På vift

Min syster och svåger är på annan ort, och de frågade om jag behövde komma hemifrån lite och bo i deras lägenhet. Jag funderade på det: det låter lockande på ett sätt samtidigt som att det känns lite dumt att åka kollektivtrafik nu. Men så sammanföll det med en sak jag behöver vara på kontoret för att göra, och då passade det ju bra att jag sov över här.

Jag åkte igår morse (tisdag) och jobbade i deras lägenhet. Det är verkligen praktiskt att ha ett jobb där man kan ta datorn under armen och jobba nästan var som helst! I morse packade jag ihop mina pinaler och gick till jobbet, i akt och mening att åka hem när jag var klar. Men på eftermiddagen insåg jag att jag skulle behöva en dag till på mig för att hinna klart, så jag sover en natt till här.

En bonuspoäng är att jag kunnat träffa min mamma som jag inte träffat på några månader. Vi tog en promenad tillsammans igår. Så fint att ses! Vi pratar ofta i telefon men det är konstigt att inte träffas ordentligt. Tänk när jag kan krama mina föräldrar igen! Förhoppningsvis blir de vaccinerade snart i alla fall, och kan känna sig lite friare.

För en stund sedan funderade jag på min sjukskrivning. Den nuvarande gäller februari månad ut. Därefter ska jag be om att få fortsatt sjukskrivning på 25 % ett tag till. Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli sjukskriven över semestern, och gå upp till heltid efter sommaren. Bara jag inte blir lika trött som i början av förra hösten, tänkte jag. Kanske bättre att jobba heltid några veckor innan semestern så att jag får testa?

MEN SÅ KOM JAG PÅ: JAG HAR JU LOVAT MIG SJÄLV ATT INTE UTSÄTTA MIG FÖR DETTA IGEN!!! Sist jag pressades av både psykiatern och försäkringskassan att gå upp till heltid så slutade det med en krasch och jag fick börja från början igen. Jag kanske kommer att orka jobba heltid någon gång senare, men inte när mitt liv ser ut så här. DET KOMMER INTE ATT FUNKA!! Jag ska satsa på att orka jobba 75 %, och om försäkringskassan till slut nekar mig ersättning, så ska jag gå ner i arbetstid istället. Jag måste måna om mig själv. Ta ansvar för mig själv. STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Ursäkta alla versaler men det här måste jag pränta in i mig själv, och eftersom jag uppenbarligen så lätt glömmer bort det så måste jag SKRIKA åt mig.

 

 

 

Misstag

Jag fock besked i söndags morse och jag har inte covid-19 – så skönt! Sonen fick ett likadant besked, men min mans besked dröjer av någon anledning. Alla mår alldeles utmärkt i alla fall.

Idag är sista dagen som jag är sjukskriven på 50 % (peppar, peppar). I morgon börjar jag jobba 75 %, och det känns bra. Men jag gjorde – för vilken gång i ordningen – det stora misstaget att både göra för mycket, och stressa upp mig för det jag inte hann idag. Jag fick betala och det blev dyrt!

Jag hade en längre paus mitt på dagen på grund av ett möte på eftermiddagen. Då låg jag i sängen, sov lite till och med, trött. Efter mötet på eftermiddagen fick jag gå och lägga mig igen, helt utpumpad. Jag orkade inte laga middag, och fortfarande nu, strax före kl. 21, är jag helt slut i både kroppen och huvudet. Att jag inte lär mig, eller rättare sagt: att jag inte agerar efter det jag ju VET! Det funkar inte att göra så här!

Det är inte bara jobbet, det är intensivt hemma nu och det måste jag också förhålla mig till. Jag måste pratat med familjen om att vi måste hjälpas åt så att jag kan jobba mer nu. Ett stort kliv tillbaka och is i magen alltså!

 

 

Gå upp i arbetstid

Jag har funderat en tid och kommit fram till att jag ska gå upp i arbetstid nu när min sjukskrivning går ut sista november. Jag har jobbat fem timmar om dagen fyra dagar i veckan nu, och min medicinska återhämtningsdag – aka Pia-dag – har varit ganska fullspäckad av annat än vila. Dessutom har det varit ovanligt turbulent här hemma de senaste veckorna, och jag har stått pall. Det gör att jag tror med stor visshet att det kommer att funka att jobba 75 %, det vill säga sex timmar alla dagar i veckan.

Något säger mig att det är strategiskt viktigt också gentemot Försäkringskassan, men det är inte det huvudsakliga syftet. Jag tror verkligen att det går att genomföra. Det är också en bra tid att göra det, med en del ledighet kring jul- och nyårshelgerna.

En sak som talar för att det ska gå bra är att min chef och jag har ett möte inbokat med arbetsterapeuten på Stressmottagningen i veckan innan. Då ska vi gå igenom hur vi långsamt ska trappa upp mina arbetsuppgifter, något som min chef redan är medveten om. Att inte direkt lägga på fler arbetsuppgifter utan att se det som att det är flera små steg inuti trappsteget mellan 50 och 75 %.

Det känns bra, inte minst ekonomiskt, att gå upp i arbetstid. Det är också en fin känsla att känna att jag orkar mer förstås, och den känslan är den viktigaste.

Som stadsministern

Jag kom att tänka på hur det måste vara för stadsministern, hur han måste hålla sig väl med olika viljor. Gulla med Vänsterpartiet så att de inte blir alltför missnöjda. Balansera Centern och Liberalerna så att han hedrar januariöverenskommelsen utan att göra alltför mycket våld på sitt eget partis värderingar. Se till att Miljöpartiet får igenom åtminstone en del av sina hjärtefrågor, och säkerligen dutta med alla statsråd så att de blir nöjda också. Mitt i allt detta, med tryck från alla håll, ska han stå och försöka hålla sig på rätt köl. Det kan inte vara lätt.

Anledningen till att jag tänker på Stefan är att jag känner igen mig i känslan, hur jag jonglerar, fixar och trixar så att det ska fungera någorlunda utan katastrofer här hemma. Vi är långt ifrån en situation där ömsesidig förståelse och hänsyn kan skapas för ens eget bästa. Avundsjuka med ofrånkomlig missunnsamhet är alltings moder. Kvar finns Mamman som ska hålla alla om än inte på gott humör så åtminstone på en nivå som är möjlig att stå ut med. Jag har tagit på mig min gamla medlarroll igen!

För alternativet, att jag låter allt bara hända utan att gripa in, skulle på kort sikt vara helt förödande för mig själv också. Jag har inga marginaler för att hantera stora utbrott och hot om att ställa till det ännu värre. Jag vill bara få det att fungera så att jag kan bli frisk någon gång. Men frågan är om jag långsiktigt förlorar på den här strategin?

Som jag skrev om i tidigare inlägg så gör jag ett schema för min arbetsdag innan jag börjar jobba. Men en del dagar kan jag inte hålla mig till schemat eftersom det blir en massa avbrott av olika anledningar – frågor att ta ställning till, saker som ska fixas, skjutsningar hit och dit – och till slut vet jag inte hur länge jag har jobbat den dagen. Som igår till exempel: jag slutade inte jobba förrän sent på eftermiddagen eftersom jag hade en känsla av att jag inte fått ihop mina timmar. Och då hade flera saker kvar att göra hemma som jag lovat av anledningar som jag beskrev ovan.

Frågan jag ställer mig är om jag ska orka med detta i längden, och det givna svaret är förstås nej. Samtidigt kan jag fascineras av hur mycket jag ändå orkat med! Om det varit på det här sättet förra hösten så hade jag blivit sjukskriven på heltid, helt säkert. Då kämpade jag hårt för att orka jobba 50 %, utan att lyckas riktigt. Läkaren på Stressmottagningen sa att jag jobbade för mycket och ändrade sjukskrivningen så att jag bara jobbade 25 %. Jag var skörare och betydligt tröttare i både kropp och hjärna. Min goda vän T sa häromdagen att jag den hösten inte orkade gå mer än en mycket kort promenad när jag besökte henne, men nu går jag gärna en längre stund.

