Rekord?

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Orkar inte men måste

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

Låg, lägre, lägst

Jag mår verkligen pyton nu. Troligen mest beroende på det som doktorn varnade mig för: att ökningen av den antidepressiva medicinen inledningsvis kan leda till ökad ångest och depp.

Jag känner mig ledsen och är så trött i hela systemet. Har svårt med den fysiska orken och rör mig långsamt. Jobbar hemma, men i korta pass med långa pauser. Spelar frisk.

Då och då, men inte lika ofta som förr, faller en sorg över mig. En sorg över att det blivit så här, att jag aldrig verkar bli frisk. I förra veckan kom det där grå täcket över mig, och jag grät utan tårar. Sedan jag började med antidepressiva gråter jag mer eller mindre aldrig. Jag som annars haft nära till tårar. Jag grät utan tårar men allt det andra fanns där. Ledsenheten. Hopplösheten. Klumpen i bröstet.

Och som en efterhängsen lillebror kommer RLS:en skuttande efter i nedförsbacken. Blir allmäntillståndet värre så hänger den på. Det ena triggar det andra, och så är vi i den djävulska spiralen nedåt. Spänningarna i axlar och nacke är tillbaka, och det har börjat ila i tänderna igen som ett tecken på att jag biter ihop käkarna dagtid.

Det går så snabbt att hamna i dåliga spinn medan den goda spiralen uppåt kräver något alldeles extra att komma in i. Jag hoppas att medicinen ska bli det där extra som gör att jag får något att grabba ta i, och dra mig uppåt mot det ljusa.

Vacker dag

Min mans nära vän sedan unga år har gått bort, och igår var det dags för begravning. Jag är nära vän med hans fru, och har försökt stötta men ens tillkortakommanden blir så uppenbara. Jag kan inte lyfta ens ett uns av sorgen från henne. Den är hennes och bara hennes.

Det kan ha varit den finaste begravningsceremoni jag varit på. Min man hade ordnat med musiken, och sjöng och spelade tillsammans med ett par andra vänner. Men egentligen skulle jag inte ens ha varit med. Pandemin begränsar antalet gäster till tjugo, och jag var den tjugoförsta. Jag skulle dock få komma in efteråt för att få ta farväl, och även delta i minnesstunden. Men när jag kom till begravningslokalen en stund efter att den börjat, visades jag in i lokalen ändå, och kunde vara med större delen av ceremonin.

Minnesstunden efteråt blev också en väldigt fin stund då flera delade minnen, skrattade åt roliga episoder och gladdes åt att ha haft en så fin vän i sina liv.

För min egen del blev det en stund då gråten trängde igenom det skal som den antidepressiva medicinen ger mig. Ett skal som skyddar mig och känns skönt de flesta dagar, men som det också känns bra att kunna bryta igenom någon gång emellanåt.

På kvällen när jag skulle sova kände jag mig spänd och stressad i kroppen. Efter en stund kände jag hur spänningen kröp upp i nacken och bakhuvudet och gav huvudvärk. Paniken byggdes upp och jag fick försöka resonera med mig själv för att inte låta den ta överhanden. Tårarna kom nu igen, men kanske berodde det på att garden var nere sedan begravningen?

Vad består stressen i? Jag försökte bena upp det i tankarna, men i mitt tillstånd av tunnelseende var det inte helt lätt. Jag bestämde mig för att ta tag i det nästa dag, när jag är piggare och kan se klarare på vad som behöver göras. Till slut kunde jag somna.

Tårar

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.


Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!

 

Känslor i svall

Du som följer bloggen vet att jag oerhört sällan gråter sedan jag för några år sedan började ta antidepressiv medicin. Jag har alltid haft nära till mina känslor, och under de år jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom har jag gråtit floder. Ibland känns det bra att gråta, men det är också tröttande. Därför upplevde jag det som väldigt skönt att bli så pass avtrubbad i känslorna som jag upplever att jag är. Jag har skrivit tidigare om hur jag rent intellektuellt kan uppleva att saker är förfärliga eller fantastiska, men att jag inte känner något. Det är ganska kusligt också, som om att till exempel min empati med andra människor är inlärd och att jag plockar fram rätt reaktion från mitt lager vid behov!

För någon vecka sedan skrev jag om den gråtattack jag drabbades av och som förvånade mig väldigt, men jag tyckte om det också. Kanske var det för att jag kände igen mig själv igen? Igår var det dags igen. En vän hade en överbliven biljett till en minneskonsert för Monica Zetterlund i Berwaldhallen, och erbjöd skjuts från dörr till dörr (uuuunderbart skönt och en förutsättning för att jag skulle orka)! En av artisterna var en av mina stora idoler, Svante Thuresson. När han började sjunga kände jag hur det brann i ögonvrårna och så kom tårarna! Det var en så underbar känsla i hela kroppen! Musiken, det fantastiska bandet med 15 blåsare och så Svantes röst och känsla! Jag var alldeles tagen, och i pausen undrade jag hur jag skulle orka. Men det gjorde jag. Känslan mattades av och jag kunde njuta av resten av kvällen. Även om det var en fin känsla så var det tröttande – jag är inte van!

Mitt senaste Tradera-fynd av textilkonstnären Ingrid Mjörne-Michelsen, signaturen IMM

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag reagerar så starkt just nu. En anledning kan vara att jag har bytt medicin från Sertralin till Fluoxetin. På torsdag ska jag fördubbla dosen, det ska bli intressant om det har någon inverkan på hur jag mår. Men kanske fungerar den mindre avtrubbande på mig?

En annan faktor skulle kunna vara att jag tittat mycket på tv-programmet Sofias änglar på Kanal 5. Där åker hantverkare hem till familjer som råkat illa ut på grund av sjukdom, olyckor eller dödsfall. De fixar deras boende och ger dem redskap att orka vidare i vardagen. Det är väldigt känslosamt även om jag inte känner mig så påverkad. Men kanske spelar det in?

Fortsättning följer.

Gråtvåg

Jag satt på sedvanligt måndagsmöte med arbetsgruppen i morse. Vi pratade om saker vi ska arbeta med tillsammans för att ta oss an ett nytt uppdrag. Just detta att vi gör det tillsammans känns så extra stimulerande och rätt. Men mitt i denna känsla översköljs jag av en sorgsen och ledsen känsla. Jag kan inte vara med på samma sätt som de andra. Jag orkar och hinner inte det. Det stod så tydligt för mig idag, och jag kände med förvåning att jag höll på att börja gråta. Som jag skrivit flera gånger förut så gråter jag mer eller mindre aldrig sedan jag började med antidepressiv medicin. Men nu fick jag gå ut ur rummet. Jag gick till det närliggande vilrummet och då kom den, gråtvågen. Ingen tyst stilla gråt – jag riktigt hörde ljudet av min egen sorg fylla rummet. Jag ringde till min syster och pratade en stund, och kunde lugna ner mig och så småningom gå in till mötet igen.

Jag är väldigt förtjust i gamla tyger från 1950- och 60-talet. Det här ropade jag in på Tradera häromdagen. Det är en ganska stor bit och kanske blir det en kjol någon gång.



Sorgen gör sig påmind då och då, men handlar ofta om två sidor av samma sak. Att det blev som det blev, och att jag på grund av det är så sjuk. Att jag inte orkar jobba på för fullt, och inte heller orkar göra saker med familj och vänner. Och att det tar sån TID! När jag åkte hem från jobbet idag kom frågan i mitt huvud: skulle jag byta ut allt det roliga kreativa jag gör mot att bli frisk. Svaret kom omedelbart: JA! Tänk att inte behöva beräkna hur mycket energi som går åt till allting jag ska göra, och väga det mot annat som kanske är viktigare. Att inte behöva välja bort roligheter. Tänk att kunna satsa fullt ut på jobbet som är så himla kul, och kanske aldrig varit roligare än nu. Med att satsa fullt ut menar jag inget annat än att jobba heltid och orka med de möten och resor som jobbet innebär.

Gråten och ledsenheten tog ut sin rätt och jag la mig att sova när jag kom hem. Jag hoppar över utvecklingssamtalet med dotterns skola ikväll, min man får gå utan mig. På onsdag ska jag till min nya psykiater-läkare. Det känns i alla fall lite hoppfullt. ”Tänk om han har en massa bra idéer som du blir bra av, och skulle kunnat få testa tidigare” sa min dotter. Nåja, jag väntar mig inga underverk men kanske ett litet litet mirakel. Är det för mycket begärt?