För mycket av det goda

Jag tog med min mamma och bilade till Söderhamn, i vars skärgård mina trogna läsare vet att min syster och hennes man har en stuga. Den var ursprungligen vår mormor och morfars, och mamma har varit här sedan hon var sex år.

Vi hade sett fram emot det länge båda två. För mamma är det också en särskild känsla eftersom hon är uppväxt i Söderhamn. På hemvägen tog vi en sväng genom stan, där hon kunde peka ut var familjen och barndomsvänner bott, läroverket, morfars charkuteriaffär — alla hus som fortfarande finns kvar — och var Mårtensons pensionat låg, som mormor och morfar drev tills det revs i slutet av 1960-talet. Dessutom gifte sig mamma och pappa i den rosaröda kyrkan i Söderhamn 1962.

Som vanligt var det ljuvligt att hämtas i båten som långsamt puttrande tog oss ut till ön. Efter ett par minuter öppnade sig havet framför oss, och bredde ut sig mot horisonten. En alltid lika efterlängtad och mäktig syn.

Det är så härligt att sitta vid de olika sittplatserna runt huset, placerade för olika tider på dagen. Sitta där tillsammans och äta frukost, lunch och middag eller dricka kaffe på eftermiddagen. Har vi riktig tur serveras middagen på bryggan i väntan på en vacker solnedgång. Det var för molnigt dessa kvällar så det bjöds inte på någon riktigt tjusig sådan, men ett speciellt fenomen såg vi, då solen skapade en slags regnbågseffekt på ett moln.

Till dessa måltider hör också fina och roliga samtal, vilka jag också sett fram emot. Men jag orkade till min besvikelse inte. Min hjärna blev så trött och dimmig. Gång på gång gick jag in i gäststugan där jag rår mig själv. La mig att vila med armen över ögonen, och försökte vara accepterande. Det blev fina dagar ändå, men de präglades av min trötthet och jag längtade hem.

Det var 16—17 grader i vattnet men jag badade ändå. Jag kom på att kallt vatten är bra vid RLS, och låg i en lång stund för att dämpa de svåra symptomen. Det är så oerhört många stenar i den här skärgården och tanken på att plötsligt känna en sådan med någon kroppsdel gör att jag inte vill simma ut, utan ligger och flyter på grunt vatten.

Jag vaknade som vanligt tidigt, och första morgonen satt jag på bryggan en lång stund och tittade ut mot horisonten. Det var alldeles tyst så när som på fåglarna. En mamma sjöfågel med fyra ungar simmade förbi. Så fridfullt.

På hemvägen lyssnade vi på radion istället för att prata. Det funkar bra eftersom jag till skillnad för vid samtal inte behöver vara aktiv själv. Jag kan varmt rekommendera det sommarprogram vi lyssnade på då. Det var kocken Jennie Walldén som berättade så fint om hennes upplevelse av att bli adopterad från Korea till Sverige vid sex års ålder.

Bra beslut av självmedkänsla

Nu har mamma flyttat, och även om inte allt är på sin plats i lägenheten så är dags att känna att vi är KLARA! Ett drygt (i alla bemärkelser!) halvår av fixande, planerande, beslutande. Rensat två föräldrars lägenheter, sålt lägenheterna och köpt en ny till mamma. Ordnat med pappas begravning. I och med att mamma lider av svår smärta har vi behövt hjälpa henne med mycket kring flytten och annat. Allt detta är något vi gärna gör förstås, men det är klart att det kostat på.

Höstanemoner

Jag har alldeles säkert skrivit om detta förut, men nu är allt som sagt faktiskt klart! Jag har planerat noga hur jag ska orka allting, och det har gått hyfsat. Jag var sjukskriven en del på heltid och sedan på högre omfattning än jag brukar under vintern och våren. Och tack vare att jag planerat så noga och bett om att bli sjukskriven när det behövts så har jag ändå klarat mig bra. Jag känner mig själv och hur min kropp och hjärna känns, och tack och lov har jag en husläkare som litar helt på mig. Försäkringskassan har inte heller krånglat. Målet har varit att inte krascha helt, och det har jag inte gjort heller, tack vare att jag agerat i tid.

Jag har också lagt till två dagar på min semester så att jag får mer tid till återhämtning efter flytten. Dessutom blir det en kort första arbetsvecka. Ännu ett bra beslut är att jag bestämt att jag inte ska åka till Bibliotekshögskolan i Borås för att föreläsa i slutet av månaden. Jag är så glad över att bli tillfrågad år igen, men jag flaggade redan i våras för att jag kanske kommer att medverka på distans, och nu har jag bestämt mig. Det känns väldigt skönt! Allt detta är strategiska beslut för att orka med höstens arbete.

