Mycket spännande på gång!

Idag bestämdes datum för min utställning på Blackebergs bibliotek! Den kommer att finnas till beskådande 29 augusti till 30 september, och söndagen den 2 september kl 13 har jag vernissage! Då hoppas jag att några av er har möjlighet att komma. Nu ska jag bara ta en bild som kan passa till marknadsföringen av utställningen. Det är inte helt enkelt då jag ännu inte vet säkert vad jag ska visa upp. Förhoppningsvis blir det intressanta resultat av sommarkursen på Sätergläntan i juli.

Den andra roliga saken får jag berätta om en annan dag, för nu håller jag på att somna här i soffan!

Tröttare än på länge

De två senaste dagarna har jag varit betydligt tröttare än vanligt efter jobbet. Igår gick jag och la mig att sova under kedjetäcket direkt när jag kom hem. Sonen hade gjort kaffe som han brukar, men det fick stå och kallna. Även sedan jag sovit var jag trött i både kroppen och hjärnan på ett sätt jag inte varit på länge länge.

Jag blev lite fundersam och tänkte att jag kanske borde vara hemma och vila, men bestämde mig för att sova på saken. I morse kändes det ganska bra så jag åkte iväg och jobbade.

När jag kom hem tog jag min kaffekopp och gick ut och satte mig i vår nya utefåtölj som jag köpte på loppis i helgen. Jag blundade mot solen och lyssnade på fåglarna – de var riktigt skönt. Så kröp jag ner i utesoffan med en filt virad om mig och njöt av tanken att det är flera månader som jag kan ligga och sova utomhus (kanske inte oavbrutet!) – den där soffgruppen som vi köpte förra året är det bästa vi köpt på länge!

På kvällskvisten försökte jag ta mig samman och satte mig i verkstan. Jag hade ett par saker jag skulle göra färdiga, till exempel en silverring som en bekant ska köpa på torsdag. Dessutom fyller min mamma år men vad hon ska få tänker jag inte avslöja förrän hon fått presenten! 

Det här är en blåsippsbild från förra våren, men jag har faktiskt sett några enstaka i år också. Och snart kommer vitsipporna med sina vita fält!

Jag är inte så orolig för den här plötsliga tröttheten, bara lite. Men jag tänker hjälpsamma tankar och vet att om jag stressar upp mig för heltidsarbetet så löser det ingenting – det blir det bara jobbigare. Jag försöker lägga samma lugnande hand på mina egna axlar som jag gjort på tre personer i min närhet idag! Det har sina sidor att vara högkänslig, och många av dem är bra.

Sömnbehov

Den första veckan när jag börjat jobba 75 % sov jag ovanligt mycket. Jag sov på pendeltåget både på vägen till jobbet och på hemvägen. Jag sov en stund i vilrummet under arbetsdagen, och när jag kom hem på eftermiddagen. En gång somnade jag sittande i väntrummet hos doktorn! Jag somnar tidigt på kvällen och väcks av väckarklockan, vilket är ovanligt för mig som brukar vakna av mig själv lite väl tidigt på morgnarna.

Fullt så stort sömnbehov har jag inte nu, men den här veckan har jag börjat sova mer igen. Lite på jobbet, på pendeltåget (jag ställer klockan i mobilen så att jag inte ska missa att kliva av!) och när jag kommer hem. I morgon ska jag ta sovmorgon och vakna utan väckarklocka – det ska bli skönt!

Det känns ganska bra ändå, att det verkar som att kroppen hittat ett sätt att få återhämtning på. Och jag känner mig nöjd med mig själv eftersom jag bejakar detta behov och prioriterar att sova.

Jag gjorde ett par broscher häromdagen. Jag syr på linnetyg och monterar dem på stora träknappar. Ett bakstycke av mormors lakansväv från Tuppens linneväveri med en broschnål och sen är den klar!

Sömn och stickning

Jag somnade som vanligt vid 21.30 igår kväll och sov väldigt gott i natt. Ändå sov jag middag på jobbet efter lunchen, och även när jag kom hem. Det är nog mer tröttande att gå upp i arbetstid än jag trodde. Det känns i alla fall bra att kroppen verkar reglera det med sömn, och vilken tur att jag kan sova! Visserligen med en del hjälp av mediciner men ändå. Det finns dom som inte kan sova och det kan vara fruktansvärt.

Det har varit fullt spett på helgerna nu i några veckor, med bland annat skidåkning. Den gångna helgen tog jag två långpromenader på 1,5 timme vardera med två nära vänner. Socialt liv, motion och utomhusvistelse i ett – jätteskönt och mysig att långprata. Men det tar på krafterna. Vi var hembjudna till nära vänner på lördagen, och så har jag varit med dottern i stallet. Inte många mellanrum, och jag behöver uppenbarligen såna lite extra just nu.

Helgen som kommer ska jag och min syster till vår pappa i Jämtland, och det ska bli jättemysigt! Vi ska umgås, laga mat och skämma bort honom lite. Då finns utrymme att vila, det känns skönt. Helgerna framöver är inget inbokat ännu och jag ska se till att tänka extra mycket på att det blir lagom med aktiviteter.

En sak jag känt ett sug och ett behov av är konstupplevelser! Jag har nog aldrig känt det så tydligt förut. För stunden får jag begränsa mig till virtuella konstvandringar, men så småningom kan det nog bli ett och annat museibesök.

Som bekant köpte jag garn till att sticka en tröja i vackert grönt lingarn med detaljer i svart och grått. Nu har jag provstickat för att se om min masktäthet stämmer med mönstrets och det gör det. Den ska stickas på rundstickor och jag har inte just den storleken. Hittade en hemsida att beställa från som jag inte kollat förut. Där fanns också en fiffig grej att hänga runt halsen med lampor i båda ändarna, så att jag kan belysa handarbetet jag har i händerna. Den tror jag kan bli användbar till både stickning och broderi så jag beställde även den.

Jag hoppas att det kommer att funka bra att sticka. Jag har haft en del känselbortfall i framför allt tårna de senaste veckorna, och när jag provstickade hände samma sak i händerna. Jag får väl kolla upp det om det blir långvarigt. Mina nerver alltså!

Nu jobbar jag alltså på att:

  • ransonera mig
  • bejaka mitt behov av vila och sömn
  • inspireras av konst

Jag har tillförsikt, jag tror att det kommer att funka bra. Men jag måste vara disciplinerad. (Att jag beställde rundstickor på nätet, istället för att söka upp en butik i stan, är ett sätt att spara mig. Bra tänkt Pia!) När jag la mig att sova idag efter jobbet sa jag högt till mig själv: ”det är helt ok att vara trött, det går bra.”

Jag har fått en idé om hur jag kan använda mina pippisar. Det är många som frågat efter dem, och kanske jag ska prova att brodera dem på ett slags fodral i vadmal?

På bilderna syns mitt fina förråd av vadmal och kläde, och broderigarn i ylle.

Dags att plocka fram de goda cirklarna

Idag gick flera saker liiite fel och det räckte för att få mig i dallring. För det första var jag nog lite trött sedan igår. Så hade jag ett möte med två av mina närmaste arbetskamrater, och märkte redan från början att jag var trög i skallen helt enkelt. Synapserna kopplades inte ihop som de ska. Jag bad om ursäkt flera gånger, och det blev inte bättre av att jag var så medveten om att jag inte fungerade som jag borde. Jag hade också fått sms som fått mig lite ur balans. Det har att göra med det jag inte skriver om här på bloggen, så det räcker så.

Det tog sig och mötet blev i alla fall good enough. Jag gick direkt till vilrummet och la mig och sov i en halvtimme. Tack och lov för vilrum! Vi har ett riktigt bra rum utan fönster men med mysig belysning, lite kuddar och en filt. Jag frös lite idag så filten kom väl till pass.

När jag skulle åka hem var pendeltågen försenade på grund av snövädret så jag kom hem en halvtimme senare än vanligt. Efter omständigheterna gick det riktigt bra. Jag slapp stå och vänta utomhus. Men det blev ännu en sak som lades till de andra. När jag kom hem var jag lite hungrig och ordentligt frusen så jag värmde på en stor kopp broccolisoppa som så påpassligt fanns i kylen – underbart!

Men jag fick verkligen kämpa emot de dåliga tankarna idag. De kom så snabbt och automatiskt att jag inte hann värja mig till en början. Det är som att en tung låda med negativa tankar tjongas ner i huvudet. Bam! Det kommer aldrig att gå det här. Bam! Kollegorna måste tycka att jag är helt hopplös. Bam! Jag får gå tillbaka till att jobba halvtid. Bam! Jag får jobba halvtid resten av livet. Bam! Försäkringskassan kommer att neka mig sjukpenning. Bam! Vi får leva på min halvtidslön. Bam! Pensionen blir därefter. Bam! Jag orkar inte leva så här!! Bam! Allt detta tänker jag på en och samma gång. Inte konstigt att jag behövde sova!

Nu när det gått några timmar och jag fått möjlighet att vila hemma känns det rätt ok ändå. Bakslag har jag haft förut, och det här är troligen bara en liten svacka, som dessutom är både naturlig och egentligen väntad. Som jag skrev häromdagen är det här en bra vecka att köra igång med utökad arbetstid. Tack vare att det är sportlov är det lite lugnare på jobbet, inte så mycket möten till exempel. I morgon ska jag träffa en kär vän på förmiddagen och det kommer att ge energi! Det är dags att plocka fram de där goda cirklarna för att bryta de onda.

Kedjetäcket

Nu har jag hunnit prova kedjetäcket i några nätter, och jag tror verkligen att det är något för mig. Det är inte så tungt som det låter med 10 kg. Vikten är spritt över hela täcket. Det är sydda kanaler med kedjor i. Lite krångligt har det varit med handen, så jag tror att det blir ännu bättre när jag tagit bort gipset. Jag har också använt täcket när jag vilat på dagen och tror att det hjälper mig att slappna av och bli lugn.

Som jag skrivit förut så blev jag tydligt piggare för några veckor sedan, i början av oktober.  Det håller i sig, även om det går lite upp och ner. Däremot väntar jag med mitt experiment att jobba lite mer – att i hemlighet prova att gå upp i tid. Det är en intensiv tid på jobbet nu. Väldigt roligt men också krävande. Sjukskrivningen går snart ut  men jag har inget hört från doktorn. Jag får väl kontakta honom själv. Den här gången ska jag försöka att inte stressa upp mig för mycket om det blir krångel med Försäkringskassan, utan tänka att det löser sig.

Här är en tehuva jag gjort, ännu en fågel! 

Befinner mig på gränsen

Vissa dagar känner jag tydligare än andra av att jag befinner mig på gränsen för vad jag mäktar med. Jag tänjer mig själv och mobiliserar hela systemet maximalt för att klara av dagen. Inte så konstigt att jag blir trött och bara vill lägga mig. Inte så konstigt att jag har dessa spänningar i kroppen som jag inte blir av med, och som gör ont. Jag känner mig så sliten! Jag är så in i baljan trött på att ingenting är enkelt, att jag måste anstränga mig så mycket nästan hela tiden. För att försöka förklara hur det är kanske jag kan likna det vid att ständigt bära omkring på någonting tungt, och aldrig kunna sätta ner det. Men det är bara hur kroppen känns, till det kommer hjärnan. Om du varit på ett ställe med massor av intryck för ögon och öron, oväntade saker som dyker upp och saker att förhålla sig till under många timmar – kanske på Bokmässan i fyra dagar? – det kanske kan liknas vid hur min hjärna fungerar efter ett för långt möte. Ett möte.

För ett par veckor sedan funderade jag på att testa att jobba lite mer än halvtid, i smyg. Inte berätta vare sig på jobbet eller för Försäkringskassan, bara prova lite. Det var innan den senaste veckans svacka. Nu känns det inte realistiskt alls. Men hur ska jag veta när jag ska prova att gå upp i arbetstid? Och vad innebär det? Om jag arbetar mer borde jag också klara mer, såsom möten och andra saker jag undviker nu i möjligaste mån? Det känns så förtvivlat omöjligt! Som det är nu går min mesta energi åt på jobbet. Det vore roligt att få något litet utrymme över för annat också. Det som gnager runt i huvudet nu går mycket ut på att peppa mig själv att inte hemfalla åt negativa och pessimistiska tankar igen. Tankar om hopplöshet. Jag HAR mått betydligt bättre i en månad nu, och jag klarar den här TILLFÄLLIGA svackan. Men jäklar vad med energi det går åt!

Idag var det andra veckan i rad som BodyMind var inställt på grund av sjukdom. Det känns väldigt trist eftersom jag tyckte så mycket om passet. Dessutom skulle jag boka in tider med fysioterapeuten då hon ska hjälpa mig att slappna av. Och jag undrar om hon fått mitt kedjetäcke, om det ligger och väntar på mig där? I natt sov jag som när jag glömt ta Oxascand-tabletten till natten. Jag vaknade var och varannan timme, för att till slut få ett par timmars sömn i soffan i vardagsrummet. Jag ser fram emot täcket!

Spänd

Den senaste veckan har jag varit väldigt spänd i kroppen. Jag upptäcker hela tiden att jag sitter och spänner mig, liksom sätter upp ett pansar. Framför allt axlarna och benen spänner jag, helt omedvetet. Efter konserten (Barbro Hörberg-programmet) i onsdags var jag alldeles trött i kroppen av att ha spänt mig så mycket. Jag undrar varför – varför spänner jag mig och varför just nu?

Jag har haft det ganska jobbigt med RLS/WED den senaste tiden också. Främst i fötter och händer som jag skrivit om tidigare. Igår på Syfestivalen hade jag stora känningar i fötterna trots att jag gick omkring, det var väldigt obehagligt. Känslan är nästan klaustrofiskt. Jag kommer inte bort från den, ut från den – som att jag är instängd i den här kroppen som sviker mig hela tiden.

Jag läser i en tunn bok om hjärntrötthet, När hjärnan inte orkar av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck. Jag känner igen mig i i stort sett allt. Som att man kan få problem med balansen, bli yr och illamående när man anstränger sig mer än man egentligen orkar. Det hände mig senast ikväll när jag precis lagat färdig maten. Hela familjen var tidvis inne i köket, tills jag bad dem gå. Jag orkar inte med all aktivitet, alla ljud, samtal jag förväntas delta i. Jag har länge noterat att jag kan bli illamående av stress, och insett att jag inte kommer att kräkas även om det känns så. Yrsel och balanssvårigheter likaså. Jag har avstått från bilkörning ibland på grund av det.

De beskriver också hur alla intryck av ljud, ljus och intryck i affärer kan få en att helt förlora förmågan att fatta beslut om vilket bröd man ska välja. Det känner jag alltför väl igen, jag kan bli som en zombie i mataffärer. Stillestånd i hjärnan och kroppen tung, trög och långsam. Plågsamt.

Jag tänker mycket på hur jag ter mig i andras ögon. Jag ser nog oftast pigg och glad ut, och det gör det förstås svårare för andra att förstå. Förstå hur jag är när de inte träffar mig, när jag kommit hem från jobbet. Lyckan över att fungera någorlunda väl under mina 3-4 timmar på jobbet och få umgås med arbetskamraterna gör mig nästan speedad inombords ibland.

De senaste veckorna har jag verkligen tagit ett kliv uppåt i måendet. Jag märker hur lätt jag faller in i missmodet nät jag tillfälligt är lite tröttare. ”Jag visste väl att det inte skulle hålla.” Men jag försöker verkligen mota bort de tankarna och se det som en liten dipp. Snart är jag uppe med näsan över vattenytan igen och mer därtill!

I morgon är det dags för ett pass BodyMind igen! Det ser jag verkligen fram emot. Och kanske kommer mitt kedjetäcke snart också – jag tänker mycket på det, förväntar mig mycket.

Står och väger

Jag upplever det som att mitt mående står och väger. Ska jag tippa bakåt eller blir det ett steg framåt? Kanske det är ungefär samma som tidigare, men ganska små saker får mig att tippa. Å andra sidan har jag blivit allt bättre på att ta hand om bakåt-tippandet. Jag försöker inte pressa på, utan tar ett steg bakåt och återhämtar mig. Inser att jag gick lite över gränsen och tar det lugnt så länge jag känner att jag behöver. För mig innebär det att jobba hemma någon dag, dra ner ännu mer på det lilla jag gör hemma, avstå roligheter med vänner, laga enklare mat eller be någon annan göra det.

Jag är så hjärtinnerligen trött på att säga att jag är trött! Att jag inte orkar – det är så uttjatat. En nära vän med liknande situation i familjen som jag har, berättade om en extremt påfrestande incident under semestern. ”Jag var helt slut efteråt” sa hon, och jag började skratta. Att bli helt slut är ett så blekt uttryck för vad hon kände och som jag också känt. Helt slut kan man vara efter en lång arbetsdag eller en dag i Täby centrum med en shoppingglad tonåring. Men vokabulären täcker inte allt. Hon vet att jag vet hur det känns. När man inte fattar hur man klarat även denna gång utan att antingen gått fullkomligt bärsärk eller lagt sig ner att dö. Igen och igen och igen.

Utmattad är ett bra ord. Det beskriver den där känslan av nära nog total energilöshet. När det känns övermäktigt att lyfta armarna eller att gå. När jag började göra smycken låg jag i soffan med en kudde under var arm för att orka hålla dem uppe. Jag mådde så bra av att tänka ut hur jag skulle göra och försöka få till dem, och insåg att jag fick energi av det. Korta korta stunder.

I måndags hade vi planeringsdag på jobbet och jag skulle vara med så länge jag orkade. Med inlagda pauser skulle jag orka lite längre än vanligt tänkte jag. Konstigt nog fanns inte en enda fåtölj eller soffa att sträcka ut sig i, så jag letade upp en lugn vrå i matsalen där det fanns en matta och la mig på den att vila. Jag stannade nästan hela dagen och vacklade sedan hemåt. Jag funderade på att ta en taxi, det kändes nästan omöjligt att ta sig hem med tre byten mellan tunnelbana, pendeltåg och buss – men det gick.

Jag hade ett planerat möte dagen efter, annars skulle jag tagit ut komptiden som måndagen genererat direkt men tisdagen förflöt utan problem och så tog jag den lediga dagen igår istället. Jag vaknade tidigt som vanligt men somnade om till kvart över tio! Jag behövde verkligen den sömnen – jätteskönt!

Jag sydde en kudde igår av de ofållade handdukar i linne jag köpte på Växbo lin. Det är olika tyg på fram- och baksida. För att få lite färg sydde jag på ett vackert vävt band jag köpte för något år sedan. Jag hade stora problem med att sätta på bandet, och ägnade en försvarlig tid åt att sprätta och göra om, tills jag kom på att jag skulle tråckla fast bandet innan jag sydde istället för att nåla. Då gick det bra. Så är det när man inte lärt sig – det tar tid men det funkar till slut. Jag försöker tänka att jag inte är bunden av hur man SKA göra, men det är mest en klen tröst.