Om vikt och övervikt

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *