Att inte kunna skynda

Jag följer en ny blogg av en psykiater som drabbats av utmattningssyndrom. (Kanske jag nämnt den förut?) Välskriven och intressant, http://niklasnygren.se

Han skriver i ett inlägg med rubriken Att inte kunna skynda om hur han inte längre kan gasa på i de lägen där det behövs: för att hinna med bussen eller fånga nåt som faller. Och inte enbart att det inte går rent fysiskt utan att också hjärnan blir trött av det.

Det här känner jag väldigt väl igen! Under en period när jag rörde mig väldigt långsamt försökte jag hinna med ett pendeltåg från Södra station. Jag hade ögonkontakt med föraren i tåget och trodde att han skulle vänta på mig där jag kom hasande. Men när jag var en meter från dörren stängdes den. Kanske såg jag slö och lat ut när jag inte sprang?

Ett annat minne: jag är med min syster och mamma på Yasuragi och vi ska ha en skön spa-dag tillsammans. När vi kommer dit får vi höra att introduktionen äger rum en trappa ner nu direkt, om vi skyndar dit så hinner vi. All ork fullkomligt rinner av mig, hjärnan strejkar, paniken rusar i kroppen och gråten kommer. Min syster ser och säger att vi struntar i introduktionen, vi tar det lugnt. Långsamt lugnar jag ner mig, och vi får en fin dag tillsammans. Jag minns också alla eksem jag hade över i stort sett hela kroppen vid det tillfället. Eksem som kom sig av stress sa hudläkaren. Eftersom jag hade eksem som barn är det naturligt för min kropp att reagera med eksem vid överbelastning. Det är en av de vidrigaste perioderna i mitt liv. Eksemen som började på insidan av höger arm fanns till slut nästan överallt. Bröstet och ansiktet var de enda ställen som var förskonade. Jag såg inte klok ut och gick med långbyxor hela sommaren. Eksemen på händerna blev inflammerade och varade så jag satte på mig tunna tygvantar när jag jobbade ute i biblioteket. En kväll började det klia i ansiktet också och jag fick panik – det FÅR inte sprida sig dit!

Ett tecken på stresspåslag är även numera att det börjar klia på insidan av höger arm, på samma ställe som det började den gången. Men nu smörjer jag med kortisonsalva direkt och det lägger sig.

imageDet blev en liten utvikning – att inte kunna skynda var ämnet.

På ett sätt kan det vara hälsosamt att ta det lite lugnare, men jag blir ofta ledsen när det händer. Jag ÄR snabb! Jag gillar att göra saker snabbt. (Ja, pappa, jag hör hur du förmanar mig!) Det viktiga är nog inte att inte kunna göra saker så fort som jag brukade, utan att jag känner att jag inte är jag. Och kommer jag att bli det igen? Att inte kunna skynda blir en symbol för allt som förändrats för mig och hos mig av utmattningen. Det gör mig ledsen och lite uppgiven ibland. Det är då jag ska plocka fram Tillit, Mod och Tålamod. Och så Acceptans förstås. Det låter sig sägas.

 

4 svar på ”Att inte kunna skynda

  1. Åh, det där känner jag så väl igen! Jag som förut hade 20 minuter på mig på morgonen behöver nu minst en och en halv timme, annars känns det stressig. Och jag som alltid gått så fort, blir nu stressad av att gå tillsammans med människor som går i ett normalsnabbt tempo. Jag vill gå lååångsamt!

Lämna ett svar till piaborrman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *