Återupptagit broderi så smått

Jag har inte orkat brodera eller göra något annat i min verkstad på länge. I februari gjorde jag klar den här kudden och sedan tog det liksom stopp av oklar anledning.

Min nya kudde i yllebroderi

Jag fick ny energi av sommarkursen i silversmide i somras, men den tog slut strax efter att jag kommit hem. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att jag inte orkar med just det kreativa och skapande. Sånt har jag ju hållit på med när jag varit sjukskriven på heltid utan problem. Det är en annan slags ork som saknas, och kanske är det inte ork som är det rätta ordet.

Däremot tänker jag på det varje dag. På att jag vill brodera och allt jag vill göra i silver. Och allt finns ju kvar när det som saknas kommer tillbaka. Det är bara det att jag vet att jag mår så bra av att jobba i verkstan! Alltså brukade må så bra.

Men häromdagen när jag var ensam hemma tog jag sats och tog fram det jag påbörjade i vintras. Jag kom så långt att jag valde färger till en ny kudde i yllebroderi, och hade klippt till applikationer innan det tog stopp den gången. Nu bestämde jag mig för att prova att sätta igång det, bara en stund. Jag la applikationerna till blommor över det svarta ylletyget som ska bli bottentyg. Nålade fast dem, och sydde sedan fast dem hjälpligt med stora slarviga stygn i sytråd. Det är lättare att brodera fast dem om de sitter fast redan, och smidigare om de sitter fast med stygn än med nålar.

Så nu är jag alltså i gång så smått! Jag broderade fast själva blommorna och har påbörjat stjälkarna som ska slingra sig mellan dem. Kanske broderar jag fast blad som applikationer senare, och det kommer nog också att bli en annan färg på något sätt. Kanske mindre blommor emellan eller bara någon form. Jag får se. Det är roligt att se det växa fram, utan att jag bestämt på förhand!
Men det är inte så att jag broderar hela tiden, så där maniskt som det kan bli när jag är i farten. Det får bli i lagom takt, så får jag se hur det slutar. Jag gör det enbart för min egen skull och jag har inte bråttom.

Spänningar

Senaste dagarna har jag varit så spänd i nacken och i musklerna strax under själva skallbenet. Jag var på massage i förra veckan och vi konstaterade båda att jag hade en del spända knutor. Jag försöker massera mig själv där enligt massörens instruktioner, men det går så där. Jag är så öm också.

I förra veckan fick jag också fick veta att jag kommit med på sommarkursen i silversmide! Det var ett roligt besked! Det är första veckan i augusti och på samma ställe som jag varit två gånger tidigare, Mullsjö folkhögskola i Västergötland.

Jag har också tänkt väldigt mycket på att jag vill göra tovade och broderade bilder som jag gick kurs i på Sätergläntan 2018. Det är en ganska stor grej att dra igång men jag ska nog göra det ändå. Det var så roligt och blir vackert. Här är några av de bilder jag gjorde då, några på kursen och några hemma.

Ett steg på väg

Igår gick jag in i verkstan och satte mig vid arbetsbordet. Jag fick för en tid sedan en mycket generös gåva: massor av broderigarn i främst ull och bomull. De låg i påsar efter färg, och jag satte mig att sortera för att lägga dem i mina lådor. Jag gick inte igenom alla påsarna, men det blev en rejäl stund i verkstan i alla fall, och det känns superbra! Jag känner mig lite stabilare.

Broderigarnerna

Igår regnade det hela dagen, men min vän Å och jag åkte till badbryggan och tog ett dopp i alla fall. Det är minst lika skönt att bada när det regnar som när det är soligt, och vi var garanterat ensamma på bryggan!

Sothönan och en av hennes ungar hade hamnat på varsin sida av bryggan, och ropade på varandra. Vi väntade med att hoppa i tills de hittat varandra igen.

I morse åkte min man och jag ner och badade. Vilket ställe vi ”hittat”. Det har ju alltid funnits men vi har inte kommit oss för att bada där helt enkelt. Men jag tror att det blir många dopp där i sommar.

Förra sommaren såg vi bara två-tre fjärilar, men nu har vi oftast fem-sex stycken på våra blommor varje dag! Det är nässelfjärilar och de är så vackra.

 

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Bokat massage

De senaste dagarna har jag blivit allt mer spänd i rygg, axlar och nacke. Idag har jag haft så ont i vänster skulderparti att jag tog värktabletter. Det har varit svårt att hitta lägen att hålla armen för att kunna slappna av. Nu ikväll bad jag sonen att massera ryggen. Han har väldigt starka nypor och verkar veta precis hur man ska göra! Det gjorde rejält ont, precis som det brukar. Jag frågade var han lärt sig det, men han svarade ”ingenstans”.

Så värmde han en vetekudde till mig, och jag la den över axlarna. Nu, en stund senare, känner jag hur det gjort verkan. Jag har inte alls lika ont längre.Jag kom på att massage räknas in i det friskvårdsbidrag vi får från jobbet, letade upp en massör i närheten och bokade en tid i nästa vecka. Det känns bra!

Jag har sovit mycket idag, jag har behövt det. Ändå känner jag mig väldigt sömnig nu, strax före klockan 21 på söndagkvällen. Jag ska gå och lägga mig snart.

Efter den senaste kudden jag gjorde har jag inte suttit i verkstan någonting. Jag tänker dagligen på vad jag ska göra härnäst, men orken att sätta igång något har inte riktigt funnits. Igår började jag i alla fall skissa på en ny avlång kudde, och idag har jag valt färger bland alla mina fina ylletyger och så började jag klippa ut applikationer, så kul!

Fin vänskap

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

Good enough – igen

En av mina favoritpoddar, Över min döda kropp, är enligt egen utsago ”krimpoddarnas krimpodd. Två poliser som pratar om polisyrket, men ibland även om annat. Till exempel igår då de funderade över begreppet good enough, tillräckligt bra. Det är ett välkänt begrepp inom psykologin, och jag har skrivit om det förut. Dr Donald Winnicott myntade the good enough parent som är trösterikt för alla föräldrar med dåligt samvete. Men det passar bra på andra saker också, inte minst arbetet.

De två poliserna sa en så himla bra sak: att 70 är det nya 100, det vill säga att det räcker att göra 70 % där vi tidigare kämpat för att göra 100 %. De sa också att kunna avgöra när man kan växla av och på är själva kompetensen. Att inte ströva efter perfektion i ALLT utan veta när det är viktigt att lägga på ett extra kol, och när det räcker med lagom.

I regel är det vi själva som avgör nivån menade dom, vi är våra egna största hot. Vi kan helt enkelt inte vara perfekta och bäst på allt: bästa mamman, partnern, dottern, systern, kollegan, medarbetaren, dagismamman. Det är så enkelt och så svårt, åtminstone för en del av oss. Jag tror att jag skrivit det förut, att jag insåg att jag ville vara bästa dagismamman i förskolepersonalens ögon, och hur sjukt det är!

Så good enough är en ledstjärna för mig, som jag verkligen inte lever upp till hela tiden, men betydligt mer nu än som yngre mamma. Intressant nog är det ett rött skynke för dottern som anser att min man och jag nöjer oss med mindre än vi skulle kunna ha (och nu pratar vi framför allt om heminredning)! Och då biter jag mig i tungan för att inte säga något om att man blir klokare med åren, och inser vad som är viktigt på riktigt. Men så är det, för mig i alla fall.

Kudden börjar bli klar, tror jag. Här är som den ser ut nu. Förmodligen blir den en försenad 50-årspresent till en nära vän.


Kedjetäcket och WED/RLS

Jag har haft ett rejält skov med WED/RLS de senaste veckorna. Jag har haft svårt att ligga och vila på dagarna eftersom obehaget i benen varit som starkast då jag legat ner, och ryckningarna blir värre också. Ibland har jag suttit i en fåtölj och halvsovit i stället, det har varit lite bättre i alla fall.

Men så föreslog sonen att jag skulle använda kedjetäcket, och jag hade glömt hur effektivt det kan verka på mina rastlösa ben! Men nu ligger det längst ner i sängen och jag sticker ner benen under det vid behov. Eftersom jag inte behöver det på hela kroppen för tillfället, viker jag det tio kilo tunga täcket flera gånger så att trycket på smalbenen och fötterna blir så stort som möjligt. Det lindrar faktiskt.

Igår påbörjade jag äntligen ett nytt yllebroderi, en kudde förstås! Här är skissen till mönstret. Det är blomrankorna från julkudden som får en egen kudde, den här gången på vit botten. Eller vit – jag tänker att klädet har samma färg som vita får, med lite gult och grått inblandat.

Jag var ovanligt trött i kroppen igår. Inte direkt sömnig utan matt och svag. Det frestar på att hela familjen är hemma mest jämt! Jag låg en del och myste med en av katterna. Hon har fattat kärlek till en pläd i vårt nya sovrum, och det är fint att veta att hon nästan alltid ligger där, och välkomnar mina besök. Jag borrar in ansiktet i hennes mage, och hon spinner. Fina Semlan!

 

Dessa mediciner!

Jag är så glad över att kunna sluta med Mirtazapin som vad jag förstår är en stor anledning till min viktuppgång, och även ett stort hinder för att gå ner i vikt. Men jag sover klart sämre sedan jag slutade med den. Jag tar Oxascand till natten som är lugnande, men frågan är om den ensam klarar av att ge mig en god natts sömn? Jag ska förstås ge det lite mer tid, kanske är det bara nu i början. Men att sova bra är nyckeln till allt välmående så det måste jag få ordning på.

Jag har haft några jävliga dygn med WED/RLS, och har haft svårt att få ro i kroppen på grund av de symptomen. Kanske att allt hänger ihop i en trist katten-på-råttan-cirkel? Jag är med i en väldigt bra grupp på Facebook om WED/RLS och där fick jag tipset att ta vanlig Panodil (paracetamol) som kan hjälpa lite på marginalen, så det ska jag testa.

Igår pratade jag med en gammal vän för första gången på flera år. Det var så himla kul! Jag ska försöka se till att det inte går lika lång tid tills näst gång vi hörs av. Vi har en gemenskap i det textila, i synnerhet ull, och det var fint att prata om, men även minnen från förr.

Nu ska jag jobba i en och en halv dag, sedan har jag semester så det blir fem och en halv dag ledigt. Då ska jag påbörja ett nytt broderi eller kanske smida något i silver?