Uppdrag granskning

Jag har sett Uppdrag gransknings reportage i tre delar om försäkringskassan. Det är å ena sidan ingenting som förvånar mig – jag vet att de underkänner läkarintyg på löpande band och utförsäkrar människor som inte är arbetsföra. Å andra sidan var det upplysande att höra beslutsfattares och tjänstemäns förklaringar till vad som hände och händer. Jag hade hoppats på en intervju med nuvarande ministern Ardalan Shekarabi, som för en tid sedan sa att det inte ska få gå till på det här sättet. Att något ska göras. Jag har inte hört någonting från honom om denna härdsmälta i välfärdssverige sedan dess.

”Det var inte meningen att människor som är sjuka skulle hamna mellan stolarna” säger dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Men det gjorde de, och gör fortfarande. De får nej från försäkringskassan och hänvisas till Arbetsförmedlingen, som i sin tur ser att personerna är för sjuka för att kunna få ett jobb, Vart ska de då vända sig – är det bara socialbidrag som återstår?

Jag sitter här efteråt och undrar hur det kommer sig att just jag inte fått avslag under alla år som jag varit sjukskriven? Visserligen har intygen fått kompletteras några gånger, och för ett par år sedan skulle jag utredas av kassans förtroendeläkare (bara ordet!). Det hade förmodligen lett till ett avslag, men då var jag redo att prova att jobba heltid, vilket gick ganska bra i några månader. Sedan kraschade jag igen och fick börja om på ruta ett. Det handlar inte om att jag är sjukare än de som nämndes i programmet, där ingen av de medverkande hade utmattningssyndrom, utan andra sjukdomar. Jag har haft ett antal handläggare under åren så det lär inte bero på en enskild snäll person till handläggare heller. Dessutom är de av mina diagnoser som intygen baserats på sådana att de inte syns på röntgen eller andra objektiva provresultat: utmattningssyndrom, depression och RLS. Nåväl, jag får väl nöja mig med att vara tacksam helt enkelt.

Jag har hittat blåsippor!!

Jag ser fram emot några lediga dagar över påskhelgen nu, och att veckorna blir lite kortare framöver. Faktum är att veckorna under hela april kommer att vara korta för min del! Främst på grund av helgdagar, men också för att jag planerar att tillsammans med min syster bila upp till pappa i Jämtland, som äntligen fått båda sprutorna vaccin! Det ska bli fint att träffa honom, det är lite drygt ett år sedan sist. Vi var där i slutet av februari, precis innan pandemin blev känd och allt sådant omöjliggjordes. Men nu är det dags!

 

Dokumentär som lämnar en del att önska

Jag tittade på SVT:s dokumentär Aldrig mer utbränd igår, med bland andra artisten Ana Diaz. Jag tänker att målgruppen främst är yngre personer, och det är väldigt bra att visa på att även unga högpresterande personer kan drabbas. Det är verkligen viktigt, med tanke på den epidemi av psykisk ohälsa som grasserar bland unga. Jag tänker att det är därför dokumentärens berättelse är så fragmentiserad och grund, att man tror att unga inte klarar av annat berättande. Dessutom kommer plötsligt korta avbrott med några snabba bilder, som för att väcka oss tittare.

Två experter medverkar men det är väldigt korta inslag. Jag vill veta mer om personerna som skildras! Vad gjorde dem sjuka? Hur fick de hjälp? Hur kom de tillbaka?  Vad har de lärt sig? Det står att det är avsnitt 1, men ingenting tyder på att det blir fler avsnitt. (Det som står som avsnitt 2 är en sju minuter uppföljning av ett tidigare program om utmattning.)

En av dem säger ”Istället för att gå tillbaka – gå till något annat!” Det är bra tänkt, och en viktig sak att förmedla. ”Mitt liv ser helt annorlunda ut nu” säger en annan. Gör mitt det, tänker jag? Ja, på ett sätt gör det det, men knappast för att jag valt att ha det så. Ingen i filmen verkar ha barn, och det tror jag gör en himmelsvid skillnad. Om man blivit sjuk av sitt arbete så kan man förhoppningsvis välja att inte gå tillbaka dit, utan se sig om efter ett annat jobb. Men när problemet ligger i ens privatliv är det inte lika enkelt (utan att på något sätt förringa problemet med ett arbete som gör en sjuk!). Gemensamt för oss alla är att den största faran ligger i oss själva, i våra ambitioner och krav på oss själva att prestera. Att inte lära oss utan göra om samma misstag om och om igen.

En väldigt viktigt sak som en av experterna (från Stressmottagningen!) sa är att inte ständigt göra slut på den energi man lyckas skrapa ihop. Det fick vi lära oss på Stressmottagningen, att just det beteendet som vi alla ägnar oss åt är anledningen till att vi inte blir friska. Det är en av de absolut viktigaste sakerna jag fick med mig därifrån. Tänk om jag fattat det tidigare! Fast tidvis har jag inte haft en chans att använda mig av den kunskapen. När jag inte höll på att släcka bränder, var jag i ständig beredskap inför nästa brasa.

Jag sorterade papper idag. En tjock bunt med läkarintyg från åren som sjukskriven, tidningsartiklar om utmattning och stress, material från kurser/behandlingar och terapier jag gått i under åren, meditationer och andningsövningar, och så några fina peppande meddelanden från kollegor från en tidigare arbetsplats. Mycket kunde jag slänga, men en del ska jag gå igenom lite närmre först. Kanske finns några guldkorn att återknyta kontakten med?

1000 inlägg och 5 år!


Idag fyller bloggen 5 år, och inte nog med det: detta är mitt 1000:ende inlägg! Det betyder att jag skrivit inlägg oftare än varannan dag. Det visste jag förstås inte när jag satte igång 2 februari 2016. Då skrev jag så här:

   Tid för mig har att göra med att jag utropat 2016 till mitt år. Efter en längre sjukdomsperiod med utmattningssyndrom, då jag varit sjukskriven på hel- eller deltid, bryter jag vattenytan och kommer upp igen. Jag började arbeta på 25 % igår och det känns hoppfullt, nervöst och väldigt roligt. Hoppfullt eftersom jag tror att det kommer att fungera denna gång – med nya insikter och en del förändringar i förutsättningar. Nervöst eftersom jag är ringrostig och lite rädd att jag blir för ivrig så det går för fort. Och väldigt roligt att komma ut i världen igen, till finaste arbetskamraterna!

   Jag har odlat mina kreativa sidor den sista tiden vilket har del i mitt tillfrisknande, det är jag säker på. Jag har skrivit, gjort smycken, nålfiltat, broderat och arbetat med mina foton. Det kommer jag också att skriva om. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen!

Det där sista, att det ska bli spännande att se vad det kreativa tar vägen – tänk om jag anat! Det är källan till så mycket lycka för mig, till livsglädje. Något jag inte alltid orkat göra, men som funnits i mina tankar varje dag. När det känts hopplöst angående min hälsa, när jag tvivlat på att någonsin komma tillbaka till ett någorlunda friskt liv, då har jag tänkt att jag har i alla fall min verkstad!

Mitt liv har inte påverkats till närmelsevis lika mycket som de flesta andras under coronapandemin. Jag är van vid att vara hemma mest för jämnan. Här har jag mina viktigaste personer, mina katter och min verkstad. Jag jobbar hemifrån och stortrivs med det. Tänk om pandemin omöjliggjort mitt skapande, att en av mina största källor till glädje försvunnit! (Jag broderade så intensivt första året att jag drog på mig en tennisarmbåge, och fick gå hos en naprapat i några månader! Då var jag lite nervös inför framtiden – skulle detta underbara tas ifrån mig?)

Min nya kudde i yllebroderi

Men jag ska säga att själva skrivandet är bland det viktigaste. Jag har fått lov att formulera mig i skrift, och då måste jag tänka till så att det blir rätt. Och det är många gånger som mynt har trillat ner och insikter landat medan jag skrivit!

Jag har framför allt skrivit om min hälsa: om utmattningssyndrom, WED/RLS, ångest, depression, mediciner och övervikt. Vad ohälsan gör med mig: om känslor av hopplöshet och otillräcklighet, av oro och rädsla. Hur det bryter ner mig, men också om glädjen när det känns bättre och till och med riktigt ok.

Jag har också skrivit om alla turer kring sjukskrivningen, den oroliga väntan på besked från försäkringskassan, och oron över att bli tvungen att behöva jobba mer än jag klarar av (vilket jag blev häromåret, med känt resultat).

Men jag hoppas att jag också förmedlat det som håller mig uppe. Om familjen och vänner, naturen och trädgården, och de kurser i olika hantverk jag gått.

Det är också oerhört värdefullt med era kommentarer, på bloggens Facebook-konto, här i bloggen och per e-post. Om ni visste! Jag får pepp och glad tillrop, omtanke och empati, beröm och kärlek – både från vänner och personer som jag aldrig träffat. Det är så fint att känna att jag inte bara skriver rakt ut i rymden! Ett djupt känt tack till er alla!

 

Fin vänskap

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Väckarklocka

Igår tror jag att jag fick jag en reaktion på de senaste veckornas anspänning. Jag hade några saker jag (och familjen) tänkt göra under helgen, som mest handlade om att röja undan grejer som blivit stående på fel plats och så skulle någon (inte jag!) göra mintkolor och annat julgodis.

Men jag drabbades av stunder av den känslan jag haft när jag varit deprimerad. Av oförmåga att ta itu med någonting, och en apatisk sinnesstämning. Jag gick och la mig, orkade inte göra annat än att ligga ner, sov kortare stunder. Jag försökte att läsa, men förstod inte riktigt texten i boken. Orkade inte  lyssna på något. Allt kändes oöverstigligt och meningslöst. Två gånger under dagen hamnade jag i det tillståndet, men senare på dagen släppte det och jag var ”bara” trött. Just känslan av meningslöshet skrämmer mig mest.

Det slår mig nu när jag skriver att kanske det kan ha varit en försvarsmekanism för att skydda mig mot stressen jag lever med? Att stänga ner för att ingenting ska kunna skada mig mer, för det orkar jag inte med.


Det är inte julen som stressar mig. Att vi ska fira jul hemma påskyndar bara att vi får röja undan saker som står och dräller, i väntan på vår nya säng med lådor under där allt ska rymmas. Jag hyser stort hopp till att dessa lådor ska lösa många av mina problem! Tyvärr kommer inte sängen förrän dagen före julafton, en dag då en jättekartong och ett plockepinn av lösa delar känns allt annat än vältajmat. Men det ska å andra sidan bli väldigt skönt att få en säng, och inte behöva resa sig upp från en resårmadrass direkt på golvet – jag är inte 23 och smidig som en gasell längre!

Kan det faktum att jag slutat med Mirtazapin ha något med detta att göra? Jag tänkte på det igår, och om jag måste välja så är jag – alla dagar i veckan -hellre överviktig och mår hyfsat bra, än smal och deprimerad. Men jag ska inte dra några förhastade slutsatser, utan se till att göra andningsövningar, meditera och pausa. Randiga dagar …

Vändpunkt?

Eksemen har blivit klart bättre! De kliar inte lika mycket heller, det är stor skillnad. Jag har tagit antihistamin två gånger om dagen, men nu har jag kunnat vara utan den andra tabletten i ett par dagar. Igår tog jag en tablett sent på eftermiddagen då jag kände hur det började klia, men som sagt inte varje dag.

En del av såren är infekterade så jag försöker verkligen att låta bli dem. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna göra så mycket skada. Men det har blivit klart bättre! På området på ryggen är det i princip inga eksem kvar, samma på bröstet och under ena örat. Även armarna ser lite bättre ut. Mycket bra och en lättnad stor som ett hav att det verkar kunna begränsas!

Jag har nu helt slutat med Mirtazapin och hoppas innerligt på en påverkan på vikten av det! En läsare av bloggen kommenterade just det, att det haft den effekten på henne då hon slutat. Det har gått så oerhört långsamt under hösten, men åt rätt håll i alla fall.

Igår hade jag en stillsam dag och kände verkligen att jag behövde det. Jag skrev listor med saker som ska fixas innan julhelgen, och benade upp allt på olika dagar. Jag älskar listor! Det avlastar hjärnan och dessutom ser resten av familjen vad som behöver göras, så att vi delar på arbetet.

Så många liknelser

De senaste dagarna har jag fått så många liknelser i huvudet. Jag har känt mig som ett illa hanterat paket som skamfilat ligger i brevlådan. Jag har känt mig som en fisk som flämtar vid vattenytan. Jag har känt mig överkörd, tacklad mot sargen, tillknycklad.

Mellan varven har det känts ganska bra, och korta stunder av nåd infinner sig. En stund av normalitet som jag önskar hetare än all lyx i världen. Men jag behöver bara nuddas lite så ligger jag där igen. När jag jobbar känns det oftast väldigt bra. När jag får jobba ifred. Det är just det. Så enkelt och ändå så svårt.

Något jag gläds över är att jag trappat ner en av mina antidepressiva mediciner och ska sluta helt till helgen. En av biverkningarna av Mirtazapin är viktuppgång, och jag hoppas, hoppas att det ska ge någon effekt på min viktnedgång. Det går så trögt och långsamt, trots att jag följer dieten till punkt och pricka. Men det går åt rätt i alla fall. Jag har som jag skrivit förut gått ner 20 kg sedan mitten av januari, och jag vill gå ner 20 till under nästa år.

 

Fundering om beteendemönster

Igår fick jag en tankeställare om stress och mina egna beteendemönster. Jag har en förmåga att pressa mig att göra saker som jag egentligen inte orkar. Som jag när jag ser i backspegeln borde låtit bli, eftersom det skadat mig. Å ena sidan är det ett tecken på styrka, men å andra sidan är det ett tecken på svaghet att jag inte kunnat säga nej. Inte kunnat stå upp för mig själv. Jag kör över mig själv! Gång på gång på gång, och resultatet vet vi. Just nu i form av eksem som breder ut sig på överkroppen; igår började det klia på bröstkorgen, och små bulliga nässelutslag blev synliga.

Bilkörningsmetaforerna ovan passar särdeles bra här. Igår övningskörde jag med dottern i den stad där hon ska köra upp. Hon är väldigt stressad över uppkörningen, och det är inte så konstigt förstås. Det är inte det enda stressmomentet i hennes liv för närvarande, när hon missat en del i skolan på grund av sjukdom, och de nu dessutom ska ställa om till distansundervisning. Det är många elever – och utbildningsministern – som vittnat om svårigheterna med det, om hur stressen och kraven på eleverna ökar.

Med den vetskapen var ändå min reaktion på hennes förtvivlan igår att ”nu tar vi nya tag”, och ”det är nu du kan öva på det här” och andra kommentarer om att inte backa, inte ge upp. Mitt i allt detta kommer tankeställaren som jag inledde med. Är det här ett beteendemönster som jag vill föra vidare till mitt barn? Borde jag inte lära henne att lyssna på sin självbevarelsedrift istället?

Ljuvliga julrosor som vi tyvärr inte vågar ha eftersom de är så giftiga för katter. Alla julblommor är det: hyacinter, amaryllis och julstjärnor – tråkigt men sant.

Jag fungerar så att jag intalar mig själv att om jag bara pressar mig förbi nästa hinder så kommer det att bli bättre, och då får jag vila. Men det blir inte så. Efter det hindret finns flera, och jag tar skada av att göra saker som jag egentligen inte orkar. ”Man orkar mer än man tror” – en bekant fras, men den har en mörk baksida. Många som lever i svåra situationer kan vittna om att instinkten att överleva och att skydda sina närmaste är så stark, att de gjort saker de inte trodde varit möjliga. Måhända går det, men hur länge och vad kostar det?  Läs mer

Drömtydning

I oktober skrev jag om en dröm jag hade för en tid sedan. En vän till mig som har erfarenhet av att tyda drömmar skrev en försynt fråga om hon fick dela sina tankar om den med mig. Jag blev väldigt glad för det, och tackade ja. Det var väldigt intressant att ta del av hennes funderingar om det jag beskrivit, och det gav mig mycket att tänka på. Den lilla erfarenhet jag har av drömtydning är att man precis som min vän ställer frågor och föreslår olika tänkbara innebörder i drömmar, snarare än påstår vad drömmen står för. Det är ett ödmjukt och utforskande anslag, som jag tycker om.

Min vän undrade om det kan vara så att vargen i drömmen, som jag är rädd ska slita mig i stycken, är en symbol för den styrka jag har inom mig. Vargen som den vilda, starka med förmåga att försvara sig. Och att flyktingarna som jag släpper in och som inte hjälper till att städa utan sprider sig i lägenheten trots att jag försöker hindra dem – kan det vara mina rädslor som jag försöka mota undan men som tar över?

Både min styrka och mina rädslor är teman som jag återkommer till, och har arbetat mycket med. Jag VET att jag är starkt, och mina rädslor som varit så många är färre nu än för några år sedan. Den största rädslan numera är nog att min situation aldrig ska bli bättre än så här, eller – och hit orkar jag nästan inte gå – bli ännu värre. De andra rädslorna – köra bil eller åka buss på motorväg (att inte kunna stanna när jag vill), spindlar, övernaturliga fenomen, tankarna om vad andra tycker om mig, giljotiner mm – har jag bearbetat med hjälp av egen-KBT (exponering) men också kommit över med stigande ålder. De finns kvar men i hanterbar form, och det gör hela skillnaden.

Rädslorna och styrkan utgör en stor del av vem jag är. Känsligheten finns i det också. Jag är som ett läskpapper som suger upp det mesta omkring mig. Hur andra människor mår till exempel, och vilken stämning som finns i ett sammanhang. Jag har en ryggmärgsreflex att vilja lösa det mesta också, in i absurdum! Jag kommer inte på något bra exempel just nu men ofta är det helt knäppt! Som att jag bara vill att allt ska fixas, och gör ingen annan det så ska jag göra det! Den reflexen måste jag jobba på.

Tårar

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.