Glasering och bra besked

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

Många kilo lättare!

Någon kanske undrar hur det gått med min viktminskning? Då kan jag stolt berätta att jag gått ner 18 kg på nio månader! De första tio gick jag ner på egen hand från januari till mars. Därefter stod jag stilla tills jag började med Viktväktarna i mitten av maj. Under sommaren är det som bekant inte helt lätt att hålla vikten på grund av semester-unnandet av god mat och vin, men jag lyckades alltså gå ner åtta kg ändå! Och detta trots flera mediciner som har viktökning och/eller aptitökning som biverkan!

Det är så många bra effekter av viktnedgången. Jag känner min kropps gränser bättre nu. Förut kunde jag gå in i saker för att jag inte fattade hur bred jag var. Jag hade mycket få kläder som jag kom i, nu har jag växt i några fler och njuter av hur plagg sitter pösigt på kroppen. Jag känner mig lättare när jag promenerar – jag gick ju omkring med 18 mjölkpaket förut! Det är mycket lättare att böja mig fram för att knyta skorna.

Bild på rönn från förra året. I år är det nästan inga rönnbär alls på de hundratals rönnarna i vårt område.

Jag kör vidare, det finns många fler kilon att ta av. Målet är att vara klar till nästa sommar, och jag hoppas då ha gått ner ytterligare 20-25 kg. Viktväktarna är verkligen jättebra för mig, och appen funkar väldigt bra för att registrera vad jag äter, hålla koll på olika livsmedel och även registrera promenaderna. Med Viktväktarna finns inga förbud, man kan äta allt men får avpassa mängden.

Semestern lider mot sitt slut

På måndag är det dags att jobba igen, och det känns bra. Jag har haft en lång och bra semester i fem veckor. Gjort några kortare resor men varit mycket hemma. Målat väggar, anlagt rabatter och läst, läst läst.

Det som förmörkar min himmel är framför allt att jag haft ökande besvär av WED/RLS. Vissa dagar har det varit riktigt jävligt, och jag kanske får kontakta neurologen efter sommaren och fråga om vi kan skruva på medicineringen. Det påverkar mig så mycket: drar ner mig, och Hopplösheten ligger på lur.

Jag hade en dröm i natt som jag funderat på under dagen. Jag är på en arbetsplats och det börjar brinna. Jag vill hämta mina saker men inser att det är försent. Elden skjuter som en pil genom korridorerna, med en fart som överraskar och förvånar mig. Jag klarar mig med en hårsmån, och tänker med oro på att ingen kommer att förstå att jag inte kunde rädda mina saker om jag inte väldigt tydligt kan beskriva eldens snabba framfart. Mina viktiga saker brinner upp: mobiltelefon, körkort, handväska, vinterstövlar och kappa.

Det jag tänker att drömmen står för är mitt behov av att förklara varför jag mår som jag gör, vad jag varit med om i livet och hur det påverkar mig fortfarande. Jag vill bli förstådd och inte ses som … ja, vadå? Behöver jag legitimera mitt sjukdomstillstånd inför andra? Varför då?

De saker som brinner upp är sådant som är nödvändigt för att kunna komma åt mina pengar, komma in i mitt hus och ta mig därifrån utan att frysa. Det allra viktigaste med andra ord. Kanske en rädsla att stå där utan någonting? Att allt viktigt kan tas ifrån mig.

Jag hade återigen glömt att ta den sista medicindosen igår, den som gör att jag sover hela natten. Kanske var det därför jag drömde så oroligt? Jag vaknade många gånger och fick sova middag idag. I morgon fyller jag 56 år. Det ska bli roligt, jag tycker om att fylla år!

Ny dosett

Jag har börjat använda en ny dosett för medicinerna, och den borde hjälpa mig att ta rätt dos vid rätt tillfälle. 

Jag tar medicin vid fyra tillfällen per dag och den är uppdelad precis så. Det borde funka!

Min syster och jag hälsade på vår pappa i Jämtland i månadsskiftet februari/mars, precis innan coronapandemin gjorde resor svårare och resor till personer i riskgrupp omöjliga. Vi hade tänkt åka dit igen i vår eller i sommar, men det får bli senare.

Min syster och hennes man är i Jämtland nu och besökte pappa idag, på coronasäkert sätt. De ringde upp mig på FaceTime så att jag kunde vara med, och kunde visa pappa vår trädgård. Det kändes fint och lite mer än att prata på telefon. Men att komma och bo hos honom i ett par dagar får vänta som sagt.

