Kategoriarkiv: Övervikt

Med snö under skidorna

Publicerat av
Svara

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

Publicerat av
4

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️

På en bra plats i livet

Publicerat av
Svara

På den första informationsträffen inför gastric bypassoperationen, i september förra året, sa sjuksköterskan som höll i träffen att det var viktigt att vi var ”på en bra plats i livet” när vi fattade ett så här stort beslut. Jag tolkade det som att vi skulle känna oss balanserade, framför allt psykiskt, och det var en av de saker som togs upp i de enskilda samtalen alla hade med kirurg och sjuksköterska. Efter år av att befinna mig på en betydligt mer svajig plats än ”bra”, så var jag där. På en bra plats i livet.

Det är en fras som säkert kommer att kännas sliten (om den inte redan gör det) såsom många före den. Fraser och ord som är pregnanta och på pricken, men som överanvänds. Tänk bara på carpe diem – fånga dagen – som hamnade helt rätt i samtiden, präglad av ett ältande av dåtid och trängtande efter framtid. Men just nu går det bra att säga det: jag är på en bra plats i livet.

Det var ett tag sedan jag gjorde en ny kudde. Det var så kul att hitta den lusten igen!

Jag tror att det viktigaste för min del är att jag accepterat att livet blev så här. Att jag efter år som praktiskt tagit präglats av en kamp för överlevnad dels kommit ut på andra sidan, dels kommit till rätta med att jag får leva med vad det gjorde med mig. Jag har kämpat som ett djur för att bli frisk, för att bli densamma som innan. Kunna jobba heltid. Träffa vänner i plural och sitta en kväll och prata, prata, prata. Det blev nu inte så, men det blev bra. Jag mår bra.

När jag nu kan känna mig ledsen över att mitt arbetsliv inte blev som jag tänkt, så kan du förstå att det kändes alldeles särdeles bra att få den fina utmärkelsen Bengt Hjelmqvists pris ”för framstående insatser inom folkbiblioteksområdet”. Prisutdelningen ägde rum för två veckor sedan, och jag njöt i fulla drag. Om du vill se den så finns inspelningen här och ca 35 minuter in är det min tur. Jag bars av gratulationer från olika håll under minglet före och efter ceremonin, och kunde verkligen vara i nuet (carpe diem!). Så många som sa och även skrev till mig att priset var ”välförtjänt” – om ni visste hur bra det ordet landade i mig! Jag kanske inte enbart varit sjuk, och jag var inte bortglömd ändå.

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!

I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.

Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.

Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?

En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!

Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!

Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.

Som en ny människa

Publicerat av
Svara

Jag har gjort saker som jag inte gjort på länge, i alla fall inte utan kostnad. Vi tog oss en liten resa till Mariefred, min man M och jag. Vi bodde över en natt på Sveriges äldsta värdshus, där vi också åt middag. På eftermiddagen var vi på visning på Gripsholms slott, där vi fick oss en genomgång av Sveriges historia från Gustav Vasa till och med Gustaf IV Adolf. ”Du kan redan det här, eller hur?” viskade M. Joråsåatt.

För att fortsätta dagen baklänges så åt vi lunch på ett kafé. Det var första gången jag var ute och åt sedan operationen, och jag frågade om jag kunde få en halv portion med hänvisning till min lilla magsäck. Javisst, det gick bra. Jag är billig i drift numera!

När vi skulle beställa mat till middag frågade jag igen, och servitrisen kollade med köket och återkom med vilka rätter som passade bra att dela på. Jag beställde fiskgryta som var oerhört god. Vi satt utomhus i den ljumma kvällen, och det kändes som att vara utomlands!

Den här dagen var jag på kafé, gick på visning på museum och åt middag på restaurang! Allt sådant jag inte orkat på många år. Sist jag var på museum blev jag så trött att jag allvarligt övervägde att ta taxi hem. Det är några år sedan och gav inte direkt mersmak.

Men nu orkade jag! Det underlättade att Mariefred är så litet, och det är korta gångavstånd till allt. Men det var ganska mycket folk överallt, vilket är väldigt tröttande för mig med alla intryck av framför allt ljud.

En annan rolig sak: de hade sådana där små fällbara museistolar som man kunde ta med sig runt på visningen för att vila benen. Jag tog med en sån eftersom jag kände att korsryggen protesterade lite. Så slog det mig att stolen kanske inte klarar min tyngd! Men inte nog med att den gjorde det – jag rymdes också i den!

Hittills har jag mest tagit det lugnt på semestern. Badat lite, cyklat ganska mycket, läst massor. Njutit av trädgården som jag ägnat mig lite åt. Snart ska jag emellertid till Mullsjö folkhögskola på kurs i silversmide för femte gången. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har skrivit ner några saker som jag vill lära mig eller åtminstone bli bättre på. Det gäller att passa på när man har en så bra lärare! Sånt jag redan kan kan jag ju göra hemma.

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Träning känns bra

Publicerat av
2

Jag mår fortfarande väldigt bra efter operationen. Maten funkar bra nu och jag har fortsatt att träna. Jag träffade fysioterapeuten på Ersta sjukhus i torsdags för att få övningar med gummiband. Vi har pratat i videosamtal tidigare, och det var fint att träffas på riktigt. Hon är väldigt peppande och inspirerande! Hon berömde mig för det jag redan gör, och bekräftade att det är helt tillräckligt. Det betydde extra mycket, eftersom jag av någon anledning har dåligt samvete för att jag gör för lite. Cyklar på träningscykeln för sällan och tränar med gummibanden för lite. Men faktum är att jag cyklar tre-fyra gånger i veckan, och kör med gummibanden var och varannan dag. Dessutom har jag promenerat lite och haft några ansträngande pass i trädgården. Nu ska jag släppa den där pressen som jag lagt på mig själv! Själv är bäste skuldpåläggare! Jag märker redan att jag är både lättare och starkare. Det är en riktigt riktigt bra känsla!

Det som inte är bra just nu är den stress som den så kallade verksamhetsförändringen på jobbet lagt som ett nyponpulver innanför kläderna. Ännu vet vi inte vilka som blir övertaliga, även om jag inte tror att jag kommer att höra till dem. Och hur skulle jag kunna få nytt jobb? 61-åring med lång sjukskrivning i bagaget, hjärntrött och lättstressad, och som bara kan jobba 25 procent! Den oro jag främst känner är dels för verksamheten som kommer att lida stor skada av detta, dels för att de kollegor som jag håller högst ska skaffa nytt jobb under den här jobbiga processen. Men en viss oro känner jag också för min egen del. Kanske de vill stoppa in mig någon annanstans i organisationen? Då kan de få någon som kan arbeta heltid till arbetsgruppen istället. Jag kan säkert hjälpa till med allt möjligt på förvaltningen: jag kan exempelvis ekonomisystemet hyfsat, och är en fena på korrläsning. Men jag VILL förstås inte det!

Oron har tagit sig fysiska uttryck i form av ökad aktivitet av perioral dermatit (röda prickar runt munnen) och spänning i kroppen — det var ganska länge sedan jag senast kände av båda två.

Avslutningsvis något roligare. Jag gjorde ett smycke till min svägerska på silverkursen i somras. Hon fyllde 80 år under påskhelgen och jag fick äntligen överlämna det. Det är en matt onyx-kula inuti, och ett mönster på insidan.


Jag har länge velat ha ett uthuggarset för att kunna ta ut rundlar, men de kostar så mycket att jag inte unnat mig det. Men så såg jag att det fanns ett mindre för 900 kr och slog till på det. Tyvärr har jag inte lyckats få till några rundlar, stansarna går inte igenom silverplåten. Det finns nog en anledning till att det kostar så pass mycket mindre än de andra, så jag ska returnera det. Jag får passa på att göra rundlar när jag är på kursen i sommar istället.

Fortsatt bättre

Publicerat av
Svara

Illamåendet höll i i tre och en halv vecka, men är nu verkligen borta. Ni vet hur det när man haft ont eller något annat obehagligt, och det försvinner — man blir nästan hög av lycka! Nästan som om att det vore värt det jobbiga för att få känna av kontrasten! Men bara nästan. Det är i alla fall helt ljuvligt, och jag mår toppen!

Jag försöker få till en halvtimme på träningscykeln varje dag, och känner mig så nöjd med det. Jag blir svettig och andfådd, så det är nog rätt nivå för tillfället. Jag brukar titta på något tv-program på iPaden samtidigt, gärna Husdrömmar. Kortare promenader har det också blivit. Äntligen har blåsipporna tittat upp ur de vissna fjolårslöven!

Så vackra färger ihop, löven och blåsipporna.

Jag har också varit en del i verkstan och bland annat gjort om ett halsband som jag köpt på loppis. Det bestod av sex delar, men de vände sig bakochfram hela tiden, så jag funderade på hur jag kunde använda delarna till ett nytt smycke. Efter ett försök som jag inte blev så nöjd med, ändrade jag det till detta. Jag tycker att det är så häftigt med delarna i olika nyanser! Jag har tre delar kvar och får se hur de kan komma till användning en annan gång.

En sak jag funderat en hel del på är att kombinera plexiglas med silver. Två material som jag är extra förtjust i. Jag har några mindre plexiglasbitar i olika färger, och skulle vilja borra igenom dem på kortsidan, eller hur jag ska beskriva det. Det är plättlätt att borra igenom plexi med med min borr, men på den andra ledden så är de aningen för tunna, och mina borrstål aningen för korta. Jag får leta vidare efter tjockare plexi helt enkelt. Men det var väldigt kul att testa, och resultatet kanske kan användas ändå. Det blev ganska snyggt med borrningarna i den genomskinliga plexi.

”Det blir bättre och bättre”

Publicerat av
Svara

Så brukade min mormor säga på ålderns höst. Positivt och förhoppningsfullt i lika dos. Nu kan jag säga detsamma. Jag är fortfarande illamående, men med hjälp av medicinen känner jag i stort sett inte av det. Jag har undvikit att röra på mig mer än jag behöver, eftersom jag mår mer illa då. Idag har jag emellertid vågat mig på att cykla på motionscykeln, och det gick bra! 15 minuter blev det, så nu är jag på gång igen!

På måndag är det fyra veckor sedan operationen, och det är dags att äta vanlig mat. Det innebär att jag inte behöver mosa den. Men jag ska fortsatt tänka på att äta mycket protein och små portioner. Jag har börjat bli äcklad av protein! Även det vegetariska även om det är lättare att äta. Jag vill ha mycket mer grönsaker, och så vill jag dricka vatten till maten. Det är inte förrän nu när jag inte ska dricka i samband med måltider som det slår mig hur gott det är! Anledningen till att man inte ska göra det är att det kan göra att man inte får plats för maten. Man ska dricka en stund innan och efter måltiden. Det kommer att ändras tydligen, och bli lättare längre fram. Jag dricker mini-mini-klunkar till maten ändå, och så har jag försiktigt börja äta päron och skalat äpple nu, och det är så gott och fräscht!

Om en vecka ska jag träffa en sjuksköterska och dietist för att prata om hur det går för mig, stämma av och få tillfälle att ställa frågor. De är fantastiska på Ersta sjukhus med uppföljning och snabba svar när man har frågor efter operationen. Jag ska också på föreläsning om fysisk aktivitet där i april.

Jag har ropat in en del fina tyger på Tradera på sistone.

Det här blev jättesnyggt som draperi. 1940~50~tal gissar jag.
Surt sa räven heter det här fina tyget, som jag fick tag i två stora bitar av. Kanske det blir ett köksförkläde?
Först köpte jag tyget i form av ett litet kuddvar, men nu hittade jag en större bit. Så härligt tyg!
Jag är svag för de här tygunderläggen, jag har flera som jag tror är från 1950~talet.
Även detta är ett underlägg.
Här är mitt tygskåp! Ett gammalt fint träskåp från Edsbyn, som mina svärföräldrar hade.
Mindre tygbitar, all lakansväv och linnetyger har jag på andra ställen.
Det lustiga är att hyllpappret som fanns i skåpet när jag tog över det, är detsamma som jag hade i skolbänken och runt skolböckerna när jag gick i 2:an!

Illamående med konsekvenser

Publicerat av
Svara

Jag har varit lätt illamående de flesta dagar sedan operationen, men det var inte förrän det blev värre i helgen som jag hörde av mig till Ersta. Jag hoppades att de skulle skriva ut någon medicin som dämpar illamående. Jag fick en akuttid på måndag morgon, och träffade en kirurg som sa att illamåendet kan hålla i sig ett tag om man har otur. Han skrev ut en medicin som jag skulle ta, och en som jag skulle lägga till ifall den första inte räckte.

När jag en stund senare hämtade ut medicinen sa apotekaren att min ena medicin mot restless legs inte funkar ihop med den. De tar ut varandra ömsesidigt. Men jag min dåre tänkte att jag får väl prova. Det skulle jag inte ha gjort kan jag säga så här efter en sömnlös natt! Jag sov sammanlagt omkring en halvtimme under hela natten! En gång somnade jag stående till och med, men vaknade innan jag dråsade i golvet. Jag ömsom låg på golvet och kravlade, ömsom stod och stretchade allt vad jag kunde. Det är inte helt enkelt att stretcha knävecket, det liksom ligger i knäets natur att gå åt ett håll, men jag ville böja det åt andra hållet. Det var där, i underbenet och fötterna det satt.

Jag har en kruskavel avsedd för Kritiska Situationer, och den rullade jag hårt över knäveck och vader, och jag slog mig med den emellanåt. Det är ett sådant fruktansvärt SKIT med RLS! Jag är så tacksam för de mediciner jag har! Intensiteten går i vågor men jag är aldrig symptomfri. De senaste veckorna har det varit sämre. En del patienter med RLS tycker att de mår bättre utan socker, kaffe och alkohol. Men socker och alkohol har jag försakat de fyra veckorna innan operationen, och jag drack betydligt mindre kaffe än jag brukar också. Det verkar inte gälla mig med andra ord, snarare tvärtom, även om jag inte alls tror att det beror på det förstås.

Jag har försökt sova på förmiddagen idag. Till slut somnade jag och vaknade efter en timme. Mer har det inte blivit. Som tur var hade jag inga möten idag, utan kunde jobba mina två timmar under eftermiddagen. Jag känner mig lite konstig men det är ju inte att undra på.

För övrigt har allt gått bra. Jag har tagit bort agrafferna (hämtklamrarna som höll ihop såren) på vårdcentralen, och börjat äta mosad mat. Det är riktigt härligt för det blir som riktiga måltider! Jag har gjort asiatiska laxbiffar (mixade ingredienser) och potatismos med blomkålspuré hittills, serverat på en assiett. Det låter väl inte så dumt!