Trött men ändå

Om den första arbetsdagen på 50 % gick bra så blev den andra mer förvirrad. Jag hade inget inbokat men gjorde ett schema för dagen som jag försökte följa. En kort stunds vila med Asahi och en med promenad – visst låter det bra? Men jag tror att jag försökte bita över för mycket den dagen. Letade runt och omvärldsbevakade vilket är en viktig del av mitt arbete. Men det blev lite för mycket tror jag.

Det var länge sedan jag såg doftvioler!

Dagen därpå skulle jag vara ensam hemma i några timmar, och hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt att jag skulle både orka och vilja arbeta i verkstan. Men jag var så trött. Efter en promenad på förmiddagen (där jag fotograferade blommorna) så blev jag sittande i fåtöljen. Jag gick in och satte mig i verkstan efter ett tag, men blev sittande med händerna i knät. Tillbaka till fåtöljen. Sov lite. Tillät mig att vara trött.

Ny arbetstid

Igår började jag jobba 50 %, vilket alltså är en fördubbling av min arbetstid. Jag kommer att förlägga tiden på fem dagar och inte ha en ledig dag mitt i veckan som jag haft när jag jobbade 25 %. Det känns helt rätt att gå upp i arbetstid och det är i rätt tid! Som jag sa till min chef igår så är det som att hela naturen är med mig!

Jag gjorde ett schema för dagen med återhämtning i form av Asahi, promenad och vila i fåtöljen med jämna mellanrum. Jag hade ett möte som blev till en egoboost för mig med återblickar på vad jag gjort tidigare under min arbetstid, och så en avstämning med min chef på eftermiddagen. Vi bestämde att jag ska vara fredad för fler arbetsuppgifter så länge som jag långsamt trappar upp i arbetstempo, och att vi ska ha avstämningar varje vecka även fortsättningsvis. Han har verkligen tagit till sig av det som arbetsterapeuten sa på mötet på Stressmottagningen, och det är känns tryggt för mig.

Jag blev inte tröttare än vanligt igår och det berodde dels på att jag planerat dagen bra, att jag tillät mig att ta det lugnt och liksom strosa runt lite – så där som man kan göra första dagen tillbaka till jobbet – och att familjen lyssnat på att jag behöver ta det extra lugnt nu. Dottern och jag tog en kort rask promenad på kvällen innan nyhetssändningen från Aktuellt som blivit en rutin numera.

Ett viktigt friskhetstecken hos mig är det ökande intresset för det som händer runt omkring. När jag är frisk är jag lite av ett nyhetsfreak. Jag lyssnar på radions nyheter och på olika samhällsprogram. Läser DN och lyssnar på poddar. Men det har legat nere nu. Dels väcker det inte samma intresse och dels har jag känt mig för nedstämd av allt elände i världen. Men nu börjar det vakna igen – fin känsla!

Uppåt!

Jag har känt mig frisk idag – så skönt!! Jag jobbade på förmiddagen och drog igång ett distans-fika med mina arbetskamrater som jag längtar efter.

På eftermiddagen pratade jag med fysioterapeuten från Stressmottagningen som ville höra hur det är med mig och hur det går. Vår grupp skulle egentligen ha träffats idag, men det blir eventuellt senare. Den individuella avstämningen med teamet (psykolog, psykiater, arbetsterapeut och fysioterapeut) blir på onsdag i nästa vecka, men på distans. Det känns bra att det går att träffas på något sätt i alla fall!

I morgon ska min husläkare ringa till mig angående fortsatt sjukskrivning. Från och med 23 april ska jag gå upp till halvtid. Det känns verkligen hållbart – en väldigt skön känsla!

Idag rensade jag lite fjolårsvisset i rabatterna där det redan börjat växa. Årets fjärde humledrottning studsade mot fönstret på jakt efter ett bra bo. Vi brukar får hjälpa ut några stycken varje år som förirrar sig in i vårt hus. Ett fint vårtecken!

Här börjar kärleksört, ackleja och stjärnflocka sticka upp.

Här kommer fransk dragon och citronmeliss.

Och äntligen kommer vitsipporna! Det här lilla gänget växer i vår trädgård och de är sååå välkomna!

Trappa upp

Jag bokade ett möte i Teams med arbetsterapeuten på Stressmottagningen och pratade med henne i onsdags. Det är drygt tre veckor kvar av min sjukskrivning och jag känner att det är dags att gå upp till 50 %. Vi pratade om strategier och vad det kommer att innebära. Det är ju faktiskt en ökning av arbetstid med 100 % att gå ifrån att arbeta 10 till 20 timmar i veckan! Det är viktigt att tänka på, och att inte lägga till arbetsuppgifter direkt utan att se till att ha en övergångsperiod där jag successivt trappar upp.

Det som talar för att det kommer att funka den här gången är att jag har stödet ifrån Stressmottagningen och behandlingen där. Även om den är avslutad då så har jag möjlighet att under sex månader boka in tre tillfällen med psykolog, arbetsterapeut eller fysioterapeut. Det kan nog komma att bli användbart, när det gått en tid.

Arbetsterapeuten visade en graf för min chef och mig när vi sågs i vintras. På ena axeln finns KRAV och på den andra EGEN KONTROLL. Men det finns även en annan dimension i grafen: STÖD. Man kan ha den här grafen i tankarna när man lägger upp en successiv återgång i arbete. Hur ligger jag till? Är kraven på lagom nivå? Har jag kontroll på planering av mina arbetsuppgifter? Och har jag rätt stöd från min chef?

En risk är att hamna i för höga krav på vilket arbete som ska göras och låg nivå av egen kontroll över arbetsuppgifterna. Får man heller inget stöd från sin närmaste chef så är utsikterna att lyckas tämligen små. När man kommer tillbaka från en sjukskrivningen är idealet att ens kryss i grafen hamnar högt på egen kontroll och stöd, och lågt på krav. Därefter ökas kraven successivt medan de andra två fortsatt är på en hög nivå, och faktiskt en förutsättning för att kraven ska kunna öka utan återgång i sjukdom. Enkelt att förstå men kanske svårt att få till. Men jag känner tillförsikt!

För tillfället är min största oro att jag försämrats i WED/RLS vilket påverkar orken väldigt mycket. Jag tittar ofta på klockan för att se om det inte är dags för nästa medicindos. Jag tar den tre gånger om dagen och ibland tar jag den någon timme för tidigt. Det gör kanske inte så mycket till eller ifrån men känns bra i stunden.

Nytt läkarintyg

Idag var jag på Stressmottagningen för att träffa psykiatern som sjukskriver mig. Det är dags att skicka in ett nytt läkarintyg till Försäkringskassan. Hon är superbra och trevlig, och vi samtalade om hur jag mår nu och hur det går med rehabiliteringen. Vi var överens om att det är för tidigt att gå upp i arbetstid. Jag orkar med jobbet på ett helt annat sätt nu när jag jobbar 25 %, men jag måste ha mycket mer ork för livet utanför arbetet innan det är dags att jobba halvtid. Hon sjukskrev mig till 22 april, då behandlingen på Stressmottagningen är slut. Min förhoppning är förstås att Försäkringskassan fattar ett positivt beslut lite snabbare den här gången.

Det blev en promenad i det vackra vädret på eftermiddagen. Jag gick till skogsgläntan där jag brukar hitta blåsippor, och där fanns redan en del blåsippsblad. Vintergäck såg jag på flera ställen. Så här såg det ut utanför grannarnas hus:

 

Ringt

Igår tog jag mod till mig och ringde Försäkringskassan för att fråga varför jag inte fått något beslut om min sjukskrivning. Jag fick prata med en person på kundtjänst som också tyckte att det var konstigt att jag inget hört. Hon skulle stöta på min handläggare så nu hoppas jag att det händer något snart. De fick in mitt läkarintyg den 23 december.

Så här såg vintern ut för ett år sedan. Nu är det bara mörkt.

Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …

Bekräftad

Igår var jag på Stressmottagningen igen, för första gången efter juluppehållet. Vi pratade om svårigheter med sömn och att det nästan alltid finns med vid utmattningssyndrom. Jag fick känningar av WED/RLS som tilltog under sessionen, och jag satt och skakade på benet och vred mig för att häva det värsta. Hon som satt bredvid mig la en hand på min arm då hon trodde att jag fått ett anfall av ångest. Jag förklarade varför jag inte kunde sitta stilla, och  han som höll i träffen frågade lite mer. Vilken behandling jag fått, om medicinerna och hur det påverkar mig. Jag sa att jag oftast sover bra tack vare antidpressiva och lugnande mediciner, men berättade också vad som händer om jag glömmer WED/RLS-medicinerna på kvällen. Han såg allvarligt på mig en kort stund och sa att det är en mycket besvärlig åkomma, verkligen. Det var ett sånt fint ögonblick för mig, som en bekräftelse! Tänk att det är så viktigt, att någon annan tillerkänner mig ”rätten” att må dåligt!

En gammal vinterbild. Nu finns ingen snö i sikte.

Just den här ”rätten” märker jag att jag inte är ensam om. Flera på kursen har haft liknande formuleringar, och jag vill minnas att kursledarna också pratat om det som vanligt hos personer med utmattningssyndrom. Alltså en känsla av att vara en bluff. Att känna efter för mycket, att det inte är något fel på mig egentligen, att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig. Det finns ju inga brutna ben eller elaka tumörer att visa på, och Försäkringskassan verkar ju tro lite lagom på oss. Samtidigt som vi ju VET att vi är sjuka! Och på Stressmottagningen vet de.

Fortfarande inget livstecken från Försäkringskassan …

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Nytt år och ny arbetstid

Så blev det 2020, och jag har gått ner till arbetstid på 25 %, det vill säga 2 timmar om dagen. De här två dagarna jobbar jag hemifrån. De flesta på jobbet är antingen lediga eller jobbar hemma så det är ingen vits med att åka till jobbet. Det har varit så skönt att slippa kollektivtrafiken de här två veckorna! Jag har ännu inte fått beslut från Försäkringskassan om sjukskrivningen går igenom, men hoppas att det kommer snart.

Jag har äntligen börjat skriva i min nya dagbok, och jag hoppas att det kan bli hjälpsamt. Vi har pratat en del om värderad riktning på Stressmottagningen, och att identifiera och göra saker som går i den riktningen, och inte sådant som går emot den. En sak som jag verkligen känner mig motiverad att ta tag i nu är vikten. Jag måste det. Jag väger för tok för mycket för min hälsa och känner mig jättestor. Jag har en plan och den sätts i verket efter min resa. Det känns bra och är verkligen i värderad riktning.

På promenaden igår eftermiddag lyckades jag precis pricka in en helt makalös himmel.