Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Grönt ljus!

Jag fick tag på min handläggare på Försäkringskassan idag på eftermiddagen och fick då höra att min sjukskrivning inte varit i fara under den här tiden! De ville bara ha en del klargöranden från mina läkare, och det hade de fått in! Så synd att det inte syntes i mitt ärende  på deras hemsida, där står bara alla påminnelser till läkarna med.

Samtidigt som jag blev väldigt lättad så blir jag också riktigt arg. Hur svårt kan det vara att informera tydligt?? Jag passade på att säga till handläggaren att jag varit på bedömningssamtal på Stressmottagningen så de vet om det.

Efter samtalet började jag nästan gråta och blev matt i kroppen – en sån stress jag levt med den senaste veckan! Helt i onödan!

 

Att det ska vara så svårt att fatta!

Jag blev så glad när Försäkringskassan beslöt att godkänna min sjukskrivning i tre månader, med det tillägget att min husläkare skulle komplettera läkarintyget. Nu kan jag vara lugn under en lite längre tid. Men blev det så? Nej, eftersom Försäkringskassan fortfarande inte fått in någon komplettering så blir jag orolig för min ersättning. Min husläkare har fått påminnelse. Det vet jag eftersom jag får en kopia av all korrespondens. Jag loggar in på Försäkringskassans hemsida ibland för att se om de fått in kompletteringen, men hittills ingenting. För någon vecka sedan fick jag kopia på ett brev till min psykiater där hon anmodas att skicka in komplettering av husläkarens intyg. Min gissning är att min husläkare hänvisat till henne, men jag VET INGENTING! Senast på torsdag ska hon skicka in kompletteringen, annars får jag inga pengar och lär dessutom bli återbetalningsskyldig sedan 1 oktober. FATTA vad det gör med mig! Är det så svårt att förstå?!

Jag har skjutit upp det men nu måste jag försöka få tag på min psykiater och höra om hon kommer att skicka in kompletteringen i tid.

Än finns det färger kvar i naturen!

Och snart är det dags att börja oroa sig för nästa läkarintyg. Idag har jag gått och klurat på hur jag skulle kunna slippa Försäkringskassan. Om jag skulle orka jobba 75 %. Om jag jobbar fyra timmar på förmiddagen och åker hem och vilar för att jobba 2 timmar hemma på kvällen kanske? Jag kanske kan jobba hemma två dagar i veckan? Frågan är om jag inte borde testa det efter nyår. Jag ska prata med min chef först om det ens är möjligt.

Idag såg jag denna Vintergröna blomma vid ett plank hos en granne. En symbol för hopp – vågar jag tänka så?

I morgon ska jag träffa läkaren på Stressmottagningen, så fortsättning följer …

Läkarintygets vidare öde

Jag har fått flera meddelanden från Försäkringskassan. Först om att min husläkare behöver komplettera läkarintyget, och sedan flera meddelanden om att han inte ännu gjort det. Han fick ett sista datum för att skicka in kompletteringen den 31 oktober. Han ringde till mig någonstans mitt i, men jag såg inte att något hände i mitt ärende på Försäkringskassans hemsida. Jag tänkte precis ringa till honom när jag fick ytterligare ett meddelande att min psykiater ombeds lämna kompletterande uppgifter om min arbetsförmåga och om hur snart jag kan få komma till Stressmottagningen som hon remitterat mig till. Jag gissar att min husläkare hänvisat till henne, men jag vet ingenting. Alla de här meddelandena är ställda till mina läkare med kopior till mig. Det är väldigt stressande att få dem, eftersom det jag inte vet om någon gör något och eftersom min sjukpenning är avhängig att Försäkringskassan får in de uppgifter de vill ha!

Nu vet jag i alla fall när jag kan anmäla mig Mullsjö folkhögskolas silverkurs – den 3 december kl 8.00 kan man anmäla sig och jag ska se till att hänga på låset! Jag har några funderingar på smycken som jag vill göra och som jag behöver handledning till.

 

Puttas lätt omkull


Jag var så trött i söndagskväll att jag knappt kunde röra mig. Det var med en ansträngning som jag ens orkade prata, och jag insåg att jag måste vara hemma någon dag i alla fall. Måndagen kändes lite bättre och på tisdagen åkte jag till jobbet för ett kort möte, och tog sedan med mig datorn hem. Idag har jag jobbat hemma och det har funkat bra.

Så fort det blir det minsta lilla motstånd så blir jag som fylld med bly. Kroppen orkar knappt bära sig själv, och tankarna blir en klibbig gröt. Mina värsta triggers är på tå och uppfattar varje oförsiktigt stängd dörr eller höjt röstläge som fara.

Jag har ingen ork för vardagliga sysslor, och att ha saker inbokade känns som ytterligare en blytyngd. Idag skulle jag laga tidig middag eftersom barnen skulle iväg på aktiviteter, jag ska hämta dottern lite senare ikväll och jag ska på yoga. På grund av tidigare nämnda trigger gick jag och la mig med en kudde över huvudet och somnade. Min man var snäll och lät mig sova. Han gjorde middagen och jag vaknade inte förrän de redan satt och åt. Jag får se om jag orkar med yogan ikväll, men jag ska verkligen försöka komma iväg.

Jag har inte hört något från min husläkare angående kompletteringen av läkarintyget. Det har gått två veckor nu så jag hoppas att jag hör något snart. I morgon ska jag till psykiatern och får höra vad hon tänker om medicinering och mående.

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Reser bort över helgen

Idag åker min syster och jag till vår pappa i Jämtland. Det blir inte så ofta vi ses så jag ser fram emot det. Lite skönt att komma hemifrån också.

Det var lite väl jobbigt här hemma i början av veckan men det lugnade ner sig efter ett par dagar. Men jag påverkas väldigt mycket av det, och jobbade hemma onsdag till fredag. Det är tredje veckan i rad nu som jag jobbar hemma mer än den enda dag jag egentligen tänkt, och det känns inte bra alls. Jag vill känna att jag orkar mer. Det finns liksom inget driv i mig. Känslor av tomhet, meningslöshet och hopplöshet lägger en tung hand över mig. Inte ens verkstan lockar riktigt.

Just pågår Bokmässan i Göteborg, en mässa jag varit på många gånger både som besökare och föreläsare. Även i år hade jag kunnat vara med och presentera en studie som en forskare och jag samarbetat om, men hon fick göra det ensam. Jag har ingen som helst önskan om att vara där nu, med alla ljud och intryck. Blotta tanken ger mig lätt panik. Men jag blir också lite sorgsen när jag ser alla kollegor i mitt Facebook-flöde som är där. Det är ju himla kul och stimulerande om man bara orkar med. Kanske någon gång …

På måndag ska jag träffa min husläkare för att prata om förlängd sjukskrivning. Jag vill verkligen jobba halvtid men det är absolut maximalt vad jag orkar.

Skön helg

Det blev en riktigt skön och avslappnad helg i min väns stuga. Vi satt ute i höstsolen och drack bubbelvin, promenerade till havet, löste korsord och sov en hel del.


Det är någon visst med att vara omgiven av skog. Rofyllt. De enda ljuden kom från trädkronorna. Det blåste en del och förutom alla barrträd fanns många aspar som darrade i kapp. Jag hittade också en del blommor som blommade en andra gång denna sommar.

Tyvärr blev det kalabalik när jag kom hem, och den här veckan ser ut att bli arbetsam på hemmafronten. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig fångad i en omöjlig situation. Anledningen till att jag arbetar halvtid är att jag är sjuk och behöver vila resten av dagen, men det kan jag inte nu. Jag kan ju inte heller lägga över allt på min man – han ska ju också orka.

På sista tiden har jag varit tröttare än tiden innan, och ibland är jag orolig att jag ska bli sjuk på heltid igen.

Jobbar halvtid på konferens – igen

För vilken gång i ordningen är jag på konferens och är sjukskriven på halvtid? Jag har verkligen rutin på det. Den här gången har jag bett om ett rum i anslutning till konferensen så att jag enkelt kan gå undan kortare och längre stunder.

Måltiderna är tuffa. Det är så högljutt omkring mig att hjärnan blir överkokt! Jag äter upp och går sedan och vilar. Kvällsaktiviteterna är bara att glömma. Men jag är glad att det funkar att göra så här. Annars hade jag inte kunnat följa med alls.

Jag skulle egentligen gå på en 50-årsfest på lördag som jag verkligen sett fram emot. Men jag inser att det är helt orealistiskt. Det finns inte på kartan att jag skulle orka med en fest, i synnerhet efter den här konferensen. Så trist.

Det är så vackert här, och vädret kunde inte vara bättre. Vi är på Högbo bruk i närheten av Sandviken i Gästrikland. Hit skulle jag gärna komma tillbaka någon gång.