Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.