Så ja, jag har orkat mer än jag trodde möjligt. Men jag vet också att det inte funkar att jag får spänningshuvudvärk och totalstopp i maskineriet varje kväll. Något måste ändras, och jag tror benhårt på att när rumsrockaden är helt klar (kanske redan ikväll …) så kommer det att bli bättre. Det måste det bli.

Samlar ihop

Jag har börjat kopiera bloggen till ett worddokument. Inte allt men de inlägg som handlar om hur jag mår: om utmattningssyndrom, ångest, RLS/WED, depression och ångest. Anledningen är lite diffus för mig, men jag skulle vilja se om det skulle kunna resultera i en mer sammanhängande text, åtminstone för mig själv. Det är oerhört mycket text har jag insett – det är snart 1000 inlägg under 4,5 år! – så det lär ta tid att läsa igenom allt. Det får ta den tid det tar.

Jag har läst igenom det jag skrev de första månaderna och det var intressant. Mycket som jag glömt förstås, men blir påmind om. Mycket som hänt med mitt mående, men sorgligt mycket är sig likt.

Idag träffade jag en fin vän. Vi satt på en varsin sten i skogen, och pratade medan vi drack kaffe och åt mackor. Hon har liksom jag en historia av psykisk ohälsa och skulle varit sjukskriven för utmattningssyndrom, om det inte vore för att Försäkringskassan nekat henne sjukpenning. Hon jobbar 25 % ändå, det är vad hon orkar, och inkomsten blir därefter. Hur har jag haft sådan tur med FK?

 

Ledig onsdag

Efter att ha skjutsat dottern till tandregleringen och handlat lite på hemvägen, hade jag en ledig eftermiddag. Jag gjorde inget särskilt, vilade mest. Jag skulle önska att mina lediga onsdagar – Pia-dagarna – vore helt utan inbokade saker, och att jag skulle få obruten tid att forma dagen som jag vill ha den. Men samtidigt är det ju bra att ha dem till de ärenden som ändå måste uträttas. Annars hade jag haft ärendena på arbetsdagar, och det hade det varit svårt att få ork till.

Nu kommer jag ju inte att ha saker att göra alla onsdagar, så det blir nog bra med det. Och jag känner verkligen redan att det funkar att jobba så här. Jag kan arbeta de fem timmarna med många pauser, och dessutom sprida ut dem över dagen efter behov. Jag låter de möten jag har styra hur dagen ska bli, och är medveten om att just möten tröttar mycket.

De senaste dagarna har jag lyssnat på radions P1 när de pratat om Försäkringskassans stränga tillämpning av sina direktiv, och om utförsäkrade människors tillvaro. Dels i programmet Plånboken https://sverigesradio.se/artikel/7575691 och dels i Studio 1 https://sverigesradio.se/artikel/7578918 där de pratade om en ny bok. Den heter Avslagsmaskinen och är skriven av Niklas Altermark, doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet. I det inslaget pratade de också med en chef på Försäkringskassan. Titeln på boken säger allt. Båda radioprogrammen rekommenderas att lyssna på!

 

Pia-dag mitt i veckan!

Jag skulle tillbaka till Stressmottagningen idag för att träffa psykologen Marie och arbetsterapeuten Theresa. Men i morse nös jag flera gånger och snorade lite, så jag stannade hemma och vi hade ett videosamtal istället. Det gick alldeles utmärkt, och skönt att slippa åka in till stan.

Den här gången hade jag mest behov av psykologen så större delen av samtalet var det bara vi två. Jag ska nog boka in ett sista samtal med arbetsterapeuten tillsammans med min chef i oktober.

Vi pratade mycket om att jag har en känsla av att jag aldrig kommer att bli frisk, och känner mig nedstämd över allt jag inte kan göra. Framför allt mitt sociala liv känns kringskuret och begränsat. Jag träffar visserligen några, och det betyder mycket. Men jag måste planera så noga, framför allt VAR vi ska ses:

  • Inte för långt att ta sig dit för att resor tröttar.
  • Inte för mycket folk i närheten för att det tröttar med alla intryck.
  • Inte för lång stund för det orkar jag inte.
  • Och så måste jag ta i beräknande all den tid jag kommer att behöva för återhämtningen efteråt, och även vila innan.

Jag sa också att jag verkligen försöker akta mig för att skapa ”sanningar” om att aldrig bli frisk, och att jag använt redskapet ”just nu har jag en tanke om att …” för att inse att det bara är en tanke. Det är faktiskt effektivt!

Marie tyckte att jag skulle kunna tänka på ett annat hjälpmedel vi lärt oss, att ta ut kursen mot värderad riktning och ta små små steg åt det hållet. Att se att även ett telefonsamtal eller kanske bara ett sms till en god vän ändå är en liten social kontakt, och att en annan gång kanske jag kan ta en fika med någon. Samla de saker jag gör i värderad riktning och njuta av det som är.

En annan bra sak som jag bestämde mig för var att ha en medicinsk återhämtningsdag på onsdagar. Det har de pratat om på Stressmottagningen  och min husläkare har skrivit in det i läkarintyget också. Men jag har inte anammat det och jobbat fem timmar fyra dagar i veckan, eftersom jag tyckt det känts oöverstigligt. Men jag ska verkligen testa det, nu när jag jobbar hemma är det möjligt på ett annat sätt. Det innebär att jag har en Pia-dag, som Marie sa, mitt i veckan då jag kan finna ork att göra något litet: kanske en liten utflykt eller – det första jag tänkte på – orka med att vara i verkstan mera!

Så med start i nästa vecka ska jag jobba fem timmar måndag, tisdag, torsdag och fredag. Bra!

Förlängd sjukskrivning

Besöket hos nya doktorn gick hyfsat. Jag är verkligen inte mitt bästa jag i den situationen. Jag kommer inte ihåg saker, har svårt att koncentrera mig och svara ordentligt på frågorna. Som tur var hade jag skrivit ner det viktigaste så jag fick fram det jag ville. Hon frågade inte så mycket och det blev inte det slags samtal jag brukar ha med min vanliga husläkare, då han går igenom de olika sjukdomar jag har.

Jag mådde dåligt av att den starka belysningen i väntrummet och av alla människor som kom och gick, och satt med handen för ögonen. Doktorn frågade om varför och skrev det i intyget. Nu är det bara att hoppas att Försäkringskassan fattar ett snabbt och positivt beslut.

 

Lite orolig

På måndag går min sjukskrivning ut och jag ringde doktorn idag för att boka tid. Då fick jag höra att min husläkare är tjänstledig året ut! ”Utan att meddela mig?!” var min första tanke, men det behöver han förstås inte. Jag fick en tid hos hans vikarie, och jag hoppas verkligen att hon är bra och kan sätta sig in i mitt ärende. Det är mycket begärt att hon ska hinna läsa på i min digra journal, och jag känner mig lite orolig inför besöket. Jag är inte mitt bästa jag i den situationen, men det är viktigt att det blir bra och att hon skriver bra läkarintyg. Jag försöka släppa det nu.

Förra veckan blev inte alls bra och jag hoppas verkligen att den här blir bättre och mer vilsam för mig. Jag fick i alla fall en fin helg med min syster, med nödvändig vila, god mat och så hyrde vi en bra film – den nya filmatiseringen av Unga kvinnor.

När jag lägger mig i sängen för att vila känns det oftast verkligen underbart att bara sluta ögonen och slappna av. Men ibland är jag så slut att den sköna känslan inte infinner sig alls. Jag kan inte slappna av och uppleva det som en lättnad, utan får en nära nog panikartad känsla av att jag fortfarande är mitt i den stressutlösta situationen. Det är inte kroppen som är spänd utan det är mer ett mentalt tillstånd. Då tar det lång stund innan jag egentligen kan vila.

Jag tog några bilder på trädgården i morse. Här står allt i full blom och jag kunde till och med plocka några jordgubbar den 15 september!