Bilder till kursen

Min vecka på Sätergläntan börjar närma sig och jag har börjat titta på packlistan. Vi ska ta med minst fem bilder att använda som motiv, och jag har under en tid sparat bilder i en mapp som jag tänkt kan funka för tovning och broderi. Idag skrev jag ut bilderna, de ska inte bara finnas digitalt. De flesta är egna foton och en är en akvarell jag målade för många år sedan och är särskilt förtjust i.

Här är några av bilderna.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här kursen, och kan riktigt känna den sköna ullen i händerna! Om tre veckor är jag där, i mitt eget lilla härbre!

Hålla huvudet kallt

Jag märker hur tankarna spelar mig spratt. Hur jag blir orolig för minsta känsla av svaghet, av trötthet, av hjärnöverhettning. Det gäller att jag håller huvudet kallt nu och inte låter tankarna hamna i dåliga cirklar.

Jag kommer med till visshet gränsande sannolikhet att vara riktigt trött nu i början. Kanske länge. Jag kommer att behöva använda vilrummet på jobbet, kanske äta lunch för mig själv ibland. Planera dagen så att sådant som tar mest tankekraft infaller tidigt, och att möten minimeras. Jag ska hålla kvar min påminnelse i mobilen som plingar kl 16 varje fredag: Avstämning står det, och då gör jag det. Stämmer av hur veckan varit: om jag varit trött, varför i så fall, behöver jag tänka på något, ändra något, säga nej lite mer och så vidare. Det är en bra sak att göra. Rannsaka sig själv och se om man slarvat med sig själv. Det ska man inte göra. Man ska vara rädd om sig.

 

På konferens

I morse flög jag till Umeå för att delta i en jobbkonferens. Det är denna årligen återkommande konferens som jag missat två år i följd på grund av att jag blivit sjukskriven på heltid kring julen/årsskiftet. Mitt mål var att hålla mig på benen detta år, och här är jag nu! Till och med förkylningen klarade jag av i förra veckan!

Jag är väldigt förtjust i Umeå. Det är en så mysig stad – det är i alla fall mitt intryck när jag varit här. Den ligger vackert vid älven (själv är jag uppväxt vid Indalsälven) och här finns mycket kultur.

Jag börjar få in en vana att vara på konferens på 50 % så jag vet vad jag måste göra: skära i programmet. Det är inte alltid lätt, och ofta blir det sånt som är lite lättare och roligare som får nedprioriteras. Jag jobbar ju! Men jag anslöt till konferensen vid middagen i alla fall, och fick njuta av buffé med Västerbottentema. Jag hade svårt att tänka på viktnedgång just ikväll och unnade mig lite mer än vanligt. Vad sägs om kombinationen hårt tunnbröd, gravad lax och gravlaxsås? En gång i tiden det godaste jag visste, och något jag ibland inte kunde låta bli att köpa till lunch i form av tunnbrödkorg på Glada Laxen i Gallerian! Den kostade 52:- i mitten av 1980-talet minns jag, och betydligt mer än jag hade rikskuponger för per dag. Nu när jag kollar vad det är värt i dagens penningvärde så är det ganska beskedliga 108:-, och det är väl ett inte alltför ovanligt lunchpris idag?

En mini-akvarell som jag tycker blev så fin

 

Jag kan i alla fall meddela att jag nu ligger i min hotellsäng med en kopp rooibos-te och mår alldeles utmärkt. Men jag behövde vilan jag fick på eftermiddagen – då var jag ganska trött. Men hade detta varit för ett par månader sedan så hade jag varit betydligt tröttare. Då hade jag varit nästan väck i skallen, och vacklat in på hotellrummet. Nu var känslan en helt annan. Jag var visserligen trött och kände ett behov av enskildhet och vila, men vilken skillnad! Det känns fantastiskt bra!


Jag ska återuppta mina hemliga planer på att testa att jobba 75 %. Bara för att se hur det känns. Kanske kommer jag att bli lika trött när jag kommer hem som jag varit långa tider varit nu när jag jobbat 50 %? Och det kanske jag får räkna med?