Jag har de senaste dagarna ägnat ett ansenligt antal timmar åt att måla om vardagsrummet hemma. Det sista gjorde jag nu ikväll, och det avslutades med sanningens ögonblick: skulle den vita och den antracitgrå färgen mötas utan att flyta in i varandra i hörnet där de olikfärgade väggarna möts? Och jag hade lyckats! Nu ska alla konsoler och hyllor upp igen, och sedan alla böcker. Bild kommer!

Det känns som att jag varit ledig i evigheter och jag har ändå en och en halv vecka kvar! Den sista veckan ska jag slappa mer och förhoppningsvis ägna mig åt verkstan en del.

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Svårt att få utrymme till vila ibland

En del dagar har jag svårt att freda mig och få utrymme att vila. Det känner säkert alla som lever i familjer igen. Det är inte bara mina behov som ska tillgodoses, och ibland – som igår – får jag göra ett snabbt överslag om situationen och inse att nu måste jag stå tillbaka. Men det kostar på. Jag blir väldigt trött efteråt och gårdagskvällen, då jag sett fram emot att vara ensam och få tid att brodera, tillbringades istället i sängen. Jag hade tänkt se en direktsänd konsert på Facebook med mina gamla punkhjältar KSM3, men jag orkade inte.

Senare på kvällen glömde jag – IGEN – att ta medicinen till natten och sov därefter: vaknade många gånger och hade svårt att somna om. Jag vågar inte ta medicinen på natten eftersom jag inte vet hur länge jag kommer att sova nästa dag. Men jag kanske borde göra det ändå.

Den här veckan har jag tagit en morgonpromenad innan jobbet varje dag. Två av dagarna med min syster på telefon. Så himla skönt att börja dagen med fågelsång och frisk luft, och i morse sken solen från en klarblå himmel!

De här vackra tulpanerna såg jag vid ett hus i morse.

Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Vilar

Igår var jag på återbesök hos psykiatern för att följa upp hur jag mår och hur medicinen funkar. Jag sa till henne att de allra svartaste tankarna är mer sällsynta nu än innan jag bytte medicin till Venlafaxin. Det är väldigt skönt. Tankarna om meningslöshet och hopplöshet är alltför tunga. Winston Churchill kallade dem Den svarta hunden.

Däremot har jag haft mycket ångest i sommar men de senaste veckorna har det lättat. Kanske att den här medicinen är snäppet bättre ändå. Jag hoppas att det håller i sig.

Tack och lov så var den galna natten med WED/RLS en engångsföreteelse! Jag var ganska orolig kvällen därpå, men det gick bra att sova.

Tröttheten den här veckan är värre än vanligt, och jag jobbar hemifrån onsdag, torsdag och fredag. Det är ju fantastiskt att jag kan det! Jag hade planer för helgen som jag ställer in – det är vila som gäller.

En vidrig natt!

På kvällarna tar jag medicin i två omgångar. Vid 19-snåret tar jag en kapsel Gabapentin och en tablett Sifrol mot WED/RLS. Klockan 20.30 tar jag tre tabletter Mirtazapin och en Oxascand mot depression och oro. De ligger alla i samma fack i min dosett. Igår kväll när jag skulle ta de sista tabletterna såg jag att Sifrol låg kvar i dosetten. Jag blev osäker på om jag tagit den tillsammans med Gabapentin när jag skulle – att det alltså av misstag hade legat två tabletter i dosetten – eller om jag glömt att ta den. Eftersom jag inte vill riskera att ta för mycket medicin bestämde jag mig för att jag redan hade tagit tabletten och lät bli att ta den. Något jag fick ångra bittert.

Jag blev alltmer rastlös i benen ju längre kvällen led, och försökte stretcha och spänna musklerna för att häva eländet. Ryckningarna kom allt tätare, och jag tänkte att jag måste ha glömt tabletten ändå så jag tog den sent på kvällen. Jag gick och la mig men kunde omöjligt ligga stilla. Jag slumrade till emellanåt tack vare de andra medicinerna, men vaknade hela tiden av ryckningar och starka obehagskänslor i benen. Jag kunde inte vara stilla, och till slut gick jag upp. Jag höll på att bli tokig! Jag gick omkring lite och kände att det lugnande ner sig lite. Efter ett tag la jag mig i soffan och kunde somna. På morgonkvisten vaknade jag, och gick och la mig i sängen igen. Tur att jag ska jobba hemma och kan sova ut tills jag vaknar av mig själv!

Det var länge sedan jag hade så stark känning av WED/RLS. Jag blev verkligen påmind om vilket helvete det är! Och tacksam över medicinen.

Ännu en silverring