Jag har varit sjukskriven på 100 procent nu i tre veckor. Det visade sig vara bra, för nu känner jag mig i balans igen. Mycket har hänt under tiden. Det började med att min handläggare på försäkringskassan ringde och sa att hon skulle vilja ha en avstämning med min läkare och min chef angående vad som kan göras för att jag ska kunna gå upp i arbetstid. Jag sa att jag har all den anpassning man kan tänka sig på jobbet, och dessutom en fantastisk psykolog som jag för mycket hjälp av. Till slut sa hon att jag kanske skulle tänka på att ansöka om sjukersättning på deltid istället (hette förut sjukpension). Enligt henne bedöms personens arbetsförmåga inte gentemot hela arbetsmarknaden när man fyllt 60 år, utan enbart mot den typ av arbete som man har. Det gör att ansökningen beviljas mer välvilligt.

Jag har tänkt på att det kanske skulle komma att sluta så, men trodde att man skulle vara äldre än 60. För säkerhets skull ringde jag en handläggare som arbetar med sjukersättning, och fick veta att man ska vara 60 år och elva månader. Han föreslog att jag och min läkare kan skicka in ansökan under våren, men skriva att den gäller från 1 juli. Jag har bestämt mig för att göra det. Då kan jag lugnt jobba på med mina 25 procent, slipper att gå till doktorn var tredje månad för att få ett nytt läkarintyg, och vänta på försäkringskassans beslut. Ersättningen är betydligt sämre, men det får det vara värt. Man får ca 64 procent av den inkomst man haft de senaste åren. Eftersom de flesta är långtidssjukskrivna innan man får sjukersättning innebär det en låg andel av en redan låg inkomst.

Detta innebär att jag kommit till en ände med mitt arbetsliv så som jag hade tänkt mig det. Det har varit och ÄR en stor sorg att jag inte kunnat göra allt jag velat i arbetet. Jag är ambitiös och – ska erkännas – ärelysten, och vill MER! Men nu är det bara att inse att jag aldrig kommer att jobba mer än 25 procent, och inte orka göra mer än det jag gör nu. Jag älskar ju mitt jobb, det är inte alla förunnat att göra det efter nästan 14 år på samma ställe! Jag får nöja mig med det.

Jag inser också att jag inte sörjer det lika mycket som jag gjorde för en del år sedan. Det har varit en så utdragen process att jag vant mig vid tanken, även om jag inte gett upp den helt. Förrän nu.

Samma dag som handläggaren från försäkringskassan ringde, fick jag ett telefonsamtal från lönekontoret. Eftersom jag tagit ut all min semester i år, blir jag återbetalningsskyldig enär man inte får full semester när man arbetar mindre än 40 procent. Det visste jag redan men det jag inte visste var att jag nästa år kommer att få ut hälften av mina semesterdagar, och att jag vad jag förstår under åren därefter inte får ut någon betald semester alls! Jag tycker att det är provocerande! För mig är detta som att arbeta heltid.

Psykolog-J och jag arbetar som jag skrivit om tidigare med att locka fram mina känslor, och den här dagen grät jag verkligen! Efter samtalet med lönekontoret kände jag mig värdelös, som om att mitt arbete inte räknas. När jag pratat med handläggaren på försäkringskassan kom sorgen över mitt arbetsliv ikapp mig. Och ändå – en förlösande känsla.

Nästa inlägg kommer att handla om en helt annan sak som också innebär en stor förändring för mig …