Ökar dosen

Jag har försökt stå emot att öka dosen av Gabapentin mot RLS/WED. Neurologen jag träffade för nästan ett år sedan skrev ut Gabapentin när min tidigare medicin inte fungerade för mig längre. Första halvåret var rena himmelriket! Jag kände nästan aldrig någonting av de obehagliga pirrningarna i kroppen! Det hade jag inte väntat mig – inte VÅGAT förvänta mig.

Men så i sommar började jag få känningar igen. Jag måste erkänna att jag blev orolig direkt. Vart skulle detta ta vägen? Skulle det bli värre och värre nu? Och det har det blivit, långsamt men säkert.

Neurologen ordinerade en kapsel av medicinen tre gånger om dagen: på morgonen, på eftermiddagen och på kvällen. Hon sa att om jag känner att jag behöver öka dosen så ska jag göra det vid den tiden på dagen då besvären är värst. Jag minns inte om jag ökade eftermiddagens eller kvällens dos först, men fram till idag har jag sedan en tid tagit två kapslar vid båda dessa tillfällen och en kapsel på morgonen.

Idag beslöt jag mig för att öka även morgondosen. Jag träffade min goda vän E på bussen i morse och hon frågade om jag kontaktat doktorn om den här försämringen. Vi enades om att det är bäst att prova att öka medicinen till maxdos innan jag ber om ny remiss till neurologen, så att jag uttömt möjligheterna. Sedan är det bara att hoppas att det finns något annat att ta till! Antingen större dos av Gabapentin eller någon annan medicin. Det här oroar mig mer än något annat.

Språk- och slöjdkafé och en mycket speciell resa

Igår satt vi, sex förväntansfulla kvinnor med våra handarbeten, och hoppades att någon skulle hitta till vårt språk- och slöjdkafé. Och där kom han, en ung man som tvekande klev in i rummet. Till en början ville han inte sitta ner men han och jag stod länge och pratade. Efter en stund föreslog jag att vi skulle sitta ner, och han tog av sig ryggsäcken och satte sig, Han berättade om hans och hans unga familjs flykt, och det var en stark berättelse om stora faror och strapatser. Det yngsta barnet var bara tre månader gammal!

Jag frågade om han ville prova på att handarbeta. Jag hade med mig en låda med filt och broderigarner. Nej nej, log han, handarbete är för kvinnor! Men så berättade han att han jobbat med att sy herrkläder i en fabrik i sitt hemland, och att många män arbetar med det där. Det innebar en del maskinbroderi också, men ingenting för hand. Däremot kunde ett kvinnoplagg ta femton dagar att sy med mängder av handbroderi. Så intressant, och så tråkiga alla vi i rummet plötsligt tedde oss med våra färglösa tröjor!

Jag har också haft en annan stark upplevelse av utsatta människor den här veckan. När vi var i Krakow följde vi med på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. I sammanlagt 3,5 timme guidades vi runt, och det kändes nästan overkligt. Overkligt att se den kända skylten Arbeit macht frei, overkligt att se högarna av skor som tillhört människor. Människor som brutalt mördades: barn, kvinnor och män. Overkligt att se högarna av människohår, flätor och hårlänkar – obarmhärtigt avklippta.

Ohyggligt att se in i de minimala celler där familjer till en fånge som rymt från lägret stängdes in för att svälta ihjäl. Gården mellan två huskroppar där avrättningar ägde rum – där människor sköts ihjäl eller hängdes för små förseelser. Och att gå in i en betongbunker där själva gaskammaren låg. Att gå i det rummet där så många människor mördats, och att i nästa rum se ugnarna. Overkligt, ohyggligt.

Det var många människor där, många grupper med guider. Det känns lite absurt med en slags förintelseturism, men det är förstås bra att det bevaras och visas upp i all sin vämjelighet. Auschwitz är ett av UNESCOs världsarv, det är bra. I Birkenau finns ett värdigt minnesmonument där träd planterats, och texter på de olika språk som fångarna talade. Jag såg ingen som grät eller bröt ihop på något sätt, men det förekommer säkert. Det finns fortfarande människor kvar i livet som har egna minnen från dessa dödsläger, och många många anhöriga.

Det här låter kanske konstigt men jag känner ingenting, men däremot kan jag intellektuellt förstå, förfasas och ta till mig. Det är absolut ingen likgiltighet, mer som ett pansar som skyddar mig mot känslosvall. Jag har skrivit om detta tidigare. Den antidepressiva medicinen lägger sig som en rustning kring mig. Det är skönt men konstigt. Men det var ett ögonblick som kröp under det här skalet, och det var när guiden sa att Krakows judar minskat från över tre miljoner före kriget till 10-20.000 nu. Att de som inte mördades i lägren senare flydde den kommunistiska regimens pogromer. Därtill de nationalistiska tongångarna från dagens polska regim – ofattbart historielöst eller ännu värre: ren och skär rasism och antisemitism.



Förvärrad RLS/WED

Jag har försökt skjuta det ifrån mig men nu är det tyvärr bara att konstatera att jag blivit sämre i RLS/WED. Det har varit lite till och ifrån, men mest till. Igår var det mest på den vänstra sidan. Både i benet, handen och underarmen. Även ryckningarna har mest förekommit i vänster ben.

