Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

4 reaktion på “Ångest

  1. Oj Pia, vad starkt! Och vad stark du är som delar med dig.
    Vad jag hoppas att det äntligen ska vara din tid nu och framöver.

    Sköt om dig
    Kusin Pär

  2. Du berättar så starkt och fint om något så svårt. Det finns hopp i din berättelse. Ditt sätt att skriva. Åh, om jag kunde lyfta bort lite, lite. Lätta för dig. All kärlek kära Pia!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *