Doktorn i morgon

I morgon tar min sjukskrivning slut och jag har en tid hos min husläkare för att prata om fortsättningen. Försäkringskassan vill i nästa läkarintyg ha en plan för min återgång till heltidsarbete. Jag har svårt att se att jag skulle kunna jobba mer än halvtid på flera månader. Jag ska säga att det börjar kännas nästan hopplöst. Kommer jag någonsin att komma på fötter ordentligt igen? Kommer jag att våga planera resor, kunna ta på mig saker och orka bjuda hem vänner? Kommer jag att vara stabil nog att planera långsiktigt och ta ansvar i jobbet? Kommer det en tid då jag inte behöver ha en massa brasklappar om att vi får se hur jag mår och hur länge jag orkar så fort jag ska göra någonting?

Och kommer Försäkringskassan att godkänna sjukskrivningen fortsättningsvis, om jag inte mäktar med att trappa upp?

IMG_8725Jag är så sömnig den här veckan. I tisdags skulle jag iväg på en föreläsning, men det var så rörigt här hemma på morgonen att jag föll ihop som en sufflé. Jag vacklade i säng och sov till halv 11! Dessutom sov jag lite mer på kvällskvisten, och kunde ändå sova på natten som vanligt. Jag verkar behöva sova, och det är ju bra egentligen. Det kniviga är ju pirret i benen. Det är inte lätt att sova middag när man har RLS/WED!

Jag har bestämt mig för att unna mig avslappnande behandlingar, och igår var jag på hot stone massage på Elisabethskolans elevbehandling. Det var väldigt skönt och rofyllt att bli masserad med heta stenar! Jag har bokat in ett par tider till under våren. Det är kostsamt med behandlingar, men lite billigare på skolor.

Tunga dagar

Nu är det två år sedan jag jobbade heltid senast. Ett sorgligt jubileum som ställer stora krav på tilliten till att jag ska bli frisk. Just undringen om jag någonsin ska bli frisk igen har bosatt sig i mig de senaste dagarna, och tyngt ner mig. Jag försöker använda de hjälpsamma tankarna om att mitt liv trots allt är betydligt bättre på avgörande punkter, men det är väldigt svårt just nu. Hopplöshetskänslan tar lätt överhanden. Jag ska prova att skriva om allt som är bra för att ta fram att läsa då och då, det kanske är lättare.

imageJag har också funderat på vad som är hönan och vad som är ägget, och vad som triggar vad. En del av de personlighetsdrag som hänger ihop med högkänslighet, HSP, är inte så problematiska när jag är frisk, men förstärkts vid utmattningen. Andra typiska drag triggas av utmattningen, som ljudkänslighet. Det besväras jag inte av i vanliga fall, men nu kan jag till exempel reagera väldigt starkt på vissa människors högljudda röster, och när det blir flera ljud samtidigt.

Att plötsligt överväldigas av känslor är inget problem i vanliga fall, men nu är det lite tröttande. Samtidigt upplever jag en väldig glädje i de starka känslor som vackra färgkombinationer eller viss musik kan framkalla hos mig. Hur de överväldigar mig och känns rent fysiskt i kroppen. Och ändå är känslorna avtrubbade av medicin nu. Det är bra, det skulle definitivt bli för mycket annars.

Igår kväll var jag oerhört trött när jag skulle gå på yogan, men jag lyckades ta mig dit. Efter de 75 minuter som yogapasset varade kunde jag gå hemåt med mjuk avslappnad kropp och med mer energi. Det var vetskapen om det som gjorde att jag trots allt samlade ihop mig och gick.

Idag lyser solen och jag ska se till att komma ut och få en dos.

Drömmar

Jag har tidigare skrivit om drömmar som betytt något för mig, och nu har jag haft en sån dröm igen. Jag drömde att jag körde vår bil på en motorväg. Plötsligt insåg jag att det inte var ratten jag höll hårt i med båda händer utan backspegeln – ratten hade lossnat och låg på golvet! Trafiken tätnade, det började dyka upp hinder på vägen i form av människor och en gåsmamma med en skock duniga ungar. Jag bromsade, satte på varningsblinkers, och plockade upp ratten utan att släppa vägen med blicken. Jag tryckte fast ratten lite provisoriskt och kunde styra hjälpligt.

Jag tänkte bara att det var en knasig och tydlig dröm, och berättade den för min man. Han skrattade till och såg genast symboliken. Psykolog Siri sa ju att jag står med ett ben i det gamla dåliga som varit, och ett i nuet där det blivit bättre. Jag håller fast i backspegeln! Ratten – min möjlighet att styra mitt liv själv – lossnade, och jag har nu satt fast den även om det inte är någon stabil lagning. Jag försöker hitta ratten i mitt liv för att styra själv, men det går så där!

IMG_1510Visst är det intressant? Och den dröm jag haft då och då i flera år anknyter: jag drömmer att jag kör bil och att bromsen inte tar. Jag jobbar febrilt med ratten för att undvika alla hinder som dyker upp. Kanske kan det stå för hur jag kört på och inte kunna bromsa trots att jag borde gjort det. Jag har väjt för allt som kunnat stoppa mig så länge jag kunnat. Vem vill erkänna sig sjuk, att inte klara av?

De hjälpsamma tankarna har haft svår konkurrens av de som är hopplöshets-inriktade de senaste dagarna. Jag kommer på mig med negativa och pessimistiska tankar om huruvida jag kommer att bli frisk. När jag inser det försöker jag vända tankarna så de blir mer optimistiska och fokuserade på allt bra som är. Men det är svårare än på länge!

I nästa vecka ska jag träffa min husläkare och nu vill Försäkringskassan ha en tidsplan för återgång till heltidsarbete. Det blir nog en skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten. Just nu känns det oöverstigligt att arbeta mer än 50 %, redan det är lite för mycket de flesta veckor. Så på vilken sikt ska jag gissa att jag kan börja jobba 75 %, för att inte säga 100 %?

Det är i dagarna två år sedan jag jobbade heltid senast, ett tråkigt jubileum som gör mig ledsen och bidrar till känslan av hopplöshet. Det är ju tusan att de krafter jag skulle behöva för att orka dra upp mig, de finns inte. Alls.

Javisst ja!

När jag var barn kallade pappa mig ibland för Javisst ja! Jag var tankspridd, gick och drömde, och glömde saker. Nu kommer det tillbaka. Inom loppet av några få veckor har jag glömt tre väskor. Den första på bussen till jobbet och den gick senare att hämta på SL:s hittegodsavdelning. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att glömma den två gånger samma morgon, men den ena gången upptäckte jag den innan det var för sent.

IMG_1505Den andra väskan innehöll några matvaror och glömdes kvar på bänken på busshållplatsen där jag satt och drömde. Samma sak var nära att hända igen i fredags men precis innan jag klev på bussen hörde jag någon som ropade på mig, och där låg min matkasse på bänken – igen.

Det började kännas lite oroväckande. Kan jag lita på mig själv? Det är lätt att säga att jag ska lägga väskans handtag runt armen så den inte glider ur knät, men då måste jag ju komma ihåg DET också!

Idag hände det igen. På hemväg från jobbet ringde de från receptionen. Någon hade hittat min nyckelbricka till mitt skåp.

Javisst ja!

Om acceptans, igen

Sista veckan har jag tänkt mycket på acceptans. Jag har skrivit om det förut, som till exempel i det här ett år gamla inlägget. Anledningen till att det poppat upp nu är att jag då och då drabbas av stunder av hopplöshetskänsla och uppgivenhet. Kommer jag någonsin att blir frisk? Kommer jag någonsin att komma till ro med allt som varit?

För ett par år sedan köpte jag boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig av psykologen Anna Kåver. Jag läste den halvvägs men hade inte orken att läsa klart då. Kom att tänka på den för någon månad sedan, men då var jag inte i skick att läsa alls, så jag bad min man ordna den som talbok. Talböcker är ju till för dem som inte kan läsa tryckt text, oftast blinda och dyslektiker, men just nu gällde det även mig. (Ännu en fantastisk service i vårt vackra välfärdssamhälle! Ljudböcker är någonting annat.) Jag lyssnade på den och har nu även plockat fram den tryckta boken.

IMG_1597Så här beskriver Anna Kåver vad hon menar med acceptans. Det låter helt rimligt och sunt. Vad är alternativet? Att älta allt som hänt och hur det blev, och inte komma vidare. Inget frestande alternativ, men det är inte helt lätt. När jag nu tänker på det har jag ju ändå kommit långt mot acceptans jämfört med hur jag känt förut. Det är ju något att glädjas åt, och en känsla att hålla fast vid i enlighet med vad psykolog Siri sa.

IMG_1599Titeln på boken är ett citat av den amerikanske psykologen Steven Hayes och det är ett väldigt hjälpsamt uttryck. Att istället för att kriga mot sakernas tillstånd som jag inte kan ändra på, se vad jag har och göra det bästa av det. Allt går inte att fixa, men min inställning till det kan jag påverka. Men det är ju så förbaskat svårt! Och det är den känslan jag går med just nu. Jag är så in i märgen trött på att livet är en kamp!

Sista veckan har även RLS/WED förvärrats, vilket ofta händer när jag mår sämre. Det är inte hjälpsamt kan jag intyga. Att inte kunna vara stilla med ben och fötter, utan behöva röra på dem och spänna musklerna för att häva känslan i dem, är väldigt tröttande och gör mig ledsen. Och rädd: kommer det att bli värre, nu eller senare? Tänk om doseringen av medicinen som jag så oerhört noggrant provat ut inte kommer att fungera längre fram? Jag har läst om hur svårt många har det med starka smärtor jämte pirrningarna, och hur svårt det ha att få rätt behandling. Det är ingen rädsla jag går med ständigt, men varje gång det försämras väcks den till liv.

Anna Kåver skriver om hur man kan hantera svåra känslor och sorg. Att kämpa emot dem är lönlöst, men att se dem som vågor på havet kan vara hjälpsamt. De kommer, och så mattas de av. Att istället för att agera vågbrytare med risk för att översköljas och rent av drunkna, först observera att känslorna finns och sedan försöka glida med dem, surfa ovanpå. Se att de kommer och går, att kämpa emot gör dem större.

