Om drömmen igen

Jag fick en intressant fortsättning på min drömtolkning av en vän. Hon tänkte att eftersom stenarnas pålagringar var så ljusa så kanske det betyder att det inte är så hotande. Och att min svåger kunde representera en aspekt av mig själv, en som åker på ytan vilket också är positivt. Hans specialitet som läkare, arbets- och miljömedicin, tänkte hon kunde innebära att allt handlar om mitt arbete.

Jag har försökt tänka lite mer på de här nya infallsvinklarna på drömmen. Jag har ju varit sjukskriven igen, och känner en viss oro inför att orka jobba mer än jag gör nu. Jag trivs så bra på jobbet och med arbetsuppgifterna men det innebär ändå en påfrestning. Kanske kan de ljusa pålagringarna vara just sådan stress, alltså av positiva saker? Jag tänker på hur jag försöker släppa ifrån mig en del av den roll jag haft på jobbet för att orka bättre. Det är varken särdeles lätt att göra eller roligt att inse att jag måste det.

Jag har kommit långt på min trädkudde nu. Jag tror att den behöver lite röda detaljer i hörnen. Jag testade att göra en rad med franska knutar i rött, men blev inte nöjd med resultatet. Jag får sova på saken. 

Dags för drömtydning igen

Jag har skrivit tidigare här på bloggen om drömmar som betytt något viktigt för mig. Skriv ordet drömmar i sökrutan så hittar du de inläggen. Nu har jag haft en dröm som jag tänkt en del på i efterhand. Det kändes direkt som att den betydde något, frågan är vad.

Det enda jag minns är en kort sekvens där jag åker på någon slags motordriven vattenfarkost. Jag hänger på den med fötterna nere i vattnet, och snuddar då och då vid stora stenar som finns djupt därnere på botten. Jag har alltid haft en stark obehagskänsla inför djupt vatten, eller snarare vad som döljs däri. Jag har till och med känt mig närmast skräckslagen när jag åkt med båt förbi en grynna som sticker upp. Hur stor är inte den stenen och jag ser bara en liten bit som sticker upp! Det är inte så svårt att tänka vad det skulle kunna stå för, om man tänker att djupet är mitt undermedvetna. Den värsta fasan är att simma där det är djupt och känna sjögräs eller stenar med tårna! Och det är just det jag gör i den här drömmen. Jag försöker lägga mig horisontellt i vattnet så att jag inte ska nå dem med fötterna. Jag skymtar de stora stenarna i vattnet, de är märkligt ljusa. Så kommer min svåger förbi på en vattenskoter. Han berättar att de stora stenarna på bottnen fått pålagringar på grund av miljöförstöring, och att det är därför de växt sig så nära vattenytan. Slut på drömmen.

Jag funderade en stund men kom snart fram till denna tolkning: vattendjupet är mitt inre, mitt psyke, min själ. Pålagringarna är allt jag varit med om som orsakat min psykiska ohälsa. De har lagts till i lager på lager, och börjar nu komma väldigt nära ytan. Frågan är vad den står för. Att jag är nära vad jag klarar av? Ännu en intressant sak är att min svåger i drömmen är läkare och specialist i arbets- och miljömedicin. Det är min själsliga arbetsmiljö som gett dessa pålagringar!

En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer

Drömmar

Jag har tidigare skrivit om drömmar som betytt något för mig, och nu har jag haft en sån dröm igen. Jag drömde att jag körde vår bil på en motorväg. Plötsligt insåg jag att det inte var ratten jag höll hårt i med båda händer utan backspegeln – ratten hade lossnat och låg på golvet! Trafiken tätnade, det började dyka upp hinder på vägen i form av människor och en gåsmamma med en skock duniga ungar. Jag bromsade, satte på varningsblinkers, och plockade upp ratten utan att släppa vägen med blicken. Jag tryckte fast ratten lite provisoriskt och kunde styra hjälpligt.

Jag tänkte bara att det var en knasig och tydlig dröm, och berättade den för min man. Han skrattade till och såg genast symboliken. Psykolog Siri sa ju att jag står med ett ben i det gamla dåliga som varit, och ett i nuet där det blivit bättre. Jag håller fast i backspegeln! Ratten – min möjlighet att styra mitt liv själv – lossnade, och jag har nu satt fast den även om det inte är någon stabil lagning. Jag försöker hitta ratten i mitt liv för att styra själv, men det går så där!

