Nytt hopp!

Psykolog-J frågade om jag testat tens mot restless legs. Jag har läst i en facebookgrupp att en del provat, men inte sett att det hjälpt så pass mycket att jag varit beredd att betala flera tusen för det. Tens består i att få små doser elektrisk ström via plattor som man sätter på huden. De verkar smärtlindrande framför allt, men psykolog-J har också sett att en del restless legs-patienter känt lindring. Enkelt uttryckt förvirrar detta hjärnan så att den inte skickar impulser av smärta eller det som gör känningarna av RLS. Det är alltså inte botande. Hon föreslog att jag skulle fråga fysio-J.

Ulliga backsipporna är här!

Sagt och gjort, jag hade ett enskilt möte inbokat med fysio-J i tisdags, och fick prova. Jag satt med två plattor på vardera smalben, och kände direkt att det var behagligt. Jag tror verkligen att det här kan hjälpa mig att få en bättre livskvalitet! Hon skulle beställa en apparat till mig som jag får hyra för hundra kronor i månaden i sex månader, därefter får jag behålla den så länge jag behöver! Sverige, va!

Som jag skrivit förut är det så viktigt att jag känner att det finns fler saker att ta till, att inte tappa hoppet om förbättringar eller åtminstone lindring. Tens gör kanske gör att jag slipper ändra medicineringen till narkotiska läkemedel, och det vore en stor vinst!



Sorgen som är ett gott tecken

Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.

Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.

För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.

Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.

En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.

Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.

Små små steg

Jag ser att det är två veckor sedan jag skrev sist, troligen rekord. Det beror dels på att jag inte orkat, dels på att det inte hänt så mycket av det som jag kan berätta. Terapin rullar på och jag träffar oftast psykologen J två gånger i veckan. Vi gör stora framsteg och det är fascinerande. Nya tankar och insikter. Trådar knyts ihop, ibland över lång tid.

Jag har äntligen orkar åka till min kära vän T i Roslagen! Förra helgen var jag där och vi gjorde som vanligt nästan ingenting. Pratade förstås, men även det med måtta. Jag orkar inte så mycket umgänge. Hon fick en kudde som jag gjort speciellt till henne, eftersom hon älskar koltrastar.

Den senaste veckan har varit hård. Den inleddes med ett särdeles tungt besök hos psykologen. Jag har varit lite orolig att den antidepressiva medicinen ska göra att behandlingen inte riktigt förmår tränga igenom, men det gjorde den! Tufft men väldigt bra. Jag är så otroligt glad över att jag hittade J, för hon är en fantastisk psykolog!

Veckan fortsatte med en dag i stan, först hos min mamma och därefter på jobbet. Jag behövde komma in för att fotograferas för byte av tjänstekortet, och givetvis passade jag på att prata med två av mina närmaste arbetskamrater. Jag kan inte LÅTA BLI, trots att jag vet att jag inte orkar. Min hjärna varnade mig, men jag lyssnade inte. Till slut hade det gått två timmar! och jag vinglade till pendeln. Jag såg att jag vinglade eftersom det ofta finns streck i marken där det ligger markplattor.

Jag fick också så lov att köra vår bil till verkstad eftersom min man var sjuk. Det var en helvetesfärd i rusningstrafik på motorvägen, flera filbyten, en GPS som ville att jag skulle åka på annat sätt än jag tänkt — men till slut var jag framme! Till detta ett telefonsamtal med en stackars människa som måste fråga sina kollegor flera gånger, och varje gång fick jag lyssna på helt VIDRIG musik!! Du fattar att jag blev trött! Veckan avslutades med att jag fick min mans förkylning, och sedan i fredags kväll är jag sjuk.

Det får räcka för stunden, jag måste vila nu.

För bra för att vara sant?

Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.

Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!

Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!

Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!

I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.

Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.

Bakåt igen

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Min dag med RLS

Vaknar klockan tre, för tidigt, försöker somna om, till slut går det.
Klockan tre och femtiofyra är det dags igen, och nu går jag upp.
Släpper in katt som varit ute under natten, och ut katt som varit inne.

Gör en stor balja kaffe, och en liten skål med crunchy müsli. Häller upp ett glas vatten, tar medicindosetten och sätter mig i fåtöljen. Med lite tur är det lugnt på RLS-fronten än så länge, men jag är beredd. Vill inte ta medicinen för tidigt eftersom det blir för långt till nästa dos halv två.