Skuld

Jag vet var min skuldkänsla sitter rent fysiskt i kroppen. Det kom jag på idag när min dotter ringde och frågade när jag skulle komma hem, och jag svarade att jag ska sova borta två nätter. Det hade jag ”glömt” att säga till henne eftersom hon var upprörd över att jag skulle sova borta ens en natt som det var tänkt från början. Med hela det egocentriska registret som en 15-åring besitter fick hon mig att nästan säga att hon kunde komma in till mig i stan. Jag besinnade mig – det är ju ensamheten jag är ute efter, som jag behöver så väl. Men när hon sagt ett ledset/argt ”hej DÅ!” och vi avslutat samtalet kände jag klumpen av skuld mitt i bröstet. En välkänd och riktigt fysiskt påtaglig känsla som jag inte kopplat ihop med skuldkänslan jag bär på ständigt.

Min nya psykiater frågade om jag känner skuld, det var lyhört av honom tycker jag. Jag svarade att jag rent intellektuellt kan se att jag genom åren gjort allt jag kunnat och mer därtill, och försökt skydda det som skyddas kunde. Men det spelar ingen roll för känslan sitter där den sitter, alltså som en tung klump i bröstet. Den känns inte jämt, men den går att plocka fram när som helst.

På sista tiden har jag insett att skulden också handlar om huruvida jag gjort tillräckligt för att bli frisk från den här helvetes skiten. Jag får verkligen rada upp inom mig hur jag sökt hjälp hos läkare, provat medicinering av olika slag, gått i flera samtalsterapier varav en som jag betalat för helt själv, jag har testat olika avslappningsmetoder, yoga, akupunktur mot stenhårt spänd nacke och axlar, gått i skogen, fått massage och taktil massage. Jag har försökt ta till mig av de råd som kommer i min väg. Vaktat mig noga så att det funkar på jobbet: korta och tidvis inga möten, flitig användning av vilrummet och samtal med min chef. Varje fredag plingar en påminnelse i telefonen: avstämning. Då funderar jag en stund på hur veckan varit, om något blivit för mycket för mig och i så fall varför.

Jag har säkert glömt flera saker, men det är i alla fall viktigt att rada upp denna lista för att jag ska försöka förstå att jag VERKLIGEN HAR FÖRSÖKT BLI FRISK!

Jag hör om människor som inte vill bli friska, men jag hör inte till dem. Sjukdomen hindrar mig från att leva ett liv som jag vill med familjen och vänner. Göra kul saker tillsammans. Det hindrar mig också från att jobba heltid vilket är min största önskan. Jag har mitt drömjobb med inspirerande kollegor och vill göra MASSOR!

Jag har säkert skrivit det här förut i en eller annan form, ibland går jag nog på tomgång.

Nu är sista kvällen i lägenheten. I morgon åker jag till jobbet, och sedan hem mitt på dagen. Jag längtar mycket efter familjen och katterna. Det är skönt och avkopplande med ensamheten och tystnaden här, men lite tråkigt. Jag har haft ganska mycket ångest på kvällarna också. Jag saknar närheten, värmen och kärleken hemma.

 

Den här akvarellen sitter på väggen hemma hos min mamma och hennes man. Den gjorde jag för drygt 20 år sedan, inte så tokig!

Doktorn i morgon

I morgon tar min sjukskrivning slut och jag har en tid hos min husläkare för att prata om fortsättningen. Försäkringskassan vill i nästa läkarintyg ha en plan för min återgång till heltidsarbete. Jag har svårt att se att jag skulle kunna jobba mer än halvtid på flera månader. Jag ska säga att det börjar kännas nästan hopplöst. Kommer jag någonsin att komma på fötter ordentligt igen? Kommer jag att våga planera resor, kunna ta på mig saker och orka bjuda hem vänner? Kommer jag att vara stabil nog att planera långsiktigt och ta ansvar i jobbet? Kommer det en tid då jag inte behöver ha en massa brasklappar om att vi får se hur jag mår och hur länge jag orkar så fort jag ska göra någonting?

Och kommer Försäkringskassan att godkänna sjukskrivningen fortsättningsvis, om jag inte mäktar med att trappa upp?

IMG_8725Jag är så sömnig den här veckan. I tisdags skulle jag iväg på en föreläsning, men det var så rörigt här hemma på morgonen att jag föll ihop som en sufflé. Jag vacklade i säng och sov till halv 11! Dessutom sov jag lite mer på kvällskvisten, och kunde ändå sova på natten som vanligt. Jag verkar behöva sova, och det är ju bra egentligen. Det kniviga är ju pirret i benen. Det är inte lätt att sova middag när man har RLS/WED!

