Fortsättning om doktorn

Idag pratade jag med en sjuksköterska på psykiatrimottagningen. Hon sa det jag redan förstått, att det är långa väntetider hos dem för att få träffa en läkare. Hon föreslog att jag skulle ringa till Försäkringskassan och säga det till dem. Jag sa att jag tänker ringa min husläkare som tidigare sjukskrivit mig, och det tyckte hon förstås lät bra. Men jag kommer att få en tid så småningom hos en ny läkare hos dem.

Så nu ska jag ge mig på jakt efter min husläkare. Han har telefontider men det har varit svårt att komma fram till honom på sistone. Det ska nog ordna sig.

Jag lyssnade på radioprogram  helt nyligen där psykiatern Åsa Nilssone pratade om att inte medicinera vid depression och psykisk ohälsa.  Det tar lång tid att bli frisk och man får låta sig göra det menade hon. Men det tillåter ju inte Försäkringskassan. Jag kan inte vara hemma och genomleva min sjukdom, då får jag inga pengar. Men jag förstår förstås vad hon menar. Så resonerade jag tidigare när jag vägrade medicin. Men det är ett annat läge nu, både i samhället och i mitt liv. Jag kan inte tillåta mig att falla igenom så kapitalt som jag gjorde tidigare i livet, utan måste både tänka på försörjning och på att kunna vara mamma.

Så här sa Åsa Nilssone: ”att ha en förmåga att kunna göra det bästa av det situationer som man befinner sig i, för att livet ska kunna leda en dit man har lust att komma”.  Det är mitt liv i ett nötskal  tänkte jag när jag hörde det. Jag har liksom ingen annan möjlighet att leva på än att försöka göra det bästa av det som är just nu. Av hur jag mår just nu, av den behandling jag erbjuds, av hur familjesituationen ser ut, hur det fungerar på arbetet. Det är en ständig kamp att hålla näsan över vattenytan, att överhuvudtaget få livet att fungera, trots allt. Jag har skrivit det förut och jag skriver det nu igen: jag är så sliten av denna eviga strid som sällan låter mig vila.


 

Ingen läkare

Förra måndagen ringde jag till psykiatrimottagningen för att försöka få tag på min läkare. Sjukskrivningen hade bara några dagar kvar,  sista dagen var i fredags men ingen doktor ringde under veckan. Idag ringde jag igen och när jag äntligen kom fram så fick jag veta att han slutat, och att det skulle ta flera veckor att få träffa en annan doktor. Ingen tid var inbokad för mig.

Jag känner mig alldeles tom. Får det gå till så här? Finns ingen kontinuitet? Borde det inte har varit någon överlämning av hans patienter? Han som jag pratade med idag kunde inte säga någonting närmare, utan jag ska återkomma imorgon.

Min första reaktion, när den väl kom, var att jag ville säga upp någonting, säga ifrån mig någonting, avhända mig någonting, lägga ner någonting, skita i allting.  Men det drabbar ju bara mig själv. Jag börjar känna mig lite på gränsen nu. Kanske måste göra någonting men vet inte riktigt vad. Kanske bara lägga mig under mitt kedjetäcke i några veckor.

Passet med BodyMind var inställt idag igen, liksom det samtal jag skulle ha med fysioterapeuten efter passet. Så lätt det är att falla in i dåliga tankespiraler!

Oro och stök

Det känns som att jag redan skrivit allting redan. Allt om oro, bakslag, förhoppningar … Men nu är det dags igen. Min sjukskrivning gick ut igår och min läkare har inte hörts av. Man skulle kunna tänka sig att han skulle ha hört av sig utan påstötning, men han har inte hörts av trots att jag ringde i måndags och lämnade meddelande. Borde inte en psykiater förstå att hans patienter mår bra av den grundläggande tryggheten i att lita på sin doktor? Jag gör inte det.  Inte riktigt. Borde jag be att få en annan läkare? Jag ska till fysioterapeuten på måndag – jag skulle kunna fråga henne om hon känner till honom. Om hon kan råda mig. Jag skrev för någon vecka sedan att jag skulle försöka att inte stressa upp mig över sjukskrivningen och Försäkringskassan den här gången, men jag gör visst det ändå.

Idag har jag och barnen varit hemma och min man jobbat. Dottern och jag skulle spela yatzy när sonen kom på att jag lovat hjälpa honom att baka matbröd för att överraska pappa. En bagatell? Inte i vår familj, och inte för mig. Jag fick gå och lägga mig under kedjetäcket i trekvart och vila. Jag bad dottern att lägga sig bakom mig och hålla om med både armar och ben för extra tyngd. Den gamla Hopplösheten tyngde också, om än inte lika skönt. Kommer jag någonsin bli frisk? (Hört den förut?)