Efter en stund känner jag att det sätter igång, och tar omedelbart medicinen. Inte sällan sammanfaller det med att jag håller på att somna i fåtöljen. Försöker ignorera obehaget. Fåfängt, det går aldrig. Kliver upp och ställer mig att stretcha vaderna och fötterna där det ofta börjar. En god stund senare känns det bättre och jag brukar hinna somna innan det sätter igång igen.

Vaknar, kanske på grund av obehagskänslan i benen. Jag försöker först att häva det genom att röra hetsigt på fötterna, stretchar och spänner musklerna om vartannat, först medan jag sitter kvar i fåtöljen men till slut tvingas jag upp för att bättre kunna ta spjärn mot något. I bästa fall lyckas jag få ben och fötter att bli så utmattade att obehaget kvävs.

Det är svårare i andra delar av benen. Baksidan av låren och mellan låren är två vanliga ställen, armar och händer likaså. Har jag riktig otur känns det under naglarna på fingrar och tår, och det kan jag intyga är svårt att häva! Jag brukar sticka in naglarna på ena handen under naglarna på den andra. Trycka så att det gör ont, vilket är ett betydligt bättre alternativ. Obehaget under tånaglarna lindrar jag genom att vika in tårna och trycka dem hårt mot golvet.

Under dagen gör obehaget sig påmint i olika omfattning. Om jag är på kontoret kan jag få så lov att sitta och skaka benen så omärkligt som möjligt under bordet. På hemmakontoret är det enklare.

Om jag är så trött att jag behöver ligga ner och vila eller till och med sova, så kan man ge sig katten på att det inte går på grund av Ni Vet Vad! Ibland går det om jag stretchar ordentligt och sedan sätter mig i fåtöljen, men sällan att ligga ner.

Tappar räkningen på hur många gånger jag stretchar, töjer och spänner muskler under dagen. Tittar på klockan och hoppas att den snart är halv två så jag kan ta mer medicin. Till min besvikelse är den inte ens tolv. När klockan närmar sig halv två respektive halv 7 på kvällen känner jag hur obehaget stegras, och ÄNTLIGEN!

Kvällen brukar ofta vara ok, och när jag går och lägger mig vid halv tiotiden somnar jag i ganska avslappnat tillstånd. Det beror på att jag tar den starkaste dosen av medicinen till kvällen, och har jag väl somnat är det bra. Men det är en delikat balansgång. Om jag tar för mycket medicin inträffar en effekt som gör problemen större.

En kväll för några månader sedan glömde jag att ta kvällsdosen. Det blev en natt jag sent ska glömma! Jag skrev ett inlägg om det, och även om den morgonen jag glömde att ta morgondosen. Det är ytterligare en oro jag lever med, att glömma medicinen. För det händer, trots påminnelsepling i telefonen.

Obehaget känns hela dagen mer eller mindre starkt och det frestar på och stressar mig något oerhört. Om jag finge ta bort en sak av mina åkommor så skulle jag självklart välja RLS, när du än frågade,

En del kallar känslan av RLS för myrkrypningar eller pirrande. Jag upplever det snarare som känslor av obehag, lite liknande den känslan man får när man slår armbågen på det där sättet att det inte bara gör ont på vanligt sätt, utan också liksom ilar i armen: änkestöt eller slag på ulnarisnerven.

Summa summarum: ett jäkla skit!

”Inget vidare”

Jag svarar ofta ”det är ok” på frågan hur det är med mig. Det betyder att det relativt sett är hyfsat ändå. Det kunde vara värre. Det ÄR ofta värre. Men nu har jag en period då svaret är ”inget vidare”, eller rent av ”skit”. Det är min skala.

Många nätter sover jag dåligt, i morse (natt) vaknade jag klockan två och insåg efter en stund att det inte var lönt att försöka somna om. Det är i regel mina pirriga ben som omöjliggör vidare sömn, i synnerhet liggandes. Det går bättre om jag sitter i min kära fåtölj.

Men vid denna arla timme får jag inte göra kaffe, det får vänta ett par timmar. Jag lyssnar på ljudbok och tar hand om katterna som endera ska in efter en utenatt för att äta, eller ut en sväng innan det är dags att komma in igen och äta. Det brukar bli några vändor fram och tillbaka. Om maten inte passar eller är för snålt tilltagen kommer Frasse till mig, sätter sig att jama upprört och klöser på fåtöljen. Det är som en dans: släppa ut, släppa in, hälla upp mat, hälla upp lite mer mat, säga med tydlig röst att nej nu får du ge dig. Samma varje morgon.

Men nu var det inte katterna jag skulle skriva om, utan att det inte är något vidare just nu. I söndags kväll hade jag en molande ångest inför veckan. Mitt strategiska verktyg som jag brukar ta till är att hitta en utväg, en smitväg, ut ur dilemmat. Även om jag inte tänker ta till den så får den mig lugnare. I söndags gick den ut på att sjukskriva mig hela veckan. Jag SKULLE KUNNA göra det, om det måstes. Det där SKULLE KUNNA är det centrala. Det är sällan jag behöver sätta planen i verket, den fungerar bra som en ventil där ångesten kan pysa ut.

Jag tror att måndagens pensum var för överväldigande. Först att ta sig till jobbet när pendeltågsförarna strejkar, så ett långt enhetsmöte på förmiddagen, för att efter lunch medverka i ett webbinarium. Den strategiska ventilen ändrades till att jag bestämde mig för att stanna hemma. Min chef skulle få avgöra om jag skulle sjukanmäla mig eller om det var ok att jobba hemifrån trots att det var enhetsmöte. Efter att jag fattat beslutet i samtal med min man, kändes det betydligt bättre och ångesten klingade så småningom av.

Det är också så mycket med mammas lägenhetsköp och lägenhetsförsäljning nu. Mycket att förhålla sig till och rent praktiskt att planera in och genomföra. Det är roligt och jag hjälper mer än gärna till, men det är svårt att få till så att orken ska räcka. Det skapar i sig dilemman som trasslar till det för ”mina nerver”.

Scilla vid husgrunden

I förra veckan fick jag också hem det sista av sakerna efter pappa. Det spelar säkert in också. I några dagar låg allting på köksbordet och på golvet bredvid. Det är klart att det påverkar mig.

Det värsta med att vakna så tidigt som klockan två, är att om RLS sätter igång så är det alldeles för tidigt att ta medicin då. Den ska jag ta på morgonen, och tar jag den för tidigt så blir det för långt till nästa dos klockan halv två. I natt blev det så, och jag försökte ignorera det först. Testade att ha ”benet mitt i byxan”, det man kan göra när man fryser: stå så att ingen del av benet nuddar byxorna. Det är ett väldigt bra uttryck och går att använda i överförd betydelse också. Ungefär som att smyga under radarn. Jag försökte alltså låtsas som ingenting och sitta blick stilla. Inte röra på benen och fötterna som jag mer eller mindre alltid gör för att häva obehaget. Det funkade så där, och till slut fick jag falla till föga och ta medicinen. Jag behöver nämligen somna om så småningom och det är stört omöjligt när jag inte ens kan sitta stilla. Ibland knappt sitta överhuvudtaget.

Det är med andra ord en tung tid trots att det är en favorittid på året. Jag har rensat bort fjolårets växtlighet i vår lilla trädgård, och tulpanerna är på gång. Pionen sticker upp ett par millimeter, och det händer saker dag för dag. Idag har vi burit ut tre humledrottningar som förirrat sig in till oss i jakt på boplats. Jag hoppas kunna njuta mer av livet snart.

Vådan av att glömma

Jag tar medicin vid fyra tillfällen per dag. Vid tre av dem tar jag olika doser av de två medicinerna jag har mot RLS (Gabapentin och Sifrol). Det är med andra ord tidskänsligt – om jag glömmer en av doserna kan det sätta igång och bli riktigt jobbigt.

Idag klev jag min vana trogen upp tidigt tidigt. Minns inte vad klockan var och dessutom var det tidsomställning så allt var lite rörigt. Jag satte mig min vana trogen i fåtöljen och lyssnade på ljudbok. När jag min vana trogen var mogen att sova någon timme i fåtöljen, så gick inte det. Benen var så pirriga och obehaget så stort att jag inte kunde sova. Jag kunde inte ens sitta kvar i fåtöljen. (Jag har skrivit förut om det ironiska i att ha RLS och utmattningssyndrom samtidigt!) Så jag satte igång med lite olika grejer. För någon vecka sedan städade jag i skafferiet och hittade tre (!) paket gula ärter, och nu var det dags. Jag gjorde en stor kastrull ärtsoppa vid 6-tiden. Bra att ha, typ.

Under förmiddagen satt jag kortare stunder i fåtöljen för att vila lite i alla fall, och varvade det med att tvätta två maskiner, lägga gammalt vackert linne i ättiksvatten för att förhoppningsvis få bort de gulbruna fläckarna, stryka, städa badrummen, vattna blommorna och så vidare.

När klockan började närma sig den tid då jag ska ta dagens andra medicindos såg jag i dosetten att jag glömt att ta morgonmedicinen!! Jag tänkte inte ens på att kolla där! Det var väldigt skönt att få en förklaring till denna helvetes förmiddag. Att det inte var någon plötsligt försämring av något slag. Men jag blir också lite förtvivlad. Jag lyckas för det mesta med de påminnelser jag har i telefonen, som plingar kl 7.30, 13.30, 18.30 och 21.00. Men inte alltid. Jag har ju inte alltid telefonen precis bredvid mig, men det värsta är själva handhavandeproblemet, dvs jag själv. Jag TROR nämligen ibland att jag tagit medicinen, och ställer till det för mig. Vad gör man?

Tyvärr räckte det inte att ta morgonmedicinen och ett par timmar senare mitt-på-dagen-dosen. Jag har nästan lika pirriga ben fortfarande. Det är som att när det väl sätter igång så är det svårt att häva. Som jag minns att det var med mensvärk också, det gällde att ta medicinen direkt när det satte igång, och hade jag inte medicin med mig (oerhört sällan, den var viktigare än plånboken när jag gick hemifrån!) så fick jag ett rent helvete. Tur att bli av med den skiten när man blir äldre i alla fall!

Balanserar

Igår var jag hos tandläkaren för årlig koll. Det är första gången jag var där så de ville veta vilka mediciner jag tar, och varför. Jag tog ett djupt andetag och började räkna upp: gabapentin, sifrol, B-vitamin och folsyra mot restless legs; kandesartan, spironolakton och esidrex mot högt blodtryck, venlafaxin mot depression, oxascand mot ångest samt levaxin mot hypotyreos. Jag blev ledsen när jag rabblade. Tänkte på den tråd jag balanserar på hela tiden. Hur jag parerar för att fortsatt kunna befinna mig på tråden. Hur jag måste ta till strategier och verktyg, som till exempel att smörja mig med kortisonkräm när stresseksemen börjar klia, eller ställa in ett möte på jobbet.

Tandläkaren slängde en snabb blick på tänderna och sa att jag uppenbarligen går och biter ihop käkarna eftersom de är så nedslitna. Det vet jag att jag gör sedan den förra tandläkaren sa det. Hon pratade mer om små sprickor i tänderna, men nu är de alltså slitna. ”Tänderna ska bara ligga mot varandra när man äter” sa hon och rekommenderade en bettskena att ha på dagtid när jag är ensam. Se där, ännu ett verktyg!

Min svägerska kom med underbara blommor till mig igår!

Jag har ännu inte fått beslut från försäkringskassan om det senaste läkarintyget, och funderat lite på varför. Idag ringde en handläggare därifrån och ville veta mer. Det ser väldigt rörigt ut med vanligtvis 25 procents nedsättning, sedan hundra procent i december, 25 procent de första tio dagarna i januari och därefter 75 procent i drygt två veckor för att sedan återgå till 25 procents sjukskrivning. Jag förstår att hon tyckte att det var snurrigt och svårt att hänga med. Jag fick ett starkt ångestpåslag av hennes frågor och kyliga röst, och försökte förklara hur det blev som det blev. Att pappa var sjuk och sedan gick bort. Ingen reaktion typ ”jaha, jag förstår” med en beklagande ton. Bara en fråga om vad jag gör på de två timmar jag arbetar nu. Panik. Vad ska jag svara, vad VILL hon att jag ska svara – vilket svar är det rätta?? Jag sa nåt svamligt om att jag försöker hämta igen det jag missat under min frånvaro. Jaha, sa hon och därefter att hon nog hade tillräckligt med information för att ”kunna handlägga ärendet”. Vad det innebär har jag ingen aning om. Hon kanske avslår. Förhoppningsvis får jag veta det inom kort.

Efter samtalet sjönk jag ihop till en hård boll i fåtöljen. Jag var helt spänd i kroppen, trycket över bröstet satt som en ring runt kroppen och andetagen gick inte ända ner i lungorna. Starka RLS-känningar på insidan av hela benen gjorde också att jag spände mig för att försöka häva dem. Rädslan och ångesten sitter fortfarande kvar i kroppen nu flera timmar senare, även om det lättat betydligt. Nedputtad från tråden.

Det vänder

Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.

Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.

Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!

Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.