Rudbeckia

Jag är nöjd med semestern. Det har inte blivit mycket handarbete, men det beror mycket på att det känts för varmt för att hålla på med ylle. Dessutom har inte orken riktigt funnits och därmed inte lusten. Men den kommer!

Och jag har köpt en elcykel – en sån lycka!

Jag ska ställa ut mina filtade bilder i september! I Äppelviken i Bromma finns Elfvinggården, Nordens största kollektivhus för kvinnor. En arbetskamrat sedan långt tillbaka bor där och har hand om ett stort vitrinskåp, Konstskåpet, där hon arrangerar små utställningar. Och nu har jag blivit inbjuden – det känns väldigt roligt! Det blir vernissage 9 september.

Tröttheten kommer ikapp

Jag har inte riktigt haft tid att vara trött eller att sörja ordentligt förrän nu. Det har varit så mycket att ordna och tänka på, och allt har gått i ett. I midsommarhelgen gick även min mans bror bort, så ännu en tyngd lades till den förra. Nog för att jag varit både trött och ledsen men jag känner nu — ett par veckor in i semestern — hur det skapats ett utrymme för allt att komma i kapp.

Mina spända axlar och nacke har gjort ett storstilat återbesök, och jag fick som tur var en tid hos massören i förra veckan. Nackens muskler som går uppåt skallbenet har varit så stenhårda och gjort så ont att jag knappt kunnat vrida på nacken.

Jag har varit på min systers och svågers sommarställe i Söderhamns skärgård i några dagar, och där lät jag tröttheten ta ut svängarna lite mer. Jag har haft min egen lilla sovbod, dit jag dragit mig undan för att vila eller sova närhelst jag behövt. Trots att jag sovit en hel del på dagarna har jag sovit bra på nätterna också. Jag riktigt känner hur kroppen tar igen sig!



Jag har också badat flera gånger och trots 16-17 grader i vattnet har det varit helt ljuvligt.

Jag ska skaffa en elcykel, och kan då lättare komma iväg för att ta mig ett dopp när jag vill och inte enbart då bilen är ledig. Jag känner mig så tung, klumpig och orkeslös, och ser fram emot att röra på mig lite mer. Periodvis har jag varit bra på att komma ut och promenera, men just nu har jag stukat en fot som tagit tid att läka, och det kan säkert komma fler hinder i vägen. Då är ju en cykel utmärkt!

Nu har jag halva semestern kvar och de närmaste dagarna ska jag inte göra någonting särskilt. Det känns helt fantastiskt! Sista semesterveckan ska ägnas mammas flytt, men bara så mycket jag orkar förstås.

Klappar mig själv på axeln

Jag är stolt över mig själv som satte ner foten i tid och gick ner i arbetstid från 75 till 50 %. Jag märkte ganska omgående en skillnad i ork och mående. Jag hade bett om att bli sjukskriven i den omfattningen tills min vanliga sjukskrivning skulle gå ut, då jag hade en tid hos min läkare. Vid det besöket bad jag om att bli sjukskriven på 75 % igen. Det var nära semestern och en lång vila. Efter den får jag känna hur det går att jobba, men jag hoppas verkligen att hösten blir mindre dramatisk och arbetsam på det privata planet än vintern och våren varit!

”Du har intyget på 1177 alldeles strax” sa min läkare när besöket var slut. Jag väntade en dag, jag väntade tre. Till slut hörde jag av mig till vårdcentralen och fick veta att doktorn gått på semester och uppenbarligen glömt att skriva intyget! Nåja, efter samtal med arbetsgivaren och försäkringskassan om att intyget dröjer ska det väl ordna sig till slut i all fall.

Det visade sig på proverna att ferritinnivån (järn) visserligen ligger inom spannet men jag vet att vi som har RLS ska ligga högt, eller till och med över spannet, så jag fick järntabletter utskrivna. Jag kollade när jag kom hem, och frågan är om jag inte skulle behöva järninfusion. Jag ska prata med doktorn om det nästa gång. Jag måste testa alla sätt som kan göra livet mer drägligt.

Nu har jag fem veckors semester framför mig, och idag åker jag till Sätergläntan på kursen Textila bilder: filt och fibrer som jag gick där för fem år sedan. Det ska bli väldigt kul förstås, och jag ser fram emot den fina atmosfären och de vackra omgivningarna. Jag ska även denna gång bo i ett eget härbre, och bara det är ju fantastiskt i sig!

Här bodde jag 2018!

Jag har med mig öronproppar så att jag ska orka vistas i samma rum som flera andra hela dagarna, och så ska jag förstås se till att få randiga dagar även här.

Jag måste ju lägga upp en del bilder från trädgården också! Det här året börjar det verkligen likna hur jag vill ha det.

Myrtenträd, sedum och citrusträd
Första gången jag köpt luktärter
Ett valv av vildvin
Pionen i full blom
Rosen ’The fairy’ har precis slagit ut med sina myriader av blommor!

