PTSD

Den psykolog jag tidigare gått hos och fått mycket hjälp av sa att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det innebär att jag kan triggas av helt ofarliga situationer som påminner om de farliga sedan förr. Hjärnan gör inte skillnad på farligt och ofarligt utan reagerar med stark stress.
Jag har länge tänkt att jag inte kommer att bli helt frisk från utmattningssyndromet förrän min livssituation förändras ordentligt, och det är svårt att veta när det kan bli. I och för sig kan jag acceptera att inte orka jobba heltid under en tid till, men jag skulle vilja orka mer än att bara jobba. Som det är nu kan jag inte göra någonting socialt efter jobbet, och måste noga planera helgerna så att jag kan ägna mesta tiden åt att vila.

Det här går upp och ner, och tidvis är det lite bättre och jag orkar mer. På sistone är det definitivt sämre, och jag är mer känslig för den trigger jag nämnde ovan och PTSD:n gör sig påmind. Igår var en sådan situation. För en utomstående en helt vanlig konversation men som gjorde mig geléartad i kroppen och grötig i huvudet.

Jag sover riktigt eländigt också. Det är väl ok när jag är ledig eller jobbar hemma, då kan jag sova igen det på dagen. Men jag vill inte hamna i en ond cirkel att sova på dagen och sedan inte kunna sova på natten. I natt vaknade jag en gång i timmen och var visserligen bara vaken en stund, men det var psykande att vakna om och om igen.  Till slut klev jag upp kl 4. Då hade jag sovit i ungefär sex timmar och vaknat fem gånger.

Aningen bättre

Jag känner mig en aning piggare nu när jag varit hemma och vilat i två och en halv dag. Igår hade jag tid på vårdcentralen för att mäta blodtrycket. Tänkte att det kan vara fel på min blodtrycksmätare och att det skulle vara bra om de mäter det professionellt. Men den stämde med min och sjuksköterskan sa att den ligger på gränsen, men är ok. Jag sa att den legat betydligt högre andra dagar, och vi kom överens om att jag ska fortsätta mäta hemma och be om en läkartid om inte trycket går ner. Då kan jag behöva höja medicindosen.


Det blev en kort utflykt och som alltid tänker jag att jag skulle kunna passa på att kompletteringshandla på mataffären på hemvägen. Det är alltid något som behövs. Men jag skärpte mig, och berättade för mig själv att det kommer jag inte att orka, och åkte istället raka vägen hem. Och mycket riktigt. Enbart turen till vårdcentralen hade tröttat ut mig så pass att jag inte orkade laga middag på kvällen.

I morse tog jag i alla fall en halvtimmes promenad med min syster i andra änden av telefontråden. Lite långsammare än vanligt men det kändes bra och hoppfullt. I morgon ska jag jobba men jag ska ta det mycket lugnt. Det är det som gäller nu.

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Lite ledigt i Jämtland

Idag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland. Jag har tagit ledigt halva torsdagen och hela fredagen, och det ska bli skönt. Jag är fortfarande tröttare än vanligt, men på en helt ok nivå.

Rudbeckian blommar än

Jag jobbade på kontoret igår, och gick sen hem till min mamma där jag sov en liten stund. Sedan hem till min syster som också bor i närheten av mitt jobb (sååå praktiskt!). Där sov jag också en liten stund innan vi åt middag.

Jag är en fena på att hitta ställen att vila på. På alla kurser jag gått på somrarna har jag hittat krypin, vilrum eller undanskymda fåtöljer där jag kunnat vila mellan varven. När jag varit på konferens eller i andra jobbsammanhang har jag frågat efter vilrum, eller helt frankt lagt mig på en matta på golvet i ett tyst rum för att få vila hjärnan ett tag. Det är nödvändigt för att jag ska orka överhuvudtaget. Ibland har jag somnat men oftast bara legat, blundat, andats.

Vi har fått ny chef och jag hade ett första samtal med honom igår. Jag sa att jag numera vet vad som är bäst för mig. Vad jag orkar, var gränsen går och att lyssna på kroppens signaler. Allt detta är sant, och det viktigaste är att också agera på det. Att stoppa mig själv när jag håller på att mot bättre vetande göra sånt jag vill vill VILL! men egentligen inte orkar. Jag är oerhört mycket bättre även på det.

Nära att det blev för mycket

Jag har säkert redan skrivit att jag på försommaren fick ett ärofyllt uppdrag att skriva ett kapitel till en bok, som jag hann påbörja innan semestern. Jag har skrivit på arbetstid men för att hinna till deadline som är idag, så har jag jobbat liiite mer än mina timmar, liiite snabbare och med liiite färre pauser. Ingen bra idé. En bra idé hade varit om jag bett om att få en vecka till att skriva på. I fredags var texten i stort sett klar, men jag har förstås inte kunnat avhålla mig från att jobba liiite i helgen. Jag har korrläst och komplettera en aning.

