Bekräftad

Igår var jag på Stressmottagningen igen, för första gången efter juluppehållet. Vi pratade om svårigheter med sömn och att det nästan alltid finns med vid utmattningssyndrom. Jag fick känningar av WED/RLS som tilltog under sessionen, och jag satt och skakade på benet och vred mig för att häva det värsta. Hon som satt bredvid mig la en hand på min arm då hon trodde att jag fått ett anfall av ångest. Jag förklarade varför jag inte kunde sitta stilla, och  han som höll i träffen frågade lite mer. Vilken behandling jag fått, om medicinerna och hur det påverkar mig. Jag sa att jag oftast sover bra tack vare antidpressiva och lugnande mediciner, men berättade också vad som händer om jag glömmer WED/RLS-medicinerna på kvällen. Han såg allvarligt på mig en kort stund och sa att det är en mycket besvärlig åkomma, verkligen. Det var ett sånt fint ögonblick för mig, som en bekräftelse! Tänk att det är så viktigt, att någon annan tillerkänner mig ”rätten” att må dåligt!

En gammal vinterbild. Nu finns ingen snö i sikte.

Just den här ”rätten” märker jag att jag inte är ensam om. Flera på kursen har haft liknande formuleringar, och jag vill minnas att kursledarna också pratat om det som vanligt hos personer med utmattningssyndrom. Alltså en känsla av att vara en bluff. Att känna efter för mycket, att det inte är något fel på mig egentligen, att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig. Det finns ju inga brutna ben eller elaka tumörer att visa på, och Försäkringskassan verkar ju tro lite lagom på oss. Samtidigt som vi ju VET att vi är sjuka! Och på Stressmottagningen vet de.

Fortfarande inget livstecken från Försäkringskassan …

Inför 2020

Nytt år och nytt decennium. Jag har fått en dagbok i julklapp som jag tänker använda för reflektion om min behandling på Stressmottagningen.

Jag trodde att det skulle finnas en del sidor för anteckningar förutom dagboksbladen men det var bara ett par sidor för adresser. Jag har sammanfattat det jag hittills lärt mig och som jag ska använda som redskap för att långsamt bli frisk, och det har jag skrivit in längst bak i dagboken. Tanken är att jag ständigt ska stämma av hur det går, och om det är något jag behöver förändra.

Jag har skrivit om att förändringen och förbättringen ska gå med myrsteg och att jag inte ska pressa mig. Att skapa randiga dagar och planera in vilan i förskott. Att inte göra slut på energin så snart jag får den, och att dela upp uppgifter i mindre delar med vila emellan. Att utföra lite mer en dålig dag och hålla tillbaka en bra dag. Att njuta av naturliga pauser som till exempel toalettbesök, köer och rödljus vid övergångsställen. Att inte tränga undan jobbiga tankar utan betrakta dem och reflektera över om huruvida de är hjälpsamma eller inte – om de är något jag ska agera på eller släppa. Att byta ut MÅSTE mot VILL och VÄLJER ATT. Att få distans och perspektiv genom att tänka ”Just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken/känslan …”

Jag har också lagt till att jag ska försöka göra saker långsamt, och att jag ska promenera.

Om en vecka sitter jag på ett plan på väg till Gran Canaria – det känns både overkligt och alldeles underbart!

Puttas lätt omkull


Jag var så trött i söndagskväll att jag knappt kunde röra mig. Det var med en ansträngning som jag ens orkade prata, och jag insåg att jag måste vara hemma någon dag i alla fall. Måndagen kändes lite bättre och på tisdagen åkte jag till jobbet för ett kort möte, och tog sedan med mig datorn hem. Idag har jag jobbat hemma och det har funkat bra.

Så fort det blir det minsta lilla motstånd så blir jag som fylld med bly. Kroppen orkar knappt bära sig själv, och tankarna blir en klibbig gröt. Mina värsta triggers är på tå och uppfattar varje oförsiktigt stängd dörr eller höjt röstläge som fara.

Jag har ingen ork för vardagliga sysslor, och att ha saker inbokade känns som ytterligare en blytyngd. Idag skulle jag laga tidig middag eftersom barnen skulle iväg på aktiviteter, jag ska hämta dottern lite senare ikväll och jag ska på yoga. På grund av tidigare nämnda trigger gick jag och la mig med en kudde över huvudet och somnade. Min man var snäll och lät mig sova. Han gjorde middagen och jag vaknade inte förrän de redan satt och åt. Jag får se om jag orkar med yogan ikväll, men jag ska verkligen försöka komma iväg.

Jag har inte hört något från min husläkare angående kompletteringen av läkarintyget. Det har gått två veckor nu så jag hoppas att jag hör något snart. I morgon ska jag till psykiatern och får höra vad hon tänker om medicinering och mående.

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Reser bort över helgen

Idag åker min syster och jag till vår pappa i Jämtland. Det blir inte så ofta vi ses så jag ser fram emot det. Lite skönt att komma hemifrån också.

Det var lite väl jobbigt här hemma i början av veckan men det lugnade ner sig efter ett par dagar. Men jag påverkas väldigt mycket av det, och jobbade hemma onsdag till fredag. Det är tredje veckan i rad nu som jag jobbar hemma mer än den enda dag jag egentligen tänkt, och det känns inte bra alls. Jag vill känna att jag orkar mer. Det finns liksom inget driv i mig. Känslor av tomhet, meningslöshet och hopplöshet lägger en tung hand över mig. Inte ens verkstan lockar riktigt.

Just pågår Bokmässan i Göteborg, en mässa jag varit på många gånger både som besökare och föreläsare. Även i år hade jag kunnat vara med och presentera en studie som en forskare och jag samarbetat om, men hon fick göra det ensam. Jag har ingen som helst önskan om att vara där nu, med alla ljud och intryck. Blotta tanken ger mig lätt panik. Men jag blir också lite sorgsen när jag ser alla kollegor i mitt Facebook-flöde som är där. Det är ju himla kul och stimulerande om man bara orkar med. Kanske någon gång …

På måndag ska jag träffa min husläkare för att prata om förlängd sjukskrivning. Jag vill verkligen jobba halvtid men det är absolut maximalt vad jag orkar.

Skön helg

Det blev en riktigt skön och avslappnad helg i min väns stuga. Vi satt ute i höstsolen och drack bubbelvin, promenerade till havet, löste korsord och sov en hel del.


Det är någon visst med att vara omgiven av skog. Rofyllt. De enda ljuden kom från trädkronorna. Det blåste en del och förutom alla barrträd fanns många aspar som darrade i kapp. Jag hittade också en del blommor som blommade en andra gång denna sommar.

Tyvärr blev det kalabalik när jag kom hem, och den här veckan ser ut att bli arbetsam på hemmafronten. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig fångad i en omöjlig situation. Anledningen till att jag arbetar halvtid är att jag är sjuk och behöver vila resten av dagen, men det kan jag inte nu. Jag kan ju inte heller lägga över allt på min man – han ska ju också orka.

På sista tiden har jag varit tröttare än tiden innan, och ibland är jag orolig att jag ska bli sjuk på heltid igen.

Sjukskrivningen

Nu är det bara en vecka kvar av min sjukskrivning. Jag ska ringa husläkaren i morgon och be om förlängning på 50 %. Jag tänkte att jag skulle kunna vara redo för att jobba 75 % nu, men det är jag inte även om jag känner mig ok. Reaktionen på förra helgens museibesök är ju inte så övertygande!

Den här helgen har varit ganska lugn. Jag avstod stadsvandringen igår och hade en skön dag hemma. Sov middag i en och en halv timme i utomhussoffan. Det är en sån fantastiskt känsla att sova utomhus!

Alltså dessa magnolior! Jag har en känsla av att de blir allt vanligare och inte mig emot.

Jag har påbörjat ett nytt broderi, ännu en kudde. Bottentyget är i en djupt röd färg och det blir ännu ett träd fast i annan form. Det har tagit sin tid för jag har delvis repat upp trädstammen eftersom den blev för grov. Men nu har jag bestämt mig för att repa upp alltihop och göra stammen som en applikation istället. Den här långsamheten är en del av processen: att tänka, skissa, brodera, repa upp, testa igen.

Faller, faller

I morse skulle min man och jag åka och köpa jord och lite annat, för att sedan handla mat. Innan vi åkte loggade jag in på Försäkringskassans hemsida för att se om beslut fattats om min sjukpenning. Då såg jag att jag fått ett meddelande om att min läkare ombeds komplettera läkarintyget innan beslut kan fattas och pengar betalas ut. Jag sjönk, men sa till min man att nu gäller det att inte gräva ner sig över det.

Vi åkte iväg på vårt första ärende, men till slut kom allt ifatt mig och jag blev helt matt och långsam i hela kroppen. Min man skjutsade hem mig och åkte och handlade mat ensam. Själv la jag mig under kedjetäcket och sov av och till i nästan två timmar. Jag blev nästan tröttare ju längre dagen led. På eftermiddagen skulle jag träffa min kära vän T, och fick be henne komma och hämta mig med bil. Hon bor bara några minuters promenad bort men jag hade ingen ork att gå. Vi hade en väldigt vilsam och fin kväll tillsammans, och jag fick skjuts hem av hennes dotter.

Hösten 2017 började Försäkringskassan ifrågasätta mina läkarintyg och om jag minns rätt fick alla intyg kompletteras fram tills dess att jag med blåslampan i häcken började jobba heltid i maj 2018. Det är oerhört nedbrytande att aldrig vara säker på om man ska få några pengar. Aldrig vara säker på att bli trodd. Som om att jag VILL vara sjukskriven! Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om hur mycket jag fått försaka yrkesmässigt på grund av min ohälsa. Så mycket jag velat göra och åstadkomma men inte orkat eller förmått. Då känns det rent ut sagt förjävligt att bli ifrågasatt, för det är så det känns. Det var inte det jag behövde när jag skulle kraftsamla inför att jobba halvtid.

Nu har jag en dag på mig att göra ingenting, att försöka få ro i kroppen.

Nya prövningar

Igår var jag på 60-årsfest på gångavstånd hemifrån. Det kändes roligt att komma ut och träffa folk, även om jag in i det sista var osäker på om jag skulle orka. En incident i familjen på förmiddagen hade sänkt mig rejält. Det är så närmast skakande att inse hur skört mitt skal är! Men det var trevligt att leta fram kläder att ha på mig – det är en månad sedan jag behövde annat än mjukiskläder – och att komma iväg och träffa folk. Jag letade upp den sittplats där jag trodde det skulle vara minst högljutt under middagen, men fick ändå ta en tyst paus på övervåningen mellan huvudrätt och dessert.

Idag fick vi ett kort besök av min syster och hennes man, och när de åkt fick jag lägga mig och sova en timme. Det blir lätt alltför intensivt att sitta och prata tillsammans, och alla ljud skar i öronen.

Som grädde på moset mår en annan familjemedlem inte på topp just nu, och det påverkar mig väldigt mycket. Jag har nästan panik och vet inte vad jag ska göra åt det. Längtan efter den där lilla stugan på landet tränger sig på med förnyad styrka. Ett ställe där all stress och oro ska rinna av mig. Där jag kan vila och läka,

Jag är inte ensam om att ibland inte känna det som att hemmet är en plats för total avkoppling. Det finns många saker man kan göra avkall på men relationerna i familjen kommer man inte ifrån. De kan man inte skala bort eller nedprioritera på samma sätt som städning och matlagning. Vad skulle motsvarigheten till frysta köttbullar och städhjälp vara? Jag varken kan eller vill leja bort umgänget med barnen. Samtidigt så orkar jag inte när allt inte går som på räls. Jag mäktar inte med att vara ett stöd och vill bara bort bort bort.

I morgon ska jag till jobbet och fika med mina fina arbetskamrater. Det känns väldigt bra! Jag får också känna hur det känns att åka in till stan. Jag är väldigt förhoppningsfull men också lite orolig för hur det ska gå att börja jobba igen. Jag försöker intala mig själv att en del av den trötthet jag känner idag härrör ur den oron.

Störningar

”Jag klarar inte alla dessa plötsligheter. Om ni rör mig så dör jag.”

Så skriver Pia Dellson i boken Väggen under rubriken Ömtålig. Jag känner igen mig så mycket i det! Jag vill inte bli inblandad i det som rör övriga familjen. Jag vill inte behöva ta ställning, lyssna eller bli tillfrågad. Jag vill vara i en bubbla och huka tills allt blåst över. Jag är som knappen som sitter fast i en enda tråd – om någon nuddar så ramlar jag av.

Men så ser inte livet ut. Jag är ingen solitär och tur är väl det. Vem skulle då handla hem mat Läs mer