Jag har också obehagliga känningar i vecken mellan fingrarna (vad heter den delen av handen?), där fingrarna sitter fast i handen. För att häva dessa känningar vill jag helst knäppa händerna stenhård och vrida dem, eller sätta andra handens naglar i vecket. Jag försöker vara försiktig för det känns som att jag skulle kunna få blåsor eller sår av allt gnuggande. Jag har en liknade känsla mellan två tår på vänster fot – helt galet vad nerverna kan ställa till det!

Nu är klockan kvart i åtta på kvällen och jag har tagit kvällsdosen av Gabapentin. För stunden är det värst i fötterna och jag sitter och vickar på dem, spänner musklerna i dem och försöker behålla lugnet. Ibland kan jag hålla på så mycket och så länge att musklerna blir alldeles stumma och utmattade. Det blir en lindring, åtminstone en stund.

Idag hade vi ett möte som blev lite för långt för min del. Jag gick och la mig i vilrummet efteråt, och eftersom det var flera som pratade utanför rummet satte jag i öronproppar. Ah, tyst och skönt! Så tyst att jag inte hörde väckarklockan till en början! När jag äntligen vaknade fick jag en känsla av att ha sovit i flera timmar. Jag kollade snabbt på klockan men väckningsljudet hade bara stått och ringt i någon minut.

När jag kom hem från jobbet la jag mig i en timme och slumrade lite av och till. Sömnbehovet är stort!

Provsvar

Idag kom provsvaren med posten. Min husläkare skrev att allt såg bra ut, förutom möjligen en aning förhöjt värde på kolesterol. Inga tecken på diabetes vilket känns bra eftersom det kan bli följden av övervikt. Sköldkörtelnhormonet låg stabilt så jag behöver inte ändra medicindosen mot hypotyreos.

Jag kollade genast upp mat som är bra vid högt kolesterol och det är bland annat havregryn, sojabönor, fet fisk och grönsaker – sånt jag gärna äter.

Nu har jag tre filtade bitar som jag ska brodera på. Det är mycket jobb innan man kommer så långt! Om jag får säga det själv så tycker jag att de är riktigt fina som de är!

Besök hos doktorn

Idag var jag hos min gulddoktor, min husläkare som jag haft i bra många år nu. Drygt tio år måste det vara. Jag har inte alltid gått så regelbundet som de senaste åren, men periodvis har vi haft mycket med varandra att göra. Som när jag fick ett galet utbrott av eksem över hela kroppen som bara blev värre och värre till en början. Jag tror att det är 11 år sedan nu.

Han minns det också, och frågade mig idag om hur det är med eksemen. Det är sällan nu som jag får några, och när det händer är det mycket begränsat. Han tittade igenom min imponerande medicinlista och vi konstaterade att han kunde stryka en del kortisonsalvor för olika användningsområden.

Han lyssnade på hjärta och lungor, kollade pulsen och blodtrycket – allt var helt ok. Det var skönt. Jag ska inte säga att jag oroat mig men jag har ändå tänkt att det känns skönt att jag skulle till doktorn på koll. Eftersom jag väger alldeles på tok för mycket, har högt blodtryck och har urusel kondition så vet man ju aldrig. Jag ska gå och ta prover också. Dels är det dags att kolla sköldkörteln och se om medicinen ska justeras, dels olika järnvärden som är viktiga för RLS/WED och så ska de kolla blodsocker också. Det känns bra.

Vad gäller vikten så påpekade han just den biverkningen som Mirtazapin har, om ökad aptit och viktuppgång. Jag har ju skyllt viktuppgången på den medicinen men det är givetvis bara en del av sanningen.

Men han uttryckte förstås också en glädje över att jag verkar må så bra nu! När jag gick från bilen över parkeringen in till vårdcentralen idag mindes jag alla gånger jag gått samma sträcka i ultrarapid när jag varit riktigt sjuk i utmattningssyndrom. När det inte funnits någonting som skulle kunna få mig att gå fortare. När jag liksom dränerats på all energi som runnit ut någonstans. Kvar är bara en trasa. Jag hade först lite svårt att föreställa mig den känslan, men strax kom den över mig. Tänk att jag är frisk nu, typ!

Dagen idag – en berg-och dalbana

Ibland hänger jag inte med i mina egna känslosvängar! Skiftet från topp till botten går blixtsnabbt, och även kastet åt andra hållet. Inte alla dagar, tack och lov, men tillräckligt ofta för att det ska rubba mig. Som om att depressionen är orolig över att jag ska glömma bort att den bara är några missade medicintabletter bort. Att den är beredd. Jag har varit ganska pirrig i benen delar av dagen också. Bajs.

I de stunder jag varit på topp har dagen varit riktigt riktigt bra, och jag har känt mig stark och pigg. De stunderna övervägde idag. Jag och min man inledde dagen med en sväng till återvinningscentralen med fullastad bil. (Var kommer alla sopor ifrån?) Jag gillar verkligen att rensa ut! Återvinna det som är skräp, och skänka bort det som kan vara intressant för någon annan.

Jag har också suttit många timmar i verkstan. Jag sorterade och städade lite, och broderade mycket.

Mina kära trådrullar som jag tidigare sorterat i tre (tomat)lådor delade jag nu upp på fem lådor så det blir lättare att hitta rätt färg. Jag älskar att ha många nyanser – ibland är det två trådar som är snarlika men bara den ena är rätt för det jag håller på med just då. De flesta är inköpta second hand eller så har jag fått dem av någon. För ett par år sedan hade jag bara en handfull trådrullar!

Här är mina senaste ulliga bilder:

Om vikt och övervikt

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Att man kan få ha det så här bra!

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.