De här ringarna med stomme av gummi var något av det första jag gjorde. Två med ring av plexiglas, ett material jag är väldigt förtjust i. Längst ner några av de halsband jag gjort i samma material.


Tung dag

Det blev en tung dag efter gårdagens Sorg. Jag tror att det var flera mindre saker som tillsammans fick mig i gungning. En sak var två frågor jag fick igår. Först ”Har du provat jobba mer än 50 %?” En helt naturlig fråga utan illvillig baktanke, men som inrymmer en förväntan på tillfrisknande. Hur lång tid kan det ta egentligen? Borde du inte utmana dig lite, hur vet du hur många timmar du orkar jobba om du inte provar? Förväntan från omgivningen, Försäkringskassan och allra mest från mig själv. Men jag lever nästan konstant på gränsen för vad jag orkar både fysiskt och psykiskt, och det är slitsamt!

Den andra frågan handlade om den förestående verksamhetsövergången från kommun till landsting som vi gör vid årsskiftet. ”Kommer det att fungera även där att jag anpassar mina arbetsuppgifter efter hur det fungerar för mig?” Jag tror ju det, men en liten gnagande tanke väcktes ändå.

Nu håller jag på att somna så jag avslutar här, och lägger upp bilder på väska jag gjorde till mamma för något år sedan.

Vårsidan

Höstsidan

Närbild av höstsidan

Närbild av vårsidan

Sorg

Idag överfölls jag av Den Stora Sorgen. Jag satt i ett möte och hörde en kollega säga ett ord som fällde mig. Helt oskyldigt och inte på minsta sätt riktat mot mig förstås. Jag blev överrumplad och kom av mig en stund. Känslan klingade av, den varade inte länge som tur är för den är tung och fylld av ångest och hopplöshet.

Jag har skrivit förut om just den där känslan av att bli överfallen och nästan golvad av mina egna känslor. En bok jag läst om högkänslighet heter just Drunkna inte i dina känslor, och det är en bra beskrivning. Att överväldigas.

 

Det här näsduksfodralet är en av de första sakerna jag broderade …

… liksom det här …

… och det här …

 

… och de här askarna.

Herregud vad med grejer jag har gjort!

Kedjetäcket

Nu har jag hunnit prova kedjetäcket i några nätter, och jag tror verkligen att det är något för mig. Det är inte så tungt som det låter med 10 kg. Vikten är spritt över hela täcket. Det är sydda kanaler med kedjor i. Lite krångligt har det varit med handen, så jag tror att det blir ännu bättre när jag tagit bort gipset. Jag har också använt täcket när jag vilat på dagen och tror att det hjälper mig att slappna av och bli lugn.

Som jag skrivit förut så blev jag tydligt piggare för några veckor sedan, i början av oktober.  Det håller i sig, även om det går lite upp och ner. Däremot väntar jag med mitt experiment att jobba lite mer – att i hemlighet prova att gå upp i tid. Det är en intensiv tid på jobbet nu. Väldigt roligt men också krävande. Sjukskrivningen går snart ut  men jag har inget hört från doktorn. Jag får väl kontakta honom själv. Den här gången ska jag försöka att inte stressa upp mig för mycket om det blir krångel med Försäkringskassan, utan tänka att det löser sig.

Här är en tehuva jag gjort, ännu en fågel! 

Broderipepp

Jag hittade fler bilder på broderade små väskor. De två första har blommor av organzatyg som jag klippt och bränt i kanterna över ett ljus så att de liksom krullade upp sig.

Jag blir så glad  av att se det här vackra glada färgerna! Det här ska jag ta upp igen!

Här är två stora tändsticksaskar jag broderat på.

Jag kunde inte låta bli att brodera lite på en filt hos min syster och svåger …

 Ytterligare ett par glasögonfodral. Ett av mina favoritmotiv är fåglar.

Handen i gips!


Så himla onödigt! Jag har halkat på en isfläck och brutit handen, eller rättare sagt ett ben i min hand. Den högra förstås – är det inte typiskt! Och jag som precis anmält mig till en liten kurs i yllebroderi. Den var så lagom för mig, två och en halv timme på en lördag. Men det får bli en annan gång. Just nu försöker jag lära mig att klara mig med bara vänster hand. Något handarbete blir det inte.

Men det hade kunnat vara värre också. Jag hade kunnat slå i huvudet, eller slagit sönder handen värre. Nu blir det gips i tre veckor och sedan sjukgymnastik för att komma igång med handen igen.  Och så ett stort vackert blåmärke på ryggen.

Jag fortsätter att visa gamla alster. Här en del saker jag gjorde i filt för nästan två år sedan. Jag älskar fina färgkombinationer och det får jag utlopp för  här. Det blev många glasögon fodral och en del bokmärken