Semestern är slut

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Första dagen på kursen

Efter att ha vaknat klockan 3 på morgonen och inte somnat om igen, åkte jag hemifrån klockan 5 med destination Mullsjö folkhögskola och silversmideskurs i dagarna sex.

Här finns en pytteliten damm med näckrosor som är på väg att slå ut!

Jag hann installera mig i rummet innan det var dags att bekanta oss med de andra kursdeltagarna helt kort innan det var dags för lunch. Sen var det äntligen dags! Vi är nio kursdeltagare med olika förkunskaper, och alla verkar väldigt trevliga.

Jag fick liksom förra året lätt ångest och stillestånd i hjärnan när jag skulle börja, men eftersom jag varit med om det tidigare visste jag att det bara var att vänta ut. Göra i ordning min arbetsplats och pilla på mitt medhavda material. Till slut lossnade det lite.

Jag har tänkt göra örhängen till en kär svägerska som fyller jämnt inom kort, men de blev inte alls som jag tänkt – de var betydligt svårare att göra än jag tänkt – så det får vila tills jag kommer på en ny plan. Däremot gjorde jag snabbt tre ringar till min dotter som hon har beställt.
Jag upplevde ljudnivån i matsalen betydligt högre och framför allt mer plågsam än tidigare år. Förhoppningsvis var det för att jag är så trött, tröstade mig min man med. Jag bokstavligen vacklade till mitt rum efter middagen. Jag skulle vilja gå och bada i den sköna sommarkvällen, men orkade verkligen inte rent fysiskt. Efter att ha kämpat i ett par timmar gav jag upp klockan 8 och somnade som klubbad.

Sommarkurs!

Idag åker jag iväg på sommarkurs i silversmide på Mullsjö folkhögskola i Västergötland. Det är tredje gången jag går den kursen och det ska bli kul! Baddräkten och badrocken är packade förstås, och min plan är att ta ett morgondopp varje dag som jag gjorde förra året. Det finns en liten badplats med brygga alldeles intill skolan.

En bild på min 58:e födelsedag

De fyra veckor som gått av semestern har varit helt fantastiska och avkopplande, som jag skrev i förra inlägget. Riktig återhämtning. Jag har till och med varit på museum! I torsdags var vi på den fina utställningen Swedish grace på Nationalmuseum. Så fint att se museet som jag inte besökt sedan den stora renoveringen. Vi åt lunch där också, och jag frågade hovmästaren om den lugnaste delen av restaurangen. Han gick runt och visade de olika delarna och vad han rekommenderade – så fint och omtänksamt! Efter lunchen hade jag planerat att åka hem direkt när de andra fortsatte mot nya mål. Och jag var verkligen väldigt trött då, med huvudet fullt av intryck. Skönt att komma hem till ett tyst hus!
Jag har fortsatt mitt röjande i förrådet och hittat en stor bunt brev som nästan alla är från 1992-3 då jag flyttade till Borås för att plugga till bibliotekarie och dessutom träffade min man! Så roligt att läsa dem, och så bra att det var dyrt att ringa! Den som skrivit överlägset flest brev var min mamma, men även min pappa hade till min överraskning skrivit några långa och roliga brev. Jag ska ta med dem till honom när vi åker upp och besöker honom om tre veckor.
Nu börjar den ljuvliga höstanemonen att slå ut!

En aktiv och lugn semester på samma gång

Nu har tre och en halv vecka av min semester förflutit, och en och en halv återstår. Den sista på silversmideskurs i Mullsjö. Förutom ett par dagar i Söderhamns skärgård har jag varit hemma och det har varit helt ljuvligt!

Det låter kanske hemskt att säga men tack vare att min man och jag varit ensamma hemma större delen av tiden — sonen bortrest och dottern jobbat sena nätter och sovit på dagarna — så har jag fått en energi jag inte haft på mycket länge. Den har jag ägnat att rensa i skåp, lådor och förråd, vilket resulterat i hittills två vändor till återvinningsstationen, och åtskilliga kassar som ska lämnas till Skopan när de öppnar igen. Så tillfredsställande!

Men det är det fysiska energin som flödat. Den psykiska energin är på samma nivå, vilket visat sig vid de vanliga situationerna som ändå dykt upp ibland, och det drabbar även kroppen. Att vistas i affärer till exempel. När jag handlar i mindre mataffärer där jag hittar brukar det oftast gå bra, men igår var jag inne en sväng på Bauhaus och fick verkligen anstränga mig för att koncentrera mig på det jag skulle ha, och ta mig ut igen. Det snurrade i huvudet och jag fick den välbekanta känslan av matthet i kroppen.

Men tillbaka till den positiva energin jag haft! Jag har rensat bort en massa saker som vi sparat ifall de skulle komma till användning någon gång. En cykelkorg, lampor av olika slag, ytterkrukor, väskor, brädbitar, mattor … Troligen har det med åldern att göra — att inse att de aldrig kommer att komma till användning om de inte gjort det hitintills. Ett riktigt semesternöje!

Om rensandet och det utökade utrymmet var bäst, så var de saker som flöt upp det näst bästa. I en låda hittade jag saker jag trott förkommit: idolaffischer, egenhändigt gjorda tidningar med bilder på gisslan i Norrmalmstorgsdramat och svarsbrev från politiker som jag skrivit till med frågor om allt möjligt. Alla fick frågor om kärnkraft, men jag frågade också om privata saker. All fick frågor om sina barn, vad de gillar att göra på fritiden (de hade knappt någon men tyckte mest om att vistas i naturen och sport) och till den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (c) frågade jag hur många får han hade (ca 50 på vintern och upp till 150 efter lamningen)! Alla skickade foto och autograf som jag bett om. Finansminister Gunnar Sträng (s) skrev att jag hade alldeles för många frågor men skickade snällt ett foto i alla fall. Av Olof Palme (s) fick jag en känsla att vi brevväxlade. Han svarade väldigt personligt och det andra brevet inledde han med Tack för ditt senaste brev!

Även om jag förstår att de inte svarade själva så fanns ett engagemang för mig att svara, och sekreteraren måste ha frågat om en del svar. Dessutom var alla brev underskrivna för hand. Palme skickade också med en broschyr om miljövård eftersom jag frågat så mycket om kärnkraft.
Jag la också bort titlarna med Gösta Bohman (m)!

En sväng norrut

Igår kväll kom jag hem efter en kort tur till Paradiset i Söderhamns skärgård, på besök hos syster och svåger. Fina dagar med middagar på bryggan och bara korta regnskurar. Jag hade hoppats på bad men det var så kallt i vattnet att jag avstod.

Jag hade hoppats på lindring av RLS-symptomen som varit lite extra påtagliga på sistone, men så blev det inte. På tåget hem peakade det och den stackaren som satt bredvid mig måtte ha undrat vad det var för pundare med abstinens han hamnat vid! Jag var nära panik och försökte sitta på olika sätt och stretcha för att häva det värsta. Ryckningarna i benen drog igång och till slut gick jag till restaurangvagnen och köpte en kopp kaffe som jag intog stående, samtidigt som jag försökte se helt naturlig ut där jag stod och stretchade benen.

En skygg strandskata

Väl tillbaka på min plats satte jag mig med ena benet under mig, vilket oftast hjälper. Det är som om att jag håller allt på plats, stryper tillförseln av alla impulser till nerverna, men det är nog inte det som händer. Det är skönt i alla fall, eftersom det oftast lindrar lite. Samtidigt är det inte direkt en sittställning jag skulle välja om jag inte behövde. Det kan göra rejält ont när jag vecklar ut mig igen efteråt. Men om jag ska välja mellan smärta och känningar av RLS så väljer jag smärta, varje dag i veckan

Jag har beställt en pedaltränare, en cykel utan hjul att trampa på för att stimulera blodcirkulationen. Jag tänker också att den kan bli ett bra träningsredskap även om det inte är det primära syftet.

En skrattmås som dricker efter att ha ätit våra matrester

Nu sitter jag här på tidiga morgonkvisten, i min fåtölj med katten Semlan som saknat mig när jag varit borta. Jag har stretchat ordentligt efter att ha försökt sova (utan framgång) med pirriga ben. En vecka in på semestern och fyra kvar.

Ett snäpp upp

Från en sekund till en annan, mitt i ett steg i hallen, känner jag hur depressionsbarometern tar ett hopp. Uppåt. Bara ett snäpp, men det räcker. Jag känner mig lättare, som att jag svävar. Bara lite, men så avgörande. En lycka i kroppen. Det finns en möjlig vändning.

Det hände för några dagar sedan och håller i sig. Ångesten är på en betydligt mer hanterlig nivå. Hopplöshetskänslan har inte somnat men är lagd till vila. Kanske gjorde den ovanligt vilsamma påsken sitt till?

Jag har bokat in massage varje vecka en tid framöver. Spänningarna sitter som parkerade i axlarna. Men värst är det på sidan av halsen och upp i huvudet. Där har hon mycket att jobba med.

Nu har jag tagit ledigt från vardagen och är hos min vän T i hennes stuga i Roslagen. Vi känner igen oss i varandra. Det är verkligen skönt att höra någon annan uttrycka det som är nästan obegripligt hos mig själv. Hur trött jag kan bli, och hur oöverstigliga vissa små ansträngningar kan vara. Att det är en särskild ork som måste till för det kreativa. Och hur vilsamt det är att fly in i en tv-serie eller en ljudbok.