Trött och tjock

Många har sagt till mig att jag är modig som skriver om psykisk ohälsa. En del känner igen sig och säger att de blivit hjälpta av att läsa bloggen. Jag förstår vad de menar men jag behöver inget mod för att prata om min ångest, utmattning och depression. Däremot begränsar jag mig lite med hänsyn till mina närmast anhöriga och deras oro.

Det som jag behöver mod för att skriva om är övervikten. Jag såg mig själv på bild i förra veckan, och även om jag vet att jag är rejält överviktig så blev jag helt ställd när jag såg bilden. Jag vill inte skriva vad jag väger men enligt BMI-tabellen är jag inte bara överviktig utan lider av fetma. Smaka på det ordet! Jag som alltid var så smal oavsett vad jag åt och utan att träna. Upp till 27-årsåldern var det så. Efter det har jag pendlat mellan mer eller mindre övervikt och att vara smal (jag viktväktade en gång med lyckat resultat).

Det är långt ifrån enbart utseendet det handlar om. Jag känner mig verkligen tung. Jag tar plats. Jag går in i saker eftersom jag har dålig koll på var min kropp tar slut! Jag får inte plats i en del stolar (oerhört förnedrande!). Jag satt på en buss häromveckan där fästet för säkerhetsbältet skar in i mig – jag bredde ut mig där man inte ”ska”. Jag når dåligt med armarna. Magen är i vägen när jag ska äta. Magen är i vägen när jag ska yoga. Magen är i vägen när jag ska hitta en bra sovställning. När jag ska böja mig ner och ta upp något på golvet. Jag flåsar efter minsta ansträngning men försöker dölja det.

Det är något så patetiskt över tjockheten, fetman. En karaktärslöshet. Jag vill vara kroppspositivist och bejaka min kropp, men det finns inte på kartan. Jag skäms, tror att jag kan dölja det tjocka med kläder men vet samtidigt att det inte går. Det är som att mina inre kvaliteter och min karaktär har med min kroppshydda att göra – det är ju helt bisarrt!

Jag har svårt att köpa kläder. De flesta butiker har inte min storlek. Nu har jag en liten uppsättning kläder som jag varvar och kombinerar bäst jag kan. Egentligen inte min klädstil men det har fått bli det. Jag känner mig enorm, gammal och ful ful ful.

Jag har börjat få lite ont i knäna, i synnerhet när jag går i trappor. Jag har halsbränna. Mina smalben, vrister och fötter är svullna. Jag får ofta ont i smalbenen när jag går, och ska fråga min läkare. Jag tror att det är kärlkramp i benen, vilket ironiskt nog botas med promenader! Jag har en så dålig kondition som jag aldrig haft någonsin tidigare. Fatta vad det tar emot att börja träna! Men samtidigt är jag väldigt motiverad. Det viktiga är förstås att börja i liten skala men ofta, och sedan öka på lite i taget. Simning är ju skonsam träning men jag är inte så sugen på att visa mig i baddräkt.

Igår inledde jag mitt nya matliv, och gjorde helt slut med godis och andra farligheter. Jag ska äta på samma sätt som förra hösten då jag gick ner 15 kg fram till jul. Det blir mycket pasta gjord på bönor och vegetariska såser till det. Lite enahanda men gott, nyttigt och mättande. Jag hoppas att det kommer att gå lika lätt den här hösten och att jag kommer att hålla i det även under våren. Den här kosten gör det också lättare att avstå socker eftersom det är långsammare kolhydrater än i vanlig pasta. Dubbel effekt alltså.

Idag gick jag hem lite tidigare och tog med jobb hem. Hade också tänkt fortsätta jobba lite i verkstan men det blev ingenting av varken det ena eller det andra – jag la mig att sova istället. Jag var så trött, och ställde om klockan två gånger för att jag ville sova mer. Ibland glömmer jag att unna mig att bara göra ingenting. Att strunta i det jag vill eller borde göra, och bara vara. Men så kommer jag på att jag kan ligga i soffan och slösurfa en kväll – ibland är det precis det jag vill och borde!

Så, nu kastar jag mig ut och skriver om detta skämmiga – min stora kropp. Min övervikt. Min fetma. Fan, vilket fult ord!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *