Jag provar mig fram

Jag ska väl erkänna att jag ägnat en del tid åt silversmide de senaste dagarna! Det är väldigt roligt men också frustrerande när jag antingen inte får till en lödning eller – ännu värre – värmer för mycket så att allt smälter. Bara att börja från början igen! Jag har lärt mig mycket under de här dagarna.

Jag har jobbat en vecka nu, och det har gått bra. En dag jobbade jag hemma, och det ska jag fortsätta att göra. Jag mår ganska bra även om jag har en del dippar då jag blir både trött och deppig.

På onsdag ska jag träffa min chef för att prata om den rehabiliteringsplan som arbetsgivaren ska upprätta efter en viss tids sjukskrivning. Det blir bra att samtala om hur arbetet kan anpassas så att jag orkar jobba, och få det på pränt. Jag ska läsa på lite inför mötet, så jag vet vad som gäller.

Nytt läkarintyg

Idag var jag hos min husläkare för att få ett nytt läkarintyg. Jag hade ju en hälsning från Försäkringskassan om att de vill se ett mer utförligt intyg som läkaren ska ändra från gång till gång, och inte bara lägga till nya saker i det gamla. Det var inte helt lätt att föra fram denna kritik, och jag fick verkligen stålsätta mig och intala mig att det är viktigt för Försäkringskassans bedömning av MITT intyg. Det är jag som drabbas om det inte blir bra. Han lyssnade och skrev ett nytt intyg, men hade lite svårt att förstå kritiken.

Jag hade skrivit ner allt jag kunde tänka på som han kunde ha användning för:
  • WED/RLS: lite sämre på grund av medicinändring, se nedan. Bättre under våren sedan Sifrol återinsatts.
  • Självskattningstester:
 MADRS – S = 20
 KEDS = 26
 HAD ångest = 18, depression = 9
 SMBQ = snitt 5,5
  • Mediciner

Provar sedan några veckor tillbaka ny stämningshöjande: Venlafaxin och tar fortfarande Mirtazapin till kvällen samt Oxascand.

Samtal med neurologen på DS i början av juli. Drog ner Gabapentin till 1 kapsel 3 ggr per dag, fortsätter med Sifrol till kvällen.

  • Sömnen
Sämre sedan ett par veckor tillbaka. Svårare att somna, vaknar på natten, viss svårighet att somna om. Sover middag på dagen liksom tidigare.
  • Läkarkontakter
Psykiatrin telefonkontakt under sommaren och återbesök i augusti.
Neurologen DS telefonkontakt under sommaren för ändring av medicindos. Ny kontakt efter sommaren.
  • Hur det påverkar mig
Jag är trött både mentalt och fysiskt. Svårt att koncentrera mig om jag inte har helt lugnt omkring mig. Simultankapaciteten påtagligt sämre än vanligt. Håglöshet, känsla av hopplöshet, trög och splittrad i tanken, försämrat arbetsminne, känner mig spänd i kroppen och slappnar sällan av. Har haft betydligt mer ångest den sista månaden.
  • Hur det gör att jag inte kan jobba heltid
Jag orkar göra enklare uppgifter i några timmar men efter ca 3,5 timme är det som att jag tar slut. På morgonen är jag som piggast och brukar passa på att göra sådant som kräver lite mer tankemöda. Jag känner tydligt när det inte funkar längre, och byter då till enklare arbetsuppgifter. Ibland behöver jag lägga mig i vilrummet ett tag, och somnar ofta där.
Fikarummet på jobbet upplever jag ofta som för stimmigt och ser till att sitta i ett hörn för minimalt med intryck. Vissa dagar går jag någonstans där det är tyst och fikar.
Jag jobbar fem dagar i veckan, ca 3,5 h på fm och en halvtimme hemma på em. En dag i veckan arbetar jag helt hemifrån.
  • Motionerar med promenader, ofta i skogen. Ägnar mig åt handarbete och trädgårdsarbete i liten skala som ger energi.
Jag föreslog att han skulle sjukskriva mig på halvtid under två månader, och det gjorde han. Förhoppningsvis kan jag jobba 75 % från oktober. Så nu är det bara att vänta och se vad Försäkringskassan beslutar.

Förbereder inför läkarbesök

På torsdag ska jag till min husläkare för att få fortsatt sjukskrivning. Som jag skrev häromveckan har jag en hälsning från Försäkringskassan till honom om att skriva mer utförliga intyg, och inte bara kopiera det gamla.

Jag håller på att förbereda mig inför samtalet med doktorn så att han får med allt som kan behövas. Jag har gjort de fyra testerna KEDS, HAD, MADRS-S och SMBQ vilka alla indikerar måttlig depression, hög ”burnout” och ångeststörning. Jag har också skrivit ner hur jag mår och på vilket sätt jag har svårt att arbeta mer än halvtid. Även de andra läkarkontakter jag har samt de mediciner jag tar för att försöka komma tillrätta med min hälsa.

Jag skulle önska att bli sjukskriven på halvtid i två månader till och sedan trappa upp till att arbeta 75 %. Jag får väl se vad doktorn tror om det.

De senaste dagarna har inte varit så bra. Jag har varit trött och orolig, och igår blev jag väldigt yr så jag låg mest hela eftermiddagen och kvällen. Kanske en oro inför läkarbesöket och även inför kursen i nästa vecka. Jag känner inte samma glada förväntan inför den som jag gjort tidigare, och det hänger väl ihop med en mer allmän känsla av håglöshet.

Här kommer de utlovade bilderna på luktärter och höstanemon.

Om att hushålla med orken

Jag hade en så trevlig kväll med min vän M i torsdags! Vii satt i ett hörn av lokalen så att jag bara hade det stimmiga ljudet från ena hållet, och lyckades hålla koncentrationen. Efter ett långt fint samtal hade jag bara tre kvarters promenad hem till min syster och svåger där jag sov över.

Efter en sådan kväll vet jag att jag kommer att få betala för all ork det kostar på med alla intryck, och igår kväll när jag kom hem hade jag inte mycket kvar att ge. Tyvärr sammanföll det i tid med stora behov av mig i familjen, så jag fick varva stunder i soffan med att tvinga mig att utföra tjänsterna som krävdes, eller åtminstone starkt efterfrågades.

Det här är ett dilemma: jag vet oftast inte när jag behöver vara utvilad och rustad för olika insatser, och då är det svårt att hushålla med orken. Och om jag anstränger mig kan jag inte vara helt säker på att få tillräckligt med återhämtning efteråt. Som när jag träffade M på en stimmig bar. Om jag bara vet att jag kan vila dagen därpå så kan jag göra ett överslag och räkna ut om det så att säga är värt den trötthet som obönhörligen kommer efteråt. Det gäller alla roliga saker – de kostar ofta på men är så viktiga för livsglädjen.

Men den där oförutsägbarheten är svår att hantera.

 

Lite piggare idag

Jag har jobbat hemma idag, som jag brukar på onsdagar. Det gör att jag orkar bättre, när jag slipper resan dit och hem. Jag har känt mig piggare idag, och inte lika nere som de senaste dagarna.

Jag ringde min husläkare idag och han sjukskrev mig en månad till. Eftersom vi inte hinner träffas innan hans semester så är det bra att skriva en kortare period. Försäkringskassan vill gärna att patient och sjukskrivande läkare träffas. Vi har bokat in en tid att träffas i slutet av juli och så får vi se hur läget är då. Det känns bra.

Idag har det regnat mer eller mindre hela dagen. Det går nästan att se hur all växtlighet i trädgården njuter! Den stackars pionen låg nästan på marken av all väta, men har börjat resa sig igen med sina lysande ceriserosa blommor. Även bladen är så vackra på pionerna så när de blommat över finns bladen kvar som en mörkgrön buske.

I morgon kväll ska jag träffa en kär vän som jag inte träffat mer än flyktigt på väldigt länge. Det ser jag verkligen fram emot! Efter jobbet i morgon ska jag gå till min syster och svågers lägenhet och vila under eftermiddagen, innan vi ses. Där ska jag sova över i morgon också, så får jag nära till jobbet på fredag.

Samtal om medicinering

Idag ringde psykiatern enligt överenskommelse för att höra hur det gått med den nya antidepressiva medicinen som hon bytte till, Venlafaxin. Jag sa att det gått bra med övergången men att jag inte mår så bra. Hon sa att det kan dröja ytterligare några veckor innan effekten av den högre dosen märks av (jag inledde med lägre dos i kombination med min förra medicin, Fluoxetin, för att successivt byta). Jag fick en återbesökstid hos henne i slutet av augusti. Jag hade hoppats på att hon skulle öka dosen, men då får jag avvakta och se i några veckor till.

