Igår var jag hos tandläkaren för årlig koll. Det är första gången jag var där så de ville veta vilka mediciner jag tar, och varför. Jag tog ett djupt andetag och började räkna upp: gabapentin, sifrol, B-vitamin och folsyra mot restless legs; kandesartan, spironolakton och esidrex mot högt blodtryck, venlafaxin mot depression, oxascand mot ångest samt levaxin mot hypotyreos. Jag blev ledsen när jag rabblade. Tänkte på den tråd jag balanserar på hela tiden. Hur jag parerar för att fortsatt kunna befinna mig på tråden. Hur jag måste ta till strategier och verktyg, som till exempel att smörja mig med kortisonkräm när stresseksemen börjar klia, eller ställa in ett möte på jobbet.
Tandläkaren slängde en snabb blick på tänderna och sa att jag uppenbarligen går och biter ihop käkarna eftersom de är så nedslitna. Det vet jag att jag gör sedan den förra tandläkaren sa det. Hon pratade mer om små sprickor i tänderna, men nu är de alltså slitna. ”Tänderna ska bara ligga mot varandra när man äter” sa hon och rekommenderade en bettskena att ha på dagtid när jag är ensam. Se där, ännu ett verktyg!
Min svägerska kom med underbara blommor till mig igår!
Jag har ännu inte fått beslut från försäkringskassan om det senaste läkarintyget, och funderat lite på varför. Idag ringde en handläggare därifrån och ville veta mer. Det ser väldigt rörigt ut med vanligtvis 25 procents nedsättning, sedan hundra procent i december, 25 procent de första tio dagarna i januari och därefter 75 procent i drygt två veckor för att sedan återgå till 25 procents sjukskrivning. Jag förstår att hon tyckte att det var snurrigt och svårt att hänga med. Jag fick ett starkt ångestpåslag av hennes frågor och kyliga röst, och försökte förklara hur det blev som det blev. Att pappa var sjuk och sedan gick bort. Ingen reaktion typ ”jaha, jag förstår” med en beklagande ton. Bara en fråga om vad jag gör på de två timmar jag arbetar nu. Panik. Vad ska jag svara, vad VILL hon att jag ska svara – vilket svar är det rätta?? Jag sa nåt svamligt om att jag försöker hämta igen det jag missat under min frånvaro. Jaha, sa hon och därefter att hon nog hade tillräckligt med information för att ”kunna handlägga ärendet”. Vad det innebär har jag ingen aning om. Hon kanske avslår. Förhoppningsvis får jag veta det inom kort.
Efter samtalet sjönk jag ihop till en hård boll i fåtöljen. Jag var helt spänd i kroppen, trycket över bröstet satt som en ring runt kroppen och andetagen gick inte ända ner i lungorna. Starka RLS-känningar på insidan av hela benen gjorde också att jag spände mig för att försöka häva dem. Rädslan och ångesten sitter fortfarande kvar i kroppen nu flera timmar senare, även om det lättat betydligt. Nedputtad från tråden.
Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.
Utsikt från tågfönstret
Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.
Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig. Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.
Östersunds station
Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.
Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.
Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.
Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.
Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.
Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?
När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?
idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?
Jag mår bättre, klart bättre. Jag var hemma torsdag till tisdag och smög igång vid arbetsplatsen i sovrummet i onsdags. Det gick ganska bra. Jag la in korta arbetspass med långa pauser i mitt randiga schema. När jag kände mig extra trött la jag mig och slumrade en stund tillsammans med katten Semlan. På eftermiddagen hade jag tänkt ta bussen till bibblan för att lyssna när min man spelade, sjöng och pratade om böcker, men jag orkade bara inte. Jag var så slut såväl fysiskt som mentalt. Trist.
Jag blev orolig och undrade vart det var på väg med mig. Den ständiga oron för att jag ska bli så dålig att jag blir helt sjukskriven igen. Det får inte hända. Men redan dagen därpå kändes det lite bättre och jag var inte helt slut när arbetsdagen var det. Även fredagen gick bra. Det ska sägas att det var stillsamma arbetsdagar utan allt för mycket inbokat i kalendern.
Men i hjärnan pågår ständigt ett planerande och funderande. Om jag blir sämre nu, hur blir det då i morgon, i nästa vecka, på ännu längre sikt? Kan jag ställa in det där arrangemanget? Kan min kollega ta över det där? Och vad sjutton händer om jag blir borta en längre tid? Kan jag komma tillbaka igen?
Min plan har sedan en längre tid varit att jag ska hålla mig så pass frisk att jag orkar jobba 75 %. Då kan jag nämligen gå ner i arbetstid och klara mig på den lönen utan sjukpenning. Inte är det optimalt med tanke på pensionen, men det är realistiskt. Men planens sköraste länk har precis uppenbarats: jag ligger farligt nära gränsen för att palla att arbeta 75 %.
Så är det också resten av det dagliga livet. Jag orkar inte med annat än att jobba och att göra det nödvändigaste här hemma. Mitt sociala liv är en fantasi. Jag har kontakt med vänner via nätets olika möjligheter. ”Det vore så fint att ses!” ”Jag orkar inte just nu men så småningom – jag längtar efter dig!” ”Jag kanske kan komma och hälsa på dig en helg i vår?” Fantasier. Jag planerar en del, men ställer in. Nu har jag varit en del hos mamma sedan hennes man gick bort, men jag märker att även det är tröttande.
De få dagar jag är på jobbet kan jag fika i en mindre krets, om det inte är möten resten av tiden. Jag njuter av dessa stunder! Dagar då det är möten sitter jag för mig själv i ett litet rum med sköna stolar när jag äter lunch. Sorlet i lunchrummet är en mardröm.
Jag ska bli avtackat efter ett uppdrag jag haft för Kulturrådet, och uppmanades välja restaurang eller kafé som passade mig. Jag föreslog att de tar med fikabröd till mitt jobb, så kan vi sitta här i helt omysigt men tyst rum. Det finns lösningar ibland. Jag har blivit bra på dem.
Jag har mina strategier. Ett år gick jag och gruvade mig för ljudet och rörigheten när gästerna på julafton skulle anlända. Då ska alla kramas och utropa God jul, kassar med medhavd julmat packas upp i köket och med skohorn pressas in i kylskåpet. Lösningen var att jag låg och vilade i sovrummet tills allt detta var över, och stillheten och julefriden infunnit sig igen. Eftersom vi är hemma hos oss med enbart ett fåtal gäster så funkar det, med den sedvanliga randighetem — jag för och vilar emellanåt.
Nyårsafton firar vi sedan årtionden hemma hos oss. Numera är vi några som firar tillsammans men det funkar med vila, allt beroende på dagsform det året. Det har hänt att jag sovit en timme eller två under kvällen!
En bild från bloggens barndom!
Ju äldre jag blir desto mer inser jag vilken stor del av livsglädjen och lyckan som mina relationer med andra utgör. Inget sensationellt rön kanske, men så taget för givet! Och så extra sorgligt när jag inte orkar med dem. För det är något alldeles särdeles fint att sitta tillsammans när man samtalar med någon. Se den andres blick, få en kram.
Det händer att jag grubblar över om detta är mitt liv nu. Eller rättare sagt konstaterar, för det ÄR mitt liv nu. Att ägna arbetet de enda krafter jag har. Avstå allt annat. I somras var jag på museum två! gånger! (Det är evigheter sedan sist, och den gången höll jag knappt på att ta mig hem. Övervägde till och med taxi från Djurgården till Upplands Väsby.) Den ena gången åt vi lunch efteråt, och trots att hovmästaren hjälpt oss att hitta ett bord i den tystare delen av restaurangen blev för mycket och jag fick brådstörtat ta mig hem efteråt. Att äta ute finns inte på kartan.
Sommarkursen i silversmide gick bra tack vare öronproppar och vila på mitt rum. Dessutom var det ingen annan än jag själv som rådde över min tid. Det skulle vara mattiderna då.
Jag vacklar mellan att vara ledsen och nästan bitter över att livet blivit så här — att ingenting tyder på att det är något som jag kommer att bli frisk ifrån — och att vara glad åt att jag har min närmaste familj, kärleken till berättelser och handarbetet att glädjas åt. Jag kan se tillbaka på mitt liv så här långt och se att det trots många korta eller långa mörka perioder, också funnits — och finns — väldigt mycket som varit bra, inte minst fina människor och sammanhang. Jag älskar att känna samhörighet, och gladdes väldigt åt att gifta in mig i en stor släkt. Att känna att jag är en självklar del av den. Jag tänker ofta på att höra till. När jag träffar barndomsvänner kan jag slås av att vi delar så mycket tillsammans. Vi är en del av varandras barndom, ungdomstid och i viss mån även vuxenliv.
Det blev långt och pratigt det här, men det får vara det. Funderade på om jag skulle dela texten på två inlägg, eller åtminstone gå igenom och redigera. Men jag orkar inte. Sååå trött på den frasen!
Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.
Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.
Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.
Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?
I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.
Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!
Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …
Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.
Jag mår fortfarande klart bättre, och det känns så skönt. Samtidigt känns gränsen mellan att må ok och att ramla igenom så skör. Jag fick en bild i huvudet häromdagen – att mitt lilla självande sköra jag är omgivet av en sån där hinna som finns på insidan av äggskal. Ganska segt men också bräckligt för påfrestning. Det är så lite som krävs för att peta hål.
Igår höll jag i en digital fortbildning där en anlitad föreläsare gjorde jobbet och jag enbart höll i trådarna, presenterade och höll i frågestunden efteråt tillsammans med en kollega. Vi hade en del strul som vi tillsammans löste i kulisserna, och det var lite stressigt en stund. För övrigt gick det utmärkt och föreläsningen var mycket uppskattad. Efteråt unnade jag mig en långlunch och vilade ordentligt. Jobbade undan lite efterarbete innan jag stängde ner datorn för dagen. Det kändes bra, och jag var väldigt nöjd med arbetsdagen.
Precis när jag påbörjat matlagningen på kvällen kom reaktionen. Mattheten i kroppen gjorde att jag knappt kunde stå upp. Jag satte mig en stund i fåtöljen och andades. Efter en stund gick jag upp och kunde långsamt få den enkla middagen färdig.
Jag hade min broderikurs strax efter middagen och funderade på att delta i liggande ställning, men det behövdes inte. Det kan låta ansträngande med kurs, men det handlade bara om att vi skulle få en ny uppgift presenterad för oss, så det kändes helt överkomligt. Men när hon visade uppgiften drabbades jag helt plötsligt av ångest! Det finns en teknik som heter svartstick som jag aldrig provat. Det är ett slags bundet broderi och jag har enbart ägnat mig åt fritt broderi. Det här kändes svårt och alldeles för krävande för mig. Som tur var hade hon ett alternativ, kanthabroderi, vilket jag provat på tidigare och tyckt om. Det ska jag givetvis välja, och tror att det kommer att passa min bild.
Men ångesten satt i och resten av kvällen blev jobbig. Jag kom på mig själv med att sitta med spända axlar uppdragna till öronen, och fick värk i övre delen av ryggen, axlarna och nacken. Ångesten kom med sin vanliga tunga filt och tryckte ihop mig. Det är meningen att jag ska in till kontoret i morgon, men för att lugna mig själv bestämde jag mig för att jobba hemma istället. Sån tur att det är görligt!
Nu närmar sig klockan 4 på morgonen och jag har varit uppe i nästan en timme. Ätit lite frukt och läst några meddelande från vänner. Sömnigheten börjar göra sig gällande, och snart kommer jag att somna om.
Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.
Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.
Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!
Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.
Jag mår verkligen pyton nu. Troligen mest beroende på det som doktorn varnade mig för: att ökningen av den antidepressiva medicinen inledningsvis kan leda till ökad ångest och depp.
Jag känner mig ledsen och är så trött i hela systemet. Har svårt med den fysiska orken och rör mig långsamt. Jobbar hemma, men i korta pass med långa pauser. Spelar frisk.
Då och då, men inte lika ofta som förr, faller en sorg över mig. En sorg över att det blivit så här, att jag aldrig verkar bli frisk. I förra veckan kom det där grå täcket över mig, och jag grät utan tårar. Sedan jag började med antidepressiva gråter jag mer eller mindre aldrig. Jag som annars haft nära till tårar. Jag grät utan tårar men allt det andra fanns där. Ledsenheten. Hopplösheten. Klumpen i bröstet.
Och som en efterhängsen lillebror kommer RLS:en skuttande efter i nedförsbacken. Blir allmäntillståndet värre så hänger den på. Det ena triggar det andra, och så är vi i den djävulska spiralen nedåt. Spänningarna i axlar och nacke är tillbaka, och det har börjat ila i tänderna igen som ett tecken på att jag biter ihop käkarna dagtid.
Det går så snabbt att hamna i dåliga spinn medan den goda spiralen uppåt kräver något alldeles extra att komma in i. Jag hoppas att medicinen ska bli det där extra som gör att jag får något att grabba ta i, och dra mig uppåt mot det ljusa.
Jag ringde vårdcentralen i fredags och sa att jag ville öka min dos antidepressiv medicin. Sjuksköterskan jag pratade med fick genast en varm och omtänksam röst och sa att jag kunde få ett videosamtal med min husläkare samma dag! Kanske var det just för att det handlade om depression som det gick snabbt, men det var hursomhelst skönt. Läkaren skrev ut en högre dos av samma medicin som jag har nu, Venlafaxin. Det tar ett tag innan det ger verkan sa han, och under tiden kan man få ökad ångest tyvärr. Men han sa att jag kan ta en extra Oxascand om det blir för tungt.
Jag återhämtade mig från konferensen fredag till måndag, och jobbade helt stillsamt på tisdagen. La in kortare arbetspass än vanligt och längre pauser. Det gick bra. Det finns alltid en oro att jag knäckt mig och är på väg in i en hel sjukskrivning igen. Då är det helt fantastiskt att kunna få jobba hemifrån! Det underlättar enormt. Jag skulle visserligen kunna åka in till jobbet och jobba stillsamt med många pauser, men då har jag den tröttande resan, och vilrummet är inte alltid ledigt.
Ikväll ska vi träffas i broderikursen och prata om den första uppgiften. Jag har inte orkat göra så mycket, men en del skisser har jag åtminstone åstadkommit och jag ska brodera den också. Meningen är att hitta några linjer som vi vill få med, inte att teckna av exakt. Det ska bli väldigt intressant att se vad de andra gjort! På tisdag får vi en ny uppgift utifrån samma bild.
Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.
Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.
Norrköping by night
Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!
Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.