IMG_1510Visst är det intressant? Och den dröm jag haft då och då i flera år anknyter: jag drömmer att jag kör bil och att bromsen inte tar. Jag jobbar febrilt med ratten för att undvika alla hinder som dyker upp. Kanske kan det stå för hur jag kört på och inte kunna bromsa trots att jag borde gjort det. Jag har väjt för allt som kunnat stoppa mig så länge jag kunnat. Vem vill erkänna sig sjuk, att inte klara av?

De hjälpsamma tankarna har haft svår konkurrens av de som är hopplöshets-inriktade de senaste dagarna. Jag kommer på mig med negativa och pessimistiska tankar om huruvida jag kommer att bli frisk. När jag inser det försöker jag vända tankarna så de blir mer optimistiska och fokuserade på allt bra som är. Men det är svårare än på länge!

I nästa vecka ska jag träffa min husläkare och nu vill Försäkringskassan ha en tidsplan för återgång till heltidsarbete. Det blir nog en skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten. Just nu känns det oöverstigligt att arbeta mer än 50 %, redan det är lite för mycket de flesta veckor. Så på vilken sikt ska jag gissa att jag kan börja jobba 75 %, för att inte säga 100 %?

Det är i dagarna två år sedan jag jobbade heltid senast, ett tråkigt jubileum som gör mig ledsen och bidrar till känslan av hopplöshet. Det är ju tusan att de krafter jag skulle behöva för att orka dra upp mig, de finns inte. Alls.

En dröm

Jag är ingen drömtydare direkt, det är bara ett fåtal drömmar jag haft i livet som jag verkligen känt att de betyder något för mig, som vill säga något till mig. Ja, eller rättare sagt är det ju jag själv som vill säga någonting till mig! Jag har skrivit tidigare om drömmar som betytt mycket för mig. För ett par veckor sedan hade jag en dröm som jag funderat lite på, och tänkte se om jag kan komma på vad den egentligen vill säga mig genom att skriva om den här.

Jag drömde att jag trodde (som i verkligheten) att den konferens som jag och mina kollegor arrangerade någon dag tidigare, var den sista stora grejen den här terminen. Men så såg jag i min kalender att det fanns 3-4 till, och jag började gråta. Det var hela drömmen.

img_1236Vad står det här för? Det är ingen (medveten) känsla jag har om mitt arbete. Jag känner ingen stress utan tvärtom att det är jag själv som vill mer än chef och kollegor förväntar sig av mig.

En sak det skulle kunna handla om är att jag är frustrerad och ledsen över att inte orka jobba heltid, inte orka göra alla de där sakerna jag vill och tycker är viktiga. Är det min önskade kalender jag såg och gråten en frustration och sorg över att det inte går?

En annan sak jag tänker på är en känsla jag haft senaste månaderna. Jag har skrivit om det också, i maj. Jag känner mig liksom jagad, att det är saker jag ska göra men jag kommer inte på vad det är. Försöker komma ihåg vad jag ska göra i helgen, finns saker inbokade? Min hjärna är inte kapabel att komma ihåg, jag måste kolla i kalendern om och om igen. Känslan poppar upp igen och igen. Jag kollar i kalendern för att se hur de närmaste dagarna ser ut för att lugna mig. Jag HAR koll, inget dyker plötsligt upp när jag är oförberedd.

Kanske är det en nyckel? Jag vill ha kontroll. Jag vill vara väl förberedd, både för min egen trygghets skull men också för dem som bett om min hjälp eller som jag ska föreläsa för. Jag vill göra ett gott arbete, men visst är det en osäkerhet med här. Jag minns ett samtal med en kollega på ett annat jobb. Vi konstaterade att vi var väldigt olika. Han sköt från höften och jag var ordentligt förberedd och påläst. Min hand är närmare pistolhölstret numera och jag litar numera mer på mig själv och min kompetens. Det är en underbar känsla! Tidigare kunde jag sitta på en föreläsning med en fundering eller fråga som jag aldrig ställde i rädsla för att den var okunnig och korkad. Nu vågar jag mer lita på att om det jag nyss hört väckt en fråga eller om jag tycker att jag kan bidra till samtalet så är det med stor sannolikhet relevant och värt att sägas. (Dessutom är det så många som kläcker ur sig både det ena och det andra som inte är så väl genomtänkt!)

Tja, de var några funderingar på vad drömmen kan ha handlat om. Ingen mer sannolik än den andra, men intressant tycker jag. Och jag fick ännu en gång prov på hur bra det är att skriva för att komma fram till saker!

Artikel om tillit

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!