Glasering och bra besked

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Hämtat mig

Jag har hämtat mig från den bottennivå jag befann mig på häromdagen. Jag funderade på om jag skulle behöva sjukskriva mig, men efter att ha vilat på förmiddagen kunde jag jobba lite senare på dagen. Det var meningen att jag skulle gå en kurs (digitalt) den eftermiddagen, men som tur var kunde jag byta till ett kurstillfälle i nästa vecka.

Nu är fokus enbart på att ta mig igenom dagarna, orka jobba och se till att vila mycket. Inga måsten och inga utsvävningar.

Dottern behövde lite hjälp med en uppgift i svenskan igår, och jag gjorde vad jag kunde. Efter en stund kände jag att det tog stopp, och kom på att jag ska ändra hur jag uttrycker mig. Jag ska inte längre säga att jag inte orkar mer, eller är för trött. Jag ska säga att jag inte KAN mer för det är så det är. Hjärnan strejkar och det kommer inget vettigt ur den. Jag blir helt blank i skallen och det känns som att hjärnverksamheten rör sig i ultrarapid och att de få tankar som kommer är huller om buller.

Sensommarvärmen känns väldigt behaglig nu, och jag har passat på och suttit i solen och gonat mig de dagar då den visat sig mellan molnen. Trädgården blommar fortfarande som bäst, och humlorna har inte gett upp. Igår såg jag en sån där bamsig humla som när man ser drottningarna flyga omkring i jakt på ett bra bo tidigt på våren. Kanske var det en stor art eller bara en humledrottning på vift? Jag har fått fyra myggbett de senaste dagarna, efter en nästan myggfri sommar.

Idag kommer två av mina barndomsvänner och hälsar på mig! Det är länge sedan vi sågs och det ska bli så kul! Skönt att vädret är bra också, så att vi kan sitta utomhus och dricka kaffe och äta min mans hembakta bröd.

Annars ska jag inte göra någonting den här helgen.

Golvad

Efter mina arbetstimmar igår var jag helt golvad. Jag låg och blundade större delen av eftermiddagen, gjorde middag till familjen men åt min i ensamhet i sovrummet, låg och ömsom vilade ömsom sov i ett par timmar till, läste lite och la mig att sova strax före klockan 21. Jag sov i nästan tio timmar, och vaknade helt groggy.

Idag är min arbetstid förlagd till eftermiddagen då jag ska delta i del två av en kurs. Det känns skönt att ta det lugnt på förmiddagen, så får jag se om jag orkar med kursen sen.

Det blir ett kort inlägg. Orken räcker inte till så mycket mer.

Stärkande samtal

Jag hade avstämning med min chef häromdagen då vi bestämde att jag skulle ta bort två arbetsuppgifter som annars skulle kräva en hel del av mig. Något jag inte har just nu. Han var redo att ta bort ännu mer, men jag tyckte att det här räckte. Jag sa också till honom att jag är orolig att bli omplacerad, och han visste inget om det kunde bli aktuellt. Det är nog inte hans beslut att fatta heller.

Idag var jag på Stressmottagningen och träffade psykologen och arbetsterapeuten. Fantastiskt lyxigt att få tillgång till deras kloka tankar! Jag beskrev vilka redskap jag använder för att orka: morgonpromenader, dela in arbetsdagen så den blir randig, vila, Asahi, andningsövningar och framför allt att jag inte kör slut på mig innan jag vilar. Jag berättade också om hur min chef och jag dragit ner på arbetsuppgifterna. Och så sa jag att jag inte alls mår bra, att jag är toktrött och framför allt är mentalt trött – hjärntrött.

De sa att det är helt naturligt att jag reagerar så här, och vanligt. Att man efter semestern när allt drar igång på jobbet så kan det bli alltför intensivt och för mycket helt enkelt. Det lät just enkelt när de sa det! De sa också att jag är på helt rätt spår med alla verktyg och strategier, och berömde min chef och mig för hur vi tänkt med mina åtagande på jobbet.

Arbetsterapeuten tyckte att jag skulle jobba lite kortare pass mellan pauserna så att jag fortfarande är lite pigg när jag ska vila. På så sätt fylls energidepån på. Det var en bra tanke som jag ska ta med mig till nästa arbetsvecka!

Hon pratade också om den tredimensionella graf som vi pratat om förut, med Kontroll och Stöd på två axlar och Krav på en tredje. Det ska vara balans mellan dem, men nu har Krav dragit iväg sa hon. Dags att backa lite alltså!

Summa summarum så känns det betydligt bättre nu efter dagens samtal, och jag ska försöka känna den tillförsikt som de tyckte att jag skulle försöka få fatt i.

Inställd resa

I helgen som kommer skulle min syster och jag åka till hennes stuga i Söderhamns skärgård, men vi har ställt in resan. Det är bara jag som kan köra dit och det känns övermäktigt för mig att köra över 20 mil enkel resa. Det känns skönt att ha bestämt sig, men väldigt trist eftersom jag sett fram emot den här helgen så mycket. Jag har bara varit där en gång i år. Väderleksutsikterna säger regn men vi skulle ha kurat inne framför braskaminen med varsin bok, god mat och vin.

Jag promenerade med min syster i telefonen i morse, och det gick väldigt långsamt. Det finns ingen energi i benen alls, de känns som kokt spagetti. Det blev en lång vilopaus med en av katterna innan jag kunde börja jobba. Innan mötet med arbetsgruppen vilade jag igen, och så kunde jag delta aktivt i åtminstone halva mötet. Resten av tiden stängde jag av min kamera och mikrofon, la mig i soffan och lyssnade bara på kollegornas samtal.

Så skira liksom svävar klockorna

 

Det går åt fel håll nu, det känns så oerhört tråkigt! Eller ”tråkigt” är ett alldeles för svagt ord. Jag tappar ord mer än vanligt, trycket runt huvudet ligger på nästan konstant, det mesta tar längre tid att utföra eftersom automatiseringen har hakat upp sig – jag måste tänka istället för att bara göra och det är inte helt lätt. Som exempel: om jag ska plocka fram tallrikar och bestick för att duka så stannar jag upp och undrar vad det var jag skulle plocka ner från skåpet. Bara någon sekund eller två, men det är så påtagligt annorlunda.

Det var länge sedan jag förstörde en hel maträtt på grund av hjärntröttheten, men det tar längre tid och jag vill vara ensam i köket, oftast i tystnad även om jag vissa dagar kan ha radion på. Om någon säger något till mig då blir det helt kaos i huvudet. Jag kan inte tänka alls, och famlar efter avstängningsknappen i mobilens radio-app. Ofta fumlar jag, måste trycka in koden till telefonen, skriver fel kod och under tiden har den som försökt prata med mig fortsatt att prata och inte förrän jag TILL SLUT fått tyst på radioprataren kan jag säga att jag inte kan lyssna på två saker samtidigt! Puh. Stressnivån ligger på topp och jag undrar hur jag ska kunna laga färdigt maten. Det går oftast, men ibland måste jag vila innan jag kan äta.

Vilar till humlesurr

Jag bestämde i tisdags morse att jag behövde vila åtminstone en dag. Det blev två dagar utan att jobba, men idag har jag jobbat utan större krav på mig. Jag deltog inte i det möte jag hade inbokat, och såg till att vila mer än vanligt. Det gick bra – skönt. Men jag är fortfarande mycket tröttare och skörare än jag trodde att jag skulle vara efter semestern. Jag har bokat ett möte med psykologen och arbetsterapeuten på Stressmottagningen nästa fredag för att prata om hur det går för mig, eller rättare sagt vad jag ska göra nu när det INTE går så bra.

Istället för skogsbad har jag suttit alldeles invid blommorna, luktat på dem och lyssnat på humlorna. Det är framför allt axveronika och anisisop som doftar, och det är också de blommorna som humlorna verkar gilla bäst. Ja, och så lavendeln förstås.

Jag såg som mest 13 humlor samtidigt på en växt, och de bryr sig inte alls om att jag är närgången, de är fullt upptagna med sitt. Det kom en stor nässelfjäril flygande också, och de fjärilar jag sett i år kan räknas på ena handens fingrar så det kändes fint. Den gillade också axveronika. Kanske den insåg vilken snygg färgkombination de utgjorde!

Jag blev verkligen orolig att jag inte skulle orka läsa, inte orka koncentrera mig på läsningen. Tack och lov gick det bra, och jag insåg att en bok ger väldigt få yttre intryck till skillnad från en film eller radioprogram. Jag har mycket stort behov av tystnad nu.

 

Just när det kändes rätt så ok

Jag har känt mig hyfsat bra på sistone, även om jag begränsat mig. Det kommer automatiskt – jag ser till att vila mellan varven av aktivitet och jag gör inte vad som helst. Det mesta måste noggrant planeras.

Det har gått ganska bra att börja jobba också, men jag har fått ta till enklare arbetsuppgifter för att orka och många avbrott för vila. Några dagar har jag till och med sovit en stund i pauserna.

Men i måndags tog det stopp. Jag blev helt och totalt slut efter arbetsdagen. Låg och blundade mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. Tankarna snurrade – vad har jag gjort och framför allt: hur ska jag göra för att komma ur detta tillstånd av utmattning? Vad kan jag skruva på? Ska jag sjukskriva mig resten av veckan?

Den här veckan kom alla kollegorna tillbaka från semestern och jag hade fyra möten inplanerade, varav två i tisdags. På måndagkvällen insåg jag att jag måste stryka mitt deltagande i ett av dem i alla fall. Dessutom ställde jag in planerna för torsdagen då jag skulle till stan för att gå till tandläkaren, jobba på kontoret och sedan tillsammans med min syster köpa med lunch till vår mamma och hennes man, och äta och umgås på deras bakgård.

Det kändes lite lättare (men trist) när jag gjort detta, men den utmattade känslan i kroppen och symptomen på hjärntrötthet satt i och gör det än, även om det känns lite bättre nu på onsdagsmorgonen. Tankarna har malt i huvudet: jag kanske aldrig blir frisk, jag kommer aldrig att bli frisk, ska jag kämpa med försäkringskassan under resten av mitt arbetsliv? Ska jag ansöka om sjukersättning på deltid (det som tidigare hette sjukpension)? Men det verkar vara väldigt svårt att få, och jag VILL ju jobba! Tanken på att gå upp i arbetstid känns väldigt avlägsen, det är snarare så att jag undrar hur jag ska orka på nuvarande nivå 50 %.

Vänner

Jag hade tänkt jobba på kontoret i stan igår, men insåg på kvällen innan att jag var alldeles för trött och behövde ta det lugnt. Att jag inte pressar mig – för att jag bestämt mig för det det, för att min syster och jag skulle ta med lunch till vår mamma, för att jag VILLE så gärna – är ett tecken på att jag lärt mig en sur läxa: det skulle innebära ett tufft bakslag, kanske i flera dagar framåt. Att jag kan skjuta på stadsturen i några dagar är dessutom en tröst, men bäst känns faktiskt just detta att jag inte pressar mig. Jag har lärt mig något viktigt.

Dessutom, om jag åkt till stan så hade jag missat att en en av mina allra närmaste vänner kom på mycket oväntat besök! Hon var på genomresa och smsade och frågade om jag var hemma. Så ofantligt underbart roligt! Vi satt i utesoffan och pratade i några timmar, innan hon inte kunde skjuta upp hemresan till Småland längre. Efteråt var jag trött men lycklig, det här kommer jag att leva på länge! Och jag insåg att om några månader har vi känt varandra i 50 år! I januari 1971 flyttade min familj till Lit i Jämtland och där lärde jag känna henne och vi gick i samma klass i 12 år.

Uteplatsen i mörkret med solcellslamporna

Mitt fruksocker-experiment då? Jag vet inte, men om det spelar någon roll alls så är det nog så att jag ska äta mer måttligt med frukt i alla fall. Det blev bara två dagar med minimala symptom på WED/RLS, och när jag åt lite frukt en dag så hände inget särskilt. Men symptomen är mer hanterbara i alla fall så jag är försiktigt optimistisk, oavsett anledning.

Jag kan också meddela att jag enligt plan hållit vikten över semestern och till och med gått ned några hekto, så nu har jag gått ner 15 kg i år. Nu är det bara att fortsätta – Heja mig!

 

Trött trött trött

Jag började dagen som vanligt, med en promenad innan jobbet. Idag gick jag i skogen, svalt och skönt. Jag jobbade ett tag, tog en paus med Asahi, jobbade lite till, kände hur den välbekanta hjärntröttheten kom krypande, tog min längre paus, sov en stund, försökte jobba lite till men insåg till slut att det bara var att lägga ner.

Jag låg och vilade tillsammans med vår ena katt, blundade och försökte att bara slappna av. Orkade inte läsa eller lyssna på någonting. Sov lite emellanåt. Släpade mig upp och gjorde lunch. Satte mig utomhus och läste lite varvat med att bara sitta och titta på blommor och humlor, himmel och moln. Så fick jag lite ork och lust att sätta mig i verkstan. Har länge velat komma igång med ett yllebroderi, gärna ett som tar lång tid. Men det är en så lång startsträcka att börja – att komponera mönster, välja färger på bottentyg och garn – och det hindrar när orken inte är på topp. Men så rotade jag runt och hittade ett yllebroderi som jag påbörjat för några månader sedan, och glömt bort! Då blev det genast lättare och jag klippte ut rundlar och började brodera fast dem. Jag hann inte så mycket innan jag kände att det fick räcka för idag, men känslan var desto större!

Jag la mig i sängen och vilade, somnade ibland. Försökte komma på vad den här plötsliga tröttheten kom ifrån. Lite senare på kvällen kom jag på att jag gått igång lite för mycket på ett par saker på jobbet, min ambition fäller mig igen! Jag orkar inte det. Nu ska jag tagga ner den ambitionen och jobba lite mer lagom bra. Förhoppningsvis orkar jag lite mer i morgon och då ska jag bena upp hur jag ska göra. Nästa vecka kommer min chef tillbaka, och då kan jag prata med honom också.

Å