Godkänt läkarintyg

Igår loggade jag in på Försäkringskassans hemsida och såg att de godkänt det senaste läkarintyget. Väldigt skönt att veta. Oron kommer och går över att jag aldrig kommer att orka mer än så här, och idag har den varit starkare än vanligt. Det känns lite jobbigt att det blir semestertider så att mina läkare är lediga, men min nya psykiater sa att hon skulle se till att de läkare som är i tjänst finns tillgängliga om jag behöver. Och jag ska prata med min husläkare om sjukskrivningen veckan innan han går på semester. Däremot har neurologen inte hört av sig. Han sa att vi skulle utvärdera förändringen i medicineringen i början av juni. Jag kanske minns fel, och att det är jag som ska ringa? RLS/WED är bättre med den här kombinationen av Gabapentin och Sifrol, men det kan förhoppningsvis bli ännu bättre.

Jag är hemma igen från min lillsemester i Söderhamns skärgård. Idag har jag jobbat, och sedan åkt hem och vilat. Jag har också ägnat mig åt min trädgårdsterapi och tittat över mina täppor. Rensat lite ogräs och vattnat där det behövdes. Dragit med handen över kryddväxterna och känt doften av salvia, mejram, rosmarin, citronmeliss, dragon, oregano och lavendel. Salvian, ja – den blommar som allra ståtligast nu!

Jag fick så vackra vita rosor av min man på vår silverbröllopsdag i förra veckan. De har blivit lite omilt behandlade av en av våra katter så jag hängde upp två av dem på tork. De andra tre skar jag ner ordentligt och så plockade jag rosa blommor i trädgården och satte allt i samma vas: stjärnflocka, akleja och rödklöver. Visst blev det fint! 

Potatisen och morötterna har börjat komma upp under odlingsduken (som skyddar dem mot katterna som tror att odlingslådorna är deras toalett!).

Och vildvinet har äntligen kommit igång efter att jag klippte ner det helt i våras! Jag blev lite orolig att det hade dött, men nu så klättrar det igen. Jag måste skynda mig att sätta upp en ny spaljé så de har något att klänga fast vid.

Arbete och vila

Det blev en riktigt fin helg det här. Vi har arbetat mycket – målat hela uthuset med grundolja och med hälsingeröd färg. Det återstår dörrfoder, vindskivor och en hel del annat, men mycket är klart.Jag har vilat mycket också. Framför allt på torsdagen och fredagen då jag låg mycket och även sov en del på dagen. Mest har jag legat och blundat eller tittat i taket, inte orkat läsa eller lyssna på något. Det är så tyst och rofyllt här. Man hör fåglar sjunga. Bofinken sjunger i skogen, men man hör förstås också sjöfåglar som måsar, strandskator och tärnor. Ett måspar ligger på ägg uppe på skorstenen!

Det har varit precis lagom varmt, och det har hänt en del i naturen medan vi varit här. Liljekonvaljerna har slagit ut, och den gamla fina aspens löv darrar knallgröna. 

Jag har gjort en liten insats i den lilla trädgårdstäppan, och rensat bort en del ogräs. Annars är det mest blåbärsris här, och det är ju verkligen vackert!

Jag har med mig två broderier, men har bara sytt några kortare stunder. Det är inte utan att jag längtar hem till verkstan!

På lillsemester

I onsdags åkte jag med min syster och hennes man upp till deras stuga i Söderhamns skärgård, något jag längtat till i flera veckor. Om du följt bloggen länge vet du kanske att det är en av mina favoritplatser på jorden. Här är lugnt och stilla, och eftersom det varken finns vatten, avlopp eller el så får saker ta den tid de tar. Man hamnar i en annan rytm här.

Det började lite tokigt. På vägen hit stannade vi för att äta middag, och jag skulle ta kvällsdosen av medicinen mot WED/RLS. De lugnande och antidepressiva medicinerna skulle jag spara tills vi kom fram, så att jag inte skulle klubbas och somna innan vi kommit fram. Men jag tänkte fel och tog även Mirtazapin då, vilket fick till följd att jag somnade i bilen och var lite groggy när vi skulle åka med båten över till ön. Väl framme bäddade jag snabbt, borstade tänderna och somnade.

Jag vaknade tidigt, som vanligt, och gick ner och satte mig på bryggan.

Sedan broderade jag en stund innan jag somnade om.

