Skört

Häromkvällen hade jag känningar av WED/RLS i vänster smalben på ett ställe som var svårt att stretcha eller spänna. Till slut hittade jag en ställning som mildrade obehaget, och jag såg nog rätt så knasig ut där jag låg i soffan! Idag fick jag plötsligt, från ett steg till ett annat, liksom kramp i vaden. Den enda förklaringen jag kan komma på är just det där hävandet av eländet! Jag linkade hemåt och fick ta hissen vid pendeltågsstationen eftersom det gjorde så ont att gå i trappor. Det är lite mildare nu ikväll. Ja, är det inte det ena så är det det andra!

Jag åkte hem tidigare idag eftersom jag drabbades av akut hjärntrötthet. Det var riktigt hemskt! Det började på fikapausen då det var skrattigt och stimmigt, och jag la mig i vilrummet. Sedan åkte jag hem och jobbade lite hemma på eftermiddagen. Men direkt när jag kom hem gick jag och la mig att sova en god stund. Jag kände mig lite bättre efter att ha sovit men senare på eftermiddagen gick jag och la mig igen, och sov en halvtimme till. Tur att det är helg, och sedan två korta arbetsveckor!

Semlan i favoritposition!

Jag lyssnade på HSP-podden och ett avsnitt om utmattning. De två terapeuterna som har podden pratade om vikten av att vila, och att inte känna skam och skuld för att man blivit utmattad och att man verkligen behöver vila. Kroppen har sagt ifrån att nu är det dags att vila och det ska man lyssna på. De sa detta med emfas och många gånger, men det enda jag tänkte på var att visst, man måste vila men Försäkringskassan kanske säger något annat. Det är inte alls säkert att man får den där tiden att bara koppla av och vila utan tankar på en morgondag. Det vore intressant om det gick att mäta hur mycket skada som rädslan för Försäkringskassans bedömning gör för sjukdomsbilden och för sjukdomens varaktighet!

Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Snart återbesök

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.

 

Dags för drömtydning igen

Jag har skrivit tidigare här på bloggen om drömmar som betytt något viktigt för mig. Skriv ordet drömmar i sökrutan så hittar du de inläggen. Nu har jag haft en dröm som jag tänkt en del på i efterhand. Det kändes direkt som att den betydde något, frågan är vad.

Det enda jag minns är en kort sekvens där jag åker på någon slags motordriven vattenfarkost. Jag hänger på den med fötterna nere i vattnet, och snuddar då och då vid stora stenar som finns djupt därnere på botten. Jag har alltid haft en stark obehagskänsla inför djupt vatten, eller snarare vad som döljs däri. Jag har till och med känt mig närmast skräckslagen när jag åkt med båt förbi en grynna som sticker upp. Hur stor är inte den stenen och jag ser bara en liten bit som sticker upp! Det är inte så svårt att tänka vad det skulle kunna stå för, om man tänker att djupet är mitt undermedvetna. Den värsta fasan är att simma där det är djupt och känna sjögräs eller stenar med tårna! Och det är just det jag gör i den här drömmen. Jag försöker lägga mig horisontellt i vattnet så att jag inte ska nå dem med fötterna. Jag skymtar de stora stenarna i vattnet, de är märkligt ljusa. Så kommer min svåger förbi på en vattenskoter. Han berättar att de stora stenarna på bottnen fått pålagringar på grund av miljöförstöring, och att det är därför de växt sig så nära vattenytan. Slut på drömmen.

Jag funderade en stund men kom snart fram till denna tolkning: vattendjupet är mitt inre, mitt psyke, min själ. Pålagringarna är allt jag varit med om som orsakat min psykiska ohälsa. De har lagts till i lager på lager, och börjar nu komma väldigt nära ytan. Frågan är vad den står för. Att jag är nära vad jag klarar av? Ännu en intressant sak är att min svåger i drömmen är läkare och specialist i arbets- och miljömedicin. Det är min själsliga arbetsmiljö som gett dessa pålagringar!

Trött men med symaskin

Den här helgen har jag varit mer än lovligt trött. Både utmattad i kroppen och en ovanligt påtaglig hjärntrötthet. Jag har sovit mycket på dagarna, och det är ju en välsignelse att jag kan sova.

Min man åkte och hämtade min symaskin som blivit klar hos reparatören igår. Det var egentligen inget fel på den, men den behövde en rejäl omgång service. Det är en sån himla skillnad att sy på den här jämfört med min reservmaskin! Jag försökte sy ett armband i ett tunt Libertytyg på reserven, men det var för tunt. Nu har jag sytt det på min fina gröna Husqvarna zigzag och det gick finfint! Visst är det ett snyggt tyg?

I förra inlägget skrev jag om en kudde för ögonen med lavendel och ris i. Den blev riktigt bra och nu har jag gjort flera.

Jag har tittat på tv-programmet Lerins lärlingar och det är en lisa för en deprimerad själ! Snacka om feelgood-tv! Jag blir alldeles varm inombords av dessa underbara människor och hur de utvecklas tillsammans. Den där oförställdheten och klokheten! Tänk om alla människor med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning kunde få den här chansen att utveckla det de har inom sig. För det är ju något de redan har som får chansen att blomma ut. Det är den fina personalen och gruppdeltagarna som tillsammans med Lars Lerin och gästlärarna skapar allt detta. Jag är mitt uppe i andra säsongen när de åker till Rio, och jag hoppas att det blir fler program. Annars får jag göra som med andra program som jag mår bra av – se om alltihop igen!

 

 

 

Efter arbetsveckan

Jag sov hos min syster igår. På väg hem till henne efter jobbet gick jag till butiken Fingerborg för att fylla på förrådet av vadmal. Jag fick lämna återbud till en kurs där när jag blev sjuk i vintras, och hade löfte om att få 10 % på ett köp. Nu kunde jag äntligen använda det! Det blev två större bitar och många små. De stora kommer nog att bli kuddar och de små använder jag till applikationer på kuddar och annat. Jag köpte några dockor broderigarn i ylle också. Det är lätt att det drar iväg – jag vill ju ha allt! Och det är så roligt att träffa Catrine i butiken. Jag gick en kurs i tovning hos henne en kväll förra vintern och berättade då att jag skulle gå kurs för Yvonne Habbe på Sätergläntan. Nu kom hon ihåg det och vi hängav oss åt tankar på hur underbart det är där!

Sedan gick jag alltså hem till min syster, och jäkelen så trött jag var när jag kom dit! Jag slängde mig i hennes säng och somnade.

Det var skönt att ha nära till jobbet i morse för en gångs skull, en promenad på fem minuter. Efter att ha jobbat halva dagen åkte jag hemåt, och det var dags att lägga sig igen. Ibland när jag är så där genomtrött och lägger mig att vila, så är det som att jag inte kan slappna av. Som om att kroppen fortfarande tror att den är i stressläge. Jag kan inte riktigt beskriva det men det är både frustrerande och obehagligt.

Utanför mitt jobb

Jag påbörjade en liten kudde som jag ska fylla med ris och lavendelblommor. Den är tänkt att ha över ögonen när jag vilar. Vi hade såna på yogan och det var väldigt behagligt.

Nu är klockan snart nio på kvällen och jag är fortfarande oerhört trött. Så trött att det inte känns som att helgen kommer att räcka till.

 

En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Väntan …

Jag jobbade alltså halvtid igår och det gick bra. Förmiddagen avslutades med APT (arbetsplatsträff). Jag deltog första timmen och var till och med aktiv under mötet. Men jag kände efter en timme att jag fått vad jag tålde och gick därifrån. Min chef gjorde tummen upp. Hon är noga med att jag är rädd om mig, vilket känns oerhört skönt.

När jag kom hem väntade en nybryggd kopp kaffe som sonen gjort till mig, så omtänksamt! Jag tog det lugnt, och tittade en stund på Den stora älgvandringen, ett tv-program på SVT med kameror uppställda där älgarna vandrar i jakt på sommarbete. Ett oerhört långsamt och vilsamt program med porlande älv som enda ljud.

Igår kväll fick jag svar från min husläkare att han skickat in kompletteringen till Försäkringskassan, så nu är det bara att vänta in beslut från dem.