Det är lättare att tänka accepterande när jag mår bättre, kruxet är att ha tanken med mig när det stormar som värst.

 

 

Bilden av sig själv

Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

IMG_1591

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.

Det går framåt

Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

IMG_1590

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!

Att inte var dumstark

IMG_1588Pia Dellsons bok Väggen igen. Jag känner väl igen mig i båda citaten, fast vid olika lägen av utmattning. Att inte kunna skynda, rent fysiskt, är jobbigt för en snabb person som jag. Jag minns hur jag försökte springa till ett pendeltåg vars dörrar stängde när jag hade ett par meter kvar. Det fanns inget spring eller skynda i mina ben alls. En bagatell att missa pendeln, men inte en bagatell för känslan att det inte gick att skynda. En annan gång: jag är med min mamma och syster på spa. Den vänliga kvinnan i receptionen säger att om vi skyndar oss så hinner vi till introduktionen som äger rum alldeles strax. Hennes ord blir en trigger. Hela min kropp blir som gelé och jag gråter. Vi slår oss ner och väntar in mig. Vi har inte bråttom, det är ju själva grejen med att gå på spa!

IMG_1589Det andra citatet innehåller ett bra ord som jag ska lägga på minnet: dumstark. Det är jag alldeles för ofta! Jag är tillfälligt piggare och då vill jag göra en massa saker. Dels saker jag längtat efter men inte orkat, men också sånt jag tycker att jag borde göra. Sånt som min man får göra alldeles för mycket av när jag är sjuk. Det handlar om att städa, tvätta, handla, hjälpa med läxor, skjutsa barn och annat vardagsgöra. Inte för att han klagar alls, men det känns inte bra alls. I synnerhet som det pågått så länge.

Att vara dumstark straffar sig, det vet jag av bitter erfarenhet, men jag fortsätter ändå. Min dotter är min dumstark-polis. ”Ska du verkligen göra det där? Du vet hur trött du kommer att bli!” Ibland har hon rätt, och jag lyssnar på henne ibland. Men andra gånger vet jag att summan av energin jag får minus ansträngningen blir på plus, som för två helger sedan när jag hälsade på min bästis i Småland. Jag visste att det skulle vara värt ansträngningen, att det skulle ge mig massor, och det stämde! Samma sak med skidresan till Romme. Det innebör inte att såna aktiviteter går på plus i alla lägen. Ibland finns inte energin till att skapa ny energi helt enkelt. Jag försöker lära mig att skilja på dem åt. Jäklar vad svårt det är att vara sjuk!

Att inse sina begränsningar

IMG_1558Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen, som jag nämnt flera gånger tidigare. Första gången jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var 2005. När jag kommit tillbaka på heltid igen dröjde det några månader innan jag fick en känning av utmattning i kroppen igen. Jag ska säga att jag blev livrädd. Blir jag sjuk nu igen? Jag ringde till jobbet och sa att jag var förkyld, och satt hemma och darrade. Jag kom på att ringa den terapeut jag gått hos under sjukskrivningen, och som företagshälsovården ordnat med. Vi träffades och hon sa att det här får man räkna med. ”Du kan betrakta dig som liksom allergisk mot stress nu” sa hon. Hon sa också att om jag bara lyssnar till min kropp så är det ingen fara. Så snart jag får signal om ”allergisk reaktion” så är det bara att backa. Kanske vara hemma i några dagar, och framför allt se över vad som utlöste stressreaktionen och göra förändringar.

Detta har jag försökt leva efter, så långt det ligger i mina egna händer. Men det är skitsvårt! Jag får göra våld på mig själv ibland. Tagga ner ambitionerna och försöka tänka på hur jag ska hålla över tid. Min egen hållfasthetslära alltså!

Just det som citatet handlar om har jag några exempel på. Tillfällen då jag känt mig riktigt stolt över mig själv som haft modet och kraften att säga nej, att tänka om, att avstå, att hoppa av. Det har handlat om olika saker, till exempel en konferens jag länge sett fram emot där jag dessutom skulle presentera ett paper jag skrivit. Några veckor innan insåg jag att det inte skulle gå med mindre än att jag skulle krascha rejält, antingen innan eller efter konferensen. Det var ett tungt och ledsamt beslut men jag meddelade konferensarrangörerna att jag inte skulle komma, och så sjukskrev jag mig i ett par veckor (ja, eller läkaren gjorde det!).

IMG_1513Andra saker har jag avstått innan jag ens funderat på att delta. Det är lite analogt med att vara vuxen tänker jag nu när jag skriver. Som barn vill man ha omedelbar behovstillfredsställelse, medan man som vuxen vet att det innebär vissa konsekvenser. Som att äta godis alla dagar i veckan. Jag kan fatta ett moget beslut eftersom jag kan se längre än godissuget/konferenssuget räcker. Se konsekvenserna som jag bedömer som tillräckligt avskräckande för att jag ska avstå. Men det innebär inte att det är lätt när man är vuxen heller. Jag vill, jag vill, jag VILL!