Min syster och hennes man hade helgen innan byggt ett nytt uthus, och den här helgen skulle det målas. Jag ville gärna hjälpa till men jag var så trött att jag mest låg och vilade till långt fram på eftermiddagen, medan jag lyssnade på fåglarna utanför. Det fanns inte mycket energi i kroppen alls, och det var förstås frustrerande men samtidigt försökte jag (och dom) intala mig att det var helt ok. Som tur var piggade jag på mig, och orkade komma ut och hjälpa till med grundmålningen.

Vi fick en sån där fantastisk kväll vid bryggan med god mat och kvällssol. En fin avslutning på en bra arbetsdag.

Ångestfylld eftermiddag

Efter att ha putsat några fönster och rensat lite i trädgården – varken det ena eller det andra så anmärkningsvärt ansträngande – har eftermiddagen varit tyngre. Jag har haft ångest med ett tryck över bröstet och lätt andnöd, och tvingat mig att bara ligga och vara.

På sistone har jag lyssnat mycket på Anna Ihlis cd med tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Jag kände sedan tidigare till Pär Lagerkvists dikt som börjar Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Det jag inte visste var att det är en travesti på Karlfeldts Längtan heter min arvedel. Den finns med på den här cd:n som jag kan rekommendera.

Det är något bitterljuvt över att längta, men det finns inte en gnutta ljuvt över ångest. Jag har haft mycket ångest i mitt liv, och accepterar att det kommer att vara så. Men det är verkligen ett sänke för mig, en tyngd som drar ner mig som blyklumpen på en metrev håller nere Läs mer

Ny medicin, igen

Igår var jag hos den nya psykiatern. Min vanliga var sjukskriven fick jag veta. Jag var lite orolig inför besöket. Dels för att jag inte hade en aning om hur denna nya läkare skulle vara, och dels för att behöva dra min historia igen.

Men hon var bra: trevlig, frågade och lyssnade. Det jag ville ha sagt var att jag vill prova ny medicin eftersom jag varit så låg en tid. och det tyckte hon också. Nu ska jag fasa ut Fluoxetin under två veckor samtidigt som jag trappar upp den nya, Venlafaxin. Vi bokade också ett telefonmöte i slutet av juni för att utvärdera. Hon berättade om när hon har semester, och att hon kommer att se till att någon läkare som är på plats kan hjälpa mig om det skulle behövas under hennes frånvaro. Det kändes bra och omhändertagande.

Vårt lilla stenparti klarade vintern i krukan!

På eftermiddagen låg jag utsträckt på en schäslong i min nära vän T:s uterum, och hade ett långt bra samtal – som vi brukar ha när vi ses. När vi skiljdes åt frågade jag, orolig att vi inte hunnit prata om allt hon hade på hjärtat, om vi hunnit prata klart. ”Det gör vi väl aldrig!” skrattade hon, och det är så det är såklart. Vilken tur!

Förlängd sjukskrivning i nedförsbacke

Jag träffade min husläkare idag och han förlängde min sjukskrivning på 50 % i några veckor till, men han hoppas fortfarande att psykiatern ska sjukskriva mig istället. Han menar att det är bättre gentemot Försäkringskassan.

Den senaste veckan har varit en lång nedförsbacke och jag jobbar hemma de här 2,5 dagarna som är arbetsdagar denna vecka. Jag är så in i vassen trött! Det räcker med små saker så blir jag helt slut. Och mitt minne har nog aldrig varit så dåligt, det är verkligen jobbigt och lite skrämmande. Jag glömmer saker från en stund till den nästa, men jag har också noterat att jag glömt saker som hänt eller som jag gjort lite längre tillbaka. Det är inte som det brukar, jag brukar berömma mig för att ha ett bra minne. Och visst, åldern kan spela in också, men jag har inte fyllt 55 år ännu!

Jag känner tyvärr av spänningarna i nacke och axlar också. För några år sedan var jag så spänd att jag gick på akupunktur hos en fysioterapeut. Jag var också på massage och massören sa att jag hade ”värsta sortens stressrygg”. Jag spände mig så att händerna domnade ibland. Dit vill jag inte tillbaka!

Men det värsta är ändå depressionen och känslan av hopplöshet. Jag hoppas verkligen få hjälp av psykiatern på onsdag, att vi kan prova en ny medicin för de jag har hjälper inte tillräckligt.

Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Snart återbesök

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.