Midsommarhelgen var tuff och bådar inte så gott för sommarens välbehövliga ledighet tyvärr. Men vi har försökt ha samtal i familjen, och hoppas att det kan bli bättre.

Jag känner mig så trängd i de där lägena! Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag KAN ta vägen. Jag vill bara bort bort bort. Som om att det bara är en tunn hinna som skiljer mig från att vara hel till att totalt brista.

Jag vill bara att det ska vara lugnt omkring mig. Är det för mycket begärt?


Just nu halvligger jag i utesoffan i vår lilla trädgård. Det är lite drygt 20 grader varmt och molnigt, mycket behagligt. En talgoxen sjunger envetet i närheten, och några koltrastar hörs mer på avstånd.

Jag har utsikt över vår fina pion som precis har slagit ut. Den fanns här redan när vi köpte huset så det blir vår sextonde sommar tillsammans. Vi har till och med flyttat på den för några år sedan, och den fortsätter att blomma. Humlorna tumlar lyckligt omkring i de ceriserosa blommorna! Det känns bra att bjuda humlor och bin på lite blommor. Vi har en hel del lavendel som också precis börjat blomma. Även den populär hos bina.

Nere till höger syns ett av våra vattenhål för humlor och bin!

 

Ny medicin, igen

Igår var jag hos den nya psykiatern. Min vanliga var sjukskriven fick jag veta. Jag var lite orolig inför besöket. Dels för att jag inte hade en aning om hur denna nya läkare skulle vara, och dels för att behöva dra min historia igen.

Men hon var bra: trevlig, frågade och lyssnade. Det jag ville ha sagt var att jag vill prova ny medicin eftersom jag varit så låg en tid. och det tyckte hon också. Nu ska jag fasa ut Fluoxetin under två veckor samtidigt som jag trappar upp den nya, Venlafaxin. Vi bokade också ett telefonmöte i slutet av juni för att utvärdera. Hon berättade om när hon har semester, och att hon kommer att se till att någon läkare som är på plats kan hjälpa mig om det skulle behövas under hennes frånvaro. Det kändes bra och omhändertagande.

Vårt lilla stenparti klarade vintern i krukan!

På eftermiddagen låg jag utsträckt på en schäslong i min nära vän T:s uterum, och hade ett långt bra samtal – som vi brukar ha när vi ses. När vi skiljdes åt frågade jag, orolig att vi inte hunnit prata om allt hon hade på hjärtat, om vi hunnit prata klart. ”Det gör vi väl aldrig!” skrattade hon, och det är så det är såklart. Vilken tur!

Förlängd sjukskrivning i nedförsbacke

Jag träffade min husläkare idag och han förlängde min sjukskrivning på 50 % i några veckor till, men han hoppas fortfarande att psykiatern ska sjukskriva mig istället. Han menar att det är bättre gentemot Försäkringskassan.

Den senaste veckan har varit en lång nedförsbacke och jag jobbar hemma de här 2,5 dagarna som är arbetsdagar denna vecka. Jag är så in i vassen trött! Det räcker med små saker så blir jag helt slut. Och mitt minne har nog aldrig varit så dåligt, det är verkligen jobbigt och lite skrämmande. Jag glömmer saker från en stund till den nästa, men jag har också noterat att jag glömt saker som hänt eller som jag gjort lite längre tillbaka. Det är inte som det brukar, jag brukar berömma mig för att ha ett bra minne. Och visst, åldern kan spela in också, men jag har inte fyllt 55 år ännu!

Jag känner tyvärr av spänningarna i nacke och axlar också. För några år sedan var jag så spänd att jag gick på akupunktur hos en fysioterapeut. Jag var också på massage och massören sa att jag hade ”värsta sortens stressrygg”. Jag spände mig så att händerna domnade ibland. Dit vill jag inte tillbaka!

Men det värsta är ändå depressionen och känslan av hopplöshet. Jag hoppas verkligen få hjälp av psykiatern på onsdag, att vi kan prova en ny medicin för de jag har hjälper inte tillräckligt.

Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Snart återbesök

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.