Dikt

Jag skrev häromdagen om en bok jag hittat vid kopieringsmaskinen på jobbet. Den heter Radio total normal – en textsamling och är just det, en samling texter från radioprogrammet med samma namn. En kanal som handlar om psykisk ohälsa.

När jag nyfiket började bläddra i den medan mina papper spottades ur maskinen, blev jag först rädd. Som en instinkt som sa åt mig att akta mig. Att inte Gå Dit Igen. Ner i helvetesmörkret. Som om att jag bara genom att läsa andras skildringar skulle ”smittas”.

Jag lånade ändå hem boken och jag ska ärligt säga att det mesta inte tilltalade mig alls, eller rättare sagt inte talade till mig. Men den här dikten kände jag en sorgsen igenkänning i.

Nu har jag haft tur och sluppit alltför uppenbara luckor i mitt cv. Den första luckan kan förklaras med studier. Det var för snart 30 år sedan (!) och jag blev sjukskriven från uppsatsskrivandet på universitetet. Luckan ser inte alltför uppenbar ut.

De senaste årens fram-och-tillbaka mellan sjukskrivningar på hel- eller deltid syns inte i cv:t eftersom jag varit fast anställd under tiden.

Den sista raden är särskilt stark: Och uppstod igen. Det är så oerhört märkvärdigt att man överhuvud taget KAN det! Uppstå igen efter att ha fallit igenom, igen och igen och igen. Uppstå igen trots att jag inte trodde på det själv. Uppstå igen trots att det var omöjligt. Nu står jag upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *