Dags att tänka smart

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

 

imageJag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

imageDet är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

 

2 reaktion på “Dags att tänka smart

  1. Så många fina inlägg och kloka tankar med hög igenkänning från min sida.
    Kram och lycka till med halvtidsjobbet.
    Marion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *