Samtal

Jag kom äntligen iväg till min frisör idag efter att ha skjutit upp besöket två gånger. Vi har en lång relation och vet mycket om varandra. Det är fint. Hon stängde av radion när jag kom. ”Jag vet att du gärna vill det när du är trött.” Och jag tror faktiskt att hon masserade min hårbotten extra länge idag. Så himla skönt.

Vi samtalade om hur man vill leva sitt liv, hur man VET hur man vill leva sitt liv och huruvida man i så fall gör något för att förändra det liv man lever. ”Vi får skaffa höns tillsammans på en gård, du och jag!” sa jag till slut.

Hur många artiklar har jag inte sett genom åren om en kvinna (oftast) som varit långtidssjukskriven eller varit med om någon uppslitande händelse eller haft stor sorg, och som säger upp sig, säljer huset och flyttar ut på landet, till fjälls eller till andra sidan jordklotet där hon driver ett pensionat eller föder upp strutsar – nu i total harmoni med sig själv. Det låter ju fantastiskt men hur gör man – i synnerhet om man är i kris?

Jag fick det där telefonsamtalet från psykiatern som jag väntat på. Jag berättade att jag dels inte känt någon förbättring i stämningsläget efter ökningen av dosen Mirtazapin, och att jag dessutom försämrats i utmattningen så att jag är sjukskriven. Jag sa att husläkaren ville lämna över fortsatt sjukskrivning till psykiatrin, men det behövde han kolla upp först. Utmattningssyndrom ska tydligen främst hanteras inom primärvården.

Den där vilan jag behöver så väl är svår att få ro till när jag måste tänka på nästa steg hela tiden. Det känner jag igen från de flesta av mina perioder av sjukskrivning. Men nu ska jag stilla mig tills han ringer igen.

Omtugg

Allt är så välbekant. Samma samtal hos husläkaren. Samma oro inför framtiden. Samma uppgivenhet. Samma frustration. Samma sorg.

Just samtalet hos husläkaren kändes alltför bekant. Hur många gånger har jag suttit i hans besöksstol och försökt uttrycka hur jag mår, vad jag inte orkar? Om det ändå gick att mäta med objektiva instrument! ”Jaha fru Borrman, jag ser här på röntgenplåtarna att ni inte är frisk ännu, och blodproverna ser inte heller bra ut. Det blir till att stanna hemma i ytterligare någon tid.” Men nu är det upp till mig att beskriva och doktorn att tolka, och i sin tur beskriva för Försäkringskassan som ska tolka och besluta.

Jag är så trött på hela situationen. Trött på att beskriva och tugga om allt igen. Trött på mig själv. Jag märker det när jag ska skriva här på bloggen också. Hur många gånger har jag inte skrivit om det här? Jag känner mig trotsig och vill inte ta till andningsövningar och andra strategier. Jag har andats på sjuttioarton olika sätt och mår ändå så här!

Jag försöker skjuta oron för Försäkringskassans beslut åt sidan. Jag läser på deras hemsida om det som tidigare hette sjukpension och numera sjukersättning. Det kan man få om det bedöms att man inte kommer att kunna jobba mer på grund av bland annat sjukdom, helt eller delvis. Men då ska man prövas mot hela arbetsmarknaden först och det låter som en oerhört arbetsam process att komma igenom det nålsögat! Samtidigt så tror jag inte riktigt längre på att jag kommer att kunna jobba heltid mer under mitt arbetsliv.

Nu är det en vecka kvar av min sjukskrivning på heltid. Jag hoppas att min psykiater ringer så att jag får prata med honom om det här. Jag har ju svårt att tro att jag kommer att kunna jobba halvtid nästa onsdag. Jag önskar det så hett och tänker på det lite för mycket tror jag. Jag vill jag vill jag vill!

Sjukskriven

Jag var hos husläkaren idag, som sjukskrev mig i två veckor framåt på heltid och därefter på halvtid i fyra veckor. Under den tiden kommer jag att ha kontakt med psykiatern som får göra eventuella andra bedömningar. Det känns bra, men jag är så extra alldeles förjäkla trött nu efter dagens utflykt, så det får bli mer en annan dag.

Svagt uppåt

Det blir som att läsa börskurserna det här: det går upp och ner om vartannat! Jag är fortsatt väldigt matt i kroppen och långsam som en snigel. I morgon ska jag träffa min husläkare och prata med honom om sjukskrivning. Jag hoppas att jag kan få bli sjukskriven helt under ett par veckor och sedan trappa upp. Men långsamt och försiktigt, och inte till heltid. Jag har verkligen bestämt mig för att inte göra det – jag orkar uppenbarligen inte.

Det är många tankar och funderingar som rör sig i skallen dessa dagar. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om de sjukdomar jag har, men ibland verkar det som om att jag inte kommer ihåg något av det. Min pappa brukar säga att jag gör saker alldeles för snabbt, till exempel när jag lagar mat. Han tycker sig väl se stress i det. Jag gör saker snabbt, oftast. Jag är sån. Och jag kanske fäller krokben för mig själv. Eftersom jag vill göra så mycket men inte har så mycket tid då jag orkar göra något, så gör jag sakerna snabbt och hinner på så sätt mer! Det gäller absolut på jobbet, men även hemma med hushållsarbetet. Kanske inte handarbetet lika mycket. Där tycker jag om det långsamma, men samtidigt så går det ganska så fort det också. Hur nu det går ihop?

Jag vill så mycket! På lördag är jag anmäld till en kurs i yllebroderi med applikation som jag sett fram emot jättemycket. Men det är bara att inse att jag inte kan det, utan lämnade återbud idag. Jag har också sagt ifrån mig att arbeta som röstmottagare vid valet till EU-parlamentet i maj. Det känns väldigt skönt. Det är ganska många timmars arbete. Dessutom insåg jag att det krockar med den marknad jag ska delta i, och den kan jag utebli ifrån ifall det skulle kännas för mycket. Jag lovar.

Men jobbet då – hur får jag balans där? Jag trodde att jag fått det, med ändrade arbetsuppgifter. Men kanske är det just en arbetstidsförkortning som behövs?

Jag har suttit lite i verkstan de här dagarna, men det blir inte så långa stunder. Idag har jag också fått användning för det yllegarn som blev över när jag vävde i rosengång för mer än 30 år sedan! Jag gick en vävkurs i ett studieförbund, Vuxenskolan tror jag, när jag var 22 eller 23 år gammal. Jag var inspirerad av en trilogi böcker av Hans Peterson om en ung kvinna som började väva. Av en slump såg jag en gul trasmatta i ett skyltfönster och bestämde mig för att göra något liknande. En matta gul som solen! Någon gång kanske jag lägger upp en bild på den.

Jag gick en kort promenad i en liten skogsdunge alldeles i närheten. Jag tittade upp mot solen vars strålar silades mellan träden, ner på mig. Ett litet skogsbad. Efteråt satt jag en lång stund på vår lilla gård.

(Jag har gått ner lite mer än ett kilo på en vecka.)

 

 

 

 

Bra samtal men sämre igen

Igår hade jag tid för återbesök hos neurologen på Danderyds sjukhus. Den här gången var jag där i väldigt god tid, och var lugnare än förra gången. Då tyckte jag inte att samtalet blev så bra som samtal betraktat, även om han lugnade min oro för att jag inte skulle få mer lindring för WED/RLS. Han ökade också dosen av Gabapentin till 3 x 3 tabletter om dagen.

Den här gången hade vi ett riktigt bra samtal, och han lyssnade till punkt. Jag pratade mer än jag skulle gjort om atmosfären i rummet varit densamma som sist. Han sa återigen att det inte finns någon bot men att vi kan prova olika mediciner och kombinationer av mediciner för att lindra symptomen. Jag berättade att jag möjligen hade lindrigare symptom alldeles i början av doshöjningen, men att jag inte känt någon större skillnad.

Vi kom in på min psykiska hälsa och jag kände att vi talade samma språk, att vi förstod varandra! Han trodde också mycket på att stress förvärrar besvären (är inte det en typisk läkareufemism, ”besvär” – helvete kallar jag det!) och han sa att det är få patienter som har förståelse för sambanden och helheten som jag har.

Han föreslog att testa att dra ner lite på Gabapentin, men lägga till en tablett av Sifrol, min gamla medicin, för att se om det kunde lindra mer, Jag berättade om min psykiater, och sa att jag håller på att prova ökning av dosen antidepressiv medicin just nu, och frågade om det inte vore bra att se vad det kan ge för förbättring av WED/RLS innan vi testar ny medicinering av det? Det tyckte han också var en bra idé. Annars är det svårt att veta vad som gett den förhoppningsvisa förbättringen. Han återkom flera gånger till att jag ju redan har så många mediciner, och det är förstås viktigt att inte ta mer än nödvändigt.

Jag ska nu alltså fortsätta med Gabapentin som jag gjort de senaste månaderna, och avvakta samtalet med min psykiater om den antidepressiva medicinen. Jag har för övrigt inte direkt märkt någon skillnad efter doshöjningen av Mirtazapin heller, men han ska ringa om någon vecka så får vi se vad han säger.

Vi pratade om motion också, och jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Jag försökte nå min husläkare i morse för att fråga om han kan sjukskriva mig, men han har semester denna vecka så jag får se om jag kan få tag på honom på måndag. Jag är i alla fall hemma resten av veckan. Idag har jag legat i soffan hela dagen, förutom när jag sov i ett par timmar under kedjetäcket. Jag gick in i verkstan en gång men hade ingen ork.

Piggare

Jag är betydligt piggare idag och det är en stor lättnad! Jag har kunnat jobba hemifrån så att jag slapp resan till jobbet, och det underlättar mycket. Alla såna här bakslag, som innebär att jag kommer in i den totala utmattningskänslan, gör mig livrädd. Jag har ingen aning om huruvida jag är på väg in i en längre sjukdomsperiod med sjukskrivning, eller om det är en tillfällig svacka. Jag skakas om, och försöker tassa tyst.

Jag blir påmind om hur sårbart allting är. Hur sårbar jag är. Och oron det väcker hos framför allt dottern. Det dåliga samvetet jag får, även om jag inte tycker att jag försatt mig i min situation med vett och vilja. Jag tänker på hur barnen kommer att minnas sin uppväxt med en mamma som ständigt var trött. Ibland så trött att hon inte kunde göra någonting alls i perioder. Så trött att hon inte ens orkade ta hand om oron.

Det har blivit många timmar i soffan de senaste dagarna, men till slut tog jag mig till verkstan. Och det blev ännu en kudde, en modernistisk.

I lördags gjorde jag en kraftansträngning och skjutsade dottern till ridlektion. Medan hon red satt jag i passagerarsätet i bilen med dörren öppen och njöt av solen!

I morgon ska jag till neurologen på Danderyds sjukhus på återbesök. Jag ska vara tydlig och klar med att jag inte kan ha det på det här viset. Om det skulle gå att översätta de rörelser med benen som jag gjorde idag – för att överhuvudtaget stå ut – till steg så måtte jag ha gått en mil eller två.

Broderiets kraft

Jag läser en artikel i the Guardian som handlar om broderiets ångestdämpande och lugnande kraft. I samband med första världskriget uppfanns arbetsterapin genom att läkare lät de mentalt skadade soldaterna brodera! Det visade sig vara ett effektivt sätt att få deras händer stadiga och lugna deras sinnen. Dessutom blev det en inkomstkälla för dem, och ett sätt att få tillbaka lite av sin självkänsla. Visst är det fantastiskt! Men jag är inte alls förvånad egentligen. Jag vet ju vad broderiet betyder för mig och för mitt välmående.

Det känns tomt när jag inte har något broderi på gång, men det är inte alltid jag har orken att påbörja ett nytt. Det krävs en hel del att bestämma vad jag ska brodera och att komponera mönstret. Om det finns ett påbörjat broderi som ligger och väntar på mig så kan jag sy några stygn även om jag inte är så pigg.

Litskudden är alltså klar, och så här blev den.Jag kommer att vara med på Morsdags-marknad 26 maj här i Upplands Väsby, på samma ställe som julmarknaden – Picchus café. Det ska bli kul, och nu ska jag koncentrera mig på några få saker. Jag har haft alldeles för mycket olika smycken, broderade saker och saker med tryck på bordet – det ser rörigt ut. De broderade börsarna gick bra på julmarknaden så det får det nog bli mer av.

Jag är fortfarande väldigt trött och känner mig faktiskt lite orolig för hur mycket jag ska hinna pigga på mig till nästa arbetsvecka.

 

Matt, trött

Igår gick jag hem från jobbet med en känsla av att inte fatta hur jag skulle ta mig hem. Så har jag känt förut också, och det brukar gå bra. Alltså, jag tar mig hem, men tröttheten som överfaller mig, som fäller mig när jag kommer hem!

Jag var helt utmattad resten av kvällen, och försökte samtidigt tänka ut vad jag skulle göra. Jag skulle kunna anmäla mig sjuk – det är ju det jag är. Men jag har redan varit sjuk två gånger i februari och jag vet inte om jag skulle kunnna avkrävas läkarintyg. Jag mejlade min chef, skrev som det var och frågade om jag kunde ta ut två semesterdagar och det gick bra. Så nu är jag hemma. Der hade inte gått att jobba idag. Jag hade nog inte ens tagit mig till busshållplatsen. Jag är trött trött trött. Det är sirap i hela kroppen, jag är satt på ultra rapid. Jag har tillbringat dagen halvliggande i soffan, när jag inte sovit i sängen. Jag plockade fram kedjetäcket för första gången på länge och lugnades av tyngden. 

Jag har inte orkat sitta i verkstan men på eftermiddagen hämtade jag broderiet till soffan och sydde klart Litskudden. Det blev några krumelurer i hörnen och så tofsar i rosa, svart och rött. När jag lagt i en innerkudde och sytt ihop allt ska jag ta en bild och lägga upp.

Jag hoppas på en liten förbättring till i morgon.

Svar på tal

Bara för att jag skrev om avsaknaden av mjuka värden på slalomskidor – jag nämnde just fjärilar – så såg jag vid två tillfällen rosa skidor med just fjärilar på! En hel svärm av fjärilar i ljusblått och vitt som bredde ut sig över hela skidan. Jag såg också skidor med regnbågen på, och rosa skidor med ljusare rosa organiskt mönster. Där fick jag så att jag teg. Men fortfarande är denna typ av färger och mönster högst ovanliga.

En härlig sak med skidåkning är att det verkar vara en sysselsättning som lockar fram mäns glammiga sida. Kombinationer som knalligt orange jacka till lysande gröna byxor, turkos jacka till limegröna byxor och tomatröd jacka med orangea detaljer till gula byxor är plötsligt helt enligt normen. På män. (När vi var på hotellet i Agadir konstaterade vi att om vi fått en tia för varje man i rosa shorts eller skjorta som vi såg så hade vi kunnat köpa en väldans massa keramik! Det är något med golfande män och rosa.)

Hur som helst njuter jag av alla dessa förgkombinationer och bestämde mig raskt för att sy på gula detaljer på min röda skidjacka.

Skidåkningen fick en baksmälla inte bara i form av onda knän och stela benmuskler, utan även ett rejält skov av WED/RLS idag. Många olycksbröder och -systrar vittnar om att hårdare träning inverkar triggande, medan lättare motion bara är bra. Jag gissar att mina nerver fick lite mer än de tålde i helgen.

Till mina jobbiga nerver kom som ett brev på posten en hel del ångest under senare delen av dagen, när jag var på hemväg. Kvällen blev ganska jobbig men jag försökte döva allting med att brodera vidare på min Litskudde. Det är inte mycket kvar på själva framsidan, tror jag i alla fall. Jag har inte tittat så mycket på helheten ännu, det ska bli så spännande att se hur den blir!

I morgon ska jag jobba hemifrån, och det känns bra.

Gjort slut

Jag har bestämt mig och igår meddelade jag de andra volontärerna på Språk- och slöjdkaféet att jag inte orkar längre. Det har jag känt de senaste veckorna, men haft svårt att fatta beslutet. Det har känts som att jag överger dem och de gäster vi har. Men det som avgjorde saken var att dottern – för vilken gång i ordningen! – blev arg och ledsen på mig häromkvällen. Hon sa att jag måste fatta att jag inte orkar och att jag prioriterar helt fel. Och hon har rätt.

Några av de andra ska driva kaféet vidare i några veckor i alla fall. Det känns jättebra! Och jag är påtagligt lättad över att det är slut för min del nu. Lite sorgsen men framför allt lättad.

Jag har kommit en bit på väg på min Litskudde, det känns fantastiskt kul! Jag valde blått bottentyg eftersom kuddarna i Jämtland ofta var blå. Kanhända resttyger från karolinernas uniformer runt sekelskiftet 1700?

Det blir stora stiliserade tulpaner i mitten, maffigt röda!