Förra lördagen hade jag en gräslig huvudvärk, och den kom tillbaka den här lördagen fast i snällare tappning. Jag avsade mig att laga middag, och vi åt rester istället (ett av mina bästa knep!). Igår söndag kom Den Stora Tröttheten smygande. Kroppen var trött och seg, och jag orkade bara gå långsamt. Hjärnan gick på sparlåga och jag tappade bort vad jag skulle säga flera gånger – det var kusligt blankt i huvudet, riktigt kusligt.

Vad göra? Precis ingenting! Jag ska se till att återhämta mig rejält denna vecka, och att följa reglerna strikt framöver. Hålla benhårt på pauserna och arbetstiderna. Jag ska INTE bli sjukare igen!

Jordgubbar på gång fortfarande i september

Jag hittade jag ett citat av psykologen och stressforskaren Niclas Almén:
”Ny forskning visar att stressreaktioner inte går över automatiskt bara för att stressituationen är över. För att återhämtning ska ske måste vi känna oss trygga och säkra.” Väldigt bra och träffande! För min del tror jag att kroppen inte kommit ur stressituationen eftersom min hjärna inte tror på det ännu. Det är en bit kvar till känslan av trygghet och säkerhet.

På torsdag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland, och jag ska se till att vila riktigt ordentligt.

Press som släppte?

Igår vaknade jag med huvudvärk, vilket jag mycket sällan har. Det tilltog under morgonen, och till slut kunde jag bara ligga och blunda. Inte lyssna på eller göra något. Men RLS körde på som vanligt! Den här gången var det framför allt vänster fot som spökade och jag vek ihop mitt 10 kg tunga kedjetäcke så litet som det gick, och la på foten.

Jag tog Alvedon till slut, men det hjälpte bara lite. Efter lunchtid kunde jag sitta uppe, men hade fortfarande mycket ont. Testade en Ipren och slutligen avtog huvudvärken under eftermiddagen, för att till kvällen vara borta.

Jag funderar på vad som orsakat den, och har svårt att tro att det var de två glasen vin jag drack på fredagkvällen. Mer sannolikt är att jag börjar gå i mål med en ganska pressande arbetsuppgift. Jag har skrivit på en text som ska ingå i en lärobok, och är både smickrad över att ha fått uppdraget och skräckslagen över att den inte ska bli tillräckligt bra. Framför allt skulle jag vilja ha mer utrymme att breda ut mig på, det är svårt att skriva kort! Men i fredags skickade jag texten i det skick den är nu, till mina närmaste arbetskamrater för att få kloka inspel. Läskigt som sjutton, men samtidigt lättad över att ha kommit så långt. Det kan ha varit den lättnaden som renderade mig denna huvudvärk.

Stäppsalvia

Jag hade inga planer för helgen och det var ju för väl, men samtidigt var det irriterande att inte kunna göra nånting här hemma. Jag hade tänkt prova att göra klar en ring som jag håller på med, och örhängen till en vän. Jag säger ”prova”, för jag blir fortfarande trött efter bara en liten stund i verkstan.

Höstanemon

De nya perennerna ska i jorden i alla fall. Häromveckan skänkte jag bort vår brokschersmin. Den tog för stor plats där den stod, och det borde jag insett från början. Men nu har jag köpt ännu en planta av samma ros som vi redan har, ’The fairy’, två till av de ljuvliga höstanemoner som blommar för fullt fortfarande och en rejäl planta stäppsalvia.

Ställer in, igen

Igår skrev jag om att jag får lov att tacka nej till trevligheter. Det finns annat jag ställer in också. Återkommer till det strax.

Min mamma har inte varit hemma hos oss på nästan två år, men i lördags kom hon äntligen. Det var verkligen jättefint att kunna visa henne trädgården som hon bara sett på bild, men också att träffas förstås.

Igår skulle jag, som jag skrev i förra inlägget, träffa gamla kurskamrater men fick ställa in. Jag träffade istället en nära vän som också är sjuk i utmattningssyndrom, och vi tog en stilla promenad i skogen.

Senare på eftermiddagen och kvällen var jag helt slut. Jag la mig och sov lite av och till. Ställde in matlagningen och la mig tidigt. Jag sov ovanligt länge nu på morgonen och gick inte upp förrän halv 6. Efter en stund somnade jag om i soffan och sov i trekvart. Trött, som sagt!

Jag funderade fram och tillbaka igår kväll på hur jag skulle göra idag. Meningen var att jag jobba på kontoret, eftersom jag ändå hade en tandläkartid i stan på eftermiddagen. Jag har redan ställt in den en gång och jag tyckte att det kändes jobbigt att ställa in den med så kort varsel en gång till. Men min syster messade att det kan jag visst det! Och så fick det bli.

Det känns oerhört skönt nu när jag bestämt mig. Det är ju inte bara att orka den här dagen, utan hur det kommer att påverka resten av veckan. På det här sättet kan jag jobba, om än hemifrån.

Såg en bra mening: ”Att ställa in kan vara att ställa upp för sig själv.” Det ska jag komma ihåg!

Snabbt beslut

Jag var hos min husläkare i förrgår för att få förlängd sjukskrivning. Han förlängde med tre månader, eftersom det gått bra de senaste gångerna (tidigare har han skrivit på två månader i taget som försäkringskassan verkat tycka är bäst). När jag vaknade nu på morgonkulan ser jag att jag fått ett sms med beslut om godkänd sjukskrivning till och med 30 november. De fattade beslutet dagen efter att de fått in intyget alltså! Det känns verkligen bra.

I badrock vid Norrvikensjön

Efter gårdagsnattens usla sömn på grund av RLS hade jag mer symptom än vanligt under hela dagen. Vid arbetsdagens slut åkte jag till min badsjö och tog ett dopp i det 15 grader ”varma” vattnet. Det var kallt, men avslappnande och skönt.

Jag var jättetrött på kvällen och somnade framför Aktuellt strax efter kl 9, och natten har varit lugn. Jag plockade fram kedjetäcket och la det ihopvikt över benen för maximal tyngd.

 

Badar

Jag är så glad att ha börjat bada! Det är ett par år då jag inte känt mig så sugen på att exponera min kropp i baddräkt, och därför avstått att bada. Men i år tänkte jag om. Jag har visserligen gått ner mycket i vikt, men är ändå ingen sylfid direkt. Jag har inte badat på badplatser bland många andra, utan en stor del av upplevelsen är att slappna av och ha en stilla stund, gärna för mig själv. Jag har flera gånger åkt ner till vår närmaste brygga och tagit ett dopp på eftermiddagen. Det tar kanske tre minuter med bil. Det är så vackert där och jag har haft sällskap av några sothönor på avstånd. Ett par gånger har pojkar fiskat från bryggan men vi har kunnat samsas bra. Andra enstaka badare har varit såna som jag, och inga lekande barn. Det finns en badplats ett par hundra meter bort som passar bättre för dem. Men oftast är jag helt ensam bland näckrosorna. Visst låter det romantiskt!

I helgen som gick var jag hos min kära vän T i Roslagen. Hon bor några hundra meter från Väddö kanal, och vi badade två gånger. Det var 15 grader i vattnet och svalt och rejält blåsigt på land. Och visst ska jag tillstå att det var kallt att bada, men just för att det inte var varmt när jag kom upp, så frös jag inte alls. Det verkar som att om temperaturen är ungefär samma i vattnet som i luften så fungerar det så, i alla fall för mig. Jag har aldrig varit frusen av mig och det kan spela in också förstås.

Det var vilsamt att vara hos T och hennes hundar hela helgen. Vi gjorde just ingenting och det var det som var grejen. Jag är ganska trött nu efter semestern, så det var välkommet med en helg hemifrån. Det är alltid jag som lagar middag när vi träffas, och jag brukar göra dubbel sats första dagen som vi värmer den andra – fiffigt va!

Ok att vara trött

Det tog ett tag men sen kom jag på det: det är helt ”normalt” att vara trött så här efter semestern när höstens arbete drar igång. Jag har tänkt göra klart några silvergrejer jag inte hann klart på kursen, men orken har inte funnits. Den här helgen hade jag ingenting inbokat och jag såg fram emot lite tid i verkstan. Jag kanske rent av skulle läsa något?

Och nu när halva helgen gått så kan jag i alla fall konstatera att jag gjorde några smågrejer med silvret, bland annat lödde jag klart den berlock jag gjort till dotterns armband, och lödde på en förlängningskedja på ett halsband som blivit för trångt. Men efter det var jag så trött, så trött. Benen var som spagetti och jag tänkte att så här skulle benen kunna kännas efter ett maratonlopp. Hjärnan fylldes av den välbekanta känslan av att alla viktiga beståndsdelar trängdes ut mot kanterna av en säck blöt sand.

Frustrerande när jag ville vara åtminstone liiite pigg och orka göra åtminstone liiite mer. Jag tog fram en bok jag tänkt på en tid, Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Läste elva sidor innan ögonen föll igen. Det var kanske den där sandsäcken som låg i vägen.

Försökte sova middag, jag var ju så sömnig, men det pirrade så mycket i benen att det inte gick att ens ligga ner.

Till slut trillade myntet ner: enligt arbetsterapeuten på Stressmottagningen så är det ju helt normalt, och till och med väntat, att jag ska bli så här trött på höstkanten. Det är bara att ta ett steg tillbaka, ta det lugnt och låta det ha sin gång. Det tog några veckor förra hösten, innan jag var tillbaka på samma energinivå som innan. Så släpp frustrationen och följ känslan i kroppen!

Jag åkte och badade igår morse. Det var tretton grader i luften och sjutton i vattnet. Kallt men jätteskönt. Jag flöt på rygg och kisade mot solen. Sothönorna syntes inte till, men plötsligt kom det ett helt gäng simmande från baksidan av udden. De är så vackra!