Låg, lägre, lägst

Jag mår verkligen pyton nu. Troligen mest beroende på det som doktorn varnade mig för: att ökningen av den antidepressiva medicinen inledningsvis kan leda till ökad ångest och depp.

Jag känner mig ledsen och är så trött i hela systemet. Har svårt med den fysiska orken och rör mig långsamt. Jobbar hemma, men i korta pass med långa pauser. Spelar frisk.

Då och då, men inte lika ofta som förr, faller en sorg över mig. En sorg över att det blivit så här, att jag aldrig verkar bli frisk. I förra veckan kom det där grå täcket över mig, och jag grät utan tårar. Sedan jag började med antidepressiva gråter jag mer eller mindre aldrig. Jag som annars haft nära till tårar. Jag grät utan tårar men allt det andra fanns där. Ledsenheten. Hopplösheten. Klumpen i bröstet.

Och som en efterhängsen lillebror kommer RLS:en skuttande efter i nedförsbacken. Blir allmäntillståndet värre så hänger den på. Det ena triggar det andra, och så är vi i den djävulska spiralen nedåt. Spänningarna i axlar och nacke är tillbaka, och det har börjat ila i tänderna igen som ett tecken på att jag biter ihop käkarna dagtid.

Det går så snabbt att hamna i dåliga spinn medan den goda spiralen uppåt kräver något alldeles extra att komma in i. Jag hoppas att medicinen ska bli det där extra som gör att jag får något att grabba ta i, och dra mig uppåt mot det ljusa.

6 svar på ”Låg, lägre, lägst

  1. Det vänder någon gång, jag fick mer biverkningar av den där medicinen i för hög dos, bla ryckningar i kroppen och som brännande känsla, utslag, äter 75 mg, var i det och var jättesnäll mot dig själv. Jag jobbar med att acceptera att det är så här har lite ork men vem hade lovat mig något annat. Det hjälper och jag tar fram det finns. Ibland bubblar frustration ledsamhet över då får det göra det lägger ingen värdering i det. Tror yogan har hjälp mig i det här att bara observera. Hoppas det blir bättre snart kram kram 🤗❤️

  2. Känner så med dig. Hoppas att medicinen vänder på spiralen. Depressioner är en efterhängsen energislukare som lägger sordin på både kropp o själ. Men du är en kämpe, Pia. Önskar dig snar bättring. Kram Gunvor

Lämna ett svar till Pia Borrman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *