Lätt oro

Under sommaren har jag haft små känningar av RLS/WED i framför allt benen, men det har inte varit så mycket och jag har slagit det ifrån mig. Jag orkar inte med att oroa mig för att det ska bli sämre igen. De sista dagarna har det blivit ännu lite mer känningar, redan på förmiddagen. Jag märker då och då hur jag sitter och rör på ben och fötter. Spänner musklerna.

Nu blev det lite svårare att hålla oron borta. Jag vet ju också att det kan blir en ond spiral. Åtminstone har jag upplevt det som att ökad stressnivå även ökar på dessa symptom, vilket i sin tur leder till ännu mer stress, och sedan snurrar den onda spiralen av sig själv. Men det ska jag inte ta ut i förskott.

”Det var så lite”

Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!

Broderar och funderar

Jag kom verkligen igång med att brodera på mina skröfslappar i helgen. Det är ungefär som kanthabroderi som jag lärde mig på Capellagården förra sommaren – många små upp-och-ner-stygn i rader.

Kanske tillsammans?

Jag har en sån dag då jag ena stunden ser nästan nattsvart på tillvaron och framtiden, och den andra stunden bara ser möjligheter. De tvära kasten har jag skrivit om förut, de tar på krafterna.

En jobbig sak är min vikt. Jag har alltså gått upp alla de 15 kg jag gick ner i höstas, och lite till. En klassisk jojobantning som brukar användas som argument mot att banta. För min del handlade det om flera saker. Jag har skrivit om det förut så ursäkta tjatet, men det är viktigt för mig. Jag har skyllt det mesta på den nya antidepressiva medicinen med just biverkan att gå upp i vikt och öka aptiten. Men det är inte hela sanningen, och jag måste ta tag i det nu. När jag inte gick ner mer i vintras tappade jag sugen och motivationen lite och släppte på ätandet bara lite. Detta eskalerade och till slut var det inget stopp på det.

Det jag upptäckt de senaste dagarna är att jag inte bara är otymplig utan även utan ork och kraft. Jag kan inte precis anklagas för att ha rört på mig mycket denna semester, och kondition är en färskvara. Men detta är en sån totaldipp i ork att jag nästan undrar vad det är. Jag ska ändå ringa och boka tid hos min husläkare för att ta en del rutinmässiga prover angående blodtrycket och hypotyreosen. Det känns bra att få lite koll på kroppen. Han kommer att ha synpunkter på min vikt och det är väl bara bra det.

Snart semestervila

Nu ska jag bara jobba två dagar till och sedan har jag semester i fem veckor, eller rättare sagt i 38 dagar eftersom jag tar ledigt redan på fredag. 38 dagar! Så härligt och så lägligt. Jag är trött och börjar få tankar om att jag nog inte orkar jobba heltid. Men jag föser de tankarna åt sidan nu. Kanske jag känner mig piggare efter semestern?

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte köra slut på mig igen. Det kan vara så att jag inte orkar jobba 8 timmar och pendla 2 timmar varje dag. Att jag kanske måste gå ner i arbetstid. Min hälsa är viktigare än allt annat just nu. Det vore förstås ett rejält ekonomiskt avbräck att jobba färre timmar, men vi är ju vana vid att leva på min sjukpenning och deltidsjobb sedan länge, så det går naturligtvis. Och det kanske inte är för alltid.

PS.

PS till förra inlägget:

En pappa säger i ett avsnitt av Sofias änglar att han längtar efter det vanliga livet: ”det är som Bahamas för mig”. Jag förstår precis vad han menar. När tillvaron är skruvad och oförutsägbar längtar man efter någon slags normalitet. En tillvaro av tjat om läxor, utspilld mjölk och smulor som inte torkats upp, och vems tur det är att handla/dammsuga/gå ut med soporna. Jag pratade helt nyligen med en god vän som lever i liknande situation som jag gör, och vi var rörande eniga om just denna önskan om det slags liv vi föreställde oss att vi skulle ha. Det känns bra med någon som förstår, in på bara skinnet.

Igenkänning

Vi pratade om tv-program på jobbet häromdagen och jag berättade att jag älskar Sofias änglar på Kanal 5. Det är ett så kallat reality-program där hantverkare åker hem till familjer som drabbats av svåra saker i livet, milt uttryckt: svåra sjukdomar i familjen, förlust av ett barn eller att en av föräldrarna gått bort. Familjens hem är i stort behov av renovering och upprustning men orken och pengarna är slut. Inte sällan finns behov av kristerapi eller annan samtalsstöd för att komma vidare i livet.

Det tv-teamet gör är att de drar ihop ett stort gäng hantverkare och så kör dom järnet hemma hos familjerna. De lagar och bygger, målar och tapetserar och avslutningsvis fyller de rummen med nya möbler och saker. Om familjen har behov av något särskilt så ordnar dom det: allt ifrån att få matkassar hemlevererade till hjälp med körkortet. De företag som är inblandade sponsrar.

Varför älskar jag detta så till den milda grad att jag sett alla tio säsongerna en gång, och ser nu om dem igen? Det är inte likt mig, jag brukar inte titta på andra snyftprogram, om jag nu får sätta den etiketten på denna genre. Men här finns en värme från snickaren Mattias, målaren Jonnie och programledaren Sofia till de drabbade som faktiskt berör mig. Det är ett allt igenom snällt program med många kramar. Men jag tror också att det är något med att dessa familjer verkligen hamnat så långt ner man kan – i djup sorg och saknad, rädsla inför en oviss framtid och svarta hopplöshetskänslor. All den handlingsförlamning de beskriver. Jag vet inte hur många som säger i programmet att ”det tog stopp”. Jag tror att den känslan är svår att begripa om man inte själv har upplevt den. Att det bara inte går att ta sig själv i kragen och steppa upp, lägga på ett kol eller sparka sig själv där bak. Det Går Inte.

Utan jämförelser i övrigt kan jag känna igen mig i deras känslor. I att befinna mig på en gräns för vad jag orkar med och står ut med. Långa tider utan ljusning i sikte, och när det uppstår ett litet hopp så släcks det igen. Med stor oro inför framtiden: kommer situationen att lösa sig och kommer jag någonsin på fötter? Kommer jag att må bra igen? Orkar jag ta mig upp? Kan jag ta mig förbi hopplöshetens svarta hål?

I Sofias änglar får jag om och om igen se hur hopplöshet vänds till något som kanske till och med kan liknas vid tillförsikt. Det är väl inte så konstigt att jag vill titta på det?

 

Jag är STARK, men himla trött

Varje dag är en kamp. Jag är pigg på förmiddagen men kroknar lite framåt lunch eller lite senare, beroende på hur arbetsdagen ser ut. Jag sover i vilrummet och försöker jobba i lagom tempo. Vara generös mot mig själv, som min chef sa.

Idag satt jag i ett möte på förmiddagen och glömde ord, kunde inte skilja på Jönköping och Linköping, trasslade in mig i förklaringar och fick lätt panik. Jag hämtade mig inte riktigt efter det, trots att jag sov en halvtimme efteråt. Trögheten i hjärnan bestod och även tröttheten i hela systemet.

Jag ska erkänna att jag har mina stunder då jag undrar hur detta ska gå. Hur ska jag orka jobba heltid i höst när det drar igång på riktigt? Det är lätt att säga att man ska ta det lugnt, och inte boka in för mycket. Men jag måste ju klara det.

När jag väl tog en bild hade molnet ändrats lite, och var inte helt lik Pippi längre!

Väl hemkommen efter jobbet gick jag raka vägen till utesoffan och låg och tittade upp i himlen. Ett djupt andetag in och så släppa ut all luften igen – aaah, äntligen ro! Jag tänkte återigen på hur jag ska orka, men såg plötsligt ett moln som liknade Pippi Långstrump! Jamen just det, jag är ju STARK kom jag på. Jag klarar det här – på ett eller annat sätt. Minnet av drömmen jag beskrev i ett inlägg för två år sedan. Så här skrev jag om just den drömmen:

Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är       massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

Visst är det häftigt! En väldigt stark bild för mig.

Just Pippi Långstrump har en särskild plats i mitt hjärta. Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av alla Astrid Lindgrens karaktärer och berättelser.

Det här med att kämpa har jag i allmänhet en kluven inställning till. De människor som inte klarar sig då? Som blir förtidspensionerade eller rent av dör – har de inte kämpat tillräckligt hårt? Ville dom inte tillräckligt? Det är ett vanligt sätt att beskriva människor med cancer, som att de kämpar. De bekämpar cancer, eller blir besegrade av cancern. Men allt kan inte kämpas ner och vinnas över. Och det finns olika sätt att vara stark på.

Idag har jag haft ryckningar i vänster ben flera gånger. Fler gånger än jag sammanlagt haft under de senaste månaderna. Hoppas det försvinner igen! Jag fick tråkiga igenkänningar av att ligga och röra på benet. Spänna musklerna och göra cirkelrörelser med vristen. Alltför välbekant och helt onödigt.

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Dikt

Jag skrev häromdagen om en bok jag hittat vid kopieringsmaskinen på jobbet. Den heter Radio total normal – en textsamling och är just det, en samling texter från radioprogrammet med samma namn. En kanal som handlar om psykisk ohälsa.

När jag nyfiket började bläddra i den medan mina papper spottades ur maskinen, blev jag först rädd. Som en instinkt som sa åt mig att akta mig. Att inte Gå Dit Igen. Ner i helvetesmörkret. Som om att jag bara genom att läsa andras skildringar skulle ”smittas”.

Jag lånade ändå hem boken och jag ska ärligt säga att det mesta inte tilltalade mig alls, eller rättare sagt inte talade till mig. Men den här dikten kände jag en sorgsen igenkänning i.

Nu har jag haft tur och sluppit alltför uppenbara luckor i mitt cv. Den första luckan kan förklaras med studier. Det var för snart 30 år sedan (!) och jag blev sjukskriven från uppsatsskrivandet på universitetet. Luckan ser inte alltför uppenbar ut.

De senaste årens fram-och-tillbaka mellan sjukskrivningar på hel- eller deltid syns inte i cv:t eftersom jag varit fast anställd under tiden.

Den sista raden är särskilt stark: Och uppstod igen. Det är så oerhört märkvärdigt att man överhuvud taget KAN det! Uppstå igen efter att ha fallit igenom, igen och igen och igen. Uppstå igen trots att jag inte trodde på det själv. Uppstå igen trots att det var omöjligt. Nu står jag upp.