Jag har bestämt mig för att unna mig avslappnande behandlingar, och igår var jag på hot stone massage på Elisabethskolans elevbehandling. Det var väldigt skönt och rofyllt att bli masserad med heta stenar! Jag har bokat in ett par tider till under våren. Det är kostsamt med behandlingar, men lite billigare på skolor.

Intressanta artiklar

Jag läser två artiklar nu på morgonkvisten. En handlar om hjärnan och kommer från Svenska Dagbladet, publicerat för ett år sedan. Det är psykologiprofessor James Coan som forskat om hjärnan och kommit fram till att hjärnan vilar bäst i samvaro med nära och kära. Inte som man trodde tidigare, att hjärnan vilar bäst utan stimuli och i ensamhet.

När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.”

”Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.”

Egentligen är det ju bara sunt förnuft tänker jag! Vi är ju varelser som de andra djuren, och på dem kan vi ju se hur naturen ordnat det så att de klarar sig bäst. Somliga i flock och andra som ensamdjur förutom under parningstid. Vissa äter/jagar i flock, och andra i ensamhet – det som passar bäst för individens och artens fortlevnad. Det är vi människor som försöker ändra på vår natur, men då är det som att det den mänskliga hjärnan är bra på sätter krokben för oss! Vi hittar på alltmer fiffiga saker men många av dem strider mot vår natur! Vår hjärna orkar inte och vi bli sjuka.

Tänk om alla de som åker ensamma i bil till jobbet varje dag och hamnar i bilköer – varje dag – hade med sig några trevliga personer i bilen. Då skulle köerna minska, klimatpåverkan reduceras och personerna i bilen skulle starta dagen med trevlig samvaro OCH hjärnan skulle vara mer utvilad när de kom fram till jobbet! Heureka!

IMG_8712Den andra är en uppgörelse med coacher och självhjälpsböcker. Den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann:

”I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

”Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.”

IMG_8728Äntligen någon som sätter ord på den här känslan av meningslöshet som jag har ibland!! Jag kan bli alldeles nedtyngd och tom av tanken på allt jag ”måste” förhålla mig till. Det är så många åsikter som snurrar i sociala medier och andra medier, i samvaro med andra människor och bara man rör sig utanför hemmet. Jag har nog omedvetet känt ett behov av att förhålla mig till allting – ha en åsikt, ta ställning, välja och inte välja fel. Det sistnämnda ingår också i detta. Numera ska vi välja så många saker som förut bara fanns: allt från elbolag till pensionsförvaltare. Och Gud nåde den som väljer fel – då står man ensam där med svarte Petter för ”du valde ju själv”. Inte konstigt att vi får ångest!

Men när ångesten och frustrationen och ilskan gått över, det är då jag hamnar i känslan av meningslöshet och den är värre. Då har jag ingen lust att göra någonting. Verkstan lockar inte, att se på film känns tråkigt och att läsa en bok har jag inte kunnat koncentrera mig på på länge. Det är också en svår känsla eftersom den drar ner så mycket att jag inte kan peppa upp mig och ta mig i kragen. Men tack också lov är känslan inte så långvarig, det är inte depression jag har.

En sak jag mer och mer försöker intala mig är att jag inte måste ha en åsikt om allting, jag måste inte ha läst tidningen eller ha koll på de senaste varianterna av feminism eller antirasism för att få gå utanför dörren. Det händer att jag av ren reflex tänker att den där artikeln måste jag läsa eller det där måste jag ta reda på mer om, men tänker om: NEJ jag måste inte ha koll på allt. KONTROLLSPÖKET! Det är mitt kontrollbehov som pockar på trots att jag inte har energi till det, och äntligen har jag sett det. Äntligen kanske jag kan utmana kontrollbehovet och på ren trots strunta i att läsa tidningen!

IMG_8725Avslutningsvis ännu ett citat ur artikeln om Svend Brinkmann:

”– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.

Hantverkare?

– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas ut­ifrån mottot att ”du är vad du gör”.

Det tror jag i och för sig är en sanning med modifikation. Nog känner hantverkare en stark inre tillfredsställelse av hantverket. De skapar inte bara för världen utanför, men jag kanske inte riktigt förstår vad han menar här. Däremot kan jag skriva under på att det är tillfredsställande att göra något med sina händer!