Bakåt igen

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Bra beslut av självmedkänsla

Nu har mamma flyttat, och även om inte allt är på sin plats i lägenheten så är dags att känna att vi är KLARA! Ett drygt (i alla bemärkelser!) halvår av fixande, planerande, beslutande. Rensat två föräldrars lägenheter, sålt lägenheterna och köpt en ny till mamma. Ordnat med pappas begravning. I och med att mamma lider av svår smärta har vi behövt hjälpa henne med mycket kring flytten och annat. Allt detta är något vi gärna gör förstås, men det är klart att det kostat på.

Höstanemoner

Jag har alldeles säkert skrivit om detta förut, men nu är allt som sagt faktiskt klart! Jag har planerat noga hur jag ska orka allting, och det har gått hyfsat. Jag var sjukskriven en del på heltid och sedan på högre omfattning än jag brukar under vintern och våren. Och tack vare att jag planerat så noga och bett om att bli sjukskriven när det behövts så har jag ändå klarat mig bra. Jag känner mig själv och hur min kropp och hjärna känns, och tack och lov har jag en husläkare som litar helt på mig. Försäkringskassan har inte heller krånglat. Målet har varit att inte krascha helt, och det har jag inte gjort heller, tack vare att jag agerat i tid.

Jag har också lagt till två dagar på min semester så att jag får mer tid till återhämtning efter flytten. Dessutom blir det en kort första arbetsvecka. Ännu ett bra beslut är att jag bestämt att jag inte ska åka till Bibliotekshögskolan i Borås för att föreläsa i slutet av månaden. Jag är så glad över att bli tillfrågad år igen, men jag flaggade redan i våras för att jag kanske kommer att medverka på distans, och nu har jag bestämt mig. Det känns väldigt skönt! Allt detta är strategiska beslut för att orka med höstens arbete.

Rudbeckia

Jag är nöjd med semestern. Det har inte blivit mycket handarbete, men det beror mycket på att det känts för varmt för att hålla på med ylle. Dessutom har inte orken riktigt funnits och därmed inte lusten. Men den kommer!

Och jag har köpt en elcykel – en sån lycka!

Jag ska ställa ut mina filtade bilder i september! I Äppelviken i Bromma finns Elfvinggården, Nordens största kollektivhus för kvinnor. En arbetskamrat sedan långt tillbaka bor där och har hand om ett stort vitrinskåp, Konstskåpet, där hon arrangerar små utställningar. Och nu har jag blivit inbjuden – det känns väldigt roligt! Det blir vernissage 9 september.