påminns om hur sårbar jag är. Men jag är också glad över att jag trots allt mår så pass bra nu. Idag hade jag orkat hela den där promenaden och kommit så långt att vi sett Östersjön öppna sig!

Det här är en av bilderna från den helgen.

Jag har kommit ganska långt på ett nytt yllebroderi. Jag är inte helt säker på om jag tycker att det blir så fint. Det är liksom snyggare med svart bakgrund tycker jag. Men det är ett lärande i det. Jag provar mig fram med yllebroderigarnerna. Jag har inte använt dem så mycket tidigare eftersom de är så fylliga. Men nu provar jag dem, och även om jag repat upp en hel del jag broderat (i stjärnans alla uddar broderade jag först en kvist med små löv som jag tyckte blev för klumpiga) så har en del blivit bra. Och allt yllegarn är inte så tjockt och fylligt. Dessutom är det en ren fröjd att komponera mönster! När jag satt och broderade i verkstan i helgen kände jag ren lycka över att brodera!

Nog hade det varit mer effektfullt med de olika färgerna på svart botten! Men jag ska fortsätta och se vad det kan bli av det här. Storleken är 40×40 cm så måhända det blir en kudde till. Men jag ska nog repa upp stjärnan i mitten och brodera något annat där …

Ovant

Det var uppenbarligen ovant att arbeta för jag tog liksom slut på eftermiddagen. När jag gick till pendeltåget kändes det nästan oöverstigligt att ens åka hem. Men jag intalade mig själv att det var dags att plocka fram verktygslådan och snickra ihop en strategi baserad på det jag redan vet, och så här blev den:

1. Säga högt till mig själv: jag VET att det inte är farligt – det går över.

2. Vila.

3. Se över kalendern: behöver något skalas bort eller skjutas på framåt i tiden? Vad kan förenklas, till exempel strunta i att laga mat och köpa något färdigt till middag?

4. OM det blir för mycket även över tid så får jag ta tag i det då. Fundera på att gå ner i arbetstid till exempel.

På onsdag börjar Språk- och slöjdkaféet och jag hoppas verkligen att jag får ihop tillräckligt många volontärer. De har troppat av så jag ska nog försöka få ihop fler så det inte blir så sårbart. Jag har lovat dottern att inte vara där varje onsdag. Hon är orolig för mig, lilla gumman. ❤️

Här är bilder på keramik jag köpte i Agadir.

Tagine: ett kärl av keramik som används att laga mat i ugnen med. Vanligt i Nordafrika. Just den här är liten och passar till flingsalt till exempel.

Jag hade svårt att välja färg till en början, det fanns så många vackra. Men nu är jag väldigt nöjd med blått! Den minsta skålen fick jag på köpet.

 

En riktig skitdag

Idag har jag haft såna gräsliga känningar av WED/RLS. Jag har suttit och studsat med benen och krängt hit och dit för att försöka häva det värsta obehaget. Som vanligt var det mest i vänster hand, arm, underben och fot, men jag hade också starka känningar liksom inuti bröstkorgen.

Jag fick lov att packa ihop mina saker och åka hem tidigt på eftermiddagen. Jag stod inte ut att vara kvar på jobbet. Väl hemma stillnade det lite i kroppen efterhand och jag kunde sova en stund. Jag var verkligen trött.

Nu har jag dragit ner på medicinen så att jag tar en kapsel på morgonen, två mitt på dagen och en på kvällen. Jag vill testa om det blir bättre av det, men ännu så länge märker jag ingen skillnad. Det går upp och ner från dag till dag, men ligger konstant på en alldeles för hög nivå.

Jag grips av panik ibland, och allt oftare. Detta eländes elände kanske inte går att göra någonting åt! Vad ska jag göra då? Amputera?

Men det var inte en skitdag helt igenom – jag åt lunch och hade ett fint samtal med en vän. Sånt väger upp.