Inte ruta ett precis men …

Jag skriver en del anteckningar om vad som händer, incidenter, reflektioner och om hur jag mår. Det har blivit några anteckningsböcker nu och de flöt upp när jag städade i verkstan idag. Jag tänkte först läsa i dem, men kände ett motstånd. Det kommer inte att vara så upplyftande och jag behöver inte det just nu. Men jag läste en lång entusiastisk anteckning jag gjorde 22 december i fjol. Den var så full av hopp och förtröstan, ja tillit. Allt var inte på topp, men jag såg tecken på att det kunde bli bättre. Att det skulle kunna bli i alla fall good enough, tillräckligt bra, för att det skulle funka – livet.

(Dags för en liten utvikning: jag är stor vän av distinkta begrepp för saker, termer som beskriver en sak eller företeelse och ingenting annat. Det förenklar kommunikation, och synliggör. Good enough är ett mycket bra exempel. Det är psykologen Donald Winnicot som myntat begreppet och första gången jag kom i kontakt med det var när jag hade små barn och kände att jag inte räckte till. Jag kunde inte vara den där föräldern jag föreställt mig att jag skulle bli – känns det igen? Det var en sån lättnad att tänka att jag kunde vara en good enough mamma, tillräckligt bra! Jag duger, mina barn har det bra. Det är inte ens säkert att de skulle ha det så mycket bättre om jag mäktat med mer av det jag ville. Visst kan man säga det på svenska, men just att det är på engelska gör att det blir ett begrepp i det här fallet tycker jag. Det kanske är samma vurm jag har för fodral, askar och förpackningar som är anpassade efter saken som ska härbärgeras, tillverkade enkom för en viss sak. Till exempel de lådor som blåsinstrument ligger i, formade efter flöjten med olikformade fördjupningar för de olika delarna. En gång såg jag en ask med formen av en hög hatt, en sån där svart hatt som fina herrar hade en gång i världen. En fantastisk hattask! Nu kanske det är dags att avsluta utvikningen!)

I anteckningen från i julas skrev jag för första gången att jag utropade 2016 till mitt år. Det kom av sig, men jag är i alla fall oerhört glad för att jag börjat brodera och allt det andra. Jag har tjatat många gånger om hur mycket det betytt och betyder för mig. Jag kom på häromdagen att om någon sagt för ett år sedan att jag skulle ha gjort alla de här sakerna, så skulle jag inte tro det. Med det i åtanke kanske jag kommer att ha börjat skulptera i trästockar med motorsåg eller måla i olja till nästa sommar!

Det blev lite svamligt det här. Min läkare skrev i senaste läkarintyget att jag är tillbaka på ruta ett. Det kanske är lite överdrivet men visst har vi i en bemärkelse fått ta många kliv bakåt. Allt känns ovisst just nu. Vissa stunder hoppfulla, andra fulla av tvivel. Tillit tillit tillit.

Här kommer några bilder på de senaste alstren.

image

Vadmal, gammal spets och lingarn med fin gammal knapp.

imageJag har gjort armband av vadmal förut, här är några nya. Det är vadmal från en gammal men oanvänd vapenrock från Beredskapsboden. Mjuk, skön, varm, tät och sticks inte alls. Jag tycker mycket om den mörkgrå färgen med dragning åt grönt.

 

image

Armband virkat av finsilver

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *