Nya prövningar

Igår var jag på 60-årsfest på gångavstånd hemifrån. Det kändes roligt att komma ut och träffa folk, även om jag in i det sista var osäker på om jag skulle orka. En incident i familjen på förmiddagen hade sänkt mig rejält. Det är så närmast skakande att inse hur skört mitt skal är! Men det var trevligt att leta fram kläder att ha på mig – det är en månad sedan jag behövde annat än mjukiskläder – och att komma iväg och träffa folk. Jag letade upp den sittplats där jag trodde det skulle vara minst högljutt under middagen, men fick ändå ta en tyst paus på övervåningen mellan huvudrätt och dessert.

Idag fick vi ett kort besök av min syster och hennes man, och när de åkt fick jag lägga mig och sova en timme. Det blir lätt alltför intensivt att sitta och prata tillsammans, och alla ljud skar i öronen.

Som grädde på moset mår en annan familjemedlem inte på topp just nu, och det påverkar mig väldigt mycket. Jag har nästan panik och vet inte vad jag ska göra åt det. Längtan efter den där lilla stugan på landet tränger sig på med förnyad styrka. Ett ställe där all stress och oro ska rinna av mig. Där jag kan vila och läka,

Jag är inte ensam om att ibland inte känna det som att hemmet är en plats för total avkoppling. Det finns många saker man kan göra avkall på men relationerna i familjen kommer man inte ifrån. De kan man inte skala bort eller nedprioritera på samma sätt som städning och matlagning. Vad skulle motsvarigheten till frysta köttbullar och städhjälp vara? Jag varken kan eller vill leja bort umgänget med barnen. Samtidigt så orkar jag inte när allt inte går som på räls. Jag mäktar inte med att vara ett stöd och vill bara bort bort bort.

I morgon ska jag till jobbet och fika med mina fina arbetskamrater. Det känns väldigt bra! Jag får också känna hur det känns att åka in till stan. Jag är väldigt förhoppningsfull men också lite orolig för hur det ska gå att börja jobba igen. Jag försöker intala mig själv att en del av den trötthet jag känner idag härrör ur den oron.

Störningar

”Jag klarar inte alla dessa plötsligheter. Om ni rör mig så dör jag.”

Så skriver Pia Dellson i boken Väggen under rubriken Ömtålig. Jag känner igen mig så mycket i det! Jag vill inte bli inblandad i det som rör övriga familjen. Jag vill inte behöva ta ställning, lyssna eller bli tillfrågad. Jag vill vara i en bubbla och huka tills allt blåst över. Jag är som knappen som sitter fast i en enda tråd – om någon nuddar så ramlar jag av.

Men så ser inte livet ut. Jag är ingen solitär och tur är väl det. Vem skulle då handla hem mat Läs mer

Omtugg

Allt är så välbekant. Samma samtal hos husläkaren. Samma oro inför framtiden. Samma uppgivenhet. Samma frustration. Samma sorg.

Just samtalet hos husläkaren kändes alltför bekant. Hur många gånger har jag suttit i hans besöksstol och försökt uttrycka hur jag mår, vad jag inte orkar? Om det ändå gick att mäta med objektiva instrument! ”Jaha fru Borrman, jag ser här på röntgenplåtarna att ni inte är frisk ännu, och blodproverna ser inte heller bra ut. Det blir till att stanna hemma i ytterligare någon tid.” Men nu är det upp till mig att beskriva och doktorn att tolka, och i sin tur beskriva för Försäkringskassan som ska tolka och besluta.

Jag är så trött på hela situationen. Trött på att beskriva och tugga om allt igen. Trött på mig själv. Jag märker det när jag ska skriva här på bloggen också. Hur många gånger har jag inte skrivit om det här? Jag känner mig trotsig och vill inte ta till andningsövningar och andra strategier. Jag har andats på sjuttioarton olika sätt och mår ändå så här!

Jag försöker skjuta oron för Försäkringskassans beslut åt sidan. Jag läser på deras hemsida om det som tidigare hette sjukpension och numera sjukersättning. Det kan man få om det bedöms att man inte kommer att kunna jobba mer på grund av bland annat sjukdom, helt eller delvis. Men då ska man prövas mot hela arbetsmarknaden först och det låter som en oerhört arbetsam process att komma igenom det nålsögat! Samtidigt så tror jag inte riktigt längre på att jag kommer att kunna jobba heltid mer under mitt arbetsliv.

Nu är det en vecka kvar av min sjukskrivning på heltid. Jag hoppas att min psykiater ringer så att jag får prata med honom om det här. Jag har ju svårt att tro att jag kommer att kunna jobba halvtid nästa onsdag. Jag önskar det så hett och tänker på det lite för mycket tror jag. Jag vill jag vill jag vill!

Hemmaliv

Jaha, nu ligger jag här i soffhörnet igen. Jag pendlar mellan känslor av hopplöshet – kommer jag någonsin att bli frisk? – och mer resignerat lugn. Hopplösheten väcker ångesten till liv och då går jag och lägger mig under kedjetäcket. Jag har sovit en del på dagarna, och det är skönt.

Tankarna går runt runt. Vad är det jag missar? Måste jag förändra mitt liv mer i grunden? Jag kanske inte orkar med ett jobb som det jag har, utan skulle jobba mer med händerna? Det är ju fåfänga tankar – jag har ju ingen sådan utbildning – men jag dagdrömmer om att baka bröd, binda buketter eller arbeta på bondgård. Jag har tittat en del på snälla program på SVT Play de senaste dagarna, till exempel Sommartorpet från 2001, Trädgårdstider, danska Hundra procent bonde (Bonderöven!) och på TV 4 min favvo: Mandelmanns gård. Det är förstås en romantisk dröm att kunna förändra livet så radikalt och dessutom ha en inkomst. Det är det som är haken: jag och familjen ska ju kunna leva också. Men jag kan ju inte ha det så här resten av mitt arbetsliv heller! Jag fyller 55 år i år och räknar med att arbeta i minst 12 år till. Eller tänker jag fel?

Igår fick jag för mig att gå in i verkstan. Kanske jag skulle kunna påbörja ett nytt broderi? Något att ta med mig till soffan och sy på emellanåt? Men jag blev alldeles tung i hela kroppen när jag satte mig i stolen, så jag gav upp idén. Som jag skrev häromdagen så krävs det mycket energi att komma igång med något nytt. Jag måste fundera ut vad jag vill göra, skissa mönster och bestämma mig för färger. Det får vänta.

Jag har stickat en del på min gröna linnetröja. Nu är den ena ärmen snart klar och sedan är det dags för den andra, och så montering förstås.

 

 

Sjukskriven

Jag var hos husläkaren idag, som sjukskrev mig i två veckor framåt på heltid och därefter på halvtid i fyra veckor. Under den tiden kommer jag att ha kontakt med psykiatern som får göra eventuella andra bedömningar. Det känns bra, men jag är så extra alldeles förjäkla trött nu efter dagens utflykt, så det får bli mer en annan dag.

Svagt uppåt

Det blir som att läsa börskurserna det här: det går upp och ner om vartannat! Jag är fortsatt väldigt matt i kroppen och långsam som en snigel. I morgon ska jag träffa min husläkare och prata med honom om sjukskrivning. Jag hoppas att jag kan få bli sjukskriven helt under ett par veckor och sedan trappa upp. Men långsamt och försiktigt, och inte till heltid. Jag har verkligen bestämt mig för att inte göra det – jag orkar uppenbarligen inte.

Det är många tankar och funderingar som rör sig i skallen dessa dagar. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om de sjukdomar jag har, men ibland verkar det som om att jag inte kommer ihåg något av det. Min pappa brukar säga att jag gör saker alldeles för snabbt, till exempel när jag lagar mat. Han tycker sig väl se stress i det. Jag gör saker snabbt, oftast. Jag är sån. Och jag kanske fäller krokben för mig själv. Eftersom jag vill göra så mycket men inte har så mycket tid då jag orkar göra något, så gör jag sakerna snabbt och hinner på så sätt mer! Det gäller absolut på jobbet, men även hemma med hushållsarbetet. Kanske inte handarbetet lika mycket. Där tycker jag om det långsamma, men samtidigt så går det ganska så fort det också. Hur nu det går ihop?

Jag vill så mycket! På lördag är jag anmäld till en kurs i yllebroderi med applikation som jag sett fram emot jättemycket. Men det är bara att inse att jag inte kan det, utan lämnade återbud idag. Jag har också sagt ifrån mig att arbeta som röstmottagare vid valet till EU-parlamentet i maj. Det känns väldigt skönt. Det är ganska många timmars arbete. Dessutom insåg jag att det krockar med den marknad jag ska delta i, och den kan jag utebli ifrån ifall det skulle kännas för mycket. Jag lovar.

Men jobbet då – hur får jag balans där? Jag trodde att jag fått det, med ändrade arbetsuppgifter. Men kanske är det just en arbetstidsförkortning som behövs?

Jag har suttit lite i verkstan de här dagarna, men det blir inte så långa stunder. Idag har jag också fått användning för det yllegarn som blev över när jag vävde i rosengång för mer än 30 år sedan! Jag gick en vävkurs i ett studieförbund, Vuxenskolan tror jag, när jag var 22 eller 23 år gammal. Jag var inspirerad av en trilogi böcker av Hans Peterson om en ung kvinna som började väva. Av en slump såg jag en gul trasmatta i ett skyltfönster och bestämde mig för att göra något liknande. En matta gul som solen! Någon gång kanske jag lägger upp en bild på den.

Jag gick en kort promenad i en liten skogsdunge alldeles i närheten. Jag tittade upp mot solen vars strålar silades mellan träden, ner på mig. Ett litet skogsbad. Efteråt satt jag en lång stund på vår lilla gård.

(Jag har gått ner lite mer än ett kilo på en vecka.)

 

 

 

 

Sämre igen

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.

Röjt i verkstan

Jag gick hem från jobbet efter bara någon timme i tisdags – den förkylning som jag hade haft i några dagar däckade mig. Jag trodde att jag klarat mig med att enbart bli lite förkyld, men icke. Soffläge med tv-serie, läsning och baljor av te fick det bli de två första dagarna.

Idag har jag varit lite piggare, och har röjt upp i verkstan. Det blev några vilopauser mellan varven, men det blev klart – så himla skönt! Mina berg av tyger har nu fått ny plats i en byrå i sovrummet, och några tidskriftssamlare fick ny plats. Sådärja – nu finns plats för skapande!

Jag har gjort lite saker på måfå till julmarknaden, men ska se till att det inte blir för plottrigt på bordet. De har en tävling om det finaste marknadsbordet och det triggar mig lite!

Min man bytte gitarrsträngar för en tid sedan, och jag räddade de gamla innan de gick till återvinningen. Här är två halsband jag gjort av den mässingfärgade E-strängen! På det undre satte jag en mässingskula, men på det övre är det enbart strängen med ringen i änden.

Jag fick lite feeling och broderade två nyckelringar ikväll. Lite svårt med färgåtergivningen tyvärr.

 

Mod och styrka

Igår ringde min handläggare på Försäkringskassan för att höra sig för lite om det senaste läkarintyget. Hon ville höra vad jag tror om att börja arbeta heltid i mitten av maj, och jag sa som det är: jag är väldigt glad över det, och hoppas OCH tror att ska funka. Det tyckte hon förstås var roligt, och sa att hon i så fall ska kontakta Danderyds sjukhus om att ställa in utredningen om återgång i arbete som de fått i uppdrag att göra. Det känns ju bra att slippa den! Jag sa att den kan ju i så fall bli aktuell om jag inte lyckas arbeta heltid.

Idag kom läkarintyget på posten av min noggranne psykiater, och det var en härlig känsla att se krysset i ny ruta!

En dikt många känner igen dök upp häromdagen:

Jag klyver och blottar mig nu, går längst ut på strået och hoppas på en gynnsam vind. Det gäller att komma på hur min gynnsamma vind ser ut – vad den består i – och hur jag får den att blåsa. Det har jag två månader på mig att ta reda på och rigga för. En sak som är viktig är att samtala med min tillträdande chef. Min handläggare på FK pratade om det också, att det är viktigt att arbetsgivaren tar sitt ansvar för att jag ska kunna komma tillbaka på ett hållbart sätt. Hon skulle skicka något dokument om just detta, och det är bra att det blir mer formellt.

Modet ska vara större än rädslan också. Jag vet att rädslan för att bli alltmer sjuk har varit stark, och är fortfarande det även om det nu också finns en stark tro på att det kommer att gå bra. Men rädslan sätter krokben, och till slut är man rädd att bli rädd. Men jag är stark och modig – det vet jag!

Livet tillbaka

Idag var jag hos den psykiater som sjukskrivit mig på sista tiden. Han blev förstås väldigt glad att höra att jag mår så bra och att jag börjat jobba 75 % innan sjukskrivningen gått ut. Vi samtalade en stund, ”jag ser att du ler” sa han, och jag skrattade. ”Skrattar till och med” mös han och jag mindes hur trött och fylld av hopplöshetskänslor jag var sist vi sågs. ”Jag har fått livet tillbaka” sa jag.

Så skrev han ett nytt läkarintyg när jag satt bredvid och kunde ha synpunkter. Jag är sjukskriven på 25 % tills i mitten av maj och därefter tror han att jag kan börja arbeta på heltid! Det känns lite läskigt ska erkännas, men samtidigt kanske det faktiskt är möjligt. Det är en bra tid att gå upp i tid då, när den mest hektiska tiden på jobbet är över för terminen och semester börjar närma sig. Men jag lovar – jag ska verkligen känna att det funkar innan jag gör det. Jag får väl även denna gång inleda med att tillbringa hela dagar på jobbet, även om jag inte jobbar heltid – för att känna hur kropp och knopp reagerar.

Jag håller på med ett nytt yllebroderi, men är lite osäker på glamfaktorn. Det ”ska” vara mycket pärlor och paljetter i den här typen av broderi, men jag känner mig lite tveksam. På den första bilden är det bara lite pärlor. På den andra har jag broderat stjälk och sytt fast guldpärlor på större delen. Detta är alltså inte färdigt ännu men jag visar det ändå. När jag ser versionerna så här bredvid varandra är jag nog tveklöst mer nöjd med den utan